Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Jag har tusen saker jag kan be om förlåtelse för.

Förlåt för att jag inte är en bättre förälder, för att jag inte alltid orkar göra det ni vill, för att jag inte alltid finns där, för att jag blir arg, för att jag missar saker i ert liv, för att jag inte frågar rätt saker, för att jag lägger mig i för mycket och för att jag inte lägger mig i tillräckligt.

Förlåt för att jag inte är en bättre maka, för att jag är så otålig ibland, för att jag har svårt att bara slappa, för att jag kör med dig och sätter dig i arbete ibland, för att jag blir sur på dig, för att jag inte alltid är så rolig att ha att göra med och för att jag inte är mer än den jag är.

Förlåt för att jag inte är en bättre syster, för att jag inte hjälpt dig mer, för att jag inte hjälper dig mer nu, för att jag inte haft tillräckligt med tid för dig.

Förlåt för att jag inte är en bättre kompis, för att jag inte alltid funnits där när du haft det svårt, för att jag inte sett att du haft det så svårt alltid och att jag inte hunnit lägga mer tid på att hjälpa dig. Förlåt att jag inte spenderat mer tid med dig över lag!

Förlåt för att jag inte är en bättre dotter, för att jag inte blev som ni tänkt, för att jag inte är en bättre mamma till era barnbarn.

Förlåt för att jag inte är en bättre kollega, för att det blir fel, för att jag virrar till det och för allt jag inte kan.

Tusen och tusen förlåt, och jag menar dem alla – men jag har också förlåtit mig själv för nästan alla. För jag VET att jag gjort så gott jag kunnat i varje situation, men ibland har inte orken räckt till, ibland inte tiden och ibland har jag inte sett. Så även om jag verkligen menar alla ovanstående förlåt, så vet jag samtidigt att jag inte är mer än människa och förstår att allt det jag velat göra inte är rimligt för en människa att hinna eller orka med. Jag tror att människor kan förändras och försöker alltid bli en lite bättre version av mig själv – även om den versionen inte är bättre för ALLA, och jag förstår att även om jag kan förändras så är det som det är med, och det enda jag kan vara verkligt säker på är att det kommer komma nya saker att be om förlåtelse för.

För att inte ljuga så ska jag säga att det är en bra dag jag resonerar som så att det är ok att göra fel och inte räcka till – en dålig dag gör jag som folk gör mest och mår skit över allt jag gjort fel eller där jag inte räcker till.

Och förresten – förlåt till mig själv. Förlåt att jag ställer så orimliga krav på mig, för att jag inte orkar mer, för att jag inte alltid kan acceptera mina brister och för att jag körde mig in i utmattning.