Det har varit en väldigt intensiv vecka på många olika sätt, så idag känner jag mig absolut mentalt bakis. Ja ok, en gnutta vanligt bakis med, eftersom vi firade en sak som jag ber att få återkomma om, med att dela en flaska champagne till gårdagens plockmat.
Mums!
Vi har varit tvungna att komma framåt med badrummet vilket har resulterat i en hel del hemmajobb kvällstid den här veckan. Nu skiljer det sig ju tämligen markant att gipsa vårt badrum mot vad man gör på jobbet, så på så sätt är det ingen ”fara”, men man blir ju ändå trött av att vara igång långt in på kvällen. Men – nu är gipset uppe förutom i fönstersmyg – och ett första lager flytspackel täcker golvet. På måndag blir det det avslutande lagret med flytspackel, sen tätskikt och sen är det äntligen dags för plattsättning, vet inte än exakt när bara för det beror på när plattsättarna kan komma ifrån. Det börjar verkligen bli efterlängtat med ett till fungerande badrum nu kan jag säga, ett badrum på 5 pers är inte kanon.
På jobbet har det varit mycket med, många saker som ska klaffa och som dyker upp när vi börjar med arbetet inför fönsterbyte, så även det har tagit på krafterna. I torsdags träffade jag vänner ute på middag – så otroligt välbehövligt och utan den energikicken hade jag varit mycket tröttare nu. Och så den här sista grejen då, förlåt om jag håller er på halster, men jag kommer berätta mer i veckan – en väldigt, väldigt rolig sak, men den har också krävt lite energi även om den också gett massor. Kort sagt en turbulent vecka!
Inte ens vädret har ju varit lugnt, eftersom vi hade bytt till sommardäck på ena bilen har vi fått pussla och jobba hemifrån en del för att kunna dela på den bilen som haft vinterdäcken kvar – men fy vad motigt det varit med den jäkla vinter-väderleken som legat över oss i veckan. Nu längtar man ju nåt vansinnigt efter lite värme, vårsol och grönska, inte isande vindar, snö och kyla!
Efter detta så förstår ni kanske att det kommer bli en extremt lugn helg, mest blir det bara vila och lite TV-spel tror jag. Idag har Filip varit lite hängig med, men vi tror det är för att vi alla fyllde på TBE-vaccin i går eftermiddag. Gnälligt har det i alla fall varit – i hela familjen för den delen, så vila gör oss nog gott. Det ska också bli väldigt, väldigt skönt med långhelg nästa vecka, vi har inte minsta antydan till planer så vi får väl se vad det blir för påsk. Ha det gott nu hör ni, och ta hand om er!
Det har varit ganska tunga två veckor, trots (eller på grund av???) det fantastiska vårvädret. Jag har varit trött och lite deppig av olika anledningar, så ork och motivation har varit i botten. Det ser säkert inte så ut om man bara kikar på tex instagram, men instagram är min bubbla där jag bara lägger ut fina bilder och fina minnen – på samma sätt som jag nästan bara följer konton som gör detsamma. En typ av fristad, helt enkelt.
Jag har mest försökt vara ute så mycket som möjligt, för det är ju ändå där jag mår bäst. Gå runt och småskrota lite på gården, sitta i solen och dricka kaffe och läsa en bok, det är ju saker som jag mår kanon av, även om det känns som det ligger lite av en blöt filt över mig. Köpte förresten två nya stolar och ett litet bord till vår södervägg där vinkeln på huset gör det vindstilla och underbart varmt. Blev fint och var framförallt väldigt skönt att sitta i!
Den knallblå markisen är inte direkt en färg JAG hade valt, men oavsett så är det faktiskt väldigt praktiskt med markiser. Men visst blev det lite gulligt med möblerna?
Vi HAR de senaste veckorna sakta men säkert rivit badrummet med, framförallt stötvis på helgerna, när vi orkat med. Det är fin råspont bakom och allt har varit väldigt ordentligt gjort – vilket är suveränt förutom just när man ska riva såklart. Trots det så har det ändå gått ganska mycket enklare än jag var rädd för, även om det är mycket jobb ändå. I helgen rev Tobbe taket och så började vi med golvet nu på eftermiddagen (först nu vi fick lite ork), det gick visserligen lättare än jag vågat hoppas men jag missbedömde hur snabbt batteriet till slagborren dog – ska be att få låna ett extra på jobbet i morgon. Sakta men säkert så är vi i alla fall SNART i ett läge när man kan börja bygga upp allt med, det är ju mycket roligare!
