Jag ÄLSKAR jordgubbar! Jag har spenderat ett antal timmar nu med att skiva och göra rårörda jordgubbar till vinterns pannkakor och plättar och ett par jordgubbsmojitos har det också hunnit bli. Men, i år har jag även fyllt frysen med ett par laddningar jordgubbssorbet – DET måste ni testa! Sjukt gott, sjukt enkelt och blir dessutom rätt mycket när man kör det i glassmaskin, då fluffar det till sig och räcker lätt till en sisådär 8-10 pers. Eller så fryser du in det och äter i höst när sommaren känns långt bort (eller i dag, för den delen, brrrr).
(De gula fläckarna i min kommer av att jag fick med lite hemgjord vaniljglass med, himla bra kombo det med)
Jordgubbssorbet, ca 8 portioner
1,25 kg jordgubbar 1,5-2 dl socker (beroende på hur söta jordgubbarna är och hur söt du vill ha din sorbet) 0,5 dl vatten 2 äggvitor
Gör en sockerlag genom att koka upp vatten och socker. Koka utan att röra om tills vattnet har kokat bort – antingen kollar du när temperaturen börjar överstiga 100 grader eller så går du lite på känn och kollar när det inte ångar bort så mycket vatten längre, det är ingen millimetervetenskap 🙂 Ställ åt sidan så den får svalna lite.
Mixa jordgubbarna med handmixer och mixa ner sockerlagen där i. Vispa äggvitorna hårt och blanda ner i jordgubbsmixen. Kör helst i glassmaskin (obs att den ökar i volym bara), men det funkar säkert att frysa in den som den är med. Frys in när glassmaskinen kört den till hyfsad glasskonsistens, och glöm inte ta fram sorbeten en kvart innan den ska ätas!
Ni som följer mig på instagram (@LindaGladh) har nog sett att det varit en hel del aktivitet där det senaste dagarna. Här släpar det lite, dels för att jag vill hinna sitta ner och skriva men även för att jag vill hinna få in lite bilder från den riktiga kameran med. Men vi börjar med gårdagen…
I någon blandning av straff för mitt fruktansvärt dåliga och tjuriga humör i måndags kombinerat med välbehövlig egentid fick jag för mig att vandra Bankerydsleden. Nu hade jag ju fått för mig att den var 2 mil lång och att jag tänkt att om man struntar i att gå den lilla svängen ovanför kyrkan så blir den nu bara typ 15 km, men det var ju lite fel. Satan vad lång den leden är, tydligen 24,5 km men den kändes nästan ännu längre. När jag var i trakterna runt Risbro-dammen och hade haft blåsor på tårna den senaste timmen gav jag faktiskt upp och bad att bli hämtad – men jag känner inte att mina 14 km var ett nederlag ändå. Det var däremot himla längesedan jag vandrade mer än ett par kilometer med barnen, senast var nog när jag var i toppform och nu är jag mer i soff-form, så jag hade absolut glömt hur jobbigt det blir efter ett tag.
Så här ser ju hela leden ut……och så här långt kom jag, innan jag gav upp.Tyckte nog ändå jag knatade långt, så jag känner mig inte besviken 🙂Lite ruiner och annat smått att kolla på.
Men, det var än ganska omväxlande led att vandra – bitvis tämligen kuperad och andra bitar på landsväg, med allt från tallskog till åkermark. Vädret var också omväxlande, så att säga, från störtskurar till sol, så regnjackan åkte av och på ett antal gånger. Jag hade dessutom plockat med kameran, fasen vad kul det är att fota lite ändå.
Det fanns mängder av blåbär……så jag mumsade i mig ett helt gäng nävar.
Lite sur på mina dumma fötter som måste ha vuxit en halv storlek efter Filip och därför klämde mina vandringskängor mer än de borde – har ju som sagt bara gått kortare sträckor på sistone. Kände mig lagom snygg när jag haltade runt här hemma med stela ben och ömma fötter sen, gud vad gammal man kan känna sig ibland då.
