Jag är ju världens sämsta på att vänta på saker, det vet ni ju vid det här laget. Nu väntar vi med stor spänning och stigande nervositet/oro på att det ska bli valpar hos Xoloanne. Det är ju 1000 saker som kan gå fel vid en förlossning och jag tänker att det gäller hos hundar med? Men, vi väntar, håller tummarna – och längtar.
Har jag läst igenom typ alla 687 inlägg om hundträning på Fredrik Steens blogg? Japp. Har jag googlat bästa hundsele, bästa transportbur, hundmat och allt annat? Japp.
…
Och precis när jag skrev detta inlägget fick jag reda på att hon verkar ha varit skendräktig och det blev inga valpar. Så ledsen nu 😦
Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.
Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.
Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.
Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)
Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)
Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?
Det är lite av en röra i mitt huvud just nu. På ett sätt känns det som jag har tusen tankar och på ett sätt känns det inte som jag har någon, klart är i alla fall att jag inte sorterat ihop mitt huvud än. Det är liksom heller inget som går att ”skynda på”, utan det kommer små insikter farande när man minst anar det. Vi får väl se om jag får ihop något vettigt av nuläget.
I vilket fall, i morgon är det sista dagen av jullovet då. Ett rätt skruttigt jullov, men det har åtminstone på vissa sätt erbjudit lite vila, vilket iofs inte är samma sak som att en fyllts på med energi. I dag fick vi låna två hundar igen, mysiga lugna ”tanten” Zally och lilla nakenvalpen Maya. Det är ju liksom en aktivitet i sig, att få låna ett par hundar, så dagen idag har gått väldigt fort och ändå varit mysig. Och det är ju något så vansinnigt gott med att någon kryper upp i ens knä, lägger sig till rätta och se somnar? Lite som när man har en liten spädis som bara ger en all sin tillit (inte för de har så mycket val, men ni fattar) som också bara slappnar av och sover i ens famn.
Trötta efter promenad, och skönt avslappnade får man väl ändå säga ☺
Lite promenader har det därmed blivit i kylan med, inget kanonväder idag utan ganska rått, men nu hoppas vi på lite mer snö i morgon så det kanske kan gå att åka pulka för barnen till helgen.
För övrigt vet jag inte riktigt hur vi ska ta tillvara på denna sista lovdag?
2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.
Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?
Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.
Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.
Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.
Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.
Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.
En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.
Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.
En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.
Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?
Vi har haft en rätt bra jul ändå, på det stora hela. Julafton gick i en rasande takt vilket resulterade i att det blev lite stressigt att få iordning på maten, men det var bara skönt. Alla blev nöjda och glada med sina paket vad jag kunnat utröna, så det känns med bra. En lång promenad i solen hann vi med oxå, perfekt!
I går fick vi äntligen träffa bror med hans lilla familj, de sover hos mormor som ju nyligen haft Covid och därmed inte smittar, och vi träffades utomhus över en eld i vattenledningsparken, där vi bjöd på varm äppelglögg och saffranskrabbelurer. Så himla kul att träffa dem! Och för övriga familjen var det ju första gången de fick se lilla Elsa, som nu är nästan 4 månader gammal (fast hon sov mest hela tiden i sin vagn).
Eftersom det annars är näst intill omöjligt att hitta på några roliga aktiviteter så här på jullovet med barnen i läget nu, så känner jag mig himla priviligerad som fick möjligheten att ”låna hem” två hundar från Xoloanne i dag igen – en aktivitet som alla verkligen älskar. I dag fick vi låna Zally som vi lånade sist, men även den lilla 5-månaders (eller om hon är nästan 6) valpen Maya som är en naken nakenhund. Hon var så grymt söt och charmig, och ett tag busade hon och Filip i soffan så jag tror båda riktigt kiknade av skratt! Hundarna trivs bra med barnen och barnen bra med hundarna, ingen tränger sig på någon annan utan man liksom bara ”hänger” på ett tämligen avslappnat sätt – även om det såklart inte blir riktigt lika avslappnat som om man har en helt egen hund. Det var fullt upp här hemma, så det blev bara några suddiga bilder med mobilen, men hoppas ni förstår myset!
Precis lagom stor för en treåring!Soffhäng och vila!
Det verkar också vara så att Chili (som vi inte lånade) är dräktig, så nu väntar vi sååå på valpar i slutet av januari! För vad tomt det känns utan hund nu!?!
För att kompensera mina dåliga bilder måste jag bara visa den här bilden på Maya, lånad av Xoloanne!
I Kajsons kalender är dagens rubrik ”detta är jag bra på”. Jag vet inte, just nu känner jag mig som en rätt kass förälder, men faktiskt känner jag att jag är ganska bra på mitt jobb. Eller, jag känner i alla fall att jag gör mitt bästa, och DET känner jag mig nöjd med. Nöjd känner jag mig däremot inte med att jag har en stressklump i halsen som är jobbrelaterad, men inte så mycket till själva arbetsbördan utan mest ett annat orosmoment. Tror det är det som gjort att jag sovit så galet dåligt i ett par veckor med, nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter.
