Nej men alltså, det har varit en sån konstig vecka. Inte mindre än tre, stora och oväntade nyheter helt orelaterade till varandra, och alla kom med egna orosmoment och tankar. I dag kände jag mig helt manglad liksom, så vi bestämde lite kort att vi skulle ta en dagstur på Västanåleden, med bara Filip eftersom de stora grabbarna sovit över hos kompis/mormor. Vi plockade ihop saker till att göra kolbulle, lite ved och knatade iväg.
Här är i alla fall fridfullt, det var ingen förlust att grillplatsen var upptagen. Stenar och vatten – mer behöver han inte. Men ja, två sekunder efter jag tog denna bilden stod han upp till knäna i vatten, så sen fick vi ställa stövlarna på tork vid elden en stund. Lager på lager…
Han är så himla duktig Filip på att gå, han blir 4 år om två månader men han orkar nästan lika mycket som de stora killarna. Han gick hela vägen till grillplatsen (och lite förbi och ner till stranden eftersom grillplatsen var upptagen) och sen klättrade han mer än halvvägs hem – den vägen som går uppe på ”bergssidan” så att säga. Och det var INGEN lätt väg idag, hälften lera, hälften is och fruset (iofs var det nog tack vare att en del var fruset som det ändå gick ta sig fram). Vi var ute i 4½ timme allt som allt, och som vanligt så känns det så skönt att ha varit ute och rört sig.
Nej tar man bergsvägen tillbaka är det ingen enkel promenadstig, men det är också en mycket roligare väg att klättra fram på. Det tyckte även Filip. Det syns hur trött jag är, tycker jag. Ibland känns det som jag åldrats 10 år det senaste året. Suck. Behövde i alla fall inte oroa mig för motion i dag, med honom på ryggsäcken får benen jobba på rätt bra i den branta och hala terrängen.
I går firade vi ju maken som fyllde år, ett par presenter och sen mest lite gott att äta, men nog så han helst firar – undan all uppmärksamhet. Lovar att det kommer ett recept på efterrätten Glass-Tiramisu under morgondagen, för det var en höjdare.
För övrigt så har vi väl kommit fram till att efter vårt magplask i valpletande så har vi ställt oss i kö hos Pohlhöjdens kennel, som förhoppningsvis paras under våren och FÖRHOPPNINGSVIS får nån pälsad liten valp till oss. Det känns just nu som om vi kommer ha otur, men vi får väl se. Det blir väl som med barnen, man får kämpa i två år innan det tar sig, hoppas inte att det tar riktigt lika lång tid med valp O.o
Ja alltså, varje beskrivning av leder jag gör blir ju såklart färgad över hur vandringen gick och rent generellt hur man känner sig, så vi kan väl börja med att säga att det här kanske inte kommer bli den mest positiva beskrivningen av denna led. Hur som hur, häromdagen hade vi barnvakt och då passade vi på att gå denna, för oss nya, led i Mullsjö.
Ett tunt, tunt lager av snö.
Egentligen startar den vid kyrkan såg vi när vi gick runt där, men vi startade på samma ställe som vi brukar starta Ryforsleden. Där står det Stråkenleden 8,3 km, men på nätet står det 10 km och det stämmer nog bättre. Från där vi började var leden jättevacker och gick genom gammelskogen. Bra utmärkt och lätt att hitta, med relativt bred stig att gå på – precis som Ryforsleden. Dock går den inte särskilt mycket utmed stråken? Typ nån kilometer bara typ, så namnet är ganska missvisande.
Stråken
I vilket fall, vi gick ett par kilometer och kom fram till Trollsjön, hit var det superfint och mysig skog, med lite rastplatser här och var.
Trollsjön
Men sen? Sen gick ett antal kilometer först utmed reningsverket i Mullsjö, mellan järnvägen och 26’an och sedan in en sväng IN i Mullsjö innan det blev skog igen. Riktigt trist att gå här? Vill jag vandra en led vill jag väl inte gå mitt i rondellen i Mullsjö heller… Och inte utmed ett reningsverk heller. När vi väl kom in i skogen sen var det ganska bökig led att ta sig fram på – bra att veta om man har vagn (ta inte det) eller något annat bekymmer.
