Kråkan – utmaningen just nu

Hmm, jag är inte alls nöjd med hur träningen ser ut för tillfället, det är helt enkelt för mycket aktiviteter (främst med barnen) just nu för att min kvällsträning ska få plats. MEN det är inget att göra något åt, det är en tillfällig period och jag kommer snart få mer tid igen. Under tiden försöker jag hålla mig aktiv åtminstone där jag kan, om det nu är att måla altan eller rensa ogräs, men en envis nackspärr vittnar om att min kropp minsann saknar lite bättre former av träning.

Jag har inte sprungit/joggat/lufsat en enda gång sedan förra sommaren, och jag tänker nog låta det fortsätta så, om inte andan helt plötsligt faller på. Jag är kass på att springa och har väl någonstans på vägen insett det och ser inte poängen i att försöka – det finns så mycket andra saker man kan göra istället ju!

Mest av allt saknar jag min yoga, men som sagt, det blir förhoppningsvis bättre redan till nästa vecka så jag kan komma igång igen. Däremot har jag vid varje styrkepass också ägnat ett par minuter åt att försöka stå i Kråkan och till att stå på händer – svårt, roligt och jobbigt på en och samma gång. Det kräver en massa bålstyrka, för att inte tala om balansen, och det är en kul utmaning för sig själv. Faktiskt har det gått framåt på bara ett par veckor, nu hittar jag balansen lättare (men måste ha en vägg bakom för säkerhets skull) och kan hålla den i åtminstone ett par sekunder utan att ha stöd av väggen. Heja mig!

Det här är ”kråkan”. För den som är nyfiken kan jag rekommendera Adrienes video där hon lär ut hur man gör!

Allt vad kost heter har gått åt skogen ett tag, så kan det bli när livet i stort är rörigt, och jag försöker känna att det är ok med. Små steg framåt, och ibland ett tillbaka, men så är det ju.

Heavenly Havre

Jag tycker det är ganska häftigt att kroppen själv kan få ett sug efter ämnen den saknar (ja förutom att den kan få ett sug efter socker då, men skapade sug räknar jag inte riktigt in här). Om jag tex inte äter omega3 under en period så blir jag så vansinnigt sugen på sill. Och har jag ätit för lite kolhydrater när man tränat hårt så måste jag ha havregryn. Just nu misstänker jag att jag kanske har lite järnbrist, för sedan jag såg kollegans medhavda lunch som bestod av bla spenatstuvning häromveckan så har jag ätit det 4 gånger. Och då menar jag att jag har gjort en jätteladdning varje gång, på ett helt paket spenat….

Så satans gott. Och nej, jag har inte orkat göra tillbehören till ens (typ falukorv och potatis) utan jag har bara ätit en jätteskål med spenatstuvning. Och nej, jag är inte gravid, jag har bara alldeles vanliga cravings.

För övrigt så kom maken med den brillianta idén att vi borde prova alla de där annorlunda ”mjölktyperna” som finns, dvd sojamjölk (smakar gräs), mandelmjölk (smakar – oväntat – mandel i vatten) och havremjölk… Och det sistnämnda måste jag gå in lite närmare på. För herregud, vad gott det var?!? Jag har på en veckas tid skapat ett gravt behov av denna jäkla havremjölk (tror dock inte det beror på någon brist) och har svept i mig säkert 5 paket. Vi har hunnit testa ett par olika med, såklart alla i osötad variant:

Ica’s I love Eco havremjölk : Liksom ”torr”? Typ som när man äter jordnötssmör ni vet… Ingen jättehöjdare. Smakade också mest havre av de tre.

Oatly : Absolut godare än ovanstående, och inte lika ”torr” eftersmak.

Änglamark : Helt klart godast! De har en gnutta rapsolja i sin, vilket gör att den torra känslan är helt borta och den är vansinnigt len och god.

Det finns för övrigt bara två andra drycker som jag kan verkligen bälga i mig, det ena är ett riktigt bra kokosvatten (foco) och det andra är morotsjuice. Ja och en god veteöl med gärna, om det är väder för det….

