Depp och pepp

Jag känner mig lite deppig. Deppig för att allt jag kämpade hårt med att behålla i både muskelväg och rutiner under graviditeten har förstörts av en sommar med sjukdom. Jag har inget kvar alls av det jag jobbat mig till och nu känns det jättetungt att börja från början igen. Och jag måste börja – utan träningen så får jag ont i både axlar och rygg känner jag. Det skulle dessutom vara lättare att träna om jag kunde bli av med mina återstående 7 mammakilon med, men även det har känts omöjligt när man inte kommer iväg och tränar. Det ena ger det andra, liksom…

Men jag ska verkligen försöka nu, jag måste skärpa till maten som fan om jag ska bli av med de där kilona, för amning eller ej (ej nu längre, förresten, nu är det bara ersättning och ”mat”) så får jag kämpa med näbbar och klor för att bli av med extrakilon. Problemet är att jag inte riktigt känner att jag har orken för den kampen just nu – för utan träningen och allt runt den så har jag inte alls samma energi (och nej, då har jag såklart räknat bort en del bristande sömn pga nattmatningar osv). Det är deppigt, som sagt.

Jag önskar att jag kunde få lite draghjälp, lite push och pepp, men ska jag vänta på att nån annan hjälper till så kommer det aldrig bli av, likadant med ”motivation”, det är inget som man kan räkna med utan det är bara att bita ihop och köra. Bara motigt att börja liksom. Kanske att jag skulle kunna försöka komma iväg runt åtta, när åtminstone Filip är nattad? Nåt måste i alla fall ske, för annars kommer min rygg kollapsa helt.

Men, en lite ljusglimt, nu ska jag åtminstone komma iväg på veckans yogapass, heja mig för det!

PS, Oliver kom hem idag med världens förkylning, så nu blir det väl en vända med sånt med… suck.

BellyBandit eller inte?

Även om man räknar in att jag har varit (och än så länge är, ta i trä) aktiv den här graviditeten, så är jag ändå 10 år äldre än första gången jag fick barn. Nu för tiden har jag ju koll på hur och vad jag ska träna, både före och efter förlossningen, och jag vet hur man ska äta, MEN, eventuellt finns det en typ av produkt som kan hjälpa framförallt magen att återfå normal form efter graviditeten.

Produkten jag tänker på är en BellyBandit – även om det rimligen bör finnas liknande produkter av andra leverantörer. Det är alltså en form av gördel som ska ge stöd och ge form åt bålen den första tiden (upp till 3-6 månader efter) som komplement till att man tränar upp sin inre bålstyrka igen. Motiveringen är att man snabbare och ev. också till större utsträckning ska få tillbaka sin ”gamla” kroppsform.

blacklaceprint_front_smile_1_8

Det hade liksom varit mer intressant att se den här på nån som faktiskt HAR fått barn, istället för en ung, smal modell? Men en sån här typ är det jag menar i alla fall. 

Det hela hade ju inte varit nåt att fundera på, om det inte vore för att de billigaste BellyBandits jag hittat ligger från 700 kr, och jag vet ju heller inte garanterat att de funkar/går att ha på sig. För att inte tala om vad man ska ha för storlek, för i början sjunker ju magen ihop en hel del av sig själv.

Jag menar, funkar den och hjälper på tre månader så är den värd 700 kr. Gör den det inte så är det ju helt meningslöst….

Det har visat sig vara ganska svårt att googla fram bra recensioner på en sån här eller en liknande produkt, så snälla, snälla, har du erfarenheter – skriv en kort rad om din åsikt!

Ett wienerbröd i vardera lår*

Jag har den senaste tiden gått runt med någon form av delvis uppgiven och delvis upprörd känsla av att liksom ha blivit lite … lurad. Eller, det är inte riktigt rätt ord, ”snuvad på konfekten” kanske stämmer bättre.