Nä, vi kommer inte gå den här leden till fullo igen, men fram och tillbaka till Trollsjön kan jag absolut tänka mig att gå igen.
Kom på att jag aldrig skrev julkalenderinlägget i går, så här kommer både gårdagens och dagens inlägg ur Kajsons julkalender.
Något jag aldrig kommer göra igen
Ganska intressant inlägg egentligen. Funderade ett bra tag utan att komma på något först, för förutom små dumma saker man kanske inte vill göra om så kom jag först inte på något. Sen kom jag på att det behöver ju inte handla om något dåligt man aldrig kommer göra igen, och helt plötsligt var det lätt att veta vad jag skulle skriva om.
Jag kommer aldrig få barn igen.
Alltså, det är ju inte 100% garanterat att man inte ”råkar” bli gravid, men nej, jag varken vill eller orkar få mer barn. För det första – herregud vad det sliter på kroppen! Jag fattar inte de som bara ”studsar tillbaka” efter en graviditet, eller som skaffar mängder med barn (där det är frivilligt och inte beror på kultur eller brist på preventivmedel), själv har jag nog åldrats 10 år med varje barn – och då har jag ändå haft ganska okomplicerade graviditeter.
Det spelar ingen roll att det är det sötaste som finns.
För det andra – herregud vad det sliter på psyket. Japp, barnen är det bästa jag gjort och jag menar inte på något sätt att jag ångrar något alls, men man oroar sig, blir arg, försöker hjälpa, försöker lotsa, hanterar trots, hanterar utbrott, hanterar hormoner, hanterar deras känslor överhuvudtaget och ja, det är helt utmattande. Jag tror många här är oerhört mycket bättre än mig på att inte låta det ta så mycket energi, men jag verkar ha så jäkla svårt att bara släppa dem. Gud vad jag önskar att jag bara kunde låta allt vara ibland utan att fundera, oroa mig, planera, medla och fan allt man gör, men jag vet inte hur jag ska låta bli. Hjälp?
Så, nej, inga mer barn. Älskar små bebisar och lånar dem mer än gärna en stund, men inga mer själv tack. Både lite vemodigt och skönt.
Möjligen en hundvalp… (få se om jag ångrar det sen)
Det här längtar jag efter
Det här inlägget är nog det enklaste hittills, för det är många saker! Jag längtar efter…
Att KRAMAS kommer nog först på listan.
Att träffa vänner och sitta och snacka om allt och inget i några timmar, att få vädra och få höra hur de har det och haft det, att hjälpa och stötta om det går och att själv få stöd för sånt som känns jobbigt. Bara få sitta och babbla, länge, länge tills man kommer in på sånt som verkligen är viktigt.
Att gå på stan i lugn och ro en stund och bara riva runt lite i affärer utan att oroa sig för Corona. Att gå ut och käka en kväll, sitta och titta på folk och ta ett glas bubbel till maten.
Att åka längdskidor längtar jag grymt mycket efter, undrar om det ens blir nån snö att tala om i vinter.
Att åka på semester, nästan varsomhelst, men just att sen något annat än hemma. Att bila i Europa, att bada i det fantastiskt vattnet i Kroatien, att äta något gott ute för en billig peng och att titta på solnedgången över havet medan ungarna badar.
Att träffa min brorsdotter Elsa längtar jag massor efter, och min bror och svägerskan med. Att luncha med mamma.
Att få gosa med en alldeles egen liten lurvig valp med en kall nos och mjuka öron.
Att komma ut och vandra, inte bara en kort bit till en grillplats utan faktiskt få gå en runda på nån mil.
SOLEN!
Att få börja odla lite igen.
Att bo på landet där det alltid finns något att greja med när man går hemma och har tråkigt.
Massor, massor och återigen massor av saker längtar jag efter – förhoppningsvis kan vi framåt få uppleva allt här ovanför igen, för inget av det jag längtar efter är ju något som är omöjligt.
Efter att vi släppt av de två stora pojkarna på Jota-Joti läger i går så tog vi med oss Filip och styrde mot Hökensås. Där har jag inte varit sedan jag var under 20, när vi åkte dit med min mormor och morfar och plockade svamp, så det var ett tag sedan… Då gick vi ju bara rakt ut i skogen, nu tänkte vi följa en av lederna – den på 5,5 km. Det fanns minst 4 leder att välja på här, från 2 till runt 20 km, så det finns något för alla.
