Familj

Vill mer – Mer – MER – MEEEEER!

/ LindaG / Lämna en kommentar

Läste en väldigt intressant artikel i DN, om att en vältränad kropp numer ses som ett varumärke. Och jag håller med, det känns att det är ”inne” att träna, både för att må bra och för att bli ”fit”. Dessutom välkomnar jag den här ”trenden”, ihop med trenden att fler och fler köper fullfettsprodukter och färre köper light-produkter så känns det väl ändå som en bra reaktion för att må bättre, vara friskare och leva längre?

Däremot finns det nog en liten risk i det ändå, och det är väl att det blir YTTERLIGARE ett ideal att leva upp till. Du ska vara snygg, vältränad, hemma med barnen OCH göra karriär, baka egna bullar, göra egen mat från grunden (klart man kokar egen fond eller?) och ha ett framgångsrikt och lyckligt förhållande. Det blir minst sagt lite mycket, och även om man har (eller försöker ha) distans till allt, så kletar sig ändå idealen fast i min hjärna, mer eller mindre åtminstone…

Om dessutom VI har mycket att leva upp till, hur blir det med våra stackars barn? Jag känner redan nu hur man rycks med, av ren välvilja oftast. Jag vill att Oliver ska kunna alla bokstäver till han börjar förskolan – inte orimligt i sig, men inte helt enkelt heller när man har en 5-åring som har kli i benen och hellre leker med kompisar, jag vill att han ska kunna simma – alltså går vi på simskola, och trots mina tveksamheter om fotboll så är det klart att han ska spela det – om han vill det själv. Alla de här sakerna är tämligen rimliga, och kommer mest ur att jag vill att han ska ha det bra och roligt, och att han inte ska känna att han hamnar ”efter” någonstans, men frågan är när det blir för mycket??? Han ska ju få vara barn och bara leka med, men samtidigt kommer ju verkligheten i kapp förr eller senare…. SVÅRT!!!

När det gäller mig själv så känner jag att jag har hyfsad självdistans till alla ideal, men visst önskar jag att det skulle finnas mer tid till allt jag vill göra! Kanske är helt enkelt utbudet och medvetenheten lite ”för stor” idag, jag vill ju hinna träna, laga mat, vara med barnen, jobba, ha tid med maken och umgås med vänner… Men det går ju inte ihop sig oftast.

Hur gör du för att prioritera, både för dig och dina barn???

Fit for … fight?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ja eftersom det är helt omöjligt att prata med någon överhuvudtaget utan att reflektera över vädret så får jag väl säga det här med – shit det är kallt! Men det är helt fantastiskt att ha fått se solen ändå… -19 grader visade termometern i bilen i lördags när vi åkte till Skövde för att bada med barnen och en annan familj, brrrr…

Kyliga vintervägar – så vackert!

Badet har jag nog skrivit om innan, men det är ett riktigt kanonställe, om man bortser från ”restaurangen” då. Nästa gång ska jag ta med egen mat istället tror jag. Oliver älskar ju att bada, och efter en liten inledande tveksamhet så kom Lukas igång med. Själv älskar jag att åka vattenrutschkana, så det fick bli ett par varv (fast INGEN slår den vi åkte på Lalandia!!!).

I de flesta avseenden tror jag på det där att hålla barnet i dig vid liv (ja inte som i att man är gravid då), undantaget att leka med maten, slåss (kickboxingen räknas inte) och ta andras saker. Men annat, att åka pulka, vattenrutschkana, gå på liseberg och annat smått och gott. Älskar sånt, och jag blir nog ungefär som en förtjust barnunge vid de tillfällena… Fast ändå är det inte riktigt samma sak nu längre, rent fysiskt är det ju tex skillnaden att man (dvs jag) inte klarar att åka saker som snurrar längre, och efter 3-4 varv i Balder är jag rätt nöjd (dvs jag börjar må illa) till skillnad från 8-10 varv när man var yngre. Det är ju lite surt att man ska bli begränsad av ren fysik – men visst, en vinst är ju att man faktiskt njuter lika mycket av att se barnen ha roligt som att ha roligt själv!