Det jag syftar på i just det här fallet är den totala oförmågan att äta det jag vill utan att det sätter sig direkt på kärlekshandtagen. Alltså jag lovar, fikar jag en lördag utan att kompensera för det så sitter tamejfan det jävla Wienerbrödet där i ungefär samma sekund. Jag har insett att det på något sätt måste hänga ihop med ålder, även om jag inte direkt känner mig lastgammal med mina 36 år ( fyller ju ändå inte 37 förrän första maj….) och även i viss mån kanske en lite halvtrasig ämnesomsättning.

En standardlunch, det är ju inte så
att jag svälter på något sätt. 

Jämför man med min ”toppform” så har jag nu gått upp ca 8 kg. Men ok, jag jobbar stenhårt med att koppla om min hjärna så jag inte ska lägga så himla stor fokus på det, och det går ändå åt rätt håll tycker jag. Mitt mål nu är inte detsamma som 2014 utan bara en känsla av att det är ”OK”. Dock insåg jag efter julen att jag måste skärpa till mig ordentligt för att liksom inte ”flyta ut”, och därav skapade jag en enkel kostplan. Summa summarum så äter jag sedan 4 veckor tillbaka ca 1700 kcal varje dag varav minst 120-160 g är protein (vilket är ganska mycket när man väl ska äta det). Med tanke på hur pass mycket jag ändå tränar, och att den enda dagen jag gör någon utsvävning är på lördagar när jag inte är lika strikt med tex proteinintaget, men ändå absolut inte ballar ur helt, så måste jag säga att resultaten är… något deprimerande.

Jag tror att jag på något sätt har liksom börjat landa i att jag helt enkelt inte kommer kunna äta ”som jag vill” utan att det har tämligen stora konsekvenser, vilket ju kanske egentligen är helt naturligt men som ändå känns oerhört motigt att ta till sig. Det är ju inte SÅ länge sen man var ung och kunde äta både pizza och fika tämligen ohämmat, då känns det ju lite surt att behöva vara så himlans pass strikt redan nu – jag är ju ändå bara 36 (ja, eller typ). Men men, bara för att jag har börjat inse att det verkar vara så landet ligger till nu för tiden så behöver jag ju inte gilla det.

Så, kära vänner, ni som liksom jag har funnit att den där bullen sätter sig direkt på låren, hur ska man hantera skiten? Ska man bara inse faktum och bannlysa allt extra fika eller ger man efter? Jag är ju visserligen redan gift, men någon ynka mån av självrespekt har jag ju ändå 😉

*Det här inlägget lästes mest med lite humor, även om innehållet stämmer. 

Nämen en sopsäck då?

Det här blir ett sånt där lite personligt inlägg, som kanske kan verka konstigt att jag skriver på en blogg så här, men dels hjälper det mig att sätta ord på mina egna tankar och dels så tänker jag att det säkert finns fler som känner igen sig. (Det här är ytterst ytligt, bara så ni vet)

Just precis nu sitter jag framför Nobelfesten och har just packat ihop ett gäng olika kläder till morgondagens julfest. Det är det jag vill reflektera över lite, inte Nobelfesten, och egentligen inte själva kläderna heller, men det de framkallade i mitt huvud.

Förra årets klänning var tämligen figurnära,
men å andra sidan vet jag oxå hur extremt mycket
tid och kraft jag lade på att hålla en strikt kost
och träna, vilket jag helt enkelt inte orkat/velat
göra i år. 