Dessvärre somnade Filip på vägen dit och vaknade sådär avigt som bara ett barn kan vakna (ni som vet ni vet) men efter vi lirkat, hotat och mutat denna förtjusande 3½ åring som bara vansinnesskrek rakt ut så ordnade det till slut upp sig. Han fick sitta en del i bärryggsäcken, och det börjar bli väldigt tungt, så det var nog bra att vi gick åt ”fel” håll mot vad jag tänkt mig. Hade tänkt gå ca 4 km till grillplatsen och sen ha 1,5 kvar, men nu gick vi på andra hållet så vi hamnade ganska rakt på. Lika bra det med tanke på humöret kanske.
Där var det FULLT med bilar – vi fattade rätt snabbt varför för det var hur många som helt som stod runt Sibbesjön och fiskade, men grillplatsen var som tur var ledig. (Tror det fanns en till precis vid vattnet)
Till vänster ser ni en av minst 8 personer som stod ute på varsitt ställe runt sjön och fiskade. Bra vindskydd och grillplats 🙂Jodå, humöret vände på den här med.
Det blev grillad kolbulle, äppelmust och massor av kokkaffe till undertecknad – humöret vände och det kändes väldigt bra att vara ute i det fina vädret. Så vackert med solen som silade genom träden! Sen var ändå orken som den var hos den minste, så det blev den korta vägen hem igen – men vi kommer gå tillbaka hit känner vi absolut 🙂
Alltså, SOM jag längtat efter det här!Och det här, det finns inget kaffe som är lika gott som det man kokar ute vid en eld…
Nästa gång hoppas vi på bättre humör och tar nog med hela familjen. Men eftersom vädret är SÅ vackert i dag och det ser ut att bli regn resten av veckan så kanske vi tar en tur ut i dag med…
Rent emotionellt känner jag mig helt utbränd efter den här helgen. Trött ända in i själen.
Men, orkar inte jobba med det just nu, så tänkte fokusera på saker jag längtar efter…
Att elda och titta på naturenFota höstens små vackra sakerMin bror och hans familjAtt dricka glögg ute i kylan vid en eldSpecifikt just kolbulle. Måste vara världens bästa comfortfood.Mina vänner ❤Och det här längtar jag efter mest av allt – att få åka längdskidor på en öppen mosse under en klarblå himmel.
Jag har ju längtat efter en utedag hela veckan och har peppat barnen, vi var alla sugna på en riktigt härlig dag i höstsolen och i skogen. Man kan väl säga att precis ingenting av det inträffade. Eller ja, vi var ju i skogen, men … tja.
Ingen utsikt direkt…
ALLA har varit tjuriga i dag, möjligen med undantag av Filip. Det har varit utbrott efter utbrott och till slut var jag nog ungefär en millimeter från att tjura ihop helt och bara åka hem igen, när vi var på väg mot Kaxholmen där vi planerat att starta. Men men, hade vi gett upp så hade dagen verkligen varit helt bortkastad, så det blev en tur ändå.
Kom igen, det skulle LÄTT kunna vara zombies där borta…
Vi fick ställa bilen hos en kompis på Kaxholmen (tack!) och gick därifrån utmed Bauerleden mot Gränna. Min tanke var att vi skulle hunnit gå till Uvenstorps grillplats, men när vi kringlat oss runt med barnen i dryga 2,5 timmar så kom vi fram till Fjällstorp och där var vi HELT nöjda med att vända. Fast som grillplats är den ju riktigt tam och ganska trist, men så fick det bli ändå.
Sällan har en muggtext stämt så bra.
Vi grillade majs och gjorde quesadillas, så alla fick fylla på energidepåerna. En stor bulle och en rejäl balja kaffe senare kändes det ändå ok att gå hemåt. När vi väl är ute i skogen är det nästan aldrig något bråk, och det var det inte i dag heller, det är inför som kan bli kämpigt.
