Trodde jag lagt ut detta inlägget, men det hade jag visst missat, så det kommer här nu!
Vi är ungefär en vecka ifrån att ha ägt vår gård i 2 år – vilket känns så konstigt eftersom det på många sätt känns som vi bott här otroligt mycket längre än så. Men likväl så är det ”bara” två år – vilket alltså innebär att för två år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle äta en helgmiddag som denna nu!
”Vad är det för speciellt med den då” kanske ni undrar, är ju bara kött, sås och potatis. Ja, det är det, men det enda på hela denna tallriken som inte kommer från vår gård är mejerivarorna (smöret jag stekt i och grädden i såsen) och lite kryddor! Det här är alltså helstekt kottlettrad, hassebakspotatis och en sås med Karljohan-svamp (som jag sjuk nog hittade en på kullen bakom huset så den är också ”egen”) och så en svartkålssallad. Det var så sjukt gott!
Blev så lycklig att det fick bli både en flaska fin-vin och en nyinplockad, spretig liten bukett på bordet. Fint sällskap fick vi till middagen med, av grannens kor som nu bytt bete till det utanför vårt hus, så himla charmigt att ha dem så nära.
(lister mm ska upp här nu när det snart finns tid över för att göra saker INNE i huset istället för bara ute)
Så det som nog ser ut som bara lite halvdassiga bilder över en vanlig lördagsmiddag betyder så väldigt mycket mer för mig, eftersom det var vårt eget!
Vi har ju nu då tre katter på gården, Sotis som är ca 2,5 år och mamma till Juni och Mittens (eller vante som hon också kallas). De här tre töserna är ju rena utekatter, och bor i vårt stall, i soffan på altanen, på vedhögen bakom garaget och lite vart de känner för – men jag vet ju att till vintern behöver de ha flera ställen som är lite varma och skyddade. Alltså har jag under ett tag, när jag haft en stund över, byggt ett litet, men mycket välisolerat, katthus till dem. Det här ska stå vid altanen, så det fick gärna vara lite fint med, åtminstone så det smälter in något sånär. Och idag blev det klart! Den är helt och hållet byggd av små överblivna saker som funnits här på gården, så den har kostat noll kronor – perfekt! Inuti ligger ett gammalt fårskinn jag hade i barnvagnen för evigheter sedan, och väggarna är isolerade precis som tak och golv.
Blev riktigt bra faktiskt! Intill står den vita korgen där Filip lagt alla sina prydnadspumpor, och så korgen vi plockar ägg i. Det har vi för övrigt knappt så vi klarar oss just nu, för ett tag sedan lade sig TRE hönor att ruva på typ sammanlagt 40 ägg, men två klev av i förtid och för den tredje vet vi inte om det kan vara någon annan höna som dödat kycklingarna eller om det var fel på dem. Så nu står vi i vilket fall utan både kycklingar och nån större tillgång på ägg, hönorna har också börjat rugga nu så då blir det skralt ett tag.
Men tillbaka till katterna – i förgrunden ser ni Mittens med sina extra ”tummar” och bakom henne syns juni. De är superduktiga musfångare alla tre och jag tror att Sotis bara idag har tagit 3 möss, bra att ha när man har hönor på gården! De är så himla små och söta, till och med mamman Sotis är pytteliten och väger 2,7 kg, ungarna skulle jag gissa på väger runt 1-1,5 kg vardera bara än, de kommer nog inte bli så stora heller (inavelskatter som de är). Nu är Sotis kastrerad och kommer inte behöva slita på den lilla kroppen med fler ungar, och även ungarna ska kastreras när de är runt 6 månader.
I morgon ska Filip för övrigt till skolan igen, och jag kommer jobba – men hemifrån eftersom jag fortfarande går runt och drar på den här halvmesyren till förkylning. Önskar er en riktigt bra fredag!