Apropå fysik och ålder förresten, jag har länge tänkt att jag ska se till att jag är i mitt livs form när jag är 40, fast nu när jag faktiskt redan är igång med träningen börjar det kännas väldigt långt fram 😉 Men det finns ju en hel del begränsningar med träningen än så länge, det finns helt enkelt inte tillräckligt med tid för att träna mer än två dagar i veckan (redan det gör att man får kämpa för att få ihop alla tider), så det kanske får bli till 40 i alla fall. Trivs i alla fall grymt bra med att känna att kroppen funkar, att den är stark och att man har (hyfsad) kontroll på den! Vi får väl se vad maken säger om ett par månader, i dag börjar han sin träning (Nordic Military Training), han har precis som jag inte tränat något alls de senaste 10 åren eller så…Det ska bli extra spännande eftersom de tränar utomhus, i morse var det -13!!!

Syskonen

/ LindaG / Lämna en kommentar

Eftersom solen faktiskt sken in lite idag så passade jag på att ta lite kort på barnen, tycker annars att typ alla kort vintertid blir mörka och gryniga när det är så mörkt ute och inne… Har iofs en enkel digitalkamera med, så det påverkar väl inte saken till det bättre.

Kan ju börja med en härlig bild från förra helgen, som jag nog inte ens hann skriva om. Vi var hemma hos Jossan med familj och åt kanongod mat och tjötade – mycket trevligt! (förutom att bilen blev påkörd, men det tar vi i nästa inlägg)

Ser ganska pigg och glad ut, fast han var uppe i hela 39.9 på kvällen här, stackarn!

Det är klart, förmiddagen gick bättre, speciellt med lite alvedon i kroppen.

Oliver var inte heller helt i farten utan har mått illa hela dagen. Trodde han hade klarat sig ända tills han åt kvällsmat – han kom glatt in i badrummet där vi stod och meddelade att han hade kräkts. Vi trodde han skojjade eftersom han såg så glad ut. Det gjorde han inte. 

Det är inte många tillfällen, men ibland händer det att båda pojkarna kan samsas och leka ihop. Bygga klossar är en höjdare på olika nivåer =)

Fast det är inte jättepoppis när lillebrorsan river ens torn såklart. 

Nu väntar gissningsvis en intressant natt, hoppas att Olivers olycka blir den enda… *håller tummarna*

Härlig morgon…

/ LindaG / 1 kommentar

Åh men skit. Jag förstår om ni är trötta på att läsa om magsjuka, gissa hur trött JAG är på det här, men den verkar lixom inte helt gå över? Igår tyckte jag att jag mådde helt ok, så jag åt kyckling på eftermiddagen, en barnportion ungefär. Men den där jäklans kycklingen har bara legat och guppat upp och ner i halsen hela natten – INTE trevligt.

I går förmiddags ringde dagis och sa att Lukas hade feber, det är ju 10 dagar sedan han fick sin vaccination men det hade vi glömt i allt annat, så jag åkte och hämtade honom. Stackarn har en bra bit över 39 grader, med ipren är han nere på dryga 38, men han är ändå vid ganska gott mod måste jag säga. Däremot vaknade Oliver i morse och var jätteledsen och hulkade och behövde kräkas, naturligtvis… Det blev inget, men vi håller honom hemma från dagis med, även om han oxå verkar må rätt ok nu. Så jag som skulle börjat jobba idag igen blev hemma, visserligen kunde väl maken vabbat, men jag är fortfarande osäker på huruvida jag smittar eller inte, eller om det mest är efterkänningar jag har…? I vilket fall blir jag sjukt fort trött, i går passade jag på att städa lite på förmiddagen när jag kände mig bättre, men eftersom man inte får i sig så mycket näring så var jag så trött på kvällen att jag lade mig klockan 20.00, nytt rekord….

TRÖTT på det här!!!

Vi har ett bokstavsbarn

/ LindaG / Lämna en kommentar

Ja det är Lukas. Han vägrar äta ris, pasta och potatis, men ÄLSKAR all annan mat – han är helt enkelt ett LCHF-barn kom vi på igår! Pojken vill ha kött, kryddstark mat och grönsaker, tvärtemot brorsan som vanligt alltså. Eller ja, förutom grönsaker då, för det gillar ju faktiskt båda (tack och lov).

