I helgen så tog mäklaren beslut om att köra en förhandsvisning av vårt hus, trots semester, bara för det var så stort intresse hos de som anmält sig. 5 familjer var här i måndags morse, då hade vi spenderat hela helgen med att röja i skåp, lådor och garderober samt städat så hela huset var galet rent och fint. De hade fått premissen att om vi skulle släppa det innan vanlig visning så var det ett lite högre utgångsläge som gällde, och på det viset blev det två som nu har budat tills i morse om huset.
Från Västanhems fotografering
Vi köpte ju vårt nya hus för mer än vi tänkt – därför känns det nu heeeelt fantastiskt att vi sålt vårt eget bara 20 000 ifrån vad vi köpte för! Vi är så himla glada och lättade över att det gick så fantastiskt bra, och framförallt är det bara såååå skönt att allt är klart nu!
Den 15 november lämnar vi huset – känns ändå såklart lite vemodigt eftersom det är ett fantastiskt hus och våra 3 barn fötts (i princip) här och vuxit upp här, men vi går ju TILL ännu mer härliga möjligheter!
Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.
Men ändå.
Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.
Går runt i trädgården som förutom att jag gjort den ganska underhållsfri dessutom är väldigt fin nu. Tji att det hjälper.
”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.
Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.
Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.
”Skör” är inget ord jag förknippar med mig själv, men gränsen till min stress är nog ändå typ ”skör” just nu.
Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.
Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.
Tycker det är så himla bra att det äntligen kommit en höghöjdsbana till Jönköping, det var verkligen på tiden. Både jag och ungarna tycker det är väldigt roligt att klättra – även om jag är ganska höjdrädd. I går var vi där, jag och de två stora grabbarna. Filip hade nog gärna varit med, men det får faktiskt vänta tills han är lite större så han har lite mer glädje av det istället för att bara klättra runt längst ner.
Lite extra stolt över den här killen, för när jag och Oliver skulle klättra en röda banan sa jag bara att han kunde köra den blå vi inte testat än – den provade vi strax därefter och den var RIKTIGT utmanande, men den hade han klarat galant på egen hand!
Han provade på röda med, men nådde inte riktigt.
Oliver och jag började på röda, men fick ge upp efter halva banan ungefär.
Glad att de vågar försöka, även när det är läskigt!
Jo men jag var med också ju. Är faktiskt ganska stolt över min insats, jag är ändå ganska höjdrädd!
Det är ju ändå rätt högt upp, och inte helt enkelt heller när man är otränad och tung.
En del har vi ändå hunnit hitta på, så här denna hemma-semester. Kvar på önskelistan står kanotpaddling och kanske en tripp till Ekehagens forntidsby, som semesternöje. Vad har du kvar på din lista?
Det höll på att bli katastrof där ett tag, för vi var inte beredda på att det skulle ösregna i ungefär 1½ timme, men det vände som tur var och vi har nu haft en mestadels trevlig (om än jobbig) dag på Visingsö.
Bra med lådcykel att packa i, och roligt och mycket lättare än jag trott att cykla på tandemcykel!
Maken hade bokat en tandemcykel och en lådcykel hos Visingsö cykeluthyrning, och så hade vi med Olivers cykel med som de två stora grabbarna fick turas om med att cykla på. I lådcykeln stuvade vi ner packning (lunch och middag), Filip och Nala – dessvärre inga regnkläder då, så när det började ösregna fick vi cykla tillbaka till uthyrningen och stå och vänta ut den under tak. Som tur var hade vi inte kommit så långt, och det fanns ju en glassbutik i närheten, så det ordnade upp sig.
Liten strand med två bryggor, funkade helt ok. Eller ja, det var typ kaos, en hund som sprang överallt (i kort koppel) och skällde på andra som skulle bada (japp, skäms gör man) och en 4-åring som springer helt åt andra håll än man säger och inte lyssnar för fem öre trots att man tar i med sin ”nu-jävlar-röst”. Men de stora kunde bada som de ville och hade det bra åtminstone.
Största och minsta sonen!
Vi hade inte så mycket annat planerat, så vi cyklade först över till västra sidan av ön där vi badade (alla utom jag) och sen tog vi en omväg åt söder innan vi återvände för att kolla borgen och käka.
I vanlig ordning lockade borgen barnen, som sen ganska snabbt kom på att den inte var så kul ändå.
Det funkade helt ok med Nala i lådcykeln – när vi spänt fast henne så hon inte kunde hoppa ur innan vi startade, men sen på tillbakavägen på en lång rak grusväg fick hon springa bredvid istället. Det älskade hon verkligen! Perfekt med lådcykeln som inte välter, och så körde vi såklart i lugn takt så det gick på hennes villkor.
