Nästan alla år – med undantag för när jag varit utmattad eller gravid/småbarnsförälder – så får jag en sån himla lust att ge mig ut och springa så här års. Det vore ju inte så konstigt, om det inte vore för att jag är totalt värdelös på det och min enda känsla heeeela tiden jag springer är att jag håller på att dö av syrebrist, och då går det ändå extremt sakta. Jag känner mig tung, klumpig och har NOLL flås när det kommer till löpning, och har aldrig någonsin lyckats komma in i den där ”andra andningen”, inte ens när jag var som mest vältränad. Jag vet ju allt detta och accepterar generellt att löpning är inte min grej, men ändå.

I min fantasi så känner jag i kroppen hur den med lätta steg studsar fram längs vägen, helst med en svängande hästsvans (som jag inte haft på måååånga år) och i bra takt med min andning. Jag känner det alltså extremt livligt, och tänker att det kanske är ett kroppsminne som sitter i från när man var liten. Likt det här med armgång och att gå på händer, jag minns precis i kroppen hur det kändes när jag gjorde det som liten och det kändes LÄTT – jag blir lika chockad varje gång jag ska hänga i riggen på träningen och det är SÅÅÅ tungt!

Jag vet ju att det jag längtar efter är en falsk känsla, den finns inte längre (alltså har inte funnits sedan jag var riktigt liten) och att löpning inte är min grej, men jag är SÅ sugen! Kanske, kanske, tänker jag, kan jag ge mig ut och ”springa” några intervaller i backen upp till oss (med ”springa” menar jag lunka med tunga steg, för det är så det blir) i helgen. Men mest troligt är att jag lufsar 100 meter, kommer ihåg den gräsliga känslan, och ger upp.

Om jag kunde få önska mig en enda förmåga (och då menar jag inte typ flyga eller bli osynlig) så skulle det vara att kunna springa, för jag tycker det ser sååå härligt ut när någon som kan springer. Dessutom enkelt, billigt och tidseffektivt om man ska skaffa sig lite flås OCH få frisk luft – alla viktiga saker när man ska hinna jobba och sköta en liten gård samtidigt. Jag har fått en massa välmenande tips om att gå på löparskola och så, men ni förstår inte, det är inte det att jag bara är ”lite dålig” på att springa, jag får helt enkelt inte till det alls och min startnivå är NOLL – kan inte tänka mig nåt värre än att någon annan ska bevittna detta dessutom.

Jag måste absolut inte kunna springa, men jag önskar verkligen att jag kunde/tyckte det var så roligt som det är i mitt huvud!

(Jag är ju bra på andra saker, jag känner inte att jag måste vara bra på löpning, men jag skulle verkligen vilja kunna ta mig fram utan att känna att jag dör för varje steg)