 |
| Fortfarande tröttare än vanligt, så man får ju passa på att softa lite framför TV’n nu när man är sjuk… |
 |
| En liten stund orkade han i alla fall vara med ute, och fick då prova brorsans gamla 3-hjuliga sparkcykel till stor förtjusning! |
Tänk att man kan njuta så mycket av lite vardagsliv!!!
Shit, det känns som det har gått många veckor sedan allt började, jag känner mig i alla fall så trött… De flesta har säkert läst på facebook, men om inte annat vill jag skriva för att komma ihåg allt lite själv.
Vi trodde ju att Lukas blivit bättre i sin lunginflammation, han svarade ju bra på kåvepeninet och var tillbaka på dagis i tre dagar (mån-ons) där han var jättepigg och glad, så vi blev lite oroliga när han helt plötsligt fick tillbaka febern på natten till torsdagen. Han var gnällig men rätt ok på morgonen, så jag gick till jobbet, men efter att han sovit middag blev han helt plötsligt apatisk, matt och flämtade när han skulle andas – alltså fick vi ringa till hälsan och åka ner dit vid 14-tiden. Den läkaren trodde att det nog bara var en annan infektion, men var inte helt hundra, så upp till barnakuten – igen. Det går ju såååå fort på akuten, och under 5-6 timmar gjorde vi massa tester, blodprov, lungröntgen, ekg osv.
 |
| Så duktig under alla prover! |
Precis som förra gången så piggnade han till lite när vi var på akuten, så vi trodde kanske inte att det skulle visa sig vara något, men ändå kändes det liksom fel. Och visst, när vi fått alla provsvar så kom de ju fram till att lunginflammationen inte alls blivit bättre, utan värre istället =(. En gissning (odlingen på blodet har inte gett resultat än) var att det är mycoplasma, och det är en bakterie som inte kåvepenin biter på. De tyckte att det var lite knasigt ändå att han blivit bättre först, och dessutom hostar han inte längre, men det kan ev. ha varit två olika bakterier och så tog kåvepeninet bort den ena, men den andra fick mer fäste då eller nåt.
 |
| En väldigt liten and att sätta dropp i… |
Nåväl, nu blev vi helt plötsligt inlagda på barnavdelningen, och Lukas fick antibiotika intravenöst och dropp över natten (han har ju inte så mycket att ta av längre, tunnisen), så det blev till att snabbt åka hem och ta en dusch och hämta övernattningsgrejor för mig. Man sover inte så bra på sjukhus direkt – eller alls, egentligen… Vi trodde först att vi skulle få komma hem direkt på morgonen, men då fick vi veta att det skulle ges antibiotika minst till nästa dag.
Kan ju meddela att det är INTE roligt att hålla en 1½-åring inlåst på ett rum (mycoplasma smittar så han fick inte gå ut på avdelningen) i flera dygn, stackars Lukas höll på att explodera av ilska och frustration ungefär en gång i kvarten…. Natt två blev värre än natt ett, och jag gick med honom i famnen i säkert 3 timmar sammanlagd, för att inte tala om att han hostade (det började igen) och jag fick trösta honom var 10:e minut, stackarn =(
 |
| Även om vi inte fick gå ut på avdelningen så fick vi i alla fall gå ut utomhus, såååå skönt att få lite frisk luft och komma ut ifrån rummet en liten stund! |
Idag åkte jag i alla fall hem på morgonen för att sova lite, hämtade Oliver hos mormor på hemvägen, men jag hann inte direkt göra det för på ronden fick vi beskedet att vi fick gå hem idag, och fortsätta äta en annan antibiotika hemma i en vecka, så det var skönt att få åka upp och hämta hem honom och maken!
Han har varit piggare och gladare idag igen, så jag hoppas verkligen att det vänder på riktigt nu, men vi kommer hålla honom hemma hela penicillinkuren (en vecka till) så han får en chans att hämta sig ordentligt.
 |
| Storebror med mormor och morfar var såklart inne och hälsade på med. |
Vill förresten passa på att tacka för alla lyckönskningar, det har värmt!