Som jag sagt tidigare så har jag ju landat i någon form av hyfsat okomplicerat och avslappnat sätt runt träning och kost, vilket till vardags känns ganska skönt, men det okomplicerade förhållningssättet gör ju även att jag gått upp en hel del i vikt (eftersom jag måste kämpa till 120% för att gå ner i vikt). Till vardags, när man kan gå i jeans och en tröja, kan jag liksom leva med det, men nu, när jag egentligen gärna VILL ha på mig en av klänningarna i garderoben så blir det ett problem. Jag är inte tjock, jag vet det, men för att jag ska kunna känna mig bekväm och snygg i en tajt klänning så måste jag tydligen ligga där i vikten där jag låg som lägst – nu är jag lite fluffig runt magen (helt normalt för i princip hela mänskligheten) och jag kan inte hjälpa utan att se det som att jag misslyckats. ”Jag har ju gjort det en gång, vad dålig jag är som inte klarat av att hålla mig där eller göra ännu bättre… ”

Rent intelligensmässigt förstår jag ju att det är en konstig och smått sjuk tanke, men det hjälper inte, jag känner mig ändå misslyckad och skäms lite för att jag inte kunnat göra det bättre. Jag vet ju dessutom att det är en sjukt tråkig sak att höra från någon, det blir bara som om det vore ett komplimangsfiske, och känns bara ledsamt (jag blir ju själv jätteledsen när mamma säger så, jag tycker ju att hon är så fin), så jag försöker att inte säga nåt. Dessutom FÖRSÖKER jag verkligen att inte tänka det heller, att tänka positivt och snällt mot mig själv, men har man då dessutom en riktigt dålig och deppig vecka så sitter de negativa tankarna där lik förbannat. ”Du duger inte”, ”du borde kunna göra bättre”. En annan knepig bieffekt av det hela är att jag är rädd att någon ska tro att jag dömer DEM som jag dömer mig själv efter utseendet, men så är det ju verkligen inte fallet…

Förlååååååt att jag återkommer till det här jävla skitämnet lte då och då, men jag försöker verkligen bearbeta bort dem. I förebyggande syfte vill jag säga skål på er, och jag hoppas att ni får en fantastisk fredag och helg!

Nåväl, nu har jag fått tanka av mig lite, jag kommer plocka med mig både klänning och lite andra alternativ till morgondagen, så får vi väl se om jag kan gå upp humöret tillräckligt för att välja klänningen. Om inte annat så får jag väl ta ett par extra glas vin så kanske det ger sig =P.

36 år senare….

Insåg att det var väldigt längesen jag skrev nåt om min träning, den har ju ändrats lite det senaste halvåret eller så, mest för att jag kände att jag inte längre hade riktigt orken eller drivkraften att hålla kost och träning på riktigt samma nivå som innan.

Nu har jag landat i någon form av riktigt bra basrutin däremot, på ett sätt som gör att träningen GER energi utan att i princip kräva någon mental ansträngning alls – för att vara utan träning är inte längre ett alternativ, inte när man vet hur mycket piggare man blir och hur mycket bättre man mår.

Nu ser rutinen ut som följande, det är tung styrketräning på lunchen två – tre gånger i veckan (ok nästan alltid två gånger) och så är det min lördags-HIIT som även blivit ett pass på tisdagkvällar. Alltså, fyra pass i veckan, tämligen högintensiva men inte så tidskrävande, och med tanke på att det bara är ett av dem som sker kvällstid så känns det inte som det direkt tar av min tid. Sen försöker vi ju komma ut så mycket som möjligt på helgerna, men då är det liksom inte för att träna man går ut, det är för att det är så skönt och det ger så mycket annat!

Kosten då… Jag gjorde ju ändå en hyfsat rejäl resa där med, men för att gå ner, eller ens hålla den vikten jag kanske egentligen skulle vilja hålla, så krävs det 110% ansträngning precis hela tiden. Det går liksom inte… Så, med ett antal kg plus på vågen så har jag liksom fått inse att det får vara bra nog med att hålla en vettig kost, men inte en perfekt sådan. Försöker bara lära min hjärna att den också får nöja sig.

