Igår, lagom till att det äntligen vänt och ljuset långsamt kommer tillbaka, såg vi för första gången sol på en halv evighet. Sprang ut med riktiga kameran och fotade, men har inte orkat lägga in bilderna – så den nedan är en snabbt tagen med mobilen. Det var nästan overkligt vackert, med dimma borta över Ölmstad och fjäderlätta moln.
I går var även julstädnings-dag, efter att jag jobbat klart min halvdag. Eftersom jag kliver upp och börjar sju, så hinner jag jobba klart innan nån annan typ är riktigt vaken. Sen fejades det, det var dammtorkning, dammsugning och golvskurning, och nu är det SÅ rent och fint! Det kommer säkert vara i två dagar på sin höjd, med hela familjen hemma. De två äldsta barnen är förresten sjuka och har haft feber, halsont och förkylning – båda är på bättringsvägen nu dock. Min bror med familj åkte på lite magsjuka, så nu vet vi inte riktigt när det blir julfirande med dem, men det ger sig.
I princip allt är inhandlat till veckan som kommer, skönt att slippa handla i all trängsel, bara några få saker som inte gick köpa tidigare. Unnade mig också en liten kronärtskocka som blev mitt lunchtillbehör häromdagen, så himla gott!
Ikväll blir det ostbricka och så har jag köpt ett Exit-spel som vi ska köra. Orkar inte med nåt bingolotto i år, det är så fruktansvärt trist, och de stora barnen vill ändå spela sen på kvällen. Håller också på med årets pussel, också en aktivitet jag verkligen gillar över jul, otroligt vilsamt för hjärnan. Det blir nog en ok jul det här ändå. Kram på er!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Jag tycker mig se dem ramla in i mitt flöde nu, sammanfattningarna av året som gått. Egentligen lite knepigt, jag tycker att just de inläggen inte är så intressanta att läsa – är man följare så har man ju liksom hängt med. Däremot tycker jag om att göra dem för mig själv, för att det är så lätt att åren flyter in lite i varandra. Det som är svårt är att minnas allt skavigt och jobbigt, för det har man ju inte fotat såklart, och kanske skulle det kännas bättre om man ändå fick samla ihop och liksom avsluta det med? Men, de sakerna minns man ju inte allt om, som sagt, de har bara lämnat efter sig en känsla för året som gått.
Jag tänker ändå lägga en liten sammanfattning här, på allt trevligt vi gjort, så kommer en känslomässig sammanfattning framöver.
I sedvanlig ordning händer inte mycket som är värt att dokumentera under årets första månader, då går vi mest och väntar på att trädgårds- och utesäsongen kan börja. Men när den gör det, då blir det fart!Årets första, och kanske största, projekt var att bytta till en altan framför och till viss del runt huset, med tillhörande pergola och odlingslådor. Det här är verkligen ett projekt jag är otroligt nöjd med, tycker det har blivit precis som jag tänkte mig!Den östra delen av huset, som hittills bara varit en torr, sönderbränd gräsmatta, fick en plantering intill grunden (med icke-förstörande växter) och tre medelhavsträd. Den lilla altanen från förra året fick en mikro-pergola där en ny vindruva ska växa. Vi bilade ner till Schwarzwald för en liten semester. Den regnade till stor del bort, men några höjdpunkter blev det ändå. Också första semestern inte alla barnen var med, vilket kändes konstigt. När vi kom hem så tog ovan nämnda barn studenten – en dag som blev otroligt mycket bättre än jag vågat hoppas på, tack vare alla som kom och gratulerade. Så otroligt glad för detta – tack!Också en bra dag för att vädret visade sig från sin allra bästa sida, och den nybyggda altanen fick glänsa. Det blev ett underligt odlingsår, med torka fast liksom fuktiga nätter, så det blev mycket snigeljakt. Inget växte riktigt som det brukar, och av frukt