Just nu klarar vi oss med en toalett och en dusch, men det är såklart efterlängtat att få ordning på det här badrummet med. Just nu är det rätt trångt i det lilla badrummet.
Denna veckan är det ganska mycket som händer. På onsdag går jag upp i tid igen …
Jag måste faktiskt skriva in en liten grej här. Jag känner mig lite rädd för att gå upp i tid, rädd att inte räcka till och rädd att inte orken ska räcka till. Jag VET att man inte ska låta själva rädslan hindra en eller stå i vägen och det gör jag inte heller, men jag vill samtidigt ändå erkänna för mig själv (och nu er då tydligen) att det är just så jag känner mig.
… sen ska jag klippa mig och OM jag orkar så är det middag med Brynolf och Ljung på kvällen sen. Just nu ser jag inte att jag kommer orka med det, men det vore så himla kul att se dem live ändå? På torsdag fyller Filip hela 5 år, vilket han för någon vecka sedan har börjat fira genom att gå in i en ganska o-charmig fas…. Nåväl, han är ju söt ändå som tur är 😉
Sådär, en lagom vimsig uppdatering, men jag har som sagt inte alls varit sugen på att skriva heller den här tiden. Är också inne i en sån där fas när jag känner att allt jag skulle kunna skriva är så himla ointressant, det går i perioder det där med. Äh, jag vet inte, helt enkelt.
Åh det känns så rörigt i mig just nu. Var på läkarbesök idag och tillsammans konstaterade vi att jag ska backa lite i några veckor, för att återigen komma på rätt spår och fortsätta min återhämtning lika bra som den gått innan. Det känns ju skönt, såklart, men samtidigt känns det också som ett väldigt misslyckande – vilket jag ju VET att det inte är, men det KÄNNS så. Det känns dumt mot jobbet och kollegor, det känns dumt HÄR för att jag skriver att jag känner mig oövervinnerlig när jag är hemma och grejar – vilket också stämmer men det är ju dels ett helt annan typ av arbete och sen innebär det ju också mängder med vila och återhämtning. Jag vet att ni är intelligenta människor som fattar att det är två helt olika saker och att inte allt skrivs här, så egentligen förklarar jag mig i onödan, men jag vill på något sätt ändå få ge luft åt min frustration när det inte går framåt i den takt jag vill.
Det här är liksom något helt annat, såklart.
Det känns ändå deppigt idag, samtidigt så kan jag säga att jag åkte hem och sov två timmar på raken i soffan så det VAR rätt beslut. Jag kommer ladda om och det kommer bli bra, men just idag känns det tungt helt enkelt. Jag vill ju att min hjärna har en möjlighet att återhämta sig i samma takt som kropp och psyke, men det är svårare att påverka. Visste inte ens om jag skulle skriva om det här idag, men det är ju supervanligt att det blir så här vet jag, och så även för mig. Ok, nu har jag babblat färdigt, kram på er.
Alltså den här helgen… Den har varit rätt ”meh” eller rentav ”bläh” sina stunder. Bäst i helgen var att vi hann åka och kolla på och få en offert på badrumsmöbler (inte allt, men kommod och spegelskåp) som vi ska beställa, och så har vi valt kakel. Känns väldigt skönt, för nu går det liksom ändå framåt. Kvar att välja och beställa är duschblandare och duschväggar, det ska jag plocka in en offert på.
För övrigt så blev L sjuk i går kväll och fick feber, ont i huvudet och ont i halsen. I morse var det ännu mer, feber uppåt 39,5, så vi åkte och köpte några snabbtest – och japp, det är Covid. Han har varit ganska spak i dag måste jag säga, högst förståeligt, även om det såklart blivit tillfälligt bättre med alvedon. Övriga familjen är, åtminstone än så länge, friska, men nu blir det familjekarantän. En av oss vuxna kan jobba, men båda lär inte kunna det i och med att Filip är hemma, möjligen blir det korta stunder här och där.
