Vi kom ut på vår lilla vandring i söndags, och det var ju så fantastiskt härligt väder! Soligt, klar luft och perfekt temperatur till att vandra i t-shirt och brallor. Vi (vi hade med F) njöt för fulla muggar allihop! Sträckan vi gick var 4 km enkel väg, i kuperad terräng, och med en relativt tung ryggsäck så kändes det att det var längesen jag vandrade. Tränar gör jag ju, men att bara gå ut och gå finns sällan tid till så oavsett att jag är i bättre form nu än på länge så var det lite jobbigt. Skulle verkligen vilja hinna vandra mer, inte för motionens skull utan för att man mår så bra i själen! Gillar inte att vandra fort heller, vill stanna, fota och se mig omkring, utan hets.
Det ligger en liten reel med småfilmer från vandringen på mitt instagram, här kommer bara naturbilder.
Att vara ute i skogen ger min hjärna en paus, det är verkligen enda gången det inte snurrar runt en massa i skallen. Är lite fascinerad över hur stor skillnad det är, går jag runt hemma och fixar och donar så rullar hjärnan på hela tiden – visserligen i egen takt och utan stress, men ändå – men i skogen är den liksom bara lugn och tyst. Jag har så himla svårt att förstå (oftast killar) som ”inte tänker på nåt” – alltså HUR kan man inte göra det? Men i skogen gör inte jag heller det, och det är ju otroligt skönt. Avis på de som inte går runt med 100 flikar öppna i huvudet samtidigt hela tiden.
Finns heller inget som smakar så gott som mat och kaffe gör ute i skogen. Vi hade med en favoritkaka, den gamla trotjänare bondkaka, som F och jag bakade på lördagen.
I morgon är det min jobba-på-gården-dag och jag tror att jag ska försöka ta vara på lite chili (för inlagda jalapenos samt ev chilisås) och om jag orkar, lite smörgåsgurka. Vi har enorma mängder gurka nu, men jag har verkligen inte haft NÅN lust att lägga in den, så då har det fått vara helt enkelt. Försöker låta mig känna att det också är ok, det kommer alltid bli djurfoder om inte annat, och de bär jag inte orkar plocka blir ju fågelmat.
Krickelin tipsade om bloggaren Sara Rönne, en ny bekantskap för mig men hon hamnade genast i läslistan. Eftersom hon är ny för mig så läste jag hennes senaste inlägg först, om att vårda sina superkrafter. Folk med ADHD eller dylikt pratar relativt ofta om det som en superkraft (och ibland som problem med såklart), och jag kanske inte riktigt relaterar till att jag har superkrafter. Däremot är jag ganska duktig på att analysera vad som funkar för mig, och vad som inte gör det, och eftersom sommaren närmar sig sitt slut och därmed är det nystarts-känsla, så tänkte jag fundera över hur det funkar för mig. Vid det här laget vet ni att jag gör det bäst när jag skriver, så here goes…
Balans
Jag känner att jag har så mycket balans i livet som omständigheterna just nu tillåter. Att få en dag hemma på gården extra i veckan har gjort enorm skillnad över känslan att bara ”jobba bort livet”, nu har jag två vanliga jobbdagar åt gången bara. Superskönt och något jag aldrig vill gå ifrån! Helst skulle det vara samma på vinterhalvåret, men ekonomin måste också få styra lite, 10% inkomstbortfall är inte hela världen, men 20% tar ju bort alla ”roliga” pengar. Sen är det ju också ganska trist på vintern när man inte kan göra så mycket på gården.
På jobbet har jag generellt en ganska bra balans, där jag kan bestämma mina uppgifter själv i alla fall. Möten tar mycket energi, att vara på kontoret där det är fullt med folk tar energi, att träffa närmaste kollegorna på rasterna GER energi. Jobba hemifrån ger ro till mer komplicerade arbetsuppgifter, och möjlighet att enklare ta korta pauser och få lite frisk luft (typ mata djuren, vattna lite osv), samtidigt som för många dagar på distans gör att jag fastnar i mitt huvud och det blir sällan bra.