Tyvärr missade vi ju oxå en fest nu ikväll hos ett par kompisar, synd att det var just idag, men vi hade inte orkat ta oss ut någonstans om jag så fått betalt för det =/
Idag har jag, med lite shoppinghjälp, införskaffat ett par KNALLrosa jeans/byxor från H&M. Passar superbra till mina Lola-toppar (de flesta är enfärgade och mörka), och man blir riktigt glad av att ha något färgglatt på sig! Ska se om jag inte kan lyckas ta en bild på dem i morrn… (lånar en från H&M så länge)
Missade kvällens träning. Eller ja, missade och missade, vi har satt maken på isolering i sovrummet, han FÅR bara inte smitta barnen nu, speciellt inte Lukas som är jättetunn efter lunginflammationen. Alltså fick jag hålla mig hemma för att ta hand om barnen, det kändes rätt ok ändå eftersom jag gick på sparringen igår, men lite sug har jag ändå nu när jag sitter här i soffan. =/
Nåväl, jag hoppas på en ganska lugn vecka, maken lär väl vara sjukskriven i ett par dagar, dels mår han inte bra och sen vill han ju helst inte smitta alla på jobbet heller. Hoppas kunna hålla oss andra friska, på lördag är vi bjudna på fest och DET händer inte så ofta, så jag vill verkligen inte missa den! Om mina föräldrar orkar så får barnen sova hos dem, och då får jag dessutom möjlighet att spendera söndagen på det ultimata sättet – lite lätt bakfull i en soffa utan att behöva lyfta ett finger annat än till en skål med sega ostbågar möjligtvis… =D Men men, man ska inte säga för mycket, det är ju mest ett drömscenario… *håll tummarna*
Idag är det jag som VAB’ar med Lukas, och vi har just ätit en ganska rejäl frukost =)
 |
| När man inte ätit på en vecka får man äta precis vad man vill. Frukost idag bestod av (på egen beställning) köttfärsås och spagetti, smoothie, youghurt och knäckebröd. Inga jättemängder av något, men tillsammans blev det en del =) |
Som ni nog ser så är det en betydligt piggare och gladare Lukas nu, och jag har nog aldrig känt mig så lättad i hela mitt liv. Däremot är det lite envist, igår eftermiddag var det 38,5 igen, men nu tar alvedonen åtminstone så det är lätt att få ner febern.
 |
| Igår var han hemma med pappa istället, och klädde ut sig till en mycket, mycket liten Darth Vader! |
Igår kom jag iväg och tränade med, det kändes oxå extremt skönt. Att liksom få ur sig den sista oron och få ta ut kroppen men ändå hämta lite ny energi, kändes som en nystart faktiskt. Ska dessutom gå på sparringen på söndag har jag bestämt igen, det var ju faktiskt ganska kul även om det var läskigt.
Ja som det kanske gick att utläsa av mitt osammanhängande inlägg i natt så var det ju alltså lunginflammation Lukas hade. Egentligen var det inte direkt hostan jag åkte in för, utan en kombination av den där sjukt envisa höga febern som aldrig ville gå ner, och att han inte åt eller drack någonting. Efter att han sovit på soffan i går vaknade han och var en bra bit över 40 igen, och nu var han helt slö och halvapatisk, det var sååå läskigt! Helt brännhet med, jag gick runt med honom i uterummet (det var 7 grader där) en lång stund men det hjälpte knappt (han fick ju ipren med såklart). Så – jag ringde efter morfar som fick komma och ta Oliver, och sedan åkte vi först till jourcentralen och därifrån blev vi remitterade till först röntgen och sedan barnakuten.