Stormen Malik har passerat förbi utan några större besvär just för oss, vi har ström och det har som värst blåst ner ett par större grenar, men det har ju såklart varit ett rätt skruttigt väder att vara ute i. Men men, det har blivit lite promenader ändå såklart – Nala behöver ju komma ut i vilket fall – men de flesta har maken utfört. Så omtänksamt för övrigt, han vet hur frusen jag är och att jag hatar när det regnar, och då tar han de promenader som han kan. Sen är det ju ändå skönt att komma ut, även om det som idag innebär att man nästan blåser bort.
Hade så mycket hellre haft lite snö nu, då hade vi kunnat åka pulka, skidor eller 4-hjuling (kör vi den senare nu så blir det en enda lervälling av hagen)
Nä, jag vet inte, egentligen är ju det enda dåliga som hänt att L fått covid (vilket såklart inte är en höjdare men ändå), det har bara varit en sån där halvdan helg. Jag är på mitt sämsta humör – kombon trött och lite uttråkad, samtidigt som alla är hemma och det ska lekas med 4-åring, spelas spel med 11-åring och hänga med 15-åring, förutom att det gärna ska ätas någon gång under dagen med. Jag känner för att ha ett litet projekt, men just nu går det inte riktigt – badrummet är vi inte så klara med beställningar (och elektriker mm) att vi kan påbörja, ute är det för kallt för att göra något vettigt och några andra projekt finns inte i planen just nu. Men det jag KÄNNER för är att typ måla om ett rum eller nåt – vilket är helt onödigt för det är inget vi behöver måla om. Ni vet, lite moment 22.
Vi SKULLE kunna fixa till lite i hönshuset, men det är jag inte sugen på och då är det bara motigt – alltså inte värt att lägga energi på just nu.
Så, just nu känns det som det kommer bli en lååååång vecka. Som tur var veckohandlade vi i lördags åtminstone, och jag har en ny bok och ett pussel – men det svåra kommer bli att få lite lugn egentid när alla är hemma, samtidigt som gärna alla ska få åtminstone en del av sina behov och önskemål tillfredsställda.
Det blev inte så mycket innehåll i dagens inlägg, fast det blev så långt. Kanske får jag spattryck i veckan och behöver skriva av mig varje dag, eller så kommer det inte finnas nåt att skriva om alls. I vilket fall så börjar Underbara Clara sin fotoutmaning för februari på tisdag – och den brukar vara väldigt rolig att haka på! Hoppas ni haft en bättre helg, kram på er!
Innan jag började skriva det här inlägget så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag inte redan skrivit typ samma inlägg något av de föregående åren. Men jag har inte riktigt det, jag har hastigt snuddat vid att jag tycker julen känns ensam men jag har aldrig skrivit mer än så. Kommer inte skriva allt jag känner nu heller, men i egenskap av personlig terapi så tänkte jag ändå försöka förtydliga min känsla, för min egen skull.
För det är lite fult, det där att vi firar julen ensamma här hemma. Hur jag än vänder och vrider på tanken så känns det ändå som ett misslyckande att inte fira julen ihop med en massa släkt. Det är svårt att skriva om utan att förklara precis allt och allt skriver jag inte om här, långt därifrån (fast det ibland kanske inte verkar så). I alla fall.
Makens familj firar med sina familjer, så de går så att säga bort naturligt. Min bror med familj ska fira med svägerskans familj i år – inga konstigheter alls. Och vi.. tja. Jag har ingen relation med min pappa längre, och mamma vill såklart inte lämna honom själv på julen. Så det är bara vi här, och det känns tomt och tråkigt. Julen ska väl vara den tiden då man suckar över mormor som vill ge alla för mycket mat, nån som drar dåliga skämt, nån som bråkar lite, nån som halvslumrar i soffan framför Kalle (ok, det kan jag väl göra oxå om det är så), men ni fattar. Och då har vi ändå en FAMILJ, jag sitter ju här med man och barn, jag har liksom ingen RÄTT att känna mig ensam kan jag tycka. Men det tar ju ändå inte bort känslan av att julafton bara känns tom.
Finns väl ändå ingen högtid som är så känslomässigt komplicerad som just julen. Det finns heller ingen som är så tacksam att fota?