När det kommer till träning så har vi en bra balans sedan ett par år tillbaka, jag och maken. Han tränar måndag och onsdag, jag tisdag och torsdag, och vi båda på lördag förmiddag – då följer oftast F med mig, och sen handlar vi inför veckan. Funkar bra för man vet vilka dagar som är ”sina”, och vill man hellre göra nåt med kompisar så är de sina egna dagar man får ta av – självklart med undantag för jobbfester, AW’s eller annat som man inte är ensam om att bestämma dagarna på.
Socialt får jag en massa energi av att hänga i små grupper, men i större grupper äts min energi upp i raketfart och jag blir lätt lite tillbakadragen. Hellre en lunch, fika eller ett glas vin med en kompis än AW med många på en gång.
Mentalt (och fysiskt, faktiskt) känner jag mig ganska stark och trygg i mig själv just nu. Jag vet att jag klarar en massa saker och jag vet att jag har alternativ att själv ta tag i saker om inte livet ändrar sig runt mig. ”Kan själv” känner jag mig väldigt trygg i just nu, och det är jätteskönt. En hel del hjälp har jag säkert också av att den justerade hormonersättningen känns som den funkar väldigt bra också.
Det är en välkommen känsla, att känna sig stark. Ganska länge har jag snarare känt mig skör, en känsla jag inte alls identifierar mig själv med egentligen.
Obalans
Som det säkert blir i många familjer och relationer så är det i princip alltid jag som initierar… allt. Semestrar, planering, vad som ska göras, projekt, utflykter mm. När det blir så ensidigt så tar det vid det här laget all energi, jag får inget tillbaka, och ändå lurar min hjärna mig varenda gång den känner sig lite glad – ”det här vill jag göra, det planerar jag in”, utan att ta hänsyn till att orken är tillfällig. Jag planerar in en massa saker bara till mig själv med, småsaker, men det blir ändå på ett sätt ett nollsummespel av de här infallen med, inte något som hamnar på pluskontot.
Obalans blir det även i relationen med barnen, i ojämna vågor, när vi inte kan ha en vettig relation. När man känner att man så gärna vill dem väl att man kanske ändå gör det där lilla extra, eller stoppar till lite pengar för att de ska kunna hänga med kompisar, men de ändå trampar rakt över hela ens själv i den sekunden det inte passar. Ja nu generaliserar jag, det här är främst ett barn, men som sagt går det upp och ner med dem alla och det kostar mig otroligt mycket i energi att bli pissad på när vi bara vill väl. Resultatet blir att man gör färre och färre av de där roliga sakerna, men det gör också att jag blir mer och mer ledsen i den relationen.
Behov
Jag har ett stort behov av lite näring till min själ just nu. Det låter ju lite högtravande, men jag behöver bra samtal, lite utflykter i nya miljöer och jag behöver naturen. Likt alla år när sommaren närmar sig sitt slut så drabbas jag av en extrem Wanderlust, jag vill ut i skogen, helst med matsäck och vara ute hela dagen, och bara vara i nuet. Lätt att fixa? Ja på ett sätt, men ni vet, vardagen ska också in där nånstans och HELA lediga dagar är sällsynta. Kände nu när jag skrev att jag nog måste ta mig till Pukasjön väldigt snart nu, så vansinnigt fint och lugnt där och det ligger ju alldeles nära där vi bor. Får se om Filip vill följa med, eller maken, eller om jag ska gå själv (lite tråkigt att vandra HELT själv dock, många andra aktiviteter går bra men det känns lite trist).
Tror också att jag skulle må bra av lite äventyr, även om det kräver en lite större insats när det gäller energi för att komma iväg, för det ger också mer under tiden och efter. Typ lite smått, höghöjdsbana, paddla kajak, småsaker så där men sånt man inte gör till vardags. Känns också lite extra kul när man känner sig stark och frisk ju, och känner att man orkar. Är däremot inte alls sugen på stillasittande aktiviteter som att sticka eller tälja, just nu.