Ta mig tusan, det här ger ju ett alldeles vanligt liv, att det skulle ta 36 år att komma fram till … 😉

Äggande fredagsmål

Ok, jag erkänner, det här har varit en himlans tjurig vecka för min del. Som tur är så tog den väl mer eller mindre slut idag (den tjuriga delen alltså) tack vare lite mer sol och dessutom oväntat mycket shopping! Mormor hämtade barnen, maken skulle på AW och jag var shoppingsugen – då brukar man ju visserligen ALDRIG hitta något, men på något underligt vänster gjorde jag visst det ändå idag! Toppar, en klänning och en kavaj, känner mig sjukt nöjd!

Hem efter det, lagom hungrig, och hämtade in dagens ägg från hönorna. Kom på att det vore fruktansvärt gott med ett par mackor med pocherade ägg och ansjovis…. Blir alltid sugen på det när påsken närmar sig!

 När jag pocherar ägg gör jag Jamie Olivers variant, dvs jag knäcker dem i en kopp, sen får de bara slinka ner i en kastrull med småkokande vatten. Ingen ättika, inga virvlar, men har man färska ägg som håller ihop så blir de lika fina för det – och det är ju svårt att få färskare än att de kommer direkt från hönsgården…

En av anledningarna till att jag varit på så uselt humör är att jag för tredje veckan i rad gått UPP i vikt av denna jädra 10-veckors diet… Och inga centimetrar som försvunnit heller, så antingen gör jag nåt fel eller så vet jag inte vad som händer. Riktigt jädra surt, och det jag tjurat mest över är de tre väldigt dåliga valen jag har – antingen måste jag korrigera dieten MYCKET, dvs dra ner från 1600 kcal till typ 1300 kcal, och det skulle jag lik förbannat inte fixa, skippa de fria lördagarna, eller skita i allt överhuvudtaget.

Just nu känns det sista mest lockande – trots att jag fortfarande har vinterns fluff som jag vill bli av med. Så, jag känner mig just nu lagom misslyckad, förbannad, frustrerad och tja, tjurig. Jävla skitsatan rent ut sagt. Skit, nu blev jag tjurig igen, det som hade släppt av shoppingen… Får väl gå och kika på mina inköp och se om det hjälper!

Har nån några intelligenta och hjälpsamma tankar, trix eller åsikter så ventilera dem, för all del…

Vårens kost- och träningsschema

Ok, nu är det dags, jag har ”bulkat” nog (vilket ni nog sett på recepten den senaste tiden) och börjar känna att jag inte trivs med mig själv riktigt längre. Den här gången har jag lagt upp en något mer genomtänkt kostplan, där jag i teorin går ner ca 0,5 kg per vecka, något jag iofs inte brukar lyckas sådär jättebra med (har tämligen svårt för att gå ner, om det nu är för att jag omedvetet fuskar någonstans med energiintaget eller vad det nu är). Då bör jag – med lite marginal – landa på min tänkta målvikt (66 kg) till i början av maj, och det känns väl ganska lagom.

Kosten

Mitt upplägg är baserat på mitt basala energibehov, enklast är att använda uträknaren på styrkelabbet. Med träning 4-6 ggr/vecka landar jag på 2250 kcal / dag, och för att gå ner ca 0,5 kg /vecka behöver man ligga under det med 500 kcal / dag.

Vardagar: 1600 kcal/dag
Lördag – söndag: 2000 kcal/dag

Jag har inga jätteproblem med att hålla koll på kosten på vardagarna, det är på helgerna när man är hemma som jag alldeles för lätt äter väldigt stora portioner bara för att det är gott.

En av de stora utmaningarna när man vill bli av med vikt, är ju att det är FETT och inget annat man vill bli av med, så av mitt energiintag så vill jag satsa på att minst 140 g av det består av protein – det i kombination med styrketräningen kommer hålla uppe proteinsyntesen och se till att det främst är fettet som förbränns. Jag kommer återkomma lite mer till maten i ett senare inlägg.

Träningen

Träningen kommer te sig ungefär som nu:

Styrketräning 3 ggr/vecka
Övrig träning 2-3 ggr / vecka

Den övriga träningen kan vara HIIT, kickboxing, bodybalance, promenad (har så himla svårt för uttrycket powerwalk) osv.