I år kom den lite tidigare, juldeppen. Eller vad man nu ska kalla den, men känslan av att det känns lite meningslöst – det enda killarna vill är att få julklappar och äta julgodis till de mår illa, det är ingen som bryr sig direkt om jag julpyntar eller så, det gör jag mest för mig själv. Jag brukar liksom släpa med mig övriga familjen in i julen, vi bakar lussekatter och dekorerar pepparkakshus, men jag vet egentligen inte för vem – för det känns inte som det är för barnens skull och egentligen innebär det bara merjobb för mig. Men jag har väl någon bild i huvudet att man vill skapa minnen hos dem, fast jag vet inte om nåt av det ”jag” tycker är viktigt som fastnar.
Minst av allt vill jag ju att nån annan ska smittas av min juldepp ju. Det och känslan av att jag skäms är kanske anledningen till att jag bara fjäderlätt snuddat vid ämnet tidigare. Nuförtiden är jag tydligen lite mer filterlös här ändå, min förhoppning är att jag dels ska må lite bättre själv och kanske, kanske känner någon annan igen sig och får lite tröst av att inte vara ensam. Kanske är hela den deppiga känslan bara pms och om några dagar känns allt fantastiskt mysigt och juligt igen. Vem vet, det här är bara jag som svamlar ändå.
Kram på er, i alla fall, till er alla som läser, som bryr sig, som kommenterar, som följer i smyg, som läser i hemlighet eller som är trogen följare. Till mina vänner, såklart, störst kram till er!
Hej på er, nu är det längesedan jag var inne här igen. Och vet ni vad, det har varit för att jag har typ skämts? Den här veckan med flytten har varit jättejobbig och jag har känt att jag inte har kunnat skriva om det för jag har tyckt att det har varit mitt eget fel som flyttat mitt i en utmattning.
Men vet ni vad, jag hade inte kunnat göra annorlunda. Vi visste inte i somras när vi köpte huset att jag skulle vara utmattad när flytten skulle gå – och även om vi vetat det så hade jag aldrig kunnat tacka nej till det här huset ändå. Att då försöka mörka att det varit skitjobbigt känns ju egentligen fånigt, men som sagt så har jag typ skämts för att vi skulle flytta mitt i allt. Som om jag skulle behöva hålla skenet uppe eller nåt, jag vet inte.
Inte ens en grådisig höstdag har jag ett uns ånger över att det är HÄR jag spenderar min grådisiga höstdag!
Jag ÄR glad för allt vi gjort som underlättat – det hade absolut kunnat vara en värre flytt – men lik förbaskat så har veckan innehållit mer skrik, bråk och sammanbrott från samtliga i familjen än vad det senaste året gjort. Inte så konstigt kanske. Två av barnen har dessutom varit sjuka, Filip och L, och så har Nala varit mitt i sitt första löp så henne har vi fått passa på för att hon inte ska bloda ner överallt (har aldrig läst om det här nånstans så antingen är det nåt folk tycker är så otroligt naturligt att man inte lägger märke till det eller så är det en sån där konstig sak som det inte skriv om fast det är jobbigt). Lägg på två stressade vuxna, varav den ena har jobbat nästan hela tiden, så ser ni nog situationen.
Men, nu har det gått nästan en vecka, allt mest akut är uppackat, köket är möblerat och typ klart förutom småsaker, TV och soffa finns på plats och allas sovrum är åtminstone färdiga i grunden – nu är det tavlor och vägghängda hyllor som ska upp. Tack och lov för det stora garaget dit vi kunnat köra saker sedan i somras, nu kan man vid behov eller när andan faller på ta en låda i taget och packa upp.
Matplatsen i köket är färdig och används ju såklart hela tiden. Allt runtomkring är inte uppe, men funktionen och åtminstone en del estetiskt är på plats med.
De två stökigaste rummen än så länge är hallen (pga allt samlas såklart här, både som ska upp och som ska ner och slängas) och så vardagsrummet. Vardagsrummet är färdigmålat på de två väggar som ska målas, nu är det tapeter på de två andra som saknas. Här behövs också lite nya möbler, vi har haft (som resten av Sveriges befolkning) ganska mycket Bestå förvaring som med åren gulnat och blivit riktigt trist. Tanken är att det ska in lite mörka träslag här, men sen var det ju det där med att typ allt är slut på IKEA med… Vi har heller inte riktigt vare sig hunnit eller orkat åka och köpa saker heller, varje gång man åker iväg så försvinner ju flera timmar – inte för att vi bor längre bort utan för att det alltid tar sån jäkla tid att göra ärenden. Sjuka barn går ju heller inte att dra med sig, ju. MEN – i morgon ska vi för övrigt påbörja en express-inskolning av Filip nu då, på Ölmstad förskola (har jag SAGT att han fick plats?!?!?!).