Slutsats
Det var himla nyttigt att sätta sig och reflektera lite över det här, känner jag. Att få tänka efter och känna vad som saknas, och även utvärdera det som pågår, det gör det lättare att ta ut en riktning och att göra RÄTT saker. Nu känner jag mig inte riktigt lika planlös och diffus, skönt!
Vi har just påbörjat vecka 2 av semestern, och här kommer ett inlägg från första helgen, när vi tog en tripp till Kullahalvön för att hälsa på gamla kompisar – mycket mer bilder finns på instagram om ni vill kika (ligger till höger här om ni kollar på dator, eller längst ner om ni kollar på mobilen).
Första dagen spenderade vi mest ute vid Kullaberg, där vi vandrade bland klipporna i full storm. Påminde lite om Kroatien i landskapet, och var väldigt vackert – om än då också väldigt blåsigt. Vi bodde på fina Tunnby Gårdshotell som våra kompisar startat, kan varmt rekommendera, med fina rum och fantastisk miljö!Dag två spenderade vi bland annat hos Flickorna Lundgren på Skäret, där vi fikade, och en stund på stranden vid Farhult. Inte riktigt storm den här dagen, men ändå blåsigt, så vi var nästan själva på stranden. På kvällen käkade vi på Holy Smoke, en riktig höjdare som jag visst inte fick på riktiga kameran, utan bara i mobilen (finns på instagram). Tredje dagen åkte vi till Varberg, med ett besök på Riccardos Gelato på vägen. Jag besökte Krickelins butik och vi bodde på hotell Gästis – där vi även käkade gott.
Sista dagen spenderades i Göteborg hos bror med familj, innan vi åkte hem vid läggdags. Kort men lagom intensiv tripp, med en massa glass, fika och god mat. Det här fick bli en kort uppdatering från solstolen på altanen, nu ska jag läsa!
Jag har varit i Stockholm med jobb, så jag har inte riktigt hunnit med att hantera bilderna från min och F’s utflykt i helgen, men här kommer de nu!
Det var faktiskt en helt otrolig dag. Vi var båda vid gott mod, det var lagom långt att gå (en timme enkel väg, ca 3 km, men då stannade vi och undersökte saker lite varstans) och framförallt var det helt magiskt väder! Här kommer en riktig fotokavalkad….
Vi hade ju helt perfekt väder, kyligt men nästan vindstilla, och soligt. Men dagen innan hade det kommit en del hagel……vilket bland annat gav fantastiska rökeffekter där solen träffade marken. Vi hade ju inte bråttom, så det fanns gott om tid att undersöka vad skogen hade att bjuda på. Både fina flugsvampar….…och små porslintomtar (??) undersöktes. Sträckan att vandra blev ca 6 km tur och retur, vilket kändes som en lagom ambitionsnivå för dagen. Det är John Bauerleden vi följer här, en liten bit av den. Gilebosjön står det på en skylt vid grillplatsen, men kollar jag i kartfunktionen i mobilen säger den Pukasjön. Oavsett namn så är det en av de finaste grillplatserna vi varit på, med en egen liten brygga ut över sjön. Eftersom jag var ensam vuxen kunde jag inte bära med egen ved – och den som fanns på platsen var väldigt blöt – så jag hade med ett smidigt litet spritkök. Till lunch blev det kolbulle, lika gott som alltid. Smidigt!F fokuserade framförallt på de grillade marschmallows som utlovats till efterrätt, och täljde grillpinnar. Ska dock inte säga nåt, eftersom jag själv var tämligen fokuserad på att äntligen få mitt kokkaffe. Njöt också av solen, dokumenterat av F. Mätta och nöjda efter mat och fika. Eller ja, inte helt nöjda……för det önskades också att vi skulle försöka göra upp eld, trots blöt ved, att leka med och elda saker på. Och japp, klart han får testa att elda då (under uppsyn såklart), men efter ett tag konstaterades att förutom små stickor, löv och granbarr så fick vi inte så mycket av rejälare ved att brinna. Kunde suttit här i många timmar till……och han med, tror jag. Vi vände inte hemåt förrän efter nästan tre timmar, när allt hade testats att elda på, som man fick elda. Mycket nöjd pojk som hittade en skägglav som såg precis ut som ett riktigt skägg. Vi var överens om att kanske skogstomtarna fick sina skägg så här.