Eftersom styrketräningen äger rum på lunchen borde det inte vara några jätteproblem att lösa den övriga träningen, om inte annat efter barnen lagt sig.

SÅ, nu börjar det nästintill omöjliga projektet att hålla i det här i ca 10 veckor… Jag kommer behöva all hjälp jag kan få, så all pepp och ett och annat bannande ord tas tacksam emot! Det här är ett STORT och svårt projekt för mig, även om det kanske inte verkar så när man vet hur mycket jag tränar, men när det kommer till kosten så får jag verkligen kämpa som fan för att lyckas. På riktigt.

Belöningssystem

Idag jobbar jag hemifrån med Oliver, som har lite feber och är allmänt hängig, vilket gör att dagens kost kommer bli en utmaning av rang…. Det är ju så bra på jobbet, där FINNS ju liksom ingen mat att gå och plocka av!

Jag har helt klart hamnat i en svacka, och har börjat fuska. Fuck. Nästan 4 veckor har gått, och jag ser ju rätt stor skillnad på kroppen – men där kommer också en del av problemet in, eller man nu ska säga. Jag känner mig rätt ok, magrutorna har tittat fram igen, och kläderna sitter som de ska. Fine. MEN, lårbullarna och nederdelen av ryggen är ju fortfarande inte som jag vill ha dem, men jag märker att jag får extremt svårt att motivera mig att fortsätta.

Nu handlar det hela inte om att jag vare sig vill eller behöver gå ner i vikt, det handlar om att jag vill kunna genomföra den här makrokosten i 3 månader (hur svårt ska det vara?!?!!) utan att börja fuska med att äta onödigt mycket eller bara onödigt dålig mat. Jag får ju äta massor med mat, i mina makron, och jag har även medvetet lagt till lite fler kolhydrater för jag känner direkt att kroppen inte återhämtar sig som vanligt efter träningen annars (herregud så gott det är med havregryn).

Problemet är att hela mitt belöningssystem är uppbyggt runt mat. Jag har ju varit ”duktig” och ätit nyttigt i 4 veckor, så då vill jag ju belöna mig själv – med mat. Ännu värre nu när det är sinnessjukt stressigt på jobbet – då vill jag unna mig nåt för att varva ner.

Det är ju för jävla svårt att komma runt detta!

Jag mår ju skitbra av den här fantastiskt bra kosten, jag behöver inte vara hungrig, maten är inte så komplicerad och jag får i mig alla näringsämnen jag behöver och lite till. Varför har jag då ett behov av att lägga till saker i onödan?

När jag läser på andra bloggar så är det många som tipsar att man ska tex köpa sig nånting, typ ett plagg eller så, för att belöna sig själv, men det funkar inte alls för mig. När jag väl hittar nåt jag vill köpa så köper jag det liksom direkt, och eftersom jag i princip aldrig köper märkessaker så handlar det ju oftast om att köpa medans det finns i min storlek. Jag går inte och längtar efter tex en märkesväska eller så…

På jobbet är det lugnt, där finns som sagt var inte mat, och jag har dessutom lite stöd från en kollega, hemma är det mycket jobbigare. För även om vi inte har vare sig kakor, godis, vitt bröd eller annat skräp hemma, så har vi ju tex jordnötssmör (allvarligt talat), havregryn, och egentligen allt som behövs för att kunna slänga ihop nåt gott (visserligen nyttigt gott, men ändå mer än jag behöver äta).

Ta tex äppelkakan jag bakade häromdagen, jättenyttig och god, gjord helt utan mjöl och socker, men BEHÖVDE jag
den för att komma upp i mina kalorier? NEJ!

Jag har ingen lösning på problemet, dessvärre, men på något sätt så vill jag ju ändå kunna klara detta i 3 ynka månader utan att ge upp – för jag tror att JAG skulle bli stolt över mig själv och kanske komma bort lite från mat = belöning. Nån som har tips?