En grynig bild på sovrummet, men det har varit prio att få ordning här och kök, så att man har något lugnt ställe att vila på där inte övrigt stök stör.
Hallen är en lite svår nöt att knäcka, den är jättestor, fin och rymlig, men det finns liksom ingenstans att ha förvaring? Det är fönster, dörrar eller öppningar överallt.. Och en familj på FEM kräver som alla vet ENORMT mycket hallförvaring, speciellt så här års när alla ska ha ett gäng uppsättningar av både skor, vantar, jackor och mössor. Den ställer till det lite för oss nu, för snart måste just alla vintersaker packas upp men det finns ingen plats.
Annars har vi kunnat använda nästan allt av våra möbler, så förutom lite garderober och som sagt lite nytt till vardagsrummet så har vi allt vi behöver. Visst ja, och stolar till vårt gamla köksbord som nu är matsalsbord.
Utmattningen då? Ja det gick ju åt skogen dagarna precis runt flytten, det var liksom bara att få det gjort. Men, sedan i måndags har jag åtminstone kunnat lägga mig ner långa stunder i soffan och vila – med hjälp av ohemult mycket skärmtid för minsta barnet. Morgnarna har varit fantastiska faktiskt, tack vare eldstaden mitt i köket som jag nog redan lyckats överexponera på mina sociala kanaler 😉. Jag är oftast den som kliver upp först, tätt följt av Filip, och att då tända en brasa, sätta på kaffe och sitta i ett hyfsat färdigt kök och ta morgon har verkligen en lugnande effekt. Doften av björkved med lite knastrande från brasan lägger sig lite som en filt över all stress – gissar att det är något djupt inrotat i människan.
Japp, det står en gammal TV bredvid, i väntan på någon placering.
Så nu då? Jo, planen är att vila så fort jag känner minsta antydan till trötthet. Nästa vecka, på onsdag, ska jag börja jobba 25% förutom att jag går i skolan 25%, vilket just nu känns jobbigt, men vi får väl se. I morgon skolar vi som sagt in Filip, då blir det lite lugnare här hemma med, och nästa vecka är det ju skola för de stora barnen vilket också innebär ett större lugn här hemma.
Jag ångrar inte en sekund att vi flyttat hit, och jag fattar nu att jag inte behöver skämmas för att erkänna att det varit pissjobbigt att flytta (ska ALDRIG göra det igen om jag kan styra över det). Att det hamnade mitt i en utmattning kunde jag inte styra över, och jag har ändå gjort det jag kunnat (som att ta hjälp med flytten) för att avlasta och underlätta. Så, nu ska jag vrida på stolen så jag sitter mot brasan, och läsa en stund i min bok. Hoppas ni får en bra onsdag, så lovar jag att jag kommer vilja skriva mer framöver om själva huset!
Vad ska vi börja med? Kanske det dåliga, så avslutar vi på ett bättre sätt…
Ja ok, det är pissväder, så har vi det överstökat. Jag har en stackars liten unghund här som har väldigt ont i tassen och som tar de chanser hon får till att slicka på bandaget – tratten satt i ca 3 minuter (knyter jag hårdare så kväver jag henne), så nu har jag varit en hemsk person och strött lite vitpeppar på bandaget för att det ska bli äckligt att slicka på. Får se om det funkar. I dag hoppar hon på tre ben, och vi tycker både hon och jag väldigt synd om henne.
Ok, vi kan både tycka synd om henne OCH tycka att det här ser lite roligt ut va?
