När man är 43 år så borde man vara klok, självsnäll och självsäker. Jag är det ganska ofta, men så kommer ett bröllop där man ska vara lite extra fin i en superfin klänning och sen står man där och provar och provar och tänker att det hade varit så mycket finare om jag bara hade varit lite smalare. Ungdomens självförakt trycker sig på och blir till en jobbig massa i huvudet, det jag jobbar så himla mycket med att trycka undan. Eller har jag det? Kanske har jag bara undvikit sammanhangen där jag känt mig som mest att jag inte duger? Ute på gården är det ingen som bryr sig, minst av allt jag själv, där går jag i shorts och en gamma ful tröja och sätter upp håret i tofs fast det inte ser klokt ut. Kanske har jag bara lurat mig själv att jag inte längre bryr mig om hur jag ser ut genom att befinna mig i sammanhang där det är viktigare att klä sig funktionellt och bekvämt. Och likt tidigare i livet spenderar jag inte de närmsta dagarna med att äta nyttigt och kalorisnålt (usch vilket hatord det är) utan snarare på att trycka i mig trygghetsgluten för att döva rösten i huvudet som tycker att jag borde kunnat så mycket bättre, vilket i sin tur ger näring åt självhatet och föraktet för att jag inte kan vara lite smalare.

Dumheter, det är vad det är.

Men inte hjälper det alltid att jag vet det, när huvudet tar ett eget kommando och går in i gamla hjulspår. Men jag ser er, dumma tankar, och jag jobbar hårt för att inte låta er ta överhanden. Skäms på er!