Allt som allt så njöt vi båda av en väldigt fri, lugn och härlig dag – i en fantastiskt vacker natur. F gillade också att vi gick precis bredvid de stora vindkraftverken i Skärstad, som var spännande att se på nära håll. Vill ni se ännu fler bilder, och lite filmer, så finns det mer på instagram.
Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:
Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.
Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.
Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.
Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.
Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.
F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉
Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.
Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!
Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.
Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.
Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!
*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….
Det har varit lite full rulle med planering inför studenten, men här kommer en kort resumé av vår semesterresa ner till Schwarzwald (sydvästra Tyskland).
Vi har bilat ner, med de två ”mindre” barnen med – den äldsta ville inte åka iväg precis inför studenten (och tyckte allmänt det var väldigt skönt att få rå om sig själv hemma). Men 8- och 14-åringen hakade på såklart, och vi packade alla in oss i bilen. Vi åkte på Kristi Himmelsfärdsdagen (alltså en torsdag) och kom hem den 8 juni, vilket faktiskt bara gjorde att barnen behövde ta 4 dagar ledigt från skolan och vi 5 semesterdagar, trots att vi var iväg 10 dagar. En av anledningarna till resan var att fira att vi varit gifta i 20 år i vår!
Resan gick bra, vi tog oss ner ungefär till Lübeck dag 1, och tog vägen över färjorna vilket ger en skön paus. Vi hade bokat in en extra övernattning på vägen ner med, eftersom vi ville hinna gå och botanisera lite i hyllorna på Citti i Lübeck som har en välsorterad avdelning med alkohol. Mest lite rom och gin som skulle fyllas på, men ändå kul.
Det visade sig att även tyskarna hade ledigt kristi himmelsfärds, så det blev ett tämligen lyxigt hotellrum när vi väl hittade ett för 4 som hade ledigt. Två stora sovrum, inte alls dumt!
Vi hade superfint väder hela resan ner, så med lite mindre avbrott för att bland annat gå i den enorma sportaffären Decathlon (ligger lite varstans i Tyskland) för att köpa bl.a. regnkläder så flöt den på relativt smärtfritt. På lördagen kom vi ner till huset, fräscht och fint, med trevliga hyresvärdar (bokat via Novasol). Vi hade en lägenhet i ett litet hus, men var enda turisterna på plats.
En liten (ouppvärmd) pool fanns med, som nyttjades flitigt av barnen.
Och en fräsch och ganska stor uteplats med grill, pizzaugn och pingisbord. Och barnens bilbanor med då…
Jag har i flera år velat åka på en vandringsresa, och även om det här inte blev riktigt en sån så lyckades vi alla fall vandra LITE i basen till Alperna. Den längsta vandringen ägde rum dagen efter vi anlänt till Tyskland, i vad som skulle visa sig bli typ 32 graders värme, 9 km i längd och 500 höjdmeter… Det blev rätt mycket tuffare än vad vi tänkt oss, men vi kom i alla fall upp och ner allihop.
Utsikten på toppen var fantastisk!
Wolfach, vår utgångspunkt för vandringen.
Väl nere firades det såklart med en jätteglass till var och en!
Vi har varierat mellan att äta ute och att laga mat hemma i huset. Den tyska maten är alltid god och vällagad och i ENORMA portioner, inget ”fancy” men alltid gott liksom. Det bästa är dock – lite otippat – deras fantastiska salladstallrikar man absolut SKA beställa som förrätt, kostar typ 6 euro och är galet goda!
Lite mat ute……och lite mat hemma.
