Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.

Men ändå.

Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.

”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.

Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.

Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.

Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.

Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.