fick vi nästan noll – däremot gick bär som jordgubbar, blåbär och hösthallon kanon. Vädret var ändå väldigt trevligt, och en hel del badande i sjöar blev det. Det blev en dag på High Chaparall med F och hans bästis, uppskattat av de båda!Tvättstugan fick ett ordentligt och välbehövligt uppsving. Det kläcktes kycklingar……och hans med en liten fisketripp. Stalldörrar fick ny färg, och husets vindskivor blev antingen utbytta eller ommålade. Studenten tog ett efterlängtat körkort……och sedan kröp sig hösten på. Lilla F och jag gjorde en egen heldag med vandring och grill, otroligt mysigt. KAN också varit sista gången vi såg solen för den här otroligt grå hösten och ovintern. Sista projektet ute för året blev att bygga en stomme för ett förråd/lösdrift. Faktiskt kom plåttaket hit häromdagen, så om vädret tillåter monterar vi kanske det på jullovet. Är det inneväder så blir det ju snarare att börja bygga bokhyllan jag berätta om häromdagen som gäller…
Så, som vanligt är det FULL aktivitet på vår lilla gård på sommarhalvåret – dock med en betydligt mer lagom arbetsinsats detta år mot tidigare år, och det har funnits ordentligt med tid för vila, bokläsning och trädgårdspill. Det är något jag tar med mig, och vill lyckas med fler gånger, att ha lagom mycket att göra så det är kul, men inte glömma bort att inte göra något också!
Det var lite ljusglimtar, nästa inlägg blir kanske lite annorlunda.
Jag har lyckats åstadkomma en ganska komisk effekt. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på LinkedIn om att jag har så dåligt minne, speciellt för namn, i syfte att ingen skulle ta illa vid sig och känna sig oviktig om jag inte mindes namnet. Normalt sett håller jag LinkedIn ganska opersonligt och proffsigt, men jag kände att jag ville göra ett avsteg. Mina vanliga inlägg, om det jag jobbar med och våra event, brukar få mellan 100-1500 views ungefär, men det här med minnet är nu uppe i ca 12 000 visningar! Det innebär alltså att en massa människor, som kanske inte vet vad jag sysslar med i övrigt, nu vet att jag är ”tjejen med dåligt minne” – vilket jag tycker är väldigt komiskt. Det gör mig absolut ingenting, snarare ger det ju bättre förutsättningar när jag träffar nya personer som redan innan vet att jag har dåligt minne, men jag tycker det är lite roligt liksom.
Urklipp från LinkedIn
Kanske också blev tydligt hur mycket man saknar mer ärliga och ”nakna” inlägg om människor, inte bara perfekta fasader? Folk borde nog läsa bloggar mer 😉 Vi är ju ett relativt stort antal som ändå är tämligen öppna och personliga när vi skriver, och jag tycker själv att det är otroligt skönt att läsa att man inte är ensam om sina vardagsproblem, relationsstrul och andra dumheter. Det är ju egentligen mer normalt än att ha ett ”perfekt liv”, men det är ju inte så det framstår i diverse sammanhang, inkl sociala medier och jobbliv. Jag upplever själv att jag tycker det både känns bättre och uppfattas mer positivt att vara personlig och dela den riktiga verkligheten, även på jobbet – såklart så länge man inte ”överdelar” sånt som inte är intressant för någon annan att veta i ett professionellt sammanhang.
På övrig notis så har vi julfest på torsdag på jobbet, och jag går runt och räknar ner dagarna till jag ska klippa mig (23 december) eftersom jag inte får nån ordning på håret alls just nu. I princip alla paket är inhandlade, och nu återstår att sätta vad vi ska äta på julafton, och handla plockmat till julens bästa kväll – uppesittarkvällen med familjen den 23 december. Vi hoppar bingolotto i år, det är såååå tråkigt, och ska istället köra ett Exit-spel tänkte jag. Vi får väl se hur länge övriga står ut. Hur går det med dina förberedelser inför julen?