Sen det mer diffust dåliga – jag har haft en sån himla oroskänsla i kroppen i typ tre dagar nu. Jag är VÄLDIGT sällan orolig, och framförallt inte mer än en kort stund, så det här känns väldigt otrevligt. Har inte helt kommit fram till vad det är som gör mig orolig, men jag lutar åt att det är att jag tänkt lite på jobbet – det har jag inte gjort så mycket innan. Har en massa dåliga tankar om det nu, som jag begriper troligen inte stämmer men som ändå ställer till det i huvudet på mig. Det handlar om att jag får en känsla av att man är kass på sitt jobb, att alla andra är bättre, att jag är rädd att bli tvingad tillbaka för tidigt, att alla tycker jag är dålig som blev sjuk osv. Jag VET att det bara är saker som sitter i mitt huvud, men det hjälper inte just nu.
Känns så himla avlägset just nu
Mer väntat dåligt är att det känns rätt surt att jag verkligen inte orkar typ något. Det känns ovant och ”dåligt” av mig, fast jag vet att det är just därför jag behöver vila.
Ok, bra saker då? Jo men två åtminstone. Jag har sovit lite bättre, åtminstone några stunder under några nätter. Det var längesedan jag kände att jag fick nån djupsömn, men nu har jag faktiskt känt några gånger att jag faktiskt sovit GOTT. Väldigt skönt! På lite samma tema så har jag känt att jag haft lite energi när barnen kommit hem – en fantastisk känsla när det finns lite tålamod och ork att VARA med dem.
Ledsen, det blev visst överhängande negativt, men det är som det är just nu och jag tänker att det mesta nog ger med sig om ett par dagar. Det verkar ju bli en fantastisk helg rent vädermässigt, och det brukar hjälpa för mitt humör. Kram på er, och ta hand om er!
Ok, i dag är en rätt skruttig dag. Det är riktigt trist väder ute och jag känner mig mest lite trött och smådeppig. Nala och jag tog en promenad på förmiddagen, men jag vet inte om hon är på väg in i sitt första löp för hon blir heeeelt tokig av andra hundar, hon spårar och nosar så det fradgar om munnen på henne, och möter vi hundar blir hon skvatt galen och vill fram. Suck, inte så mysig promenad, ens i skogen – tror vi mötte nästan 10 hundar dessutom? Vad gör alla där mitt på förmiddagen?
Seeeen åkte jag för att göra min ”dagens aktivitet” och tränade, men det var bara jättetrögt och det kändes inte som jag orkade nånting. Är noga på att lyssna på vad kroppen säger för dagen, men det är ändå deppigt när man inte orkar med nånting alls typ.
Köpte i alla fall med lunch och fika hem, så nu har jag krupit upp i soffan efter en dusch och kollar La Casa de Papei som så många rekommenderat (sist på bollen, jag vet). Ett avsnitt in bara, men det känns absolut lovande! Tänker väl mest bara omfamna denna skruttiga dag med minsta möjliga motstånd, så blir kanske i morgon en bättre dag.
Jag får ingen riktigt bra ordning på mina känslor om den här sommaren känner jag. Det allra, allra bästa (hittills) har varit att det har varit så fantastiskt väder ändå – för med den här solen och värmen så har det inte funnits ett behov av att resa någonstans för att få just de två sakerna, och en dag då man kan bada är ju åtminstone enligt barnen en bra dag.
Men ändå.
Jag känner att jag liksom kippar efter andan flera gånger om dagen här hemma, och stressen ligger hela tiden som en klump i halsen. Bäst är de dagar då vi är i väg (den bästa dagen av alla var på Liseberg), men det blir ju jobbigt på ett annat sätt, vi kan ju inte flänga runt hela tiden heller.
Går runt i trädgården som förutom att jag gjort den ganska underhållsfri dessutom är väldigt fin nu. Tji att det hjälper.
”Du måste kunna stänga av”, säger mamma när jag suckar över att de stora killarna tjafsar om vem som ska bära vilken sak till badet. Ja det vet jag väl, det är ju inte så att jag inte VILL kunna stänga av, jag får det bara inte att funka. Och så han mini då, som hur go han än är ger en magsår över alla saker han får för sig att göra hela tiden, för att inte tala om att han pratar på både in- och utandning.