I går, en stund efter lunch, så ringde de från Filips fritids. Kan inte säga att jag var förvånad, han var tämligen snuvig på morgonen men ville själv gärna gå ändå, och kändes pigg förutom den rinnande näsan. Så, idag har jag vabbat med honom – hade nog ändå varit tvungen att vara hemma för jag har ont i halsen och känner mig hängig jag med. Men tycker det är med denna förkylning som typ alla jag haft senaste året, den bryter liksom inte ut ordentligt, utan ligger där och småfisar och stör i flera veckor istället. Svårt att veta om man ska träna eller ej, i går kväll chansade jag och tränade och det funkade helt ok, kanske mest tack vare att det inte var supermycket flås. Fick dessutom en extra bonus som tack – himlen över Vättern på hemvägen var heeelt magisk. Marschmallowmjuk i alldeles ljuvliga toner!
Varken jag eller Filip har varit superhängiga idag, även om orken inte finns där helt och hållet heller, så vi bestämde oss för att göra det han tycker är allra roligast och som man ändå kan göra när man är lite sjuk – vi åkte till sorteraren och slängde skräp. Haha, han älskar det, och jag tyckte det var himla skönt att bli av med en massa gamla kartonger och annat skräp! Annars har vi inte gjort många knop i övrigt idag – skönt det med.
Häromdagen var jag däremot ute i trädgården och röjde lite i det HAV av pumpaväxter som råder över komposterna. Klippte ner de långa slingor som inte hade nån pumpa på sig, och hittade helt överraskande ett gäng riktigt stora pumpor som jag inte alls sett innan! Kolla bara:
Det här är pumpor som är matpumpor och de ska alltså ätas – men jag har aldrig odlat pumpa och känner mig lite villrådig över hur sjutton man vet när de är mogna? Plus att den mörka längst fram på bilden ska bli orange-svart om jag minns rätt… Ändrar de färg även när man tar in dem? (Vågade inte ha kvar dem ute pga det var många som möglat sönder). Och jag trooooor att de som är ljusa skulle bli typ vanlig butternut-pumpa? Har också flera stora, gröna pumpor som inte ser ut sån nån av de ovan, och jag tror inte jag har odlat några sådana alls?!?!? Fast å andra sidan måste de ju kommit någonstans ifrån, och de är som sagt absolut stora nog att vara matpumpor (och ser inte heller ut som klassiska halloween-pumpor). Mycket mystiskt…
Nehej, nu ska jag sätta mig och läsa en stund, just nu turas jag och maken om att köra Baldurs Gate 3 (tv-spel) typ varannan helg – hade hoppats kunna köra co-op i soffan men det funkade inget vidare. Imponerande mångfacetterat och öppet, klassiskt rollspel! Har dock stött på några buggar som ställt till det lite för mig, kanske blir det någon gång så att jag spelar om det ”som jag vill”. Perfekt underhållning att ha en stund på dagen med när man vill sjuk-vila lite 😀
Det här är så simpelt så det är knappt ens ett recept – men det kan ändå vara bra att skriva ner vad man kan ta med sig och äta ute ibland, så man inte glömmer något hemma. Dessa recept är utan angivelse för hur många de är till – du får själv välja hur många ni vill ha var helt enkelt!
Pizzapockets
Tortillapockets (finns vid övriga taco-prylar) Riven ost (gärna mozzarella) Strimlad skinka Tomatsås
Lägg lite tomatsås i skalet på varje ”pocket”, fyll med riven ost och skinka. Grilla i stekpanna (eller direkt på galler om du kan ha det en bit upp så de inte bränns) utan fett, tills osten smält – vänd en gång under tiden.
Vi hade med hemgjord guacamole och doppade i med – det var extra gott!
Utrustning du behöver till Pizzapockets, utöver något att elda: Stekpanna Stekspade Tallrikar Sked till tomatsåsen
S’mores
Bragokex (funkar säkerligen med massa olika kex, men tyckte själv att Brago blev väldigt bra!) Marschmallows
Trä marsmallows på en pinne och rosta försiktigt tills de är lätt gyllene. Kläm en grillad marschmallow mellan två kex och ät!