Sitter och kikar på Nobelfesten, men likt dopaminstörda ungar kan jag visst inte låta bli att göra nåt annat samtidigt. Ändå värt att notera, Nobelfesten är ju ändå lite unik, när Steve Angelo och Sebastian Ingrosso från Swedish House Mafia delar måltid med kungafamiljen och Nobelpristagare. Älskar liksom traditionen med Nobelfesten, roligast är att höra om maten och se klänningar och smycket, båda delarna för att de känns långt bortom min egen vardag. Och ja, så ytligt är mitt intresse, jag har en tendens att zooma ut när det pratas detaljerat om priserna, FAST det säkert egentligen både är intressant och allmänbildande. Men jag ORKAR liksom inte, jag älskar festen för glamouren, det är det enda evenemang där jag tycker det är kul och då är jag liksom nöjd med det.
I dag har jag jobbat hemma, och när jag åt lunch passade jag på att göra det ingen annan får göra – nämligen att äta middag framför TV’n i vardagsrummet. Gäller att lyxa till det när ingen ser, haha! I vilket fall, jag satt och tittade på ”Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel” när jag helt plötsligt fick en vision – fasen vad fint det skulle vara att göra en platsbyggd bokhylla runt TV’n, utmed hela den väggen. Var tvungen att plocka fram måttbandet och göra en snabb skiss, för att se om det vore görbart.
”Vilken idiot, hon som klagat över att hon är stressad”, tänker du nu. Och javisst, men skillnaden är att jag är inte (så) dum, bara för att jag får en idé måste den inte genomföras, vilket har varit en mognadsprocess i sig. Samtidigt VET jag att jag kommer klättra på väggarna om jag ska vara ledig i 3 veckor under julen utan att ha något särskilt att göra. Det har varit många lugna helger nu, helt enkelt för att det har varit nödvändigt, men att jag ens känner mig kreativ nog att få en sån här idé säger att jag är på rätt väg. Nu ska jag bara hålla mig i skinnet lite, fundera på om jag verkligen orkar, tänka några gånger extra, innan jag beslutar om och hur det ska genomföras under jullovet. Men självklart ska ni få lite rapporter om hur tankar och eventuellt arbete går framöver.
Det är väggen som skymtas till vänster här, med TV’n på. (Bild från när vi just tapetserat, när vi flyttade in, för fyra år sedan)
Tänker mig en platsbyggd hylla, runt TV’n, från golv till tak. Till vänster, närmast kaminen som ni inte ser här, vill jag ha hyllplats för ved, i övrigt vill jag ha lite böcker, nödvändig teknik, nån växt och kanske en bakgrundsbelysning av LED. Tänker att tapeten får synas runt TV’n, men att själva hyllan (och en bakvägg till den) får vara mörkgrön. Tänker också att hyllplanen inte ska gå upp till nock som taket gör, för då blir det bara en dammsamlare, utan tänker nog att vi bara täcker överdelen med … kanske pärlspont? Eller nåt som passar in här i övrigt bara, helt enkelt. Borde gå att bygga i MDF tänker jag, och sen måla då.
Man säger ju att barn har utvecklingssprång – perioder som inleds med att det är gnälligt och känns jobbigt, för att sedan kulminera i en stor förändring, som att lära sig prata, gå eller förstå att en person inte försvinner när den gömmer sig bakom händerna. På ett barn händer ju de här sprången väldigt tätt, och i början löser de i princip av varandra, för att sedan glesas ut. Jag minns att med vårt tredje barn var det här lite ”ny” kunskap och det fanns en app där man tämligen pricksäkert kunde förutsäga olika griniga perioder som följdes av ny kunskap – väldigt häftigt.
Jag har läst att utvecklingssprången kommer även senare i livet, där det sista ”tidsbestämda” är när hjärnans mognad och konsekvenstänk är färdigt, mellan 20-25 års ålder, men där de sedan ofta kommer i samband med kriser, eller efter en kris. Jag tänker att sprången i vuxen ålder kanske rimligen tar mer tid och blir lite mer komplexa, eftersom vi ju, till skillnad från ett barn, ska hantera vardagen och verkligheten samtidigt. Jag har också läst i någon studie att människor är som mest olyckliga när de är i 47-48 års åldern (kallas olyckans u-kurva) för att sedan bli lyckligare igen.