Lukas var jätteduktig på röntgen och vi fick (helt otroligt!!!) gå rakt in, tog max en kvart allt som allt. Däremot på akuten var det full rulle, så där spenderade vi väl en sisådär 5 h innan läkaren hann kolla på honom. Enligt alla vanliga lagar så piggnade han givetvis till lagom till vi kom dit – febern gick ner till 38 och han var förhållandevis jättepigg. Såklart jätteskönt, men oxå lite knepigt när man ska förklara att det till synes pigga barnet haft över 39 i feber i 5 dygn och var helt apatiskt =/
Nåväl, hon konstaterade i alla fall lunginflammation i vänster lunga och han blev ordinerad kåvepenin (hurra, vi vet ju hur bra det gick att få i honom det sist – NOT). Dessutom fick han dropp eftersom han inte fått i sig vare sig dryck eller mat på flera dagar, det var sjukt skönt för min del (förutom att jag hade kramp i hela kroppen efter att ha suttit med honom sovande på magen i två timmar medan han fick det), för nu vet jag att han fått en liten buffert igen. Som vanligt är han helt olik brorsan och är inte alls känslig för smärta – han rörde inte en min när de satte nålen för droppet i den lilla handen, och inte när de tog ut den heller.
Nu har han äntligen somnat, idag har han faktiskt sovit en hel del och febern verkar sakta vara på väg neråt. Fick tom i honom lite smoothie nu på kvällen – känns som en lottovinst!
Själv känner jag mig nu som ett vandrande lik, och då har jag ändå fått hjälp och avlastning av mormor och morfar nu på eftermiddagen, och i går på akuten. Men sömnen har ju inte varit den bästa när man har en pojk som känns som han brinner upp innifrån, och vi var inte ifrån akuten förrän vid 01.00 heller. Dessutom kan jag konstatera att man blir sjukt trött av att oroa sig, och mina armar och ryggen kan konstatera att det har varit alldeles, alldeles för mycket bärande de här dagarna.
Men ändå, det känns som det kanske kan vända nu – till sist – och det känns så sjukt bra att jag knappt vågar hoppas på det!
Jaha, ytterligare en dag med hög feber (dag 5) på Lukas – han har inte gått under 38,5 en enda gång =( Börjar märkas att han inte äter och dricker något heller, han börjar bli matt och hängig(are). Har testat allt, glass, choklad, smörgås, risifrutti men inget har funkat. Åkte faktiskt till BK och köpte pommes – då pillade han i sig några stycken i alla fall, bra med lite salt med. Likadant med dricka – vatten, saft, mjölk, juice, oboy – inget funkar och det blir bara ett par klunkar….
Om han inte blir bättre under kvällen/natten får jag nog ringa Hälsan och åka ner med honom, innan han blir uttorkad på riktigt =( Håll tummarna…..
 |
| Till slut somnade han i soffan, framför Teletubbies (omgång 473). Min stackars lilla pojk… |
 |
| Hostig med glad pojk på mammas jobb. |
Igår var det ju alla hjärtans dag, inte något vi egentligen firar, men jag fick ett litet ryck och köpte en romantisk (i våra ögon, haha) present – ett playstation spel med coop (så man kan spela ihop)! Alltså satt vi och spelade hela kvällen tillsammans, låter kanske rätt knäppt men vi tycker att det är väldigt kul =)
Annars rullar ju veckorna på som sjutton nu – mitt i februari redan! Älskar att man faktiskt märker av att det börjar bli ljusare ute nu, man blir mycket piggare när man får lite dagsljus på sig efter jobbet.
På tal om sportlov förresten, tänkte jag skulle försöka hinna åka till Knaggebo nån dag framöver med Oliver, så får han testa slalom igen. Vi testade ju förra året, och det gick väl ok, men ett år gör ju ganska stor skillnad! Skridskor har han ju åkt en del nu, så han tar sig framåt rätt ok nu och kan resa sig själv om han ramlar (förmodligen mer än man skulle kunna säga om mig, OM jag hade åkt). Egentligen skulle jag jättegärna vilja åka på en skidsemester, men när man bara har råd med en semester om året så känns sol och värme mer lockande, och sedan är ju framförallt Lukas lite för liten för att det ska bli särskilt smidigt eller givande. Men kanske om några år….