I dag har vi gjort något jag varit sugen på SÅ länge nu, men som inte prioriterats på ett tag, jag tog nämligen med HELA familjen på vandring (inte illa pinkat när man har barn som är 6, 13 och nästan 17 år, bara det). Inte så långt från oss så korsar John Bauerleden vägen till Bunn – och därifrån och mot Jönköping hade jag googlat fram att det fanns ett vindskydd ”på lagom avstånd”. Tänkte typ 2-3 km enkel väg, men det var ganska exakt 4,5 km dit, vilket också innebar att 6-åringen gick nästan 1 mil sammanlagt! Det var dock faktiskt inte så värst mycket gnäll från någon, tror att barnen faktiskt förstod min önskan att vi skulle vandra ihop och ansträngde sig lite extra – så oerhört uppskattat och det gjorde mig himla glad. Hade iofs fjäskat för dem med valet av mat och fika med, mer om det strax.
John Bauerleden är ju rent generellt otroligt vacker, vi har gått en bit av den innan, men inte så här långt norrut. Skogen är verkligen en ”John Bauer-skog” och det är inte svårt att se vart han fått sin inspiration ifrån. Lite komiskt var dock att det pågick någon orienteringstävling i krokarna i dag, så det sprang orienterare precis överallt kors och tvärs, blev riktigt underhållande faktiskt.
Nästan överallt var marken täckt av mossa – ett mjukt, grönt täcke som nästan gnistrade där solen letade sig ner mellan träden.
Lyckas ALDRIG fånga det fantastiska djupet som är i riktigt vacker skog, men vi njöt av det likväl. En liten bäck, spännande att korsa när man är 6 år.
Små ben behöver inte ha bråttom, att få vila uppe i ett älgtorn en stund kan vara välbehövligt, även för stora ben.
Egen ryggsäck med kikare, fågelskådarbok och skogsbok för barn var toppen i pausen. Överallt fanns mjuka ”kuddar” av mossbeklädda stenar och stubbar. Vindskyddet var rejält med en bra grillplats – och bakom fanns utedass och soptunnor. De minsta benen lade sig ner att vila i säkert 2 minuter innan de sprang runt vindskyddet igen. Men de lite större tyckte det var desto skönare att sitta och vila en stund. Så glad över att ha fått med även han som snart blir 17! Inte för han brukar vara så svårövertalad, men ändå. För hans del blir det scouthajk med vandring nästa helg, så det här var lagom uppvärmning. Jag nämnde ju att jag fjäskade lite med maten, så det var ”pizza-pockets” (recept finns här)……och S’mores till kaffet! Har faktiskt inte gjort riktiga innan, gjorde med Bragokex idag och det var en höjdare ändå måste jag säga! Sen skadar det ju heller inte att marschmallowsen är lätta att grilla för var och en själva, och de är goda att äta utan kex med!Jag var faktiskt med, jag också 😉
Det tog ungefär 1 h 45 minuter att gå de 4,5 km enkel väg, i Filips tempo och med lite pauser för vila och skogskissning. Så skönt att inte ha bråttom någonstans, utan bara kunna vara ute och gå i det tempo man känner för. Stigen varierade förresten från liten skogsstig (ibland med nedfallna träd mitt över) och lite bredare traktorstig, ganska kuperat men ändå ok för små ben (inte för barnvagn dock!).
Det blev lite olika tempo ibland, men vi väntade in de som skulle knyta skor eller fixa vandringspinnar, så det blev bra ändå.
Kort sagt (eller det blev visst ett långt inlägg) så var det en kanondag! Enda minuset var en fästing på Filip samt ett mindre antal älgflugor som dock inte satte sig på någon. Vi är ju visserligen ute på gården i princip varenda helg, men det blir mer att var och en går och grejar med sitt, det var väldigt trevligt att få tid att prata med alla och göra något tillsammans idag – det gör vi om snart igen!