Åka färja är ju också ett äventyr när man är 4 eller hund. Nu är jag ju ingetdera, men det var den enda bilden jag hade och jag kom inte på nåt vettigt att skriva till den.
Nu är vi vuxna tämligen slut efter att hållit i ordning på de minsta.
Jag kom på varför jag i vanliga fall alltid bokar in att vi ska åka någonstans när det är semester – det är SÅ mycket enklare när man inte är hemma. Det är jobbigt och stressigt att boka, planera och fixa – delvis därav det inte blivit något inbokat i år – men det är skit att vara hemma på semestern, för då finns ALLT det som alltid ska göras där hela tiden, fast det ackompanjeras av uttråkade ungar 100% av dagen oftast. Är man i väg ett tag någonstans, så är det ingen som förväntar sig att jag ska fixa mat, ungarna kan underhålla sig på ett annat sätt för miljön är ny och den jäkla VARDAGEN känns längre bort. Sen är det ju inte stressande att vara iväg heller, när man ska hålla koll på hund och pillrig fyraåring, men ändå.
Förlåt att jag gnäller, den här semestern har varit så himla efterlängtad och välbehövlig, men jag behöver liksom reda ut det här för mig själv och då är det det här forumet som är tillgängligt just nu. Rätt säker på att det dessutom finns ett gäng mammor där ute som kan relatera till att den så kallade semestern inte innebär så mycket vila.
Det HAR varit mycket bra saker OXÅ den här veckan. På topplistan ligger förutom Liseberg att vi träffat min bror med familj, i morse gick vi tex en runda på Dumme mosse och satt sen och fikade en lång stund.
Det hade varit asskönt att få en vecka helt själv – inte hemma för då hade man ändå bara grejat som vanligt – bara för att verkligen få ladda. Men semestern är kort, första veckan av fyra har redan gått och jag vill ju OCKSÅ umgås med mina barn. Jag fattar att det kan låta som jag inte gillar det, men det gör jag verkligen – såvida vi inte bara är hemma och alla förväntar sig saker av mig som jag inte orkar eller vill göra.
Lugna morgonpromenader med Nala är inte fy skam heller.
Så, nu har jag fått släppa lite på ventilen, så nu är det bara att ta sig i kragen och ta hand om saker som vanligt. (Här var jag tvungen att springa ifrån för att avstyra ett bråk…). Förlåt, det är ju bara en överstressad mamma här som känner sig otillräcklig och som inte kan slappna av, inget värre och inget nytt under solen… Kram på er, i vilket fall, ni som kämpar med barn, familj, diagnoser, sjukdom och tusen andra saker. 🤗
Ps, flytten mm stressar mig i princip inte alls, då är vardagspåhänget mycket värre. Nån mer som känner igen sig?
Så, i går hade vi en fantastiskt härlig heldag på Liseberg. Snälla Anneli tog hand om Nala över dagen, så vi kunde vara där heeeela dagen utan att bekymra oss för henne, och det blev så lyckat 🙂
Alla kunde åka precis allt de ville, från småbåtar…
…till större båtar, och såklart de blötaste båtarna (FlumeRide är en favorit, den och Balder är roligast av allt tycker jag! Gillar Helix med, men har ju så jäkla lågt blodtryck att det svartnar lite för ögonen i skruvarna).
Precis lagom blöta blev vi, i det alldeles lagom vädret med lagom med sol och lagom med värme – vad är oddsen för det liksom.
Stora och små gick både ihop och delade vägar, när önskemålen gick brett i sär. Så bra att O och L kan åka allt tillsammans nu själva, när inte vi orkar längre.
Det åts glass, churros, korv, sockervadd och pasta – alla fick så de var nöjda och glada. Tydligen är det så här man poserar för ett foto förresten, enligt Filip.
Vi spelade fem-kamp alla fem, och det vanns en Toblerone av Lukas, inte illa!
Den här lilla herrn åkte lite saker själv med, han var även med i Flume Ride och han gav aldrig minsta antydan till att något skulle vara läskigt – han var bara superglad (och superenergisk) hela dagen. Han avslutade med att springa sig genomsvettig i nästan två timmar i lekdelen i kaninlandet, när jag och Tobbe bara satt och pustade.
En liten semester, på ett favoritställe, med mina favoritmänniskor (ja, just de samma jag kan bli vansinnig på och väldigt trött av, men likväl är det så).
Och förresten – älskade Liseberg med restriktioner eftersom det innebar att det var hanterbara köer till allt – det var liksom fullt med folk men inte sådär vansinnigt mycket, längsta vi köade var nog ca 20 minuter.
(Hade inte med nån kamera så ni får nöja er med lite halvkassa mobilbilder. Nån gång ska jag köpa en mobil med bättre kamera, men det dröjer nog tills jag verkligen MÅSTE byta den jag har nu).
