Jag känner mig lite deppig. Deppig för att allt jag kämpade hårt med att behålla i både muskelväg och rutiner under graviditeten har förstörts av en sommar med sjukdom. Jag har inget kvar alls av det jag jobbat mig till och nu känns det jättetungt att börja från början igen. Och jag måste börja – utan träningen så får jag ont i både axlar och rygg känner jag. Det skulle dessutom vara lättare att träna om jag kunde bli av med mina återstående 7 mammakilon med, men även det har känts omöjligt när man inte kommer iväg och tränar. Det ena ger det andra, liksom…
Men jag ska verkligen försöka nu, jag måste skärpa till maten som fan om jag ska bli av med de där kilona, för amning eller ej (ej nu längre, förresten, nu är det bara ersättning och ”mat”) så får jag kämpa med näbbar och klor för att bli av med extrakilon. Problemet är att jag inte riktigt känner att jag har orken för den kampen just nu – för utan träningen och allt runt den så har jag inte alls samma energi (och nej, då har jag såklart räknat bort en del bristande sömn pga nattmatningar osv). Det är deppigt, som sagt.
Jag önskar att jag kunde få lite draghjälp, lite push och pepp, men ska jag vänta på att nån annan hjälper till så kommer det aldrig bli av, likadant med ”motivation”, det är inget som man kan räkna med utan det är bara att bita ihop och köra. Bara motigt att börja liksom. Kanske att jag skulle kunna försöka komma iväg runt åtta, när åtminstone Filip är nattad? Nåt måste i alla fall ske, för annars kommer min rygg kollapsa helt.
Men, en lite ljusglimt, nu ska jag åtminstone komma iväg på veckans yogapass, heja mig för det!
PS, Oliver kom hem idag med världens förkylning, så nu blir det väl en vända med sånt med… suck.