(ps, jag är inte på något sätt sponsrad av någon, jag är bara nyfiken)

Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite … lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, ”snuvad på konfekten” kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj….) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min ”toppform” så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är ”OK”. Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte ”flyta ut”, och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är… något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta ”som jag vill” utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu – jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå 😉

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Quesadillas med gott samvete

Fredagsmys, torsdagsgotte, comfortfood eller bara lite feelgood, det finns kvällar då det känns som man vill vara lite extra dekadent och bara ”unna sig”. Om man då ändå kanske inte vill blåsa på med skräpmat så finns det ju ett par saker som är riktigt, riktigt goda, utan att vara sådär värst onyttiga…

Mitt tips på kvällsmys då är en nyttigare variant av:

Quesadillas med tillbehör, 1 port

1 stor fullkornstortilla (tycker Coops är godast)
1 näve riven ost, 17% (ca 40 g)
3-4 msk salsa
jalapenos

Lägg den rivna osten, salsan och jalapenos efter smak på halva tortillabrödet. Vik det dubbelt och tryck till. Stek utan fett, på medelhög värme, i några minuter på varje sida tills brödet blivit lite gyllene och osten smält. Skär upp och servera omedelbart!

Guacamole
1 avokado
½ finhackad tomat
2 msk kvarg
citronjuice
vitlök
chili
salt och peppar

Mosa ihop allt och krydda efter eget tycke. Servera med:

Ruccola
3 skivor prosciutto (ca 30 g)

Näringsvärde 595kcal
Protein 33 g
Kolhydrater 44 g
Fett 31 g 

Fransk löksoppa

Det här är en av de där rätterna som liksom har stått på min lista av klassiska maträtter att laga, och idag kändes det som en bra dag för lite fransk comfortfood.

Fransk löksoppa, 8 pers

7-8 hg lök, gärna blandade sorter
en skvätt olivolja
2 msk smör
1 tsk socker
en hel vitlök
timjan
3-4 lagerblad
3-4 dl sherry (funkar nog även med vitt vin)
ca 1,5 liter buljong (tex köttbuljong eller hönsbuljong)
1 msk soja

Rostat bröd, i skivor eller tärningar (motsvarande ca 6 skivor bröd)
3-4 dl riven ost (jag blandade parmesan och vanlig 17% gäsene special)

Skiva löken hyfsat tunt, och låt den fräsa i ca 10 minuter på mediumvärme i smör och olivolja – gärna i en gjutjärnspanna/gryta. Tillsätt sedan timjan, socker, vitlök och lagerblad, och låt det fräsa i ytterligare 20-30 minuter, tills löken blivit mjuk och söt och börjat karamellisera sig. Rör om lite då och då, så det inte bränner fast för mycket i botten av kastrullen. Tillsätt sedan sherryn och låt den koka in, och häll till sist på buljongen. Låt nu soppan stå och sjuda utan lock i minst 30 minuter, men gärna längre. Personlig reflektion – min soppa var perfekt i det här läget, men när väl bröd och ost kom till så blev den för salt, så det gör inget om soppan känns lite ”undersaltad”. 

När soppan ska serveras ska den helst hällas upp i ugnsfasta portionsformar, vilket jag inte har i soppstorlek, utan jag gjorde helt enkelt hela min gjutjärnsgryta till en ugnsform. Brödet blev då lite blötare än jag tror det blir i portionsform, men det var inte så mycket att göra åt saken. Lägg brödet ovanpå soppan, och täck med den rivna osten. Flytta in formen/formarna i ugnen på högsta värme och grilleffekt i ca 5-10 minuter, tills osten smält och fått en gyllene yta. Servera direkt!

Nämen en sopsäck då?

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst – nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. ”Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre… ”

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. ”Du duger inte”, ”du borde kunna göra bättre”. En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet…

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.

36 år senare….

Insåg att det var väldigt längesen jag skrev nåt om min träning, den har ju ändrats lite det senaste halvåret eller så, mest för att jag kände att jag inte längre hade riktigt orken eller drivkraften att hålla kost och träning på riktigt samma nivå som innan.

Nu har jag landat i någon form av riktigt bra basrutin däremot, på ett sätt som gör att träningen GER energi utan att i princip kräva någon mental ansträngning alls – för att vara utan träning är inte längre ett alternativ, inte när man vet hur mycket piggare man blir och hur mycket bättre man mår.

Nu ser rutinen ut som följande, det är tung styrketräning på lunchen två – tre gånger i veckan (ok nästan alltid två gånger) och så är det min lördags-HIIT som även blivit ett pass på tisdagkvällar. Alltså, fyra pass i veckan, tämligen högintensiva men inte så tidskrävande, och med tanke på att det bara är ett av dem som sker kvällstid så känns det inte som det direkt tar av min tid. Sen försöker vi ju komma ut så mycket som möjligt på helgerna, men då är det liksom inte för att träna man går ut, det är för att det är så skönt och det ger så mycket annat!