På tal om mat kan jag meddela att jag har haft en kulinarisk upplevelse här på morgonen – jag vaknade utan att må illa och nu har jag ätit en fralla med god ost och druckit världens godaste kopp kaffe!!! Har nog aldrig njutit så mycket av en frukost som idag… Mmmm…. Barnen har ju varit på dagis hela veckan och maken på jobbet, men idag skjutsade jag honom så han kan jobba igen lite tid, och så ska jag hämta barnen i eftermiddag. Längtar sååå efter att få krama om dem och gosa med dem ordentligt, men jag får väl hålla mig lite på avstånd i dag med, för säkerhets skull.

Känner mig visserligen matt fortfarande, inte så konstigt när man inte ätit på 3 dagar, men på det stora hela mår jag som vanligt, och det känns jättekonstigt att vara hemma sjukskriven en sån här dag, även om jag såklart förstår varför.

Har blandade känslor inför att komma tillbaka till jobbet imorgon, det ska bli jättekul att träffa alla och jobba igen, men jag misstänker att det ligger en rejäl hög med saker som väntar på mig oxå… Nåväl, förr eller senare hinner jag väl ikapp. Tack för alla ”krya på dig” hälsningar förresten – det har värmt!

INTE mina värderingar

/ LindaG / 2 kommentarer

Alltså vad är det med fotboll egentligen??? Jag önskar det vore att generalisera och förhandsdöma när jag säger att fotbollsmänniskor, både stora och små, är ett helt eget folkslag, men enligt min egen (visserligen begränsade) erfarenhet stämmer det oftare än det inte gör det. 

Oliver har nu två gånger testat boll-i-bompa. Det ska vara boll-lek för 4-5 åringar. Lek. För 4-5 åringar. Mmm, kanonkul tänkte vi, några av grannbarnen går med tror jag, han är jätteduktig på att springa och har bra bollsinne (till skillnad från sin mor, helt klart). Så, vi går dit. Borde anat oråd när alla 4-5 åringar har typ full fotbollsmundering inkl. benskydd och hälften av barnen står i ena änden av hallen och skanderar ”Vi ska VINNA, vi ska VINNA”, men men, man har ju inte alltid rätt av första intrycket så vi knatar in. 
Tränarna verkar ok, föräldrarna ser väl normala ut, och uppvärmningen börjar bra med att de ska sparka lite fotboll och springa fram och tillbaka – inga konstigheter där. Sedan, andra halvan av träningen, är det fotbollsmatch. Och HÄR någonstans går det fel för mig. Fortfarande är tränarna bra och påpekar att alla ska vara snälla och ha det roligt, men nu börjar barnen skrika om att de ska vinna och det blir lite halvt om halvt hårdhänt mellan varven. Ok, inte jättekonstigt heller, barn är barn osv, men det som stör mig är just den jäklans inställningen att man ska vinna, och att inte föräldrarna kan säga nåt till sina barn??? När man har en 4-5 åring så borde det inte vara viktigt att vinna, det borde vara viktigt att försöka vara med och ha roligt. Men ingen säger något, alltså fortsätter det.

Tänkte det är bäst att passa på, eftersom jag hoppas att jag inte kommer ta så många fotbollskort framöver. 

Oliver reagerar inte så värst mycket, vad jag kan se, förutom att han helt klart inte tänker ge sig in i kamp om bollen när de andra barnen är ganska hårdhänta. Han har roligt, blir jätteglad när han sparkar bollen (oavsett åt vilket håll) och ser ganska nöjd ut. Fine – jag kan gärna gå på detta en gång i veckan om han tycker att det är kul att sparka boll och leka tänker jag, ända tills jag hör en av föräldrarna säga att -06’orna kommer börja i nån cup till våren, och då är det träning ett par gånger i veckan och tävlingar på helgerna. ALLVARLIGT?!?! När man är 5 år???? Alltså – efter man har uppnått denna vuxna och höga ålder är det tydligen dags att sluta leka och börja ställa in sig på att det är vinna som gäller. TROR. INTE. DET.