Efter första dagens extremvärme så vände vädret, kan man säga, och härifrån var det regn varje dag. Till barnens stora förtjusning så blev det en dag på ett enormt vattenland på måndagen – Rulantica, som är en vattenpark utanför nöjesparken Europa-park. De har både inne- och utegrejor, men vi var mest inne pga vädret. Det var SÅ varm och skönt där inne! Både i luften och vattnet, HELT ljuvligt! Har inga foton därifrån dock, men det är absolut det bästa vattenland jag varit på (är relativt nytt också).
Bild från deras sida – på utedelen. Inne fanns det MÄNGDER med rutschkanor och en massa annat roligt.
Sen blev det lite vilo-dagar, där vi mest försökte få upp orken igen, och försökte förströ oss i regnet. En dag åkte vi över till Strasbourg i Frankrike och gick på köpcentrum, men det var sådär. Torsdagen tog vi en mer ordentlig utflykt och åkte Tysklands längsta linbana upp på ett berg som var 1210 m högt.
Jag älskar absolut inte höjder, men KAN behärska mig om jag måste. Kan säga att linbanan tog 15 minuter att åka i, enkel väg (vi åkte både upp och ner)
Sa jag att den byggdes 1920?!
Schwarzwald är, som ju namnet antyder, otroligt grönt och frodigt, men hade även vackra ängar på bergen.
Det platta området där borta är då alltså Rehndalen. Jag hade av nån anledning inte alls tänkt mig att den var så bred och … tja, platt? Tänkte mig mer som en dalgång eller nåt. Vad fel jag hade?
Det här var högsta berget i krokarna, och man hade makalös utsikt från toppen.
Den lilla ”vandring” (promenad) det blev uppe vid toppen var inte övervarm denna dag, utan snarare tämligen kylig – vilket inte syns på ena barnets klädsel dock.
Sista dagen innan hemfärd – fredagen – hade hela tiden sett ut att bli superfin med 26 grader och sol… tills det var fredag, 20 grader och regn. Den här dagen var dedikerad nöjesparken Europa-park, och blev trots regn en väldigt lyckad dag. Vi fick alla fall nytta av regnkläderna vi köpt!
Nej det är inte snö, det är skum som ska föreställa fjädrar som skakas ur en kudde, i sagolandet.
Väldigt många attraktioner här är VÄLDIGT blöta, är det varm torkar man ju på en kvart men idag fick vi nyttja regnkläderna. Det funkade ju också såklart, även om det motsatta varit trevligare.
Här snackar vi inte blött som i att åka Kållerado (Liseberg) eller Flumeride, här är det SJOK av vatten som kommer över en. Mycket roligt ändå!
Lördag och söndag ägnades åt att bila hem, med en övernattning strax norr om Hamburg. Nu var vädret inte lika kul att åka i, det stundtals VRÄKTE ner regn… Men hem kom vi i alla fall. Det var årets semester, på själva sommarsemestern nu blir det enbart små spontana turer och mestadels hemmavarande.
Det blev en dag i söndags med perfekt väder för vandring tillsammans med Filip. Hög, klar luft och strålande sol, ca 15 grader och vindstilla. Vi packade en ryggsäck med mat, och en med ved (tur det för det var slut på grillplatsen) och sen knatade vi – från norra änden av Ramsjön, söderut till Pukasjön, utmed John Bauerleden.
Fotograf: Filip
Och så själva fotografen då!
Jag hade beräknat att det skulle vara omkring 5 km enkel väg, det visade sig bli 6 km, i tämligen kuperad men väldigt omväxlande och vacker terräng.
På vägen plockade vi ett par deciliter blåbär, till desserten. Fotograf: Filip
Filip fick direkt för sig att han ville ha min kamera, så med den på magen skuttade han fram, runt, tillbaka och överallt och fotade. Tror lätt att han nog gjorde 50% längre sträcka än oss, och jag är grymt imponerad över att han orkade. Vi vuxna var rätt trötta när vi kom tillbaka liksom. I alla fall, några foton i dagens inlägg är tagna av honom!
Lite suddigt, men kul att för en gångs skull ha foto av oss båda.
Mycket stolt över sin prestation på vandringen!