Som jag skrivit innan så är det jobbigast att vara hemma, en vanlig dag. Typ som i dag, vi hade mormor på elva-kaffe och sen tog jag med barnen till Vätterstranden. DET är dock stressande, inte själva badandet men till och i från och nån måste kissa och tog vi inte med badringen, kan nån gräva ett sandslott med mig, ställ dig inte på filten med sandiga fötter, alltså ni får hjälpa till att bära sakerna tillbaka till bilen?!? Hatar typ att åka och bada. Eller det runtomkring då. I övrigt har vi liksom inte gjort nåt, de stora följde med mormor hem, maken var borta en sväng med en kompis, jag har legat i solen och läst när jag satte Filip vid min ipad, men ändå, stressen är bara en hårsmån från att lamslå mig.
Nästa vecka är min sista semestervecka, och jag är orolig. Orolig för att jag inte hunnit få nåt vidare längre avstånd mellan mig och stressen, orolig för hösten som kommer bli krävande som fasen på jobbet. INTE orolig för flytt mm, inte på det viset, konstigt nog får inte det stressen att öka alls? Kanske för att det är så tydligt vad som behövs göras – städa till visning, absolut jobbigt men inte mentalt. Flytta sen? Också jobbigt men när jag tänker på det så ökar inte klumpen i halsen. Fast visst, den lättar inte heller.
”Skör” är inget ord jag förknippar med mig själv, men gränsen till min stress är nog ändå typ ”skör” just nu.
Tänker att jag skulle vilja bli inlagd på ett gammaldags vilohem i några veckor, där maten lagas åt mig och jag inte behöver tänka på någon eller något annat alls… Skulle väl förlora förståndet av ren chock.
Blir så arg på mig själv med, som inte kan bara vara som alla andra och kunna släppa det, vi har sänkt våra krav här hemma till en lägstanivå som vilken //idiot// som helst skulle klara av. Vill ju bara kunna njuta av de här dagarna, inte göra ett smack, inte ta ansvar för något. Jävla mig, att förstöra för mig.
Jag kom på varför jag i vanliga fall alltid bokar in att vi ska åka någonstans när det är semester – det är SÅ mycket enklare när man inte är hemma. Det är jobbigt och stressigt att boka, planera och fixa – delvis därav det inte blivit något inbokat i år – men det är skit att vara hemma på semestern, för då finns ALLT det som alltid ska göras där hela tiden, fast det ackompanjeras av uttråkade ungar 100% av dagen oftast. Är man i väg ett tag någonstans, så är det ingen som förväntar sig att jag ska fixa mat, ungarna kan underhålla sig på ett annat sätt för miljön är ny och den jäkla VARDAGEN känns längre bort. Sen är det ju inte stressande att vara iväg heller, när man ska hålla koll på hund och pillrig fyraåring, men ändå.
Förlåt att jag gnäller, den här semestern har varit så himla efterlängtad och välbehövlig, men jag behöver liksom reda ut det här för mig själv och då är det det här forumet som är tillgängligt just nu. Rätt säker på att det dessutom finns ett gäng mammor där ute som kan relatera till att den så kallade semestern inte innebär så mycket vila.
Det HAR varit mycket bra saker OXÅ den här veckan. På topplistan ligger förutom Liseberg att vi träffat min bror med familj, i morse gick vi tex en runda på Dumme mosse och satt sen och fikade en lång stund.
Det hade varit asskönt att få en vecka helt själv – inte hemma för då hade man ändå bara grejat som vanligt – bara för att verkligen få ladda. Men semestern är kort, första veckan av fyra har redan gått och jag vill ju OCKSÅ umgås med mina barn. Jag fattar att det kan låta som jag inte gillar det, men det gör jag verkligen – såvida vi inte bara är hemma och alla förväntar sig saker av mig som jag inte orkar eller vill göra.
Lugna morgonpromenader med Nala är inte fy skam heller.
Så, nu har jag fått släppa lite på ventilen, så nu är det bara att ta sig i kragen och ta hand om saker som vanligt. (Här var jag tvungen att springa ifrån för att avstyra ett bråk…). Förlåt, det är ju bara en överstressad mamma här som känner sig otillräcklig och som inte kan slappna av, inget värre och inget nytt under solen… Kram på er, i vilket fall, ni som kämpar med barn, familj, diagnoser, sjukdom och tusen andra saker. 🤗
Ps, flytten mm stressar mig i princip inte alls, då är vardagspåhänget mycket värre. Nån mer som känner igen sig?
godatankar.com 