Kosten då… Jag gjorde ju ändå en hyfsat rejäl resa där med, men för att gå ner, eller ens hålla den vikten jag kanske egentligen skulle vilja hålla, så krävs det 110% ansträngning precis hela tiden. Det går liksom inte… Så, med ett antal kg plus på vågen så har jag liksom fått inse att det får vara bra nog med att hålla en vettig kost, men inte en perfekt sådan. Försöker bara lära min hjärna att den också får nöja sig.

Ta mig tusan, det här ger ju ett alldeles vanligt liv, att det skulle ta 36 år att komma fram till … 😉

Pauluns Supergröt

Jag är ju Buzzador, vilket innebär att jag emellanåt får hem prover på nya produkter som jag får prova, mot att jag delar av mig av min upplevelse. Mina åsikter är ju däremot mina egna.

Den här gången var det dags att buzza Pauluns Supergröt, vilket jag blev lite extra glad för eftersom jag redan tänkt prova den här produkten ändå. Det lät som ett jättebra komplement till en kvarg som mellanmål, och dessutom ett varmt sådant vilket känns lite extra passande nu när den kalla årstiden börjat.

Principen är enkel, ta av locket, dra bort folien och värm i micron i 1 minut och 30 sekunder. Rör om, ända ner i botten där frukten ligger, och ät! Näringsvärdet är bra, inget socker i och det är mycket frukt och fiber, så alla förutsättningar finns här.

Jag testade båda smakerna, dels den som heter blåbär, hallon och vanilj och den som heter lingon, äpple och kanel. Smaken är väldigt mild, och liksom lite … jolmig. Gröt för mig är egentligen en ganska fräsch smak, varm och rund men ändå frisk, men det här kändes mer ”joxigt”. De två kollegorna som fick varsin gröt att smaka höll med om omdömet, som blev just ”smaklöst och jolmigt”. Är lite besviken faktiskt, eftersom jag verkligen gillade idén med ett smidigt, varmt mellanmål att kunna ta till på eftermiddagen.

Dock måste jag säga att för att vara gröt så mättade den kanonbra, jag fick ingen ”kolhydratdipp” men blev mätt och stod mig på den i flera timmar, så på så sätt fyllde den absolut sitt syfte.

Så, min slutsats är att den mättar bra och har bra näringsvärden, men att smaken inte faller mig i smaken.

Läser du innehållsförteckningen?

Vi hade en liten diskussion runt lunchbordet härom dagen på jobbet, om huruvida man har koll på vad maten man köper innehåller och om man alls läser innehållsförteckningarna. Det visade sig vara väldigt spridda skurar, från dem som aldrig hade läst en innehållsförteckning till dem som läser dem nästan jämt. Nu vill jag bara ta tillfället i akt till att säga att jag absolut inte dömer nån grupp, det här är bara en reflektion och hur VI tänker.

Jag tillhör, föga förvånande, den sistnämnda gruppen, MEN däremot är jag ganska ofta ointresserad av det som de flesta verkar kolla först av allt – kalorierna. Jag menar, köper man en Ben&Jerrys så VET man att man får i sig en massa kalorier, men trots allt är ju ändå 95% av det jag lägger i min kundvagn MAT, inte sötsaker (tro det eller ej), och även här läser jag nästan alltid innehållsförteckningen – om det inte är något jag redan har koll på såklart.

Det jag letar efter är mat som helst är ekologisk – närpoducerat är bra men ofta mycket svårare att få tag i. Finns det inte ett ekologiskt alternativ i rimlig prisnivå kollar jag först på antalet ingredienser – är listan så lång att jag inte orkar läsa den så vill jag nog helst inte heller äta den, och därefter skummar jag igenom efter saker jag inte vill äta – konserveringsmedel, förtjockningsmedel och färgämnen för att ta ett par exempel. Det finns ju bra och dåliga sådana här med, tex kan ju rödbetsextrakt användas för att ge färg åt något, så man får försöka skumma igenom om det är naturliga eller kemiska tillsatser, så gott det går i den djungel som finns där ute.

Nu för tiden har jag rätt bra koll, därmed inte sagt att jag ALLTID handlar som jag ”borde”, ibland finns det inga vettiga alternativ, ibland är det för dyrt, och ibland orkar man inte laga mat så då blir det hämtmat och därmed även en hel del skräp oftast. En sak som jag VET inte är så bra är ju tex korv, något som vi ändå äter i ganska stora mängder hemma, men här försöker jag köpa helst ekologisk korv, men framförallt en korv med hög kötthalt, för att göra ett dåligt val lite mindre dåligt.

Det som är trevligt är att det finns oerhört mycket bra att handla på framförallt Coop och även City Gross, tycker däremot att ICAs ekologiska sortiment är kasst, Det märks i alla fall att konsumenternas vilja styr åtminstone en viss del, och numer är det väldigt få saker i en mataffär som inte har en ekologisk motsvarighet!