Jag tänker att det på många sätt känns rimligt. I just den här åldern är det kanske allra mest saker som pågår i livet som vi måste hantera, utan att direkt kunna påverka det. Vi har kanske tonåringar samtidigt som föräldrarna börjar bli gamla och kanske behöver hjälp, vi står mitt i någon form av karriärsstege, vi ska hitta ett nytt förhållande till antingen samma eller en ny partner eftersom vi nu har stora barn så vardagens små bekymmer är färre men de stora är kanske fler. Lägg också till alla måsten och borden, som jag inte ens tänker räkna upp, så är det kanske snarare konstigt att vi inte alla är både utbrända och deprimerade.
”Reflektion”
När jag kollar tillbaka i bloggen så ser jag att den blir mer deppig, lite mörkare och tyngre och mindre energi. Jag delar det, både för att det hjälper mig själv att tänka klart, men även för att jag vid det här laget VET att andra faktiskt har lite glädje i att inte känna sig ensamma – precis på samma sätt som jag själv läser andra bloggar för att känna att jag inte är galen – visst ÄR livet jobbigt? Konstigt nog så upplever jag också att de flesta runt mig var mer öppna med att det var jobbigt med vissa saker när man hade småbarn, men nu när det gäller tonåringar så känns det verkligen som alla andra har helt perfekta liv? Jag förstår absolut att man värnar om en tonårings integritet på ett annat sätt än ett litet barn, men i privata diskussioner så tror jag det hade hjälpt att inte bara känna att man är sämst i hela världen och andra är perfekta.
Det är också så himla mycket skam i en massa saker. Jag har väldigt, väldigt få vänner, och jag har INGA vänner där jag är ”bästa vännen”, alltså den som ligger först på listan av de man ringer. Jag har alltid hittat mina vänner när de redan knutit kontakter till bästisar, så i en vardag när allt är stressat och pressat för ALLA så fattar jag verkligen att det aldrig finns tid för vänner som inte är ens bästa vänner. Jag menar det, och vill absolut inte att nån ska ha dåligt samvete för det, det är vad det är helt enkelt. Men det här har varit otroligt jobbigt att erkänna ”högt”, det känns så himla skamligt att inte ha ett ”tjejgäng” eller en bästis som man kan ringa i vått och torrt. Men jag tror faktiskt inte ens jag är ensam om det, och nu är det vad det är, återigen. Jag har äntligen börjat acceptera det för mig själv, och även om det är tungt så känns det mer ärligt att dela det. Eller så ÄR det bara mig det är fel på, så ingen vill hänga med mig, men kan NÅN då säga det.
I alla fall, det är också anledningen till att jag inte delar mina inlägg på Facebook längre. Det kändes som att om man nu är intresserad av det jag har att säga, då får man åtminstone göra sig omaket att googla fram bloggen, eller följa den i nåt flöde. Lite ologiskt kanske, men helt plötsligt blev det min känsla, och då gick jag på den. Tror faktiskt till och med min man har glömt att jag bloggar, så nu känns det nästan som jag är helt anonym typ, haha!
Så, apropå min till synes lösryckta inledning om utvecklingssprång, det jag egentligen ville landa i att det nog kanske är något jag är mitt i. Att hitta vem jag är i den här rollen, åldern, samhället och i allmänhet. Ibland känner jag att jag landar i mig själv, men andra dagar känns allt lite kaosigt, och det speglar sig i mina splittrade inlägg här på bloggen. I dag är en ganska bra dag, jag känner mig trygg och lugn i mig själv och inte bara värdelös, dessutom gjorde jag för första gången på evigheter en bra prestation på träningen vilket också kändes riktigt bra. Så idag känner jag att det finns hopp, vi får se vad morgondagen ger. Till dig som också kämpar, oavsett vad det gäller, vill jag bara skicka en stor kram!
