Igår kväll när vi skulle stänga av TV’n så visades den första Mission:Impossible filmen, från -96 tror jag. Vi var tvungna att googla efter hur gammal Tom Cruise var i den, för han ser ut att vara typ 20 – men han var tydligen 34 då, och är alltså rimligen 62 nu då. I samma veva konstaterade vi oxå att livet går så himla fort, sådär som man gör, och jag tror jag sa nåt i stil med att ”därför gäller det ju att man tar tillvara på det”. Satt sen och funderade lite runt det nu när jag satt i lugn och ro och drack mitt morgonkaffe, så tänkte ta er till hjälp (eller tekniskt sett skrivandet) i att reda ut mina tankar.

Jag har så länge jag kan minnas varit väldigt mån om att ”få ut något” av varje dag, så gott det går, och med ”något” så kan det vara en rolig lunchdiskussion på jobbet, en stund att prata med barnen vid middagen eller att ta en liten stund och prata med maken i soffan innan TV’n åker på. Men det handlar också mycket om ”glimmer” (om jag inte minns ordet fel), alltså att man ser saker runt omkring sig som får det att bubbla lite i kroppen. Det är jag ganska så bra på tycker jag, att gå ut här och lyssna på allt fågelkvitter, att njuta av utsikten på väg till jobbet, att vända ansiktet mot solen om den mot förmodan skulle dyka upp eller att böja sig ner och kolla på den lilla vårblomman som tittar fram. Det är såklart lättast att upptäcka allt sånt och känna bubbel när det är lugnt omkring en, så det blir klart mer på helger än en lite stimmig vardag.

Men i övrigt då, att ta tillvara på livet, vad betyder det för mig? Om jag börjar i andra änden, det jag tänker att det betyder för många är kanske att resa eller att hänga med vänner. Missförstå mig rätt, jag tycker om att resa och hänga med vänner de få gånger det händer, men det är ändå inte allra längst upp på toppen för mig. Allra mest trivs jag här på gården när vi grejar (tillsammans helst) jag och maken och barnen. Jag funderade på om det är prestationen att göra något som jag låter ta plats, men jag skulle nog faktiskt inte vilja säga det – jag tycker om arbetet tillsammans. Och resultatet sen med förstås, när man kan njuta av något man gjort och som blivit bra, sätta sig på den nya altanen eller gå och plocka en blomma i den nya rabatten.

Det där är lite lurigt, jag vill ju inte känna att jag ”arbetar” bort livet, ska det bli bra så måste man ju också hitta balansen där man bara sätter sig och njuter av det man gör/har gjort. Och det kan vara lite svårt, jag kan vara på väg för att sätta mig och ta en kaffe men så ser man liksom en massa saker som ska göras och så har man rätt som det är druckit sitt kaffe i förbifarten bara. Sen ÄR det ju iofs inte riktigt skönt nog ute än för att sätta sig och njuta av vädret, med lite värme så blir det ju väldigt mycket enklare.

Frågan kvarstår lite ändå, kommer jag känna mig nöjd med mina val när jag tittar tillbaka på livet (om jag har den möjligheten) eller kommer jag känna att jag jobbat för mycket? Tänker jag på arbetsliv så kommer jag absolut känna det, att jobba 100% tar alldeles för mycket tid från ens liv, men det är ju inte så att man alltid har ett val. Eller jo, vi skulle kunna sälja gården och sätta oss i en lägenhet nånstans men DÅ hade ju all min mening med livet försvunnit. (Det är priviligerat att ens kunna ha det valet, det är jag mycket medveten om, det är inte på något sätt synd om oss för att vi köpt en gård och behöver arbeta för att ha råd med lån mm). Men kommer jag känna att jag njutit tillräckligt mycket av livet? Jag kanske skulle bli bättre på de där pauserna ändå, de där man bara sitter och njuter av det och de man har kring sig…. Och kanske nån liiiten resa skulle gå att klämma in? Den behöver ju inte gå till Kroatien för att den ska bli trevlig.