Socker då, och vitt mjöl? Tja, i den mån jag kan så väljer jag fullkornsprodukter (tex tacoskal, flingor, pasta) och undviker stora mängder socker. Barnen får välja på de få sockerfria flingor som finns (skärpning här, butiker!) och vi köper aldrig smaksatt yoghurt eller fil utan det är naturellt som gäller. På helgen kan man lägga i en tesked hemgjord aroniasylt om man vill däremot. Jag har försökt styra barnen mot det ekologiska godiset, men får dessvärre erkänna mig besegrad där, lösgodiset har alltför stor dragningskraft! Fortfarande gäller ”en godisbit för varje år man är gammal”, vilket ger 5 bitar till Lukas och 8 till Oliver, alldeles lagom mycket för dem, och det brukar sällan gnällas efter mer. Det är faktiskt snarare så att man äter sina bitar med tämligen stor njutning, istället för att bara trycka i sig bit efter bit! Läsk dricks aldrig, nån gång ibland blir det festis, men annars vatten eller mjölk.

Det blir inga stora kostnader för just godis i familjen! Här är Lukas och Olivers godispåsar som ska ätas på lördag. 

Jag inser ju att jag inte kommer kunna styra barnen i all evighet, men jag kan i alla fall ge dem en bra grund att stå på, och inte ge dem fler beroenden och frestelser än de som redan finns.

Så här tänker vi i vår familj, jag vet att det skiljer sig väldigt mycket från vad de flesta tycker, men hur tänker DU?

Hur svårt ska det vara då….

Jag är förvirrad.

Just nu vet jag inte riktigt vad fan jag vill och vem fan jag vill vara, vilket är grymt frustrerande eftersom jag brukar veta det ganska väl tycker jag. Det är många, små delar som är förvirrande, och jag vet inte i vilken ände jag ska börja ”nysta”, så det känns lite som om jag lever i nåt slags vakuum, där jag dessutom helst drar mig undan verkar det som – vilket inte heller är likt mig riktigt. Eller så är det det och det är jag som varit felinformerad hela tiden.

Jag tror att en del av förvirringen kommer av att jag faktiskt fysiskt kände av stressen från jobbet i början av vår semester, andnöd och hjärtklappning är liksom inget jag är van vid dagligen annars, men nu var det riktigt… obehagligt. Tror det kan vara vetskapen om att jag inte är immun mot stress (vilket jag nog inbillat mig) som gör att jag försöker omprioritera saker, men det är för jäkla svårt.

Ta tex det där med träning / kost / fysik. Kickboxingen har jag pausat med ett tag, jag orkar inte riktigt med att nån ska slå på mig just nu, det blir ju en slags stress i den situationen med, även om den är positiv. Styrketräningen fortsätter jag med som vanligt, 3 ggr/vecka, och så lördagsträningen förstås. Löpningen har inte blivit av i och med att det har varit sånt skitväder tills nu, men det hoppas jag kan bli nåt pass i veckan i alla fall, och om inte annat har jag ju den roliga HIIT-träningen på lördagar, så jag känner mig inte i sämre form än innan. Idag är träningen en del av mitt liv och jag känner att jag behöver den för att må bra i kroppen.

Ett par dagar utan träning och jag får ont i axlar och nacke, ett par dagar till och hela kroppen mår dåligt. Det här vackra vädret som man fick en försmak av nu gör ju dock det hela lite enklare, nu VILL man ju ge sig ut en sväng…

MEN, jag går ju upp i vikt, jag orkar inte hålla på med kosten på samma sätt, det tar för mycket av min tankeverksamhet helt enkelt. Nu hamnar jag ju i läget att jag känner mig fet jämfört med vart jag var för ett år sedan, vilket gör att jag absolut inte känner mig nöjd med mig själv, men samtidigt vill jag heller inte att hela huvudet ska vara fokuserat på vad jag äter, för det blir lätt så. Dessutom har en bieffekt av min rumpträning (ok, det lät konstigt men ni vet vad jag menar) gjort att jag även fått rätt mycket mer muskler på benen, för det är nästan omöjligt att träna rumpa utan att träna ben…och därmed sitter alla byxor, kjolar och shorts tajtare nu än jag vill.

Jag VILL inte lägga ner så mycket tankar på min kost, jag vill fokusera på annat, på nuet, familjen, jobbet och kompisar. Men hur fan får jag mitt huvud att släppa den jävla tanken att jag ”borde” väga vad jag vägde förra året då, jag blir ju förbannad på mig själv för att jag inte kan släppa det… Frustration.