Annars har vi haft en väldigt mysig dag i dag, för vi har fått låna Zally, en 9-åring pälsad Xolo från Xoloanne. Hon är himla lugn och mysig, så dagen har mest bestått i ett gäng promenader och annars varit ganska lugn, vilket var skönt för alla tror jag. Hon hade nog lite hemlängtan med, för lite konstigt tyckte hon nog att det var att hamna hos oss en stund, men det gick bra ändå 🙂
Kändes väldigt mysigt och naturligt att ha en hund hemma!
Med dessa bilder från dagen så önskar jag er en bra Lucia! I morgon blir det nog en halv dag med jobb och en halv dag med VAB, inväntar att Filip ska bli av med sin sista förkylning. Sen kom Oliver hem igår med ordentligt halsont, vi får väl se vart det tar vägen.
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
Dagens snabba – om man har tråkigt kan man roa sig med att kolla under #coatedxolo på Instagram och fascineras över hur olika en och samma ras kan se ut. Dela finns det ju med och utan päls, den finns i tre storlekar och i typ hur många olika färger som helst! Så coolt!
Ja alltså, ni vet ju hur jag är – blir jag intresserad av nåt som MÅSTE jag ju läsa på och lära mig mer om det… Så, idag har hela familjen suttit och kollat på gamla avsnitt av TV4:s valpskola. Jag tänker lite som så att det måste ju vara en förutsättning av vi alla gör likadant och utgår från samma tanke – det finns väl 13468 olika sätt att uppfostra en hund – så det blir enklare för hunden att förstå.
Om vi tar ut glädjen i förskott innan det ens finns en valp? Absolut. Men vad fasen, förr eller senare blir det väl en valp ändå OM det nu inte skulle tagit sig nu, och vi längtar alla väldigt mycket!
Förstår också att det är MYCKET jobb med en liten valp, men vad sjutton, har vi överlevt 3 bebisar så ska vi väl klara detta med tänker jag.
Man blir inte mindre sugen av att ha förmånen att få hälsa på den här söta lilla tösen på 11 veckor på jobbet!
För övrigt så har ÄNTLIGEN jag och barnen fått träffa mormor idag, hon har haft COVID men är frisk nu och har därmed inga restriktioner alls i ca 6 månader framöver – vilket både vi och hon är väldigt glada för! Det blev lite firande av O igen, hon har ju inte kunnat fira honom, och så en lång och iskall promenad (pga tempo = 3-åring). Skönt för henne att kunna träffa folk och gå i affärer, när nu allt annat känns trist, för hon kan varken smitta eller smittas ett bra tag framöver!
Nu ska jag göra en saffranspannkaka, det blir lite dessert efter dagens middag som blev bouillabaisse, och sen är det dags för digital cider-provning!
Det har varit ett par något lugnare veckor på jobbet, vilket har varit skönt, så man hinner landa, planera och bara samla lite energi. Den energin kommer nog gå åt nu, för lite likt ketchupeffekten så händer liksom allt på en gång i mina projekt känns det som. Har riktigt roliga projekt nu och har ett ganska bra flow på jobbet, så det känns väldigt bra, samtidigt så har de första två dagarna denna veckan krävt varenda uns av koncentration och arbetsinsats av mig så jag har varit helt slut när jag kommit hem. I går hände så mycket och jag gjorde så mycket att jag var HELT säker på att det var torsdag när jag skulle gå hem, det kändes liksom inte rimligt att det bara gått EN arbetsdag?
På kvällskvisten här hemma är det rätt perfekt att ha ett (för mig) nytt spel då, det är något som håller mig så pass koncentrerad att jag inte sitter och tänker på jobb men ändå inte värre än att jag får lite vila. Bättre än en film eller serie där det är lätt att huvudet glider i väg tycker jag.
Sen låter jag gärna huvudet glida iväg åt ett lite annat håll med, kan man få dagdrömma lite om en valp? Vår HR på jobbet har precis skaffat en som är med en del och det är ju ändå en bit ren lycka att få ”gosa” lite med den. ”Gosa” för att hon är ju så överlycklig att hon sprätter runt som ett litet jehu, så det blir mest ”klappa lite där man kommer åt och hålla ordning på de sylvassa tänderna”, men det är ändå så himla mysigt! Har spenderat kvällarna den senaste månaden med att googla det mesta om hundar, från träning till ”tillbehör” (alltså, bilbur och sånt, inte rosa halsband och klänning), bara för att det är så härligt att ha något att dagdrömma om och längta lite efter. Oavsett vad som händer så har ju ändå de stunderna varit jättemysiga.
Ett foto lånat från Xoloanne, från den senaste kullen. Alltså seriöst…
Nu är det ju bara att vänta, och vänta, och vänta… Jag som är såååå bra på att vänta…. Men hörni, ha en bra kväll!
