Vi har kommit till en punkt där vi känner att vi måste ta ett tungt och tråkigt beslut, ett som känns som ett riktigt misslyckande. Vi kommer inte att kunna behålla Nala. Det har NOLL att göra med henne som hund, hon är sjukt smidig att ha att göra med i princip i alla lägen och är fantastisk på alla vis (dock synd att många gäster inte får se det då hon blir stressad av gäster och gärna skäller och/eller juckar på dem), men om vi på ett rimligt sätt ska få ihop vår vardag framöver så kommer det inte gå med henne i ekvationen också. När vi skaffade henne var jag inte och hade inte varit utmattad, jag hade ett jobb där jag kunde ta med henne till jobbet (vilket iofs dock blev svårt sen eftersom hon är lite rädd för killar), vi bodde i stan där man kunde åka hem vid lunch osv. Förutom utmattning och flytt så har jag även bytt jobb och det kommer även maken göra efter sommaren. Vi har funderat på alternativ som hundgård eller hunddagis, men tror inte att det blir en bra lösning för henne och löser ändå inte riktigt problemet. Det känns så otroligt tråkigt eftersom hon trivs superbra ute på gården och vi trivs så bra med att ha henne där, men det kommer inte fungera när alla har sina nya jobb och vardagen sätter igång igen.

Självklart känns det som ett misslyckande, speciellt när så många har skaffat ”corona-hund” och sen ångrat sig, men nu är det vad det är och vi kan inte ändra förutsättningarna som nu finns på ett rimligt sätt. Jag känner mig på ett sätt så dum som tänkte att det skulle funka alltid, men jag förstår också att jag inte kan styra hela livet utifrån henne för att det ska funka.

Nästa vecka kommer två familjer för att kika på henne, och det kommer bli jättejobbigt, men vi är väldigt måna om att hon ska få ett bra föralltid-hem. Inte en superbra start på semestern, men vad ska man göra.