Innan förra veckans konferens på Spira, när jag en stund kände mig både boxen, proffsig och lite fin.
Andra söndagen i advent, och det har varit en vecka som känts rätt deppig, men som i alla fall kunnat erbjuda viss vila. De största leveranserna på jobbet är klara inför julen, det är dock några styrelse- och styrgruppsmöten kvar i kommande veckan. I fredags blev det tidigt avslut när skolan ringde och sa att F var lite dålig i magen och kände sig hängig – självklart hämtade jag honom, men som tur var var det nog bara lite ”vanligt” magknip för han mådde bra resten av fredagen och helgen. Skönt det, vet att det går magsjuka på skolan och jag vet flera som drabbats i omgivningen.
Varför deppigt då? Jo men dels fick jag reda på att bror med familj inte kommer just på julafton, vilket innebär att det bara är vi, och det känns liksom lite … ledsamt? Inte för att jag inte umgås med familjen, det är ju det jag gör helst och hela tiden, men just därför känns det svårt att få julkänsla om allt är som vanligt. Jag försöker så gott det går, det är julpyntat och idag har vi bakat pepparkakor, barnen har chokladkalendrar och Filip en i LEGO med, men jag känner mig ändå rätt ensam i att vilja få till julkänsla. 4 killar i familjen och jag, och ibland saknar jag verkligen nån mer tjej. Inte för att inte killar kan njuta av julmys, Filip gör det, men det är inte direkt nån som bryr sig något vidare. Det kan ju kännas skönt att inte ha någon press på sig, men det känns också trist – för JAG vill ju ha lite julmys. Lite i alla fall, för att väga upp det som känns tungt.
Bilden ovan är från nån kväll för nån vecka sedan, det är inte direkt julkänsla ute, och inte är det så här fint heller utan snarare grått, blött och trist. MEN – det vänder snart! Det ser jag oerhört mycket fram emot, även om det knappt märks i början, rent mentalt känns det ändå bra att det går åt rätt håll.
För övrigt helt sjukt, men vi har inte fått ut vitlöken i landet ännu. Det ska ju gärna vara en jordtemperatur på under 5 grader har jag förstått, och det är det väl nu, men det har varit så uruselt väder på helgerna att jag inte kunnat förmå mig ta mig ut. Skjuter på det hela tiden, tänk om vi inte sätter vitlök förrän till jul? HELT galet i så fall, och också ett tydligt tecken på att det är galet med klimatet…
Fick en sån fantastisk julbukett av mamma förra helgen.
Nästan alla julklappar är klara i alla fall, det är skönast av allt för det är det som känns mest stressande att inte ha klart tycker jag. Julmat blir det nog inte nu, när vi är själva på julafton, utan vi försöker komma överens om menyn här hemma. Inte helt lätt, men det verkar som alla vill ha ”räkor till förrätt” (typ gambas pil pil eller gambas al aillo), sen kanske torskrygg. Supergott ju, och förhoppningsvis lagom mättande så att alla orkar äta ris a la Malta sen. Julmat blir det inte i alla fall, ingen som är så förtjust i det ändå. På tal om mat är jag just nu så sjukt trött på matlagning och matplanering och matlådor att jag helst skulle vilja skita i att äta fram till jul. Eller ja, det vill man ju så fort man blir hungrig, men jag är SÅ trött på vardagsplanerandet.
Kommer nog behöva hitta på nåt projekt att göra på jullovet känner jag, tre veckor utan något annat än att gå och vara uttråkad och bli frustrerad på allt och alla blir ju inget bra. Iofs kommer kanske plåttaket som vi ska sätta på vår lösdrift/skjul/förråd, så är det bara inte gräsligt väder har vi ju att göra med det.
Jag har bestämt mig för att gå in för julen i år. Det är ju verkligen inte min favorithögtid eftersom den drar med sig så mycket sorg över sånt som inte blev, men jag tycker ju ändå om det som är ”runtomkring”. Därför har jag faktiskt inte bara tagit fram adventsstakarna här hemma nu, utan resten av julpyntet med. Nu är ju inte det supermycket, ska tilläggas, men ändå – det enda som får vänta nån vecka eller så, är gran.
