Igår kände jag mig äntligen pigg nog för att jobba från kontoret – i natt var en skitnatt och jag vaknade med så mycket huvudvärk att jag mådde illa, så ja, det blev att jobba hemifrån idag igen. Har inte kunnat träna på 2 veckor nu och det KÄNNS i kroppen. Axlar och nacke gör ont och blir stela och jag fasar lite för känslan och träningsvärken när jag förhoppningsvis kan dra igång igen från och med nästa vecka…

Men det var inte det jag skulle skriva om, jag tänkte faktiskt uppdatera er lite på hur det går sen jag fick hormonbehandlingen för klimakteriet innan sommaren. Nu är det ju liiiite svårt att avgöra helt eftersom den största delen av min behandling har ju pågått under semestern och det är därmed lite klurigt att avgöra vad som är medicin och vad som är semester. Men ändå, vi ger det ett försök.

Den absolut största skillnaden är att hjärndimman är i princip helt borta. Minnet är fortfarande lite svajigt, men det är en enorm skillnad mot i våras. Jag känner mig som mitt vanliga jag mental, lite mer klartänkt och förmögen att analysera och dra slutsatser på ett sätt som jag är van vid.

Sömnen har blivit bättre – men är inte helt bra. Kombinerar jag hormontabletter med melatonintabletter så sover jag helt ok, och bara att få sova bra gör ju en enorm skillnad för…

…energinivåerna! Det är lite tydligare för mig nu vad som är sviterna av utmattning och vad som faktiskt varit trötthet av att kroppen desperat försöker producera de hormoner den brukar göra. Jag tar fortfarande slut ganska plötsligt och tydligt (utmattningen) men fram tills dess så är jag väldigt mycket piggare. Det här låter ju knepigt, det håller jag med om, för man ska antagligen inte känna att man tar helt slut varje dag, men jag vet inte hur jag ska få ihop livet då. Så jag har mer ork när jag är pigg, men tar alltså fortfarande slut ganska fort. Jag är också liiite piggare på kvällarna (eller mycket piggare, på semestern då jag kunde hålla mig vaken till halv tolv), men här behöver jag hinna jobba lite längre för att se vad som är medicin och vad som var semester.

Humöret då? Jag vet inte riktigt. Kanske att jag upplever att mitt humör är lite mer svajigt över lag sedan nåt halvår tillbaka, och där tycker jag inte hormonerna har gjort superstor skillnad. Har inte känt mig så glad på ett bra tag dock, men det vet jag inte riktigt vad det beror på i grunden. Jag önskar SÅ mycket att jag kunde ha lite roligare åt det mesta och inte fastna i måsten och ansvar, men jag känner mig lite vilsen här. Svårt är det i alla fall, och vad det beror på vet jag inte.

Kroppen i övrigt är väl som den är, viktuppgången som kom med utmattningen verkar inte direkt angelägen om att lämna walk-over. Kanske är jag lite mindre sötsugen och har något sämre aptit nu än innan. Det är inte svårt att fatta hur viktig träningen är för både kropp och själ – men kosthållning har ju jättestor påverkan och den är lite av ett dilemma. Vi äter jättebra mat, ofta ekologisk, ibland odlad på gården, lagad från grunden på bra råvaror. Men jag VET att jag som kvinna i klimakteriet speciellt, behöver äta mycket mer protein, vilket är svårt att få i sig tillräckligt utan att äta för mycket. Jag har kämpat mig bort från vikthets och diverse restriktioner vad det gäller kost, men det är bara ett stenkast bort och jag vill INTE tillbaka – men behöver då ändå på något sätt öka proteinintaget utan att börja räkna på maten…. Typ omöjligt. Och ett i-landsproblem, men ett som gör skillnad i hur jag mår och kan ta till mig träning och kan behålla en fungerande kropp.

Nu är vi SÅ MÅNGA som har eller håller på och gör samma resa, har tappat räkningen på alla som kontaktat mig för råd eller bara för att säga tack – men det enda jag gör är att dela med mig av det JAG upplever, så det är inte så mycket att tacka för. Det känns ändå skönt att inte vara ensam om ”problemet” och det känns också skönt att det faktiskt finns hjälp att få – om man har tur och har en påläst vårdgivare vill säga. Tack för att ni delar med er till mig, det känns skönt och inte lika jobbigt då!