Häromdagen trillade det ner ett gult kuvert från försäkringskassan där det stod att vi är kvalificerade att ansöka om jämlikhetsbonus (eller vad det nu heter). Och det är ju just en bonus, att vi har delat lika på föräldraledigheten har ju inget att göra med de pengarna, men det är ju aldrig fel att få en ”belöning” för något man gjort.
Rent generellt skulle jag nog säga att vi har ett väldigt jämlikt förhållande på det stora hela – vi tar lika mycket ansvar för barnen och deras aktiviteter, för vårt förhållande och för vårt hushåll. Däremot gör vi kanske inte precis SAMMA saker, men vi tar i alla fall lika mycket ansvar. Nu när Lukas har börjat dagis har vi båda två gått ner till 90%, istället för att en (oftast mamman) går ner till 80%, och det funkar jättebra. Däremot är jag medveten om att inte alla kan göra den uppdelningen pga att olika jobb funkar olika bra att dra ner på och att man kanske tjänar väldigt olika, men nu har vi ju likadana arbetstider och tjänar hyfsat lika så förutsättningarna är ju de bästa.
Däremot anser jag inte att det här egentligen är något vi har kämpat för, det har alltid känts naturligt och respektfullt mot varandra att man tar hälften av ansvaret och även får hälften av nöjet att vara med när barnen växer upp och lär sig nya saker. Jag tänker inte på mig själv som feminist (konstigt och negativt laddat ord?) eftersom jag helt enkelt tar för givet att alla behandlas lika? Såklart är jag inte så korkad att jag tror att det faktiskt ÄR så, men om man förutsätter att man ska behandlas utifrån den person man är och inte vilket kön man har så är det kanske lättare att ställa krav?
Ett litet exempel är faktiskt den här dagen, Lukas är sjuk (jättesnorig och hostig igen, stackarn) och jag och maken delar på VAB’en över dagen, han jobbar förmiddag och jag eftermiddag. I vanliga fall tar vi nog helt enkelt varannan, men nu hade vi båda lite viktiga saker på jobbet som måste göras, och då fick det bli så.
Jag är glad att se att barnen tar det för lika självklart att vi båda hämtar och lämnar på dagis, och att vi turas om (eller följer med båda två) till aktiviteter. De vet att mamma och pappa jobbar IHOP och inte mot varandra, och jag försöker så gott det går att lära dem att det INTE är någon skillnad på pojkar och flickor (för det kommer väääääldigt mycket kommentarer om sån från dagis nu, flickor tycker om dockor och pojkar tycker om bilar typ) utan att det är skillnad på BARN och BARN när det gäller intressen.
Det är lite intressant att se hur folk i allmänhet reagerar på vårt förhållande, däremot. Oftast tolkas det som att jag bestämmer och ”kör” med maken som om han var en toffel, och att jag är lite lätt bitchig? Eftersom vi båda (alltså jag och maken) anser oss vara jämlika vet vi att det inte är så, men det är ändå irriterande att bli så missförstådd. Nåväl, det kanske bottnar i lite avundsjuka…? 😉
Nu är det dags för jämlika mig att åka till jobbet!
Läste en väldigt intressant artikel i DN, om att en vältränad kropp numer ses som ett varumärke. Och jag håller med, det känns att det är ”inne” att träna, både för att må bra och för att bli ”fit”. Dessutom välkomnar jag den här ”trenden”, ihop med trenden att fler och fler köper fullfettsprodukter och färre köper light-produkter så känns det väl ändå som en bra reaktion för att må bättre, vara friskare och leva längre?