Enligt tradition så gör vi alltid julens enda julskinka till 1:a advent med, och äter tomtegröt (det gör vi dock fler gånger under julen). Gott så här när skinkan är varm och nygjord! Fick ta över mammas fina adventsljusstake med, så himla fin.
I övrigt har det varit i princip noll aktivitet i helgen här hemma. Jag tränade dock som vanligt i lördags, vi skulle inleda med box squats som är lite av en favorit, så jag var taggad. MEN – jag har varit stressad sista veckorna och det har satt sig i kroppen – och det påverkar såklart träningen med. Har ju känt att det påverkar flåset och orken, men trodde inte det skulle ha så stor påverkan på en ren styrkeövning. Jag var helt inne på att jag skulle kunna göra 5×8 squats på 80 kg MINST (hade tom hoppats på PB), så jag blev rätt paff när jag bara nätt och jämt klarade 70 kg. Absolut att det kan diffa beroende på hormoner, nattsömn och vad man ätit, men så här stor skillnad kan jag bara tillskriva stress. Sjukt ändå, att det kan påverka ens styrka?
I alla fall, ingen behöver oroa sig, den värsta puckeln är över från och med tisdag, då har vi både fått till ett utkast på projektansökan, rapporterat pågående projekt och så har vi sista leveransen av konferens för året. Det känns ok, och det känns ännu bättre att kunna slå av på takten inför julen sen, har inte planerat att få ett återfall (till) lagom till jul. Det är ju såklart stressigt nog bara med allt som ändå ska göras, fast vi drar ner förväntningarna till ett minimum, det ska handlas paket och planeras för julhelgen. Bävar också lite för 3 veckor på hemmaplan allihop, med de konflikter som garanterat lär uppstå. Det hade varit fantastiskt om vi kunde få lite snö, så det är trevligt att vara ute, det gör ju att allt känns lättare.
Nu ska jag ta en liten kopp av förra årets dunderglögg (på äppelmust), den är fantastiskt god nu. Hoppas ni haft en lugn och skön helg, och att alla julförberedelser går som ni önskar.
Sitter vid köksbordet, framför brasan, och smuttar på förra årets Dunderglögg. Gjorde den på äppelmust i stället för svagdricka, och den är faktiskt helt otrolig. Mindre söt än glögg man köper (även om jag hade kunnat tänka mig att göra den ytterligare mindre söt) och lagom stark. Vet dock inte exakt hur stark, men skulle gissa kanske 6%? Inte alls lika stark som starkvinsglögg, men absolut lite alkohol i.
Hade en otroligt lugn helg, har mest legat och läst hela helgen pga hade verkligen inte ork till NÅT annat. Eller ja, lite lördagsträning och sen gjorde jag ju faktiskt saffransbullar (som inte riktigt ville jäsa men som blev goda ändå), så NÅT gjorde jag väl, på lördagen åtminstone.
Nu när det är kallt får grisarna även kvällsmat. Lite mysigt ändå, även om det är kallt.
Känner mig, som så ofta när det brukar närma sig jul, lite kluven. Tycker det är mysigt med advent och lite julfix, men känslomässigt känner jag mig mest bara lite ledsen och uppgiven. Nåt vi absolut har misslyckats med är att få våra barn att känna att familjen liksom är ett team – trots allt vi kämpat med och gjort med och för dem så är de högst ointresserade av nåt som har med familjen att göra. Minstingen undantagen, än så länge, men så är han inte så stor heller. Ja ja, det är väl vad det är, en jag blir ledsen ändå.
Blir ju inte direkt julpynt, förutom adventsstjärnor, till helgen. Mer vinterpynt än så länge, med lite tall- eller enris, mest för känslan och doften.