Jag trodde VERKLIGEN inte att det skulle vara tomt när vi kom till vindskyddet vid Ramsjön, det var ju perfekt väder, men vi var helt själva där. Verkligen magisk plats att pausa och grilla på! En egen brygga fanns det med, och ryktet säger att EN i vandringssällskapet badade i en tämligen kall sjö…
Första gången vi varit på en grillplats med tillhörande brygga – det var ett vinnande koncept
Fotograf: Filip
Självklart blev det massa gott att äta med, Quesadillas med räkor, lime och chili till oss vuxna, Filip fick istället skinka i, och sen blåbärskrabbelurer med pekannötter och lönnsirap till efterrätt. Sjukt gott!
Varmt, salt och ost-geggigt. Mycket tillfredsställande.
Klart man kan ha med ett paket gifflar, men det här är ju en annan njutning i. Hade verkligen längtat efter att både göra kokkaffe och grilla mat.
Man kan ju inte säga annat än att det är tvära kast i vädret – från typ 28 grader och medelhavsvärme till att det var FROST när jag klev ut i morse? Termometern visade på 3 grader vid 06:30, men det måste dippat ännu mer. Tur vi hade stängt till växthuset ändå – och många blommor ser ok ut, det verkar inte ha varit så ”hård” frost (eller vad man ska säga).
Jag kände ändå efter förra helgen att jag är redo för hösten nu – främst är jag redo för den vila den för med sig. Det som inte hunnits med ute nu får liksom vänta – eller ja, självklart är det saker kvar att göra, som att ta in resten av det som är ätbart, slå ängen (alldeles för sent jag vet) och hösta in landen, men det känns som att det är sånt som jag har hela hösten på mig att göra. Det känns väldigt vilsamt att gå in i hösten nu, och jag är SÅ sugen på att göra lite trevliga saker som inte är gårdsarbete känner jag, som att träffa vänner, kanske gå på nån AW och mest av allt har jag ett nästan fysiskt behov av att få ge mig ut i skogen och vandra – så det ska vi göra!
Planen, om inget händer, är att vi ska gå en bit på Bauerleden i helgen med de som vill hänga med i familjen. Det KAN innebära att även O följer med, men mest troligt är det att det bara blir jag, maken och Filip – jag är väldigt osugen på att behöva övertala nån motvillig tonåring känner jag, då kan de lika väl stanna hemma. Den här dagen är liksom till för att vi som vill vandra ska ha det riktigt trevligt! Jag ska packa RIKTIGT god matsäck med, så det blir 100% njutvandring. Tror jag ska göra Heta räkquesadillas som lunch och Blåbärskrabbelurer med lönnsirap som dessert.
Planen är att gå från 8 och sen till 6 eller 5 beroende på vad Filip orkar – och sen tillbaka då efter en ordentlig paus.
Jag får en SÅN lyckokänsla i kroppen av att bara ha det här inplanerat! Det är som hela kroppen tar ett välbehövligt andetag i frisk höstluft, och axlarna sjunker ner en decimeter. Det dagen hänger på är ju dock att Filip är på rätt humör för att vandra såklart, men han brukar inte vara svår att ha att göra med – gäller bara att ta med lite gott att äta på och egen kikare, kniv och en skogsbok som man kan bocka av saker i. Såklart måste man hitta en perfekt vandringspinne med!
(Inser ju själv hur lätt det här kan gå åt skogen (no pun intended) och bli en dag som INTE blir bra, och hur jobbigt JAG kommer tycka att det är om det inte blir bra. Men men, ibland måste man leva farligt….)
Jag skulle behöva ungefär tre liv till, parallellt med det som pågår nu känner jag. Jag vill så himla många saker och det finns helt enkelt inte tid till allt (eller ja, inte resurser heller till vissa saker förstås). Man kunde ju tycka att det är väldigt onödigt att drömma för jag vill ju inte byta ut det som faktiskt har varit (är) en dröm med att bo här på gården, men jag har av någon anledning just nu ett behov av att drömma lite och fundera på saker jag skulle vilja göra. Tror det kommer varje höst, med känslan av nystart, och för varje gång blir jag nog liiite klokare på vilka val jag ska göra.