Efter jag jobbat klart idag (hemifrån idag) och hämtat Filip så gick jag ut på gården lite. Så skön luft, och trots två stora skurar så kunde jag inte riktigt förmå mig gå in – inte förrän middagen var klar i alla fall. Gick och klippte ner lite visset, tog in typ 30 kg gurka från växthuset där jag ändå gömde mig från en av skurarna, och plockade in ett gäng solrosor som var överblommade – i förhoppning om att kunna ha dem till fågelmat till vintern. Det var så där perfekt temperatur för att gå runt med bara en tröja som jacka, och dessutom så bjöd himlen på så fantastiska färger, så jag var tvungen att bara stå en stund och titta på hur vackert allt var. Allt får sånt djup i skymningens mjuka ljus, med mörka regnmoln på himlen och fortfarande en nästan aggressiv frodighet på allt grönt jag trodde var för evigt förlorat i försommarens torka.
Kände bara så otroligt tydligt hur bra jag mår här, hur lugn jag känner mig och hur naturligt det känns att gå och pyssla om hönor, ankor, grisar, får och katter. Just i kväll kändes klimatångest och annat långt borta, och jag kände mig bara okomplicerat lycklig.
Jag lät kvällen få fortsätta så – tog med mig en högtalare in i duschen och lyssnade loss på vad jag kände för, och nu har jag landat i soffan med ett litet glas rom och bloggen. Så skönt att bara få liksom bada i den här goa, lugna och nöjda känslan – att inte stressa bort den eller känna att den försvinner i oro för omvärlden för en gångs skull.
Rent generellt så mår jag som person himla bra nu. Eller ja, minnet är ju helt kört, men det gör i alla fall att det blir så mycket lättare att leva i nuet.
Från folk på jobbet som beskrivit mig (i diverse övningar vi haft under året, det är inte så att jag går och ber dem beskriva mig) så hör jag nog oftast ”lugn, grundad och glad” och det stämmer nog till stor del – om än inte alltid såklart.
Så trots mitt kanske lite vemodiga inlägg sist om hösten, så kommer den även med ett lugn i sig – det är ok att vila nu, njuta av allt vackert och skörda det som odlats under året. Inte dumt det heller.
Av alla årstider så är hösten absolut den som triggar mest känslor i mig. En saknad av sommarens värme, sol och enkelhet, ett vemod över naturens långsamma förfall, en trötthet av själva årstidsväxlingen, en tyngd av det mörker som faller allt tidigare och en blandad kompott av förväntan och bävan inför vintern. Men i allt detta så är det ju samtidigt den allra vackraste årstiden, med alla sina fantastiska färger, och jag försöker liksom nästan fysiskt ta in så mycket av det som det bara går i huvudet. Förra veckan tog jag med ut kameran ut i den sista sensommarträdgården, och fotade det som finns här precis nu.
På flera ställen i trädgården gömmer sig ljuvliga mormorsrosor – jag har en plan på att eventuellt gräva upp och flytta dem till en mer framträdande liten rosenträdgård, för nu är de nästan svåra att hitta. Kolla bara!Något jag aldrig lyckats med själv tidigare är att odla Klematis – men här finns flera gamla plantor som till min stora glädje verkar trivas kanon. Så vackra, med en gnutta kvällssol med!Den befintliga trädgården presenterar någon form av näva (tror jag), det finns många olika sorters nävor här. Även dessa bor här sedan innan, vill utan att googla, killgissa på höstaster? I en undangömd del av trädgården skymtar de här små förtjusande vita stjärnorna. I vår egenodlade blomsterrabatt blommar just nu dessa, vars namn jag just glömt. Nejlikerot kanske? Jag tror detta är en annan sort av samma blomma med. I den rabatten har jag en skala från gulrosa till orange och vidare till mörkt vinrött – blev riktigt bra faktiskt! Behöver dock såklart växa på sig lite för att bli riktigt maffigt. Har försökt hitta lite ”gammeldags” sorter, såsom solhatt, för att de ska passa in i trädgården i övrigt. Även de mer ätliga delarna av trädgården är fina nu – här är tex en vintersquash (eller hokaido-pumpa tror jag, om jag inte minns fel)Filips prydnadspumpor har tagit sig jättefint med. Och vårt överflöd av svartkål är inte fy skam det heller. Nog den vackraste kålen som växt, om jag ska välja.