Kostomläggning

Nu har det hänt, jag passade på att hoppa på tåget när två av mina bästa vänner körde igång ett tremånaders kostschema – dock inte riktigt lika superkontrollerat riktigt. Målet är faktiskt lite diffust, men jag funkar bra ändå verkar det som. Klart man gärna vill tajta till kroppen lite, men en hel del handlar oxå om en nyfikenhet på hur kroppen kommer reagera när den får alla förutsättningar för att bygga muskler och tappat fett?

I all enkelhet kan man säga att principen är att äta MINST dubbelt så mycket proteiner ( i gram ) som min kroppsvikt, samt ungefär lika många gram kolhydrater respektive fett som min kroppsvikt i kg. Det innebär att jag i runda slängar ska hamna på

140 g protein (minst)
70 g kolhydrater (max)
70 g fett (max)

Därutöver ska jag hålla mig till 1500 kcal / dag vilket i teorin ger 0,5 kg viktnedgång/vecka. För att hålla koll på siffrorna knappar jag in allt i lifesum, och där ser tex. dagen ut så här:


Behöver fortfarande lägga till något litet för att få till det. 

Min dag ser då ut ungefär så här (jag kör ju periodisk fasta, därför finns det inget under ”frukost”, men det kan man ju välja som man vill).

Lunch
200 g tjälknul, med stekt vitkål och philadelphia

Middag
200 g ugnsbakad lax med blomkålsmos

Kvällsmat samt mellis
Proteinfluff (proteinpulver vispat med mjölk)
1 msk jordnötssmör
2 små äpplen.

Grönsaker i form av sallad och tomat ger ju i princip inga kalorier, så de kompletterar måltiderna med.

Rätt mycket mat ändå, det svåraste är att få upp proteinet men ändå inte öka på med kolhydrater (och därmed kcal). Men hungrig behöver man inte vara – däremot finns ju suget efter kolhydrater där, det går inte att komma undan än i alla fall.

Så, fram till sista november – SKA – jag klara detta. Jag kommer tillåta en lite friare lördag, så länge jag inte ballar ur helt, bara för att jag ska kunna hålla i tills dess (det här gäller inte mina ”med-dietare” dock, de har mycket bättre karaktär än vad jag har).

Wish. Me. Luck!

En evig semester?

Eftersom det kommer bli en period på ca 3 veckor när vi är på semester då jag inte kommer kunna träna som vanligt så har jag … bekymrat mig lite. Inte egentligen för själva uppehållet, men för att det ska vara en alltför stor tröskel att komma igång igen. Jag har ju ändå i merparten av mina 35 år INTE tränat och i grund och botten är av en tämligen lat natur, och DÄR vill jag inte hamna igen – trött och småfet.

Jag vill aldrig NÅGONSIN mer ha en bikinibild som ser ut som från 2012. 

Min tanke – som jag själv förstår troligtvis inte kommer inträffa överhuvudtaget – är att nu när ändå vi har mina föräldrar där på semestern så kommer jag och maken kunna åtminstone gå en och annan rejäl promenad, och förhoppningsvis även småjogga lite. Visst, man kan ju dessutom göra en massa styrketräningsövningar utan gym – armhävningar, burpees, situps, pullups osv – men det är inte helt lätt att motivera sig till det just på semestern (vilket jag lärt mig av tidigare erfarenheter), och dessvärre är inte maken så vidare bra på att peppa och pusha trots önskemål…

Kosten lär ju bli vad den blir, så att säga, och jag räknar med att smutta på ett glas rosé åtminstone varje kväll 😉 Ostar och kallskuret är ju toppen, men en och annan baguette kan ju hända att det slinker ner med. Men – jag tänker njuta av varendaste liten matbit!

Om inte annat så hoppas jag få starthjälp av mina kompisar här hemma så fort jag kommer hem igen, eller vad säger ni?!?!