… Nämligen om det jag skrev om i går, att jag faktiskt känner mig hyfsat nöjd med min insats för familjen nu, om ni minns.

Kanske är det för att jag anstränger mig så hårt mot min bristningsgräns att det inte går mer.

Kanske är det så.

Det finns nog i alla fall inte så mycket mer av mig att dela upp.

En bild från dagens insats för barn nr ett, på Eventlan. Om han tyckte det var nog? Gissa. Om barn nr två tyckte jag ägnade tillräckligt med tid åt honom? Det svarar jag inte ens på. Barn nr tre säger inte så mycket men mår troligen dåligt och kräver ALLT. Maken? Minns inte när jag orkade och hann prata med honom ordentligt.

Så känns det just nu, men i morgon känns det säkert bättre igen.

Kram på er.