Med detta blomstrande inlägg säger vi väl farväl till sommaren 2023, den blev då en utmaning odlingsmässigt och vädermässigt, först med extremvärme och torka och sen med ett överflöd av regn och låga temperaturer. Framför oss har vi höstens rusk men även sprakande färgprakt – vi kan väl lova varandra att vara snälla mot varandra och oss själva? Kanske ta en sked honung i teet, ge en kram till kompisen, bjud en kollega på en bulle… Så blir det lite mjukare att landa i den nya årstiden!
Mitt i september är vi, och jag har fått min första förkylning för hösten. I går skrotade vi runt lite här hemma efter jobbet, och det var sånt otroligt ljus att jag var tvungen att plocka fram kameran. Här kommer en fullkomlig bildbomb från gården, från de allra första höstdagarna – det kommer också komma ett stooort inlägg med alla fina blommor vi har nu, lite senare.
Är så nöjd att vi anlade en ny blomsterrabatt här, och har planterat lite mer träd – det är en start till en mer lummig och blomstrande gård.
Vid växthuset har solrosorna nu börjat höja sig över nocken – typ 2,5 m höga!
Hästvagnen pryder så väl sin plats!
Den här solrosen var en sorglig liten sak Filip fick med sig från förskolan i våras, men nu är den typ 2,5 meter och enorm!
Här har vi lilla Mittens (eller vante) som hon kallas pga sina många tår – det ser ut som hon har tumvantar på sig.
Mamman Sotis, som numer officiellt är vår ❤
Och lilla juni! Båda kattungarna är så små och söta, de är ungefär 15 veckor nu om jag räknat rätt.
Apropå liten och söt, självklart är Filip redo för gräsklippning och annat fix alla dagar i veckan!
”Mamma, jag har planterat lökar här i nu, de ska planteras ut i vår sen i jorden”.
Den nymålade garageväggen har fått lite levande dekorationer.
Vi fick i princip ingen skörd av sommarhallon alls i år, men hösthallonen ser faktiskt kanonfina ut. Jag plockar in allteftersom, och fryser in, i väntan på att göra sylt eller smoothies.
Vi har både gula och röda hallon
I solnedgången går Flax runt och bröstar upp sig, i all sin prakt
Och varje kväll ska ankorna vallas in till sin lilla stuga, så de inte blir rävmat.
Jag njuter av våra enorma lönnar så länge de står – när löven fallit måste vi minst ta ner den till vänster som visade sig vara rutten innuti…
Stallet är så fint, men hade behövt ett lager färg i år.
Vi avslutar med en inte alls rättvisande bild av den fantastiska kvällshimlen i går – jag önskar så att det inte blev mörkare tidigare nu bara!
Nu har det varit tyst här inne ett tag, sorry. I helgen tänkte jag skrivit om att vi var ute på fisketur på Bunn, men det fick bli ett instagram-inlägg istället. Himla trevligt var det dock, och väldigt härligt att få en kort dos sommarvärme nu när det verkar ha slagit om ordentligt – i morse var det bara 8 grader när jag klev upp och natten har troligen varit ännu kallare.
Annars är jag rätt trött just nu, dels möjligen på grund av ovan nämnda väder- och årstidsomslag som alltid brukar ta lite tid att vänja sig vid, men även för att vi just flyttat och omorganiserat oss på jobbet. Från egna kontor där vi tillhört en del av Regionen som heter Verksamhetsstöd och Service, till ett stort aktivitetsbaserat kontor där vi tillhör avdelningen Regional Utveckling. Massor med nya kollegor, ny plats och ett nytt sätt att arbeta har tagit ut sin rätt och fru Introvert känner sig just nu trött och en aning deppig (förmodligen mest pga trötthet).