Det finns HUR många andra idrotter som helt, och mig veterligen är det banne mig ingen annan som har så dåligt inflytande på barn (enligt mina värderingar) som fotbollen. En av de större grannpojkarna går på friidrott, en annan klättrar, det finns bandy, handboll osv, så efter att denna boll-lek är slut kommer jag helt klart uppmuntra Oliver att testa något annat. Dessutom ska han när han blir stor nog (7 år) få testa ju-jutsu, kanonbra för självkänsla, kroppskontroll och gemenskap. Alltså en gemenskap där alla får vara med, inte bara de barnen som är bäst på att göra mål…

Ok, jag har extremt mycket åsikter om fotboll, och eftersom fotboll ändå verkar vara den vanligaste sporten att gå på så inser jag att jag måste vara ganska ensam om åsikterna. Men jag står för dem ändå, och hoppas att Oliver väljer en fotboll som främjar samarbete och att man hjälper varandra och har kul, snarare än en där man pushas till att göra mål för att vara värd något…

1½ års kontroll

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hämtade Lukas både idag och igår från dagis, och han är så glad! Inte direkt för att se mig, han hälsar glatt och så, men han är glad för att han är där – han springer runt och vill visa mig saker och bara tjuter av glädje – det är HELT fantastiskt att se! Att den här lilla ungen skulle passa på dagis trodde jag ju redan innan, men jag hade nog inte vågat hoppas att det skulle bli så här bra!

Min älskade lille skit sitter och kvällsmyser med lite vindruvor framför bolibompa.

I morse, innan dagis, var det dags för 1½ års kollen på BVC, 10.5 kg vägde han, och var 84 cm lång (lite snålt tilltaget kändes det som, men skit samma). Han rörde inte en min när han fick vaccinet, han är inte alls lika smärtkänslig som Oliver. Däremot hade han tydligen kvar vätska i öronen sedan öroninflammationen, men det var visst normalt (såklart på BVC), men vi skulle gå och kolla upp det om 3 månader så det har försvunnit av sig självt. Dessutom hörde läkaren ett blåsljud, men hon var nästan 100 på att det var pga hans förkylning, han har inga andra symptom på hjärtproblem och de har aldrig hört något innan, så jag är inte så orolig, men det ska ändå kollas upp det med.

En av frågorna på BVC handlar ju om om barnet kan bygga med klossar, och jag är inte alls partisk och stolt förälder när jag säger att han är skitduktig på det! (han har byggt tornet helt själv)

Såklart brorsan bygger kanonfint med! Det är kul att se när det kan leka lite tillsammans en stund, innan den ena eller andra får ett frispel.

Det känns ensamt

/ LindaG / 2 kommentarer

Det är nästan så jag inte vågar skriva det, för att inte jinxa det, men inskolningen av Lukas har gått ofantligt bra *ta i trä, kasta salt över axeln, snurra tre varv och vad mer man nu kan göra*. Som sagt så är ju han och Oliver olika, och förra veckan var det ju inskolning för hela slanten för honom och maken. Det gick jättebra, efter en stunds blyghet (från 30 minuter första dagen till 5 minuter andra, och sedan typ 2 minuter) så knatar han runt bland de andra barnen som om han aldrig gjort något annat.

Det är klart det blir skillnad med, han är ju mer van vid att ha fler barn runt sig än Oliver var, eftersom Oliver och hans kompisar ofta är hemma hos oss och leker, men vi trodde nog ändå inte att det skulle gå SÅ bra. Sen kommer det ju säkert bakslag förr eller senare, men det får vi ju handskas med DÅ.



NÄR i hela friden blev du så stor att du ska börja på dagis???

Idag var första gången jag lämnade – Tobbe börjar jobba idag efter dryga 7 månaders föräldraledighet – så vi var båda med och lämnade varsitt barn. Det är skönt att man känner sig ”hemma” på dagiset sedan Oliver gick på den avdelningen (Månen) och det är fascinerande att se den lilla, lilla plutten gå runt bland de andra barnen alldeles själv. Han är minst på avdelningen, och ganska många är lite större, uppåt tre år, men han är ju som sagt van vid större barn, så det går nog bra. I fredags, när han skulle sova första gången, sov han längst av alla barn (!) så när han sovit i två timmar fick maken gå in och börja väcka honom – inga trygghetsproblem hos den pojken inte! =)

Däremot har jag ändå en liten klump i magen idag, som sagt så var det ju första gången JAG lämnade honom. Skulle egentligen varit föräldraledig tom onsdag, men eftersom det gått så bra så är även jag på jobbet idag, även om det blir en lite kortare dag än det blir sedan… Egentligen borde det ju inte vara någon skillnad för mig som jobbat ett bra tag – men det är inte samma sak att han är hos maken som att han är på dagis såklart, så det känns allt lite tomt i hjärtat idag.