Ni vet nog redan många av sakerna, men ibland väcks det till liv igen. Lusten att skriva till exempel. Här har det varit lite skralt, men jag skulle ju vilja skriva en bok. I verkligheten får jag ju bara inse att jag inte har tiden att lägga på detta – och i och med att jag har ett jobb som till stor del utgår från att jobba vid ett skrivbord så vill jag absolut inte lägga mer tid på att sitta framför en dator. Jag fattar ju själv att det inte funkar som det är nu, men suget finns ändå där såklart. Kanske kommer det en tid då det finns mer just tid att lägga på detta, när datorn inte rörs övriga tider på dygnet och en stunds kroppsvila bara är skönt, då ska jag skriva.
Jag läser om folk som åker på skrivarhelger, och jag kan absolut förstå lugnet i att inte ha all vardag som ropar på en när man skriver – däremot så behöver jag ju inte direkt åka någonstans för att få vackra, lugna och inspirerande omgivningar direkt.
Sen har jag också hört ganska många i min omgivning som haft exakt den sortens semester jag drömmer om när barnen är lite större – där de har åkt antingen i vanlig bil eller i en liten camper-van och spontant valt hotell runt Europa och sen vandrat. Alltså vilken dröm… Vi har varit föräldrar i nästan 18 år nu och det jag kan sakna är verkligen möjligheten att vara spontan. ”Det går att vara med barn med” kanske du tänker nu, men dels är det absolut inte enkelt att hitta hotellrum för en familj på 5 lite spontant och dels blir det dyrt, för att inte tala om att alla tre barnen också ska vilja vandra så det inte blir en massa gnäll… Så att spontant och utan planer bara åka dit näsan pekar, det drömmer jag om! Och att få vandra med då… Har sån längtan efter den här typen av semester, men tänker att det kanske kommer möjligheter till det allt eftersom barnen blir stora – och då saknar jag väl att semestra med dem såklart.
Kan absolut sakna att bila till Kroatien med, och med många stop i Tyskland, även om de resorna varit allt annat än spontana. Så små barnen var här! (Och vad lika Filip och Lukas är varandra – Filip är ju inte med på bilden här däremot) Vi har aldrig varit iväg och vandrat ”på riktigt”, men de flesta vandringsleder runt om här har vi testat. Vi lärde oss ju inte det förrän strax innan pandemin kom, så med tre barn har det inte blivit så jättelånga utflykter. Det har dock varit så himla härligt att vandra med barnen också, men nu när två är tonåringar är allt outhärdligt tråkigt, jobbigt och pinsamt tydligen…
Den tredje drömmen är ju den vi har här – vår gård, men då att få mycket mer tid att arbeta med den och med djuren. Det är alltid saker som behöver göras och så vill vi ju ha det, men det blir frustrerande när man inte hinner med nu när vi jobbar igen. Vissa saker kan man ju skjuta på, men allt går inte det med heller. Och det är ju så roligt att jobba här! Skulle utan problem kunna sysselsätta mig hela dagarna, och jag skulle älska det. Den här drömmen jobbar vi ju som sagt på här och nu, och med någon form av långsiktig plan att jobba mindre under sommarhalvåret, men att vänta på saker alltså… det är ju inte min starka sida direkt. Svårt med, för även hur mycket vi än budgeterar mat och omkostnader och gör i princip allt jobb själva så kostar ju material och även djurfoder en del, och hur som hur är vi fem hungriga personer som ska ha bra och näringsrik mat varje dag. Ni vet – priviligierat gnäll, ni har hört det förut.
När man odlar så vill man ju gärna även hinna ta hand om allt, men det tar ju såklart massor av tid. Ska skriva mer om just tomaterna nån dag för övrigt.
Drömmar, drömmar, drömmar. Livet utan dem vore ändå trist – samtidigt är det faktiskt inte svårt att se den dröm i lever i just nu. Tur man kan ha många saker i huvudet samtidigt!
