Ok, först – jag är superglad för att antibiotikan verkar funka (även om jag inte ropar hej än för halsmandeln är fortfarande svullen ”utanpå” halsen. Det är fantastiskt väder och jag har haft en kanonhelg – ok? Den här känslan är oftast den som dominerat, men jag har en helt annan också som kommer och går lite i styrka.

Jag TROR det är pga antibiotikan jag är så där lite ”svidig” i magen, ni vet, som om man håller på att få magkatarr typ, eller som jag kanske mest förknippar det med – när man känner sig riktigt stressad. Jag tror att det beror på antibiotikan eftersom det började typ samtidigt som jag började äta den (har tagit mig igenom ungefär 2/3 av behandlingen). Problemet är bara att min kropp och mitt huvud inte riktigt vill tycka att det är bara antibiotika, utan de tycker att jag helt plötsligt känner mig ganska stressad. Och är det något mitt huvud och min kropp säger ifrån på skarpen om nuförtiden så är det om jag känner mig stressad. Jag blir lite deppig, orkeslös och framförallt STRESSAD av att känna mig stressad när jag inte är stressad?!?

Kroppen orkar just nu ingenting jämför med vad den brukar, och jag BLIR lite stressad över att vara inne på 4::e veckan utan träning, för träningen hjälper ju både till med stress och får övriga kroppen att må bra. Dessutom har det ju nu gått så pass många dagar att jag rent faktiskt tappar lite av de få muskler jag kämpat så hårt för att få till.

Hjärnan är det lika illa ställt med, jag är ännu mer glömsk och dessutom lite orolig i mig själv känner jag. Trots att jag tycker att det är ett ord som jag normalt sett aldrig förknippar med mig själv så måste jag nog ändå säga att skör* är just hur jag känner mig mentalt. Jag sover kasst och har gjort ett tag, först pga förkylning, sen halsont och senast av känslan av att jag är stressad. Jag VET att jag sover bäst efter ganska mycket (eller vad min kropp och knopp anser vara lagom) vila under dagen, men det är svårt när den här stresskänslan (som egentligen inte är en stresskänsla) strålar ut från magtrakten.

Det gör mig lite ledsen att det krävs så lite för att gå tillbaka så mycket (som det känns). Det är säkert så att när jag är färdig med antibiotika och magen slutar protestera så kanske allt går tillbaka till den statusen jag hade på stresshanteringen innan infektionen – vilket ändå var rätt ok. Men när det känns jobbigt och man är trött så är det så lätt att fastna i känslan att det ”kommer vara så här för alltid”.

Ni hör ju att jag förstår att det är ett tillfälligt bakslag, vilket jag ju gör rent objektivt, men samtidigt är det just de här känslorna som kommer och varierar i styrka som känner jobbigt just nu. Det är ändå ganska mycket efter utmattningen som inte är som innan – och även om långt ifrån allt är negativt så kommer det ändå ibland såna här bakslag när det gör mig ledsen. Som nu de senaste veckorna när jag inte kommer ihåg NÅNTING typ och hjärnan bara känns tom – då blir jag lite ledsen för det känns som ett misslyckande, fast jag vet att det är som det är.

Nåväl, mycket navelskådning från mig såhär på kvällskvisten, men det hjälper mig så mycket ändå att få ner det i text. Tack hörni, tack för att ni lyssnar och för att det helt utan faktiska grunder känns som ni förstår.