Filip var grymt duktig och knatade på säkert 75% av vägen, och jag bar honom resten i ryggsäcken (det är TUNGT nu) och de stora grabbarna gick med på bra. Det går inte fort med barn, man får liksom inte ha bråttom, men så länge man inte bryr sig om det så är det mysigt.
Allra sista biten, när man inte vare sig vill sitta i bärryggsäck eller gå…
Sen att vår fina höstsol istället blev ett massivt dim-täcke, det var ju heller inte så mycket att göra nåt åt. Hade hoppats att det skulle släppa, och lite gjorde det väl det när vi gick hemåt, men någon sol var det absolut inte.
Tid att fundera.
Kl 18:30 landade vi hemma och nu tänker nog ingen av oss lyfta ett finger mer än nödvändigt. Är ändå glad att vi kom iväg, för det blev en bättre dag i skogen än det blivit hemma. Så kan det också bli, och det är också ok, det är ju inte alltid en idyll som det kan se ut som ibland!
Jo men i går började min förkylning äntligen att gå åt rätt håll åtminstone, så nu har jag lite smak och jag känner mig inte riktigt lika hängig, även om jag är himla trögandad. Men skit i det nu.
Alltså man blir lite konstig av att vara isolerad hemma så här? Och då har det bara gått typ 1,5 veckor och jag har ändå jobbat samtidigt? Resten av världen känns liksom avlägsen och som den inte rör mig. Knepigt…
I vilket fall, jag fick en idé i går. Jag HAR gått och vänt och vridit på min tält-idé och efter mellangrabbens hajk senast har jag kommit fram till att det går inte, åtminstone inte än. Det blir för mycket att bära på, med packning och framförallt sovutrustning och tält, det kommer inte bli roligt.
Det här är liksom för mycket packning, för en lätt liten kille. Och vi ska dessutom klara bära både Filip och hans grejor…
MEN, jag har nu ett VANSINNIGT sug efter att komma ut i höstluften och gärna att vandra, så min plan är nu enligt följande:
Vi kör en helg-vandring, där vi vandrar kanske en mil dag ett, till ett hotell eller så, och sedan ungefär en mil dag 2. Tex skulle vi kunna gå längs med Bauerleden, sova på Bauergården och sen knata vidare mot Gränna. Ställer vi ena bilen i ena änden och den andra i andra SAMT lämnar av lite ved till dag 2 på Bauergården så kan det ju bli riktigt trevligt? Det bästa av två världar, vi får vandra och grilla gott till lunch, sen får vi äta och sova på hotell och sen vandra och grilla till lunch igen. Dessutom kan vi välja en helg där vädret ser bra ut, för jag TROR inte vi behöver boka hotell i så väldigt god tid? OCH vi slipper bära en massa packning utöver det vi vill kunna äta på dagen. PERFEKT JU!
Ja alltså, vart ska jag börja med den här tankegången…
Har ju skola i dag, så sitter hemma och jobbar. Nu på frukostrasten satt jag i uterummet med maken som också jobbar hemma och fikade lite. Kikade ut på den höga, krispiga och blå himlen och fick ett SÅNT sug att tälta i skogen en natt med hela familjen? Vad hände nu?
Det jag såg framför mig är att vi vandrar kanske några kilometer (vi får ju utgå från mini), sätter upp tält (OBS måste vara vid vatten) och så tältar en natt innan vi går hem. Ser framför mig mysigt lägerelds-häng (myggfritt) och glada barn.
Tre gossar som är vana vid friluftsliv.
Ja alltså, jag FATTAR ju att min bild inte avspeglar verkligheten, men KÄNSLAN var sån.
Jag tror egentligen att det bara finns en enda person som egentligen inte gillar detta och det är ju jag? Barnen har ju både sovit i vindskydd och under bar himmel med scouterna och maken har inga problem att sova ute heller. Mini ÄLSKAR ju att vara ute, så han är nog heller inga problem, det är ju JAG som inte gillar att tälta? Eller? Har jag bara fått en psykos eller skulle det kunna vara kul nån gång ibland?
Det är ju den här bekväma stads-människan som inte gillar att tälta…?!?
Fördelen med att tälta själva är två – dels kan man ju välja en helg med trevlig väder (extremt viktigt) och dels så kan man ju välja en plats där man tycker är fint och där man är ensam till största delen.