Det är påtagligt jävla mycket INTE semester att vara hemma med hela familjen. Det kvittar om jag rationaliserat bort så vi bara ska äta lagad mat EN gång om dagen, om ungarna fått var med och sätta skärmregler och att vi i övrigt har typ NOLL måsten – för det är en jäkla massa tjafs, tjatande om den jävla skärmtiden de själva fått vara med och bestämma, medlande mellan bråkiga barn och ett KONSTANT vakande över den pillrigaste jäkla 4-åring jag någonsin varit med om. Ungen gör tamejfan ALLT han inte får, och helt seriöst räcker det att man går och kissar så har det hänt nån grej.
Tänk att bara få sitta still en stund på en strand utan att nån tjatar, bråkar, felaktigt tror de kan simma, jagar fiskmåsar, äter gammalt fika i sanden eller nåt annat idiotiskt.
Förlåt för mitt gnäll men jag blev bara så jävla trött. Är tröttare nu än efter en vecka på jobbet. Blah blah jag älskar mina barn och sånt. Ni fattar.
Så, i går blev vårt hem stylat och fotat inför fotografering. Jag hann börja plocka tillbaka lite grejor innan jag kom på att jag ville fota lite med, men det mesta ser ändå ok ut. Det är ju ändå vårt hem vi ska lämna, ett hus vi älskar och har älskat i alla år, det är ju bara lite mer omgivningar vi vill ha egentligen. Så lite vemodigt känns det allt, med tre barn som vuxit upp här och en hel livstid på ett sätt – och så är det ju så himla fint med! Extra nu när det är helt rent såklart… Håll till godo med lite snabba foton :
Om vi börjar med att kliva in i hallen, den fick jag visst inte så mycket bilder på, men ändå.
Sen kliver vi rakt in i ungarnas allrum, en plats för TV och TV-spel som är perfekt när vi är oense över vad som ska tittas på.
Olivers rum blev väldigt fint med matta och lite prydnadssaker – inget som annars funkar så bra i ett barnrum där det inte städas så ofta och noga av den som bor där 😉
Lukas rum blev också rensat och fixat litegrann…
…och så Filips förstås! Han vill såklart behålla vartenda kudde och sak som tillkommit under dagen 😀
Går man vidare i huset genom hallen sen så hamnar man i vårt vardagsrum och kök, en STOR yta på ungefär 70 kvm bara den. Tur vi får stort i vårt nya hus med!
Från köket går man ut i uterummet (den här bilden blev jag väldigt nöjd med för övrigt, Med vänlig hälsning Hobbyfotografen). Det är inget uterum i vårt nya hus, men det finns ju inget som hindrar oss från att bygga ett om andan faller på om några år.
Går man annars rakt igenom kök och vardagsrum, så kommer man ju till vårt sovrum. Jag älskar det, sedan vi målade om det senast – men vårt nya blir lika rymligt och fint!
Till och med tvättstugan blev superfin! (Mest för att den är städad, hahaha)
Sen har vi ju uteköket och uteplatsen, där KOMMER jag verkligen sakna den klinkrade altanen för den är dels så fin och sen är den så himla skön att gå på med – och lätt att sköta! Det är nog nästan den enskilda detalj jag kommer sakna mest faktiskt.
För övrigt är nu planen att vi förhoppningsvis får ut lite av fotografens bilder innan semestern, under nästa vecka, och sen kommer det bli visning i början av augusti. (Har jag sagt det? Känner mig lätt senil vid det här laget…) Så, känner du någon som vill köpa ett fantastiskt hus med nära till det mesta så är det bara att tipsa!!!
Nu ska jag bara sätta mig på altanen och läsa en bok tror jag, för nu är hela jag så genombröt som man bara kan bli… Misstänker dessutom att hösten kommer bli gräslig – inte så mycket för flytt mm även om det såklart kommer ge en massa jobb, men sen går mitt bygge in i en ny fas och det är sinnessjukt mycket som ska göras.. Men nu låtsas vi inte om det på en stund, ok?
Vi tar många såna här i sommar med va? Och bara njuter av att inte ha några planer alls direkt? Ja, det gör vi… Och vill man inte ta ett glas ensam hemma så är man välkommen hit och få sällskap!
*Vad vi lämnar ja – visst lämnar vi vårt hem och det hem barnen vuxit upp i, men vi lämnar ju för att åka TILL ett nytt hem, med nya möjligheter!
Idag blir du 11 år, precis i gränslinjen mellan att vara liten och stor på många sätt. Det är SÅ pinsamt att synas med sin mamma, när jag hämtade dig från sommarläger på Brittebo fick jag ABSOLUT inte krama dig där. Men när ingen ser, då kryper du gärna nära och hämtar kärlek! Du är så lång och så smal, med shorts är det två små tunna ben som sticker fram, men det du har på din kropp är bara muskler för du är stark.