Däremot finns det nog en liten risk i det ändå, och det är väl att det blir YTTERLIGARE ett ideal att leva upp till. Du ska vara snygg, vältränad, hemma med barnen OCH göra karriär, baka egna bullar, göra egen mat från grunden (klart man kokar egen fond eller?) och ha ett framgångsrikt och lyckligt förhållande. Det blir minst sagt lite mycket, och även om man har (eller försöker ha) distans till allt, så kletar sig ändå idealen fast i min hjärna, mer eller mindre åtminstone…
Om dessutom VI har mycket att leva upp till, hur blir det med våra stackars barn? Jag känner redan nu hur man rycks med, av ren välvilja oftast. Jag vill att Oliver ska kunna alla bokstäver till han börjar förskolan – inte orimligt i sig, men inte helt enkelt heller när man har en 5-åring som har kli i benen och hellre leker med kompisar, jag vill att han ska kunna simma – alltså går vi på simskola, och trots mina tveksamheter om fotboll så är det klart att han ska spela det – om han vill det själv. Alla de här sakerna är tämligen rimliga, och kommer mest ur att jag vill att han ska ha det bra och roligt, och att han inte ska känna att han hamnar ”efter” någonstans, men frågan är när det blir för mycket??? Han ska ju få vara barn och bara leka med, men samtidigt kommer ju verkligheten i kapp förr eller senare…. SVÅRT!!!
När det gäller mig själv så känner jag att jag har hyfsad självdistans till alla ideal, men visst önskar jag att det skulle finnas mer tid till allt jag vill göra! Kanske är helt enkelt utbudet och medvetenheten lite ”för stor” idag, jag vill ju hinna träna, laga mat, vara med barnen, jobba, ha tid med maken och umgås med vänner… Men det går ju inte ihop sig oftast.
Hur gör du för att prioritera, både för dig och dina barn???
Ja eftersom det är helt omöjligt att prata med någon överhuvudtaget utan att reflektera över vädret så får jag väl säga det här med – shit det är kallt! Men det är helt fantastiskt att ha fått se solen ändå… -19 grader visade termometern i bilen i lördags när vi åkte till Skövde för att bada med barnen och en annan familj, brrrr…
 |
| Kyliga vintervägar – så vackert! |
Badet har jag nog skrivit om innan, men det är ett riktigt kanonställe, om man bortser från ”restaurangen” då. Nästa gång ska jag ta med egen mat istället tror jag. Oliver älskar ju att bada, och efter en liten inledande tveksamhet så kom Lukas igång med. Själv älskar jag att åka vattenrutschkana, så det fick bli ett par varv (fast INGEN slår den vi åkte på Lalandia!!!).
I de flesta avseenden tror jag på det där att hålla barnet i dig vid liv (ja inte som i att man är gravid då), undantaget att leka med maten, slåss (kickboxingen räknas inte) och ta andras saker. Men annat, att åka pulka, vattenrutschkana, gå på liseberg och annat smått och gott. Älskar sånt, och jag blir nog ungefär som en förtjust barnunge vid de tillfällena… Fast ändå är det inte riktigt samma sak nu längre, rent fysiskt är det ju tex skillnaden att man (dvs jag) inte klarar att åka saker som snurrar längre, och efter 3-4 varv i Balder är jag rätt nöjd (dvs jag börjar må illa) till skillnad från 8-10 varv när man var yngre. Det är ju lite surt att man ska bli begränsad av ren fysik – men visst, en vinst är ju att man faktiskt njuter lika mycket av att se barnen ha roligt som att ha roligt själv!
Apropå fysik och ålder förresten, jag har länge tänkt att jag ska se till att jag är i mitt livs form när jag är 40, fast nu när jag faktiskt redan är igång med träningen börjar det kännas väldigt långt fram 😉 Men det finns ju en hel del begränsningar med träningen än så länge, det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att träna mer än två dagar i veckan (redan det gör att man får kämpa för att få ihop alla tider), så det kanske får bli till 40 i alla fall. Trivs i alla fall grymt bra med att känna att kroppen funkar, att den är stark och att man har (hyfsad) kontroll på den! Vi får väl se vad maken säger om ett par månader, i dag börjar han sin träning (Nordic Military Training), han har precis som jag inte tränat något alls de senaste 10 åren eller så…Det ska bli extra spännande eftersom de tränar utomhus, i morse var det -13!!!
godatankar.com 