Två ganska intensiva veckor kvar på jobbet innan det lugnar ner sig lite, och jag tänker fortsätta med min ambitionsnivå att göra minsta lilla på fritiden. Träningen rullar på, men den tar hårt just nu, och jag känner absolut att jag inte hade orkat träna två dagar i rad – kroppen behöver den vila den kan få, och i den mån jag kan ge den det så får den det. Vi hade för övrigt ett ”testpass” eller vad man ska säga, ett sånt där pass som man kan köra ibland för att testa av om man blir bättre eller starkare. Nu hade jag inte gjort det passet innan, så det enda jag fick var ett startvärde, men ändå. Det var rodd, och det är typ min starkaste gren när det kommer till konditionsträning, men vi skulle ro vårt snabbaste i 5 km och det var VIDRIGT! Det tog mig 22:20 och dels var det outhärdligt enformigt, dels gjorde det ont i rumpan, jag fick kramp i magen (?) och låg verkligen och tryckte på så snabbt jag nu förmådde (det är ju vad det är efter utmattningen). Herregud så jag underskattade det passet…
Nu ska jag hjälpa mellankillen att plugga lite, innan det är läggdags. Sover ju halvdant med, trots hormoner (tack, förklimakterium) och det gör ju ingen gladare heller, så det blir rätt tidiga kvällar nu. Har också en bra bok som lockar, ska erkännas, så det går ingen nöd på mig!
Det är glest mellan inläggen här, dels för att det har gått i ett, både på jobbet och hemma. Inget särskilt, men på jobbet har det varit en del konferenser på annan ort och vi är också mitt i en ny projektansökan, så energin tar liksom lite slut där. Mörkret hjälper ju inte heller såklart, herregud vad trött jag är om kvällarna. Just det, vad underbart det är med förklimakteriet mitt i allt med, så man sover som bäst halvdant… Nog med gnäll, det är ju inget nytt under solen något av det.
”Nytt” är ju däremot att jag faktiskt prioriterar in vila där det går. Eller ja, det och träning, för det ger ju också både mer energi och motståndskraft i perioder av stress. Vila på sommarhalvåret är trädgårdsfix, men under vintern blir det av naturliga skäl mer inomhusaktiviteter. Årets tröja har jag stickat färdigt själva kroppen på, men den saknar än så länge ärmar. Den har blivit liggande lite, för jag är inne i ett sånt vansinnigt sug efter lästid – och det blir fantasy (något jag vet att jag aldrig kommer övertyga er om förträffligheten i om ni inte själva testat). Älskar verkligen att hamna i en helt annan verklighet, det är samma när det gäller tv-serier, att titta på dokumentärer eller drama ger mig inte alls samma vila från vardagen som fiction i olika former ger. Är däremot, på tal om fiction, inte alls lagt åt sci-fi hållet, även om jag både sett och läst en del som jag gillat.
Tur biblioteket i Jönköping är rätt välsorterat!
På byrån i sovrummet ligger nu en gedigen hög med böcker som lånats via bokbussen i Ölmstad, och får jag minsta minut över så läser jag. Känns lite som när jag var tonåring. I böckerna finns verklighetsflykt, en del heta romanser, vänner och spänning, och det gör liksom gott ända in i själen. Läser för det mesta på engelska eftersom en hel del svenska översättningar, när det gäller just fantasy, känns lite taffliga. Inte dumt att få in lite språkträning heller tänker jag – OCH då läser jag heller inte ut böckerna lika snabbt, vilket är bra. Mitt tips när det gäller böcker är att kolla betygen i GoodReads, för att få ett hum om om det är en bok jag vill lägga tid på eller inte. Bra också att kunna lägga in böckerna där, jag glömmer ju hela tiden vad jag läst, och har flera gånger lånat samma bok av misstag.
I dag är det faktiskt min äldstas 19-årsdag, men han (och de två mindre barnen som har studiedag) är hos mormor och firar idag, och kommer inte hem förrän sent ikväll. Det innebär att jag nu när jag lägger bort datorn, kommer ha typ minst en timme på mig att läsa… *ryser av välbehag* Så nu har jag inte tid med er mer, gå och läs en bok istället!
godatankar.com 