Det är ju bara det där med att man behöver en del utrustning för att kunna tälta och skulle det då visa sig vara pest och pina så är det ju… onödigt. Tält visade det sig att man kan hyra, via Hygglo, men liggunderlag och sovsäckar skulle vi ju behöva, det är bara de stora barnen som har varsitt kitt. Resten av utrustningen har vi ju faktiskt, eftersom vi rätt ofta är ute på dagsturer.
Alltså vad tror ni? Har min hjärna kollapsat eller KAN det vara trevligt?!?
Har tänkt åka hit ett tag nu, för jag har hört att det ska vara så fint, så i går satte vi oss i bilen och åkte den knappa timmen hit. Kommer ihåg att mina morföräldrar åkte dit ibland, men har aldrig varit där själv, men mina förväntningar var ändå rätt höga (tyvärr, kanske).
Kuperat är det ju, så det var bra att mini satt i ryggan ibland, fast jobbig för mig (puh)
Alltså jag vet inte, det var rätt dåligt skyltat, väldigt få och trista grillplatser, svårt att hitta och tja… Miljön och så var ju fin, men liksom inte som jag förväntat mig? Eller så missade vi något… Vi gick Ellen Keys led som skulle vara 6 km, men kortade av den lite eftersom vi gick med Filip.
Det jag gillade var att det var steniga naturstigar, det är lite roligare att gå när det är så och såklart var bokskogarna vackra. Eller alltså, jag vet inte, men jag åker nog hellre till tex Strömsbergskogen eller Västanåleden om jag vill ha liknande natur, och till Grännaberget för utsikten, eftersom det ändå är ganska långt till Omberg. Kanske var vi bara inte på humör, eller så valde vi fel led, i vilket fall kommer jag nog kanske inte återvända på ett tag när det finns vackrare leder närmare Jönköping…
Svårt att hitta vart lederna började och slutade, och vi hittade inte grillplatserna som var utmärkta på kartan i flera fall. Trots expert-hjälp med kartläsningen!
Ni som följer mig på instagram (@LindaGladh) har nog sett att det varit en hel del aktivitet där det senaste dagarna. Här släpar det lite, dels för att jag vill hinna sitta ner och skriva men även för att jag vill hinna få in lite bilder från den riktiga kameran med. Men vi börjar med gårdagen…
I någon blandning av straff för mitt fruktansvärt dåliga och tjuriga humör i måndags kombinerat med välbehövlig egentid fick jag för mig att vandra Bankerydsleden. Nu hade jag ju fått för mig att den var 2 mil lång och att jag tänkt att om man struntar i att gå den lilla svängen ovanför kyrkan så blir den nu bara typ 15 km, men det var ju lite fel. Satan vad lång den leden är, tydligen 24,5 km men den kändes nästan ännu längre. När jag var i trakterna runt Risbro-dammen och hade haft blåsor på tårna den senaste timmen gav jag faktiskt upp och bad att bli hämtad – men jag känner inte att mina 14 km var ett nederlag ändå. Det var däremot himla längesedan jag vandrade mer än ett par kilometer med barnen, senast var nog när jag var i toppform och nu är jag mer i soff-form, så jag hade absolut glömt hur jobbigt det blir efter ett tag.
Så här ser ju hela leden ut……och så här långt kom jag, innan jag gav upp.Tyckte nog ändå jag knatade långt, så jag känner mig inte besviken 🙂Lite ruiner och annat smått att kolla på.
Men, det var än ganska omväxlande led att vandra – bitvis tämligen kuperad och andra bitar på landsväg, med allt från tallskog till åkermark. Vädret var också omväxlande, så att säga, från störtskurar till sol, så regnjackan åkte av och på ett antal gånger. Jag hade dessutom plockat med kameran, fasen vad kul det är att fota lite ändå.
Det fanns mängder av blåbär……så jag mumsade i mig ett helt gäng nävar.
Lite sur på mina dumma fötter som måste ha vuxit en halv storlek efter Filip och därför klämde mina vandringskängor mer än de borde – har ju som sagt bara gått kortare sträckor på sistone. Kände mig lagom snygg när jag haltade runt här hemma med stela ben och ömma fötter sen, gud vad gammal man kan känna sig ibland då.
