Oliver har nu två gånger testat boll-i-bompa. Det ska vara boll-lek för 4-5 åringar. Lek. För 4-5 åringar. Mmm, kanonkul tänkte vi, några av grannbarnen går med tror jag, han är jätteduktig på att springa och har bra bollsinne (till skillnad från sin mor, helt klart). Så, vi går dit. Borde anat oråd när alla 4-5 åringar har typ full fotbollsmundering inkl. benskydd och hälften av barnen står i ena änden av hallen och skanderar ”Vi ska VINNA, vi ska VINNA”, men men, man har ju inte alltid rätt av första intrycket så vi knatar in. 

Tränarna verkar ok, föräldrarna ser väl normala ut, och uppvärmningen börjar bra med att de ska sparka lite fotboll och springa fram och tillbaka – inga konstigheter där. Sedan, andra halvan av träningen, är det fotbollsmatch. Och HÄR någonstans går det fel för mig. Fortfarande är tränarna bra och påpekar att alla ska vara snälla och ha det roligt, men nu börjar barnen skrika om att de ska vinna och det blir lite halvt om halvt hårdhänt mellan varven. Ok, inte jättekonstigt heller, barn är barn osv, men det som stör mig är just den jäklans inställningen att man ska vinna, och att inte föräldrarna kan säga nåt till sina barn??? När man har en 4-5 åring så borde det inte vara viktigt att vinna, det borde vara viktigt att försöka vara med och ha roligt. Men ingen säger något, alltså fortsätter det.

Tänkte det är bäst att passa på, eftersom jag hoppas att jag inte kommer ta så många fotbollskort framöver.

Oliver reagerar inte så värst mycket, vad jag kan se, förutom att han helt klart inte tänker ge sig in i kamp om bollen när de andra barnen är ganska hårdhänta. Han har roligt, blir jätteglad när han sparkar bollen (oavsett åt vilket håll) och ser ganska nöjd ut. Fine – jag kan gärna gå på detta en gång i veckan om han tycker att det är kul att sparka boll och leka tänker jag, ända tills jag hör en av föräldrarna säga att -06’orna kommer börja i nån cup till våren, och då är det träning ett par gånger i veckan och tävlingar på helgerna. ALLVARLIGT?!?! När man är 5 år???? Alltså – efter man har uppnått denna vuxna och höga ålder är det tydligen dags att sluta leka och börja ställa in sig på att det är vinna som gäller. TROR. INTE. DET.

Det finns HUR många andra idrotter som helt, och mig veterligen är det banne mig ingen annan som har så dåligt inflytande på barn (enligt mina värderingar) som fotbollen. En av de större grannpojkarna går på friidrott, en annan klättrar, det finns bandy, handboll osv, så efter att denna boll-lek är slut kommer jag helt klart uppmuntra Oliver att testa något annat. Dessutom ska han när han blir stor nog (7 år) få testa ju-jutsu, kanonbra för självkänsla, kroppskontroll och gemenskap. Alltså en gemenskap där alla får vara med, inte bara de barnen som är bäst på att göra mål…

Ok, jag har extremt mycket åsikter om fotboll, och eftersom fotboll ändå verkar vara den vanligaste sporten att gå på så inser jag att jag måste vara ganska ensam om åsikterna. Men jag står för dem ändå, och hoppas att Oliver väljer en fotboll som främjar samarbete och att man hjälper varandra och har kul, snarare än en där man pushas till att göra mål för att vara värd något…