Mina barn, andras ungar

/ LindaG / Lämna en kommentar

Vi har ett litet bekymmer, som jag gärna vill hantera innan det blir ett stort bekymmer (även om det kanske inte skulle bli det). Vi har ganska många barn som är lika gamla som Oliver här omkring, så det finns alltid gott om lekkamrater, vilket är jättebra. Däremot finns det ett barn som är… besvärligt, ur min synvinkel. Han ska alltid skryta ”jag har mycket mer saker än dig, jag springer snabbare än dig, jag är bättre än dig” och är dessutom lite småbråkig rent fysiskt – och båda de här egenskaperna saknar Oliver helt (speciellt det fysiska, han har ALDRIG gjort någon illa).

Det påverkar ju såklart honom, han vill ju ibland leka med ”kompisen” eftersom han ju har såååå många fler leksaker (enligt han själv i alla fall, och Oliver har nog inte listat ut skillnaden än), men ofta slutar det med att han kommer hem ledsen eftersom ”kompisen” säger något dumt eller slåss. Det hände idag, Oliver kom hem storgråtandes eftersom ”kompisen” slagit honom hårt i magen, och hela hjärtat knöt sig på mig. Jag tog med Oliver i handen och vi gick över till grannen för att prata med barnet. ”Kompisen” berättar att han redan sagt förlåt och att de inte förstod varför Oliver gick iväg, så jag förmanar att de inte någonsin får slåss (såklart??!!?) och frågar Oliver om han vill vara med och leka igen – men det vill han ju såklart inte.

Men alltså – hur hanterar man det här? Jag vill inte göra en ALLTför stor grej av det inför Oliver, men jag vill ju ändå visa att det inte är ok, att han inte behöver acceptera ett sådant beteende av NÅGON. Har dessutom försökt förklara att det kanske inte alltid stämmer, det ”kompisen” säger, vilket är svårt, för han förstår inte riktigt vad en lögn är än.

Hjälp???

Parterapi på hög nivå

/ LindaG / 1 kommentar

Det var absolut inte fel med en långhelg efter den skruttiga julledigheten må jag säga! Alla höll sig hyfsat friska, Oliver har fått åka lite skridskor och båda barnen har varit en sväng hos mormor och morfar lördag till söndag, vilket gav mig och maken den fantastiskt lyxiga möjligheten till en helkväll!

Det kändes makalöst skönt att veta att vi faktiskt kunde vara uppe sent, utan att behöva tänka på att barnen vaknar vid 6 som vanligt, och till och med få sova ut på söndagsmorgonen! Vi började kvällen med varsin drink hemmavid, och hann faktiskt med att spela tillsammans en stund innan vi tog bussen ner till Studion. Grymt god mat, det var jordärtskocksoppa med pilgrimsmussla till förrätt, confiterad anka till varmrätt och Tobbe (som hade lite mer plats i magen än mig) tog en god efterätt när jag avslutade med en irish coffee. En flaska gott rödvin till toppade det hela, och vi satt och pratade huuuuur mycket som helst om allt och inget! Det är så sällan man orkar/hinner prata ordentligt annars, det blir mycket ”vardagsruljans” mest, så det kändes som bomull för själen att få lite tid med bara varandra. Vi var inte hemma förrän strax innan tolv (jag som brukar somna vid nio) men i och med att vi ändå skulle få sova ut så spelade vi lite till innan det var sängdags =)

En sak som vi pratade om som är lite intressant ändå är just att vi gärna VILL göra saker tillsammans, att vi gärna väljer varandras sällskap och umgås. Ganska självklart – tycker vi – men alla verkar inte ha det likadant. Struntar ju högaktningsfullt i vad alla gör i sina förhållanden, men det är ändå intressant att försöka förstå hur folk tänker när det skiljer sig mycket från ens eget synsätt – rätt eller fel spelar ingen roll. Visst, det är jätteskönt att göra saker själv, eller med andra kompisar, men om jag inte får umgås med maken så blir jag ledsen helt enkelt.

Från det ena till det andra så måste jag bara slänga med en bild på Lukas, han tycker väldigt mycket om att stå inne på sin lilla pall i sitt rum och leka med mitt gamla dockskåp, och det är väldigt, väldigt sött!

Det går lite hårt åt möblemanget visserligen, det är inte många stolar och bord som har alla benen kvar. Men skit samma, huvudsaken är att nån leker med det!