När jag som nu har en hel semester framför mig utan några planer annat än dagsutflykter i princip, så blir jag stressad över att dagarna bara rinner en genom fingrarna, så att säga. Det känns som att om jag inte gör något ”vettigt” (vilket kan vara att åka och fika med barnen, det måste inte vara stora saker) så slarvar jag liksom bort livet. Alltså gick jag rastlös runt här hemma hela morgonen i går, tills jag kom på en sak.
Jag har ju inga rosor i min trädgård! Jag har tänkt att rosor är något för ”riktiga trädgårdsodlare”, att det är svårt och kräver skötsel, men dels gillar jag ju att vara ute och sköta trädgården och dels ÄLSKAR jag ju blommor! Gillar de mesta sorter och färger, men till ett vitt trähus blir det alldeles extra vackert med rött tycker jag, så vi åkte till Nyströms och Backamo för att inhandla just ett gäng röda rosor. Det blev 5 stycken, i ändarna en låg variant som heter Prins Karl Philip, sedan en halvhög vid namn H.C. Andersen och i mitten en hög ros (som ev. kommer behöva växtstöd) som heter Grand Award – alla röda om jag kan lita på etiketterna.
H.C. Andersen
Min rosenrabatt hamnade på en sida av huset som har varit helt tom och ganska tråkig, så när den vuxit till sig lite här tror jag det kommer bli hur fint som helst! Är väldigt glad och nöjd just nu 🙂
En väldigt ospännande passage till baksidan bara. Inte så grandios än, men det blir nog bra när den får växa till sig!
Ok, det var en himla lång titel för det första. Den kom sig av att Lukas fick för sig att han ville ha en chokladtårta på sin födelsedag – men jag vet att han egentligen inte är så förtjust i så mäktiga tårtor så då ville jag inte göra en hel, stor tårta. Det GÅR ju såklart att göra, med precis samma ingredienser, men du får kanske öka fyllningen och baka en rund, lite större tårtbotten.
Jag som inte gillar för sött tyckte ändå det var gott tack vare salta jordnötter som bröt av lite, så den kan nog ändå passa de flesta. En rulltårta är lagom för 5-8 personer beroende på hur stor gottegris man är 🙂 (och nej, Lukas åt inte upp hela sin bit heller, som jag trodde…)
Chokladrulltårtan
3 ägg 1½ dl socker 60 g (3/4 dl) potatismjöl 2 msk kakao 1 tsk bakpulver 1 nypa salt
Ett par matskedar socker att strö med innan rullning.
Vispa ägg och socker pösigt, sikta ner mjöl, kakao, salt och bakpulver och rör hastigt till en klumpfri smet. Bred ut på en plåt på bakplåtspapper och grädda mitt i ugnen på 200 grader i ca 5 minuter. Ta ut plåten, strö över socker, lägg över ett nytt bakplåtspapper och ett galler eller en kall plåt, och vänd hela baletten. Låt svalna.
Jordnötsfyllning
200 g philadelphia ca 1 dl jordnötssmör ett par matskedar florsocker
Vispa först philadelphian fluffigt, tillsätt sedan jordnötssmöret och vispa till en jämn smet. Smaka av med florsocker – beroende på vilket jordnötssmör du använder kommer det vara lite olika hur mycket socker det går åt.
Bred smeten över rulltårtan, men lämna ett par centimeter i ena änden. Rulla en tajt rulle och se till att du har skarven underst när du är klar. Lägg den i kylen – väldigt gärna över natten för då blir den bäst, men minst en timme.
Dekoration
1½ dl vispgrädde lite jordnötter lite bananchips färdig eller hemgjord salt kolasås (finns att köpa)
Dekorera efter eget huvud, jag gillar när det ser lite slarvigt ut.
I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.
Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?
Nä men inte ens då tyckte jag nog att jag var en tränande person, inte på riktigt.
Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.
Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)
Bara låtsas lite, typ… (???)
På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.
Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?
Grattis på 10-årsdagen min lilla pojk som börjar bli så stor.
Du är så lång, så lång, och så smal att man ser varje muskel i din kropp. Senig och stark är du, med smala ben och knotiga knän. Du får världens finaste fräknar i sommarsolen och när du är glad lyser dina ögon upp ett helt rum!