Du börjar bli så stor!
Din största idol är och förblir din storebror vad det verkar, även fast ni tjafsar om precis allt. Det viktigaste i ditt liv är kompisar, och du tycker det ska bli lite nervöst att flytta samtidigt som du är väldigt glad, för du känner dig även trygg med att du kommer få nya vänner – det är du helt oslagbar på. Det här året har varit kämpigt i skolan, med en stor och väldigt stökig klass som plockat fram dina sämsta sidor helt i onödan. Det hoppas vi kanske också blir bättre i en lite mindre skola.
Stort grattis på din dag, mitt fina, fina mellanbarn!
I dag har varit en riktig skitdag, och jag har tvivlat på typ allt. Vad fan ska vi flytta för, blir vi ännu mer isolerade, vad vet vi om att ha gård, orkar vi med, och kommer det funka med barnen? Det är inga nya frågor, självklart har jag haft och ställt mig dem innan, men ibland känns allt bara lite övermäktigt.
Vi flyttar ju för att få lite mer frihet, lite mer ytor och lite mer tystnad och natur. Isolerade är vi ju redan nu i mångt och mycket, man hinner ändå aldrig träffa vänner för alla har fullt upp och livet är ensamt. Så är det bara. Vad vi vet om ha gård? Inget, men initialt behöver vi inte direkt heller hantera mer än hus och trädgård – betesmarkerna tänker jag att vi ska kunna låna ut utan några större konstigheter. Och vad fan, vi får väl lära oss, det kommer ju bli misstag såklart men vi lär oss väl av dem med. Orkar vi med? Som sagt, det är ju egentligen huset i första hand vi ska hantera, och hus som hus liksom. Och orka med? Jag vet inte. Kommer det funka med barnen? Det vet vi ju inte. De är jätteglada och sugna på att flytta allihop, även om de kanske inte direkt förstår allt vad det innebär. Lukas är med på att han behöver byta skola (till Ölmstad skola) vilket nog kan bli en fördel med tanke på hur stökig klass han går nu. Oliver kommer jag göra allt för att han ska få gå kvar sista terminen i nian på junedal – det vore ju lite omänskligt annars av skolan, men han vet att jag inte kan garantera det. Nästa höst börjar han ju gymnasiet och då är det ju skit samma. Filip byter ju ”bara” dagis, det borde inte vara några jättekonstigheter såvida inte de har riktigt dålig personal.
Vi flyttar 20 minuter från jobbet, där bussarna går en gång i halvtimmen och det finns en affär runt knuten som har öppet till 22. Det är mycket barn i krokarna har jag förstått, för skolan är typ överfull. Huset vi flyttar till är i jättefint skick och ligger så ofantligt vackert. Marken är PRECIS nätt och jämt stor nog att få kalla fastigheten för ”gård” och är precis så där böljande och fin som jag drömt om, med betesmark och ängar på nästan hela ytan. Trädgården är kanonfin och kommer vara enkel att jobba vidare med – om jag vill.
Jag VET allt det här. Men ibland känns det ändå jobbigt, jobbigt att allt hänger på mig och att det känns som att jag släpar med mig en familj som inte direkt är drivande i frågan. Fan ta mig.
Och alternativet då, att bo kvar? Jo men då ändras ju inget, allt är detsamma och vi kommer ingenstans, hur fint vi än bor. Vi kommer inte vidare med drömmar, vi har inget rätt att önska större längre, vi sitter precis där vi sitter och då kommer vi också att förbli där.
Vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja skapa ett hem på en gård där precis just alla ni som läser detta ALLTID skulle känna sig välkomna. Att man kan messa en tisdag och kolla om man kan komma över – det blir kanske bara pannkakor men det är ju roligare att äta ihop. Ungarna kan leka vart de vill ute, eller gå ut till det extra ”huset” ihop med garaget och hänga, beroende på väder. Vi kan bara hänga en stund, kort eller lång spelar ingen roll, men jag vill att ni känner att ni alltid är välkomna här, för det är ni verkligen. Känn aldrig att ni behöver ta med nåt eller att ni är till besvär, bara titta förbi och njut lite av lugnet, och kanske bara prata en stund. Ok? Jag VET att alla har fullt upp, att du inte hinner för nästan alla jag känner är halvt utbrända och har fullt upp med sitt eget, jag vet att det inte kommer bli som jag skulle vilja för det är inte så bekvämt att bara åka hem till nån så där, men jag önskar ändå att det blev så. DET är det jag önskar mest av allt med det här stället.
På torsdag när fotograferingen är avklarad så sätter vi oss i vårt nystylade uterum och förhoppningsvis känns allt lite bättre än just i dag. Ok?
godatankar.com 