Om allt går som det ska (dvs att det inte blir kris eller att han blir sjuk) så är vi utan vårt minsta barn ända till söndag. Det känns så vansinnigt konstigt, i 9 år har han, som ju är yngst, varit den vars behov fått sätta ramarna för våra liv. Han ska in till skola eller fritids på morgonen, hämtas på eftermiddagen, han behöver en lagad middag på kvällen och har en tid när han ska vara i säng. Precis sådär som det ÄR med barn. De stora pojkarna är mer borta än hemma nuförtiden känns det som, men där har ”vanan” byggts upp över tid, med lilla F så har det bara varit ett fåtal enstaka nätter borta, då han sovit hos mormor. Och nu är det nästan en hel vecka, på livets första scoutläger, med en packning som var större än honom. Mitt hjärta sitter utanpå, och jag är 90% glad för allt roligt han ska ha och 10% orolig. Kommer han kunna sova, bara han inte säger att han kan simma, hoppas de ser till att de dricker mycket i värmen. De 10% går inte stänga av, inte som mamma, även om jag rationellt sett vet att det kommer bli toppen. Men jag bär de 10% själv, för i en familj med bara män så bär ingen annan någon oro…

Det känns så konstigt att bara förhålla sig till oss vuxna – det är bara vi och äldsta sonen som sommarjobbar hemma. Jag anar ett stråk av vilsenhet i mig, vem är jag om jag inte är ramarna och famnen till ett barn? Vilka är vi i vår relation, har vi fortfarande nåt gemensamt, vad gör jag med min tid om den bara är min egen?

Samma tankar som säkerligen farit igenom varje mamma när barnen börjar bli stora. Det är ändå i sammanlagt nästan 20 år vi har haft så små barn att de haft ett stort behov av sina föräldrar, eftersom de inte är så tätt mellan sig i åldrarna. Det är svårt att reflektera över sitt föräldraskap utan att känna som att man pillar i ett enormt öppet sår, för det blir såklart felen man ser först. Det lyckade ser vi ju när vi tittar på ett barn som tar kanonfint ansvar för sitt sommarjobb, ett som hänger med sitt fina kompisgäng och ett som bara är skönt självsäker på att han klarar allt. Ändå fastnar lätt tankarna i allt det man borde gjort annorlunda.

Jag försöker säga till min äldsta en gång, att även om vi varit dina föräldrar länge så är det ju första gången vi är tonårsföräldrar. Vi försöker ju så gott vi kan, men hur man än vänder sig så blir det ju till att treva sig fram efter en lösning som är ok. Klart det blir fel ibland. Jag tror inte han lyssnade så värst. Varje barn kräver ju också sin egen variant av förälder, det som funkar med ett barn gör det inte med ett annat. Men det här frigörandet och slitandet – det är tar så himla hårt på mig, och eftersom ingen annan känner att det gör det på samma sätt så bär jag det själv, också.

Den här sommaren kommer bli oerhört lugn, med mycket tid och möjligheter att låta lusten styra. Sen kan det ju bli ett problem om allas lust är helt olika, men det får vi väl hantera. Jag är glad att vi är i det lyxiga läget att vi inte har många måsten på semestern, det känns som jag inte minns när det hände sist, inte fullt ut i alla fall.