Du är mellanpojken på många sätt just nu, du har både en store- och en lillebror och du är själv mittemellan behovet att vara stor och att vara liten, det är ingen lätt period för varken dig eller oss just nu. Vi ser dig nästan aldrig hemma, för du vill helst ALLTID vara med kompisar. Och du är en BRA kompis, du gör dig så självklart hemmastadd hos dina vänner att det är helt fascinerande att se. På ett par minuter tror jag du kan bli vän med vem som helst, det är ju en fantastisk egenskap som jag inte vet varifrån du fått.
Du är så omtänksam och gosig när du hinner, men det kan vända på en femöring och då kan det ta timmar innan det går att prata med dig. Jag tänker och hoppas att det kanske blir bättre när du inte är så osäker på om du ska vara stor eller liten, vi försöker hjälpa dig allt vi kan men du är väldigt bestämd så det går nog inte alltid in.
Förlåt för att jag alltid säger fel namn till dig och dina bröder….
Minns ni det här? I dag sitter jag på akuten, fast för all del inte på grund av en studsmatta. Istället är det äldsta sonen som cyklat omkull och slagit i örat rätt ordentligt och så handleden.
Vi trodde inte att handleden var bruten, men tydligen hade båda handledsbenen en fraktur över halva benet, så nu har han blivit gipsad. Som tur var behöver han bara ha gipset i två veckor ändå, det kunde varit värre.
Örat verkar som det behöver sys, och det är det vi sitter och väntar på än, sen vill vi gärna komma härifrån känner vi båda!
Det blev inte riktigt som det skulle den här helgen, eftersom Filip fick feber. Ingen middag hos grannarna, inget kalas för Lukas. Båda är skjutna lite fram i tiden.
Som tur var verkar det vara exakt samma som L hade i veckan, alltså en dag med feber bara och sen bara lite snuva, så i dag är han mycket piggare vilket kändes otänkbart i går.
Vad blev det istället då? Jo tre omgångar bad i Axamo, i lite olika konstellationer. Tom så varmt att JAG har badat två gånger, då ska det mycket till! Det blev lite hemma-fix både inne och ute, och så var den helgen över. Nu väntar vår sista jobb-vecka innan semester, och den börjar med delad VAB i morgon…
Hur kan man vara så söt i kallingar, t-shirt och stövlar?
Jag är helt klart en morgonmänniska. Det innebär dock inte att jag vill gå upp jobb-tidigt (05:30) alla dagar, men en lagom sovmorgon är för mig till senast kl 08. Mina stora pojkar är olika, O är en kvällsmänniska ut i fingerspetsarna, men har ändå svårt att sova på morgonen, så det är sällan han sover längre än till 09. L är som jag morgonpigg och går nästan alltid upp runt 06:30, äter lite frukost och kollar Netflix.
Med Filip vet jag inte än, han har ju däremot faktiskt den goda smaken att rätt ofta kunna sova till runt just 08 på helgerna, vilket är MAGISKT när man haft två barn som velat gå upp vid 04…
I morse blev det lite annorlunda däremot, för i natt blev Filip sjuk. Han har gnällt och gråtit hela natten, vi har försökt gissa oss till vad det kunde vara som var fel, men nu på morgonkvisten hade han helt klart feber. Ingen av oss vuxna har därmed kunnat sova typ alls, så dagen kommer nog bli rätt seg. O och jag har träning vid 10, jag hoppas att en Ipren ska bota min egen huvudvärk efter natten och att en kopp kaffe ska rädda resten, för vi har inte tränat på en vecka och jag har ont i axlarna.