På ett sätt är hösten ändå lite efterlängtad på gården, den innebär att nu många saker lugnar ner sig lite inom kort så vi hinner göra allt sånt som fått vänta under sommaren. Det enda jag grämer mig över att vi inte hann/kunde göra under sommaren är att måla fönstren, som på baksidan av huset absolut skulle behövt det inför vintern. Det har såklart varit alldeles för fuktigt och regnigt för det – där man målar med Falu Rödfärg går det rätt bra att måla även om det är fuktigt, men fönsterfärgen är ju inte densamma och jag vill inte måla in fukten som är i träet.
På tal om något HELT annat så var det faktiskt hela 20 år sedan jag och maken förlovade oss igår – det var han som kom på det och messade mig, men vi hann inte direkt göra något av det en vardag. Kanske vi skulle försöka fira med något lite extra gott att äta på fredag, vi får se. Jag har sån tur ändå som får leva med den som är min allra bästa vän och partner (ja alltså, jag har ju inte fler partners än honom, hahaha!), så det är ju värt att fira! Vi är dessutom lite dåliga på att göra just det, så bra att öva lite.
Mikron plingar till, och hon tar ut kålpuddingen från gårdagens middag. Glasskålen från IKEA är varm, och hon tar en grytvante på sig innan hon balanserar bort maten till skrivbordet. En klick lingonsylt på och så börjar hon äta med enbart en gaffel, andra handen klickar fram det dokument hon behöver härnäst. Hon sneglar på klockan, snart tolv, och hon knappar lite klumpigt i det hon behöver skriva i rapporten.
Klart! Två minuter över och hon slänger den tomma matlådan på diskbänken, den tar vi sen, tänker hon. Det har inte varit några möten på förmiddagen så hon har redan på sig ”hemmakläder”, det är bara att ta på ett par stövlar och sen gå rakt ut på gården. Ute är det ljuvligt ljumma sensommarvindar och en nästan helt blå himmel, och det enda som hörs i lugnet är en traktor en bit bort som sprider gödsel. Hon går över gruset, in bakom garaget, och hämtar en räfsa. På ängen ligger allt gräs slaget sedan i helgen, det har varit uppehåll hela veckan men det är så blött i marken att det är svårt för det att torka ordentligt. Tanken är att de ska kunna ta in det som torrt hö och ha det som foder i vinter för att slippa köpa, men då får det inte vara fukt kvar så det möglar.
Med bestämda drag börjar hon i hörnet av ängen och räfsar ihop det halvtorra gräset i tjocka strängar – så att mer av gräset kommer bort från den blöta backen. Kanske att de skulle försöka bygga någon enkel form av ställning att torka en del av höet på, men det blir ganska stora mängder så det är tveksamt om de kommer kunna få upp tillräckligt mycket av gräset från backen ändå. Det blir snabbt svettigt och när hon känner ett par svettdroppar rinna utmed ryggen så åker tröjan av, så skönt att bara kunna stå och jobba i ett linne fast det är september.
Någonstans inne på andra raden så är lite som att hon får syn på sig själv utifrån. Inte för att det är så ansträngande eller för att hon mår dåligt, utan för att kraften i lugnet och glädjen över arbetet hon gör är så stor att hon måste stanna upp en sekund.
Här står jag, tänker hon, på vårt eget ställe och förbereder hö för vintern. Jag bor på den vackraste platsen i världen, och den platsen som ger mig störst lycka och lugn. Tänk om jag vetat under stressiga småbarnsår, stressiga jobb och i vårt förra hus, att jag nu skulle stå här! Med solen i ansiktet och kunna gå ut på lunchen och räfsa hö, till våra egna djur på vår egen lilla gård.
Värmen i kroppen sprider sig, av både lycka och ett ganska svettigt arbete, och när lunchen är slut orkar hon återigen sätta sig vid skrivbordet en stund och jobba. Seminarier ska förberedas och nätverk ska byggas, och verkligheten på gården får vänta en liten stund till.
Ibland känner jag mig som den rikaste personen i hela världen, jag önskar jag kunde lägga all min tid på att arbeta här på gården!