Filip mår nu helt ok efter lite Ipren, och sitter nu och kollar Bamse. Själv har jag lyxmat till det med att sätta mig på min absoluta favoritplats för frukost på sommaren, nämligen i soffan här:
Det är skugga här ett litet tag till, men plattorna är ändå varma mot fötterna och det är nästan helt vindstilla. Det enda som verkligen stör är ljudet av bilar utanför, det är banne mig halva anledningen till att jag vill flytta ut på landet. Det har inte stört mig på alla år innan, men nu så längtar jag så himla mycket efter lite tystnad. I övrigt sitter man himla bra här, jag har nyss släppt ut hönorna för dagen och ställt för de kompostgaller som skärmar av mina land från dem – för att de inte ska gräva upp alla mina grönsaker och äta mina bär.
Att sitta ute och äta frukost i bara ett linne eller klänning är det enskilt starkaste kopplingen till att det är semester som jag vet. Bara genom att sitta här på min egen altan, barfota och känna värmen som helt klart kommer dominera i dag, gör att jag liksom samtidigt känner alla de tillfällen då jag suttit i ett hyrt hus i antingen Frankrike eller Kroatien på semestrar vi haft, druckit kaffe i tystnaden och slött börjat planera dagen. Just den lilla stunden innan något ska presteras, innan någon vill ha hjälp och uppmärksamhet, bråk ska avstyras, mat ska göras och planeras, den är bara min. Och den är värd så himla mycket. Tex hinner man sätta sig och reda ut huvudet genom att blogga 🙂
Från den här altanen i Senj i Kroatien hade vi den vackraste utsikt man kan tänka sig, alla tider på dygnet, men morgon och kväll var otroligt spektakulärt:Här kan man säga att det var lugnt med, vi bodde ju helt själva på en bergssluttning.
I går fick jag ett sånt vansinnigt längt efter att åka till Kroatien igen, det blev ju lite stukat efter att Filip blev sjuk den sista semestern där och sedan dess har jag liksom inte orkat tänka att vi ska åka så långt. Men nu är han större och kanske att man ska våga boka något till nästa år? Tills dess kanske man kan hoppas på att det åter är fritt att åka inom EU och att det inte finns restriktioner av den arten att de hindrar en bilsemester. Jag längtar efter känslan när man sätter sig i en fullpackad bil och ska söderut, känslan av att man närmar sig havet och sedan varma morgnar i ett land som är så himla vackert och både lika och annorlunda mot Sverige. Vi får väl se, kanske att det kunde få bli så, till nästa år… Fast om det är något man lärt sig i år är ju att man inte kan lita på att saker blir som planerat – men utan planer kommer man ju heller ingenstans. (Vill du läsa om våra semestrar finns de under länken ”semestrar” i menyn)
Längt efter vackra stränder med klart havsvatten.
Vad längtar du efter, den här sommaren?
Edit: Det här inlägget skulle jag lagt ut i morse, men såklart hann jag inte få det klart. Vi har faktiskt varit vid axamo, på baksidan där man kan vara helt själv, och badat en stund. Även Filip, känns på ett sätt konstigt att dra iväg men någon som är sjuk (vi har inte varit i närheten av någon annan), men det kändes samtidigt som enda sättet att svalka ner även honom på lite. Här hemma är det stekhett.
I dag har jag tagit ledigt, för att kunna ta med pojkarna och bada i sommarvärmen. Det tog två bråkiga timmar innan alla var redo att komma iväg, men väl här har det varit rätt trevligt. Här är förresten på Rosenlunds-badets ute-del, där det är rätt lite folk vilket jag är glad gör av många anledningar.
Just nu sitter vi i det lilla halv-tältet och vilar, jag och Filip. Han snubblade innan på stenarna och fick ett riktigt fult skrubbsår på knäet, det gjorde det INTE lättare att få honom att bada… Han är inte super-förtjust i vatten, men det ger sig nog.
De stora grabbarna är i bassängen bakom mig och badar ihop, jag behöver inte ha FULL koll på dem längre, speciellt inte när det inte är mer folk här. Det gör att det ändå går rätt bra att åka själv och bada med alla tre.
Glass och hamburgare har det blivit, hade varken lust eller ork att ta med nåt att äta förutom lite nötter och en massa vatten.
Nu slog sig mini ner här bredvid mig och sa att han är jättetrött, vi får väl se om han t.o.m. somnar en stund…
godatankar.com 