Juldepp före… julpepp?

Innan jag började skriva det här inlägget så var jag tvungen att gå tillbaka och läsa om jag inte redan skrivit typ samma inlägg något av de föregående åren. Men jag har inte riktigt det, jag har hastigt snuddat vid att jag tycker julen känns ensam men jag har aldrig skrivit mer än så. Kommer inte skriva allt jag känner nu heller, men i egenskap av personlig terapi så tänkte jag ändå försöka förtydliga min känsla, för min egen skull.

För det är lite fult, det där att vi firar julen ensamma här hemma. Hur jag än vänder och vrider på tanken så känns det ändå som ett misslyckande att inte fira julen ihop med en massa släkt. Det är svårt att skriva om utan att förklara precis allt och allt skriver jag inte om här, långt därifrån (fast det ibland kanske inte verkar så). I alla fall.

Makens familj firar med sina familjer, så de går så att säga bort naturligt. Min bror med familj ska fira med svägerskans familj i år – inga konstigheter alls. Och vi.. tja. Jag har ingen relation med min pappa längre, och mamma vill såklart inte lämna honom själv på julen. Så det är bara vi här, och det känns tomt och tråkigt. Julen ska väl vara den tiden då man suckar över mormor som vill ge alla för mycket mat, nån som drar dåliga skämt, nån som bråkar lite, nån som halvslumrar i soffan framför Kalle (ok, det kan jag väl göra oxå om det är så), men ni fattar. Och då har vi ändå en FAMILJ, jag sitter ju här med man och barn, jag har liksom ingen RÄTT att känna mig ensam kan jag tycka. Men det tar ju ändå inte bort känslan av att julafton bara känns tom.

Finns väl ändå ingen högtid som är så känslomässigt komplicerad som just julen. Det finns heller ingen som är så tacksam att fota?

I år kom den lite tidigare, juldeppen. Eller vad man nu ska kalla den, men känslan av att det känns lite meningslöst – det enda killarna vill är att få julklappar och äta julgodis till de mår illa, det är ingen som bryr sig direkt om jag julpyntar eller så, det gör jag mest för mig själv. Jag brukar liksom släpa med mig övriga familjen in i julen, vi bakar lussekatter och dekorerar pepparkakshus, men jag vet egentligen inte för vem – för det känns inte som det är för barnens skull och egentligen innebär det bara merjobb för mig. Men jag har väl någon bild i huvudet att man vill skapa minnen hos dem, fast jag vet inte om nåt av det ”jag” tycker är viktigt som fastnar.

Minst av allt vill jag ju att nån annan ska smittas av min juldepp ju. Det och känslan av att jag skäms är kanske anledningen till att jag bara fjäderlätt snuddat vid ämnet tidigare. Nuförtiden är jag tydligen lite mer filterlös här ändå, min förhoppning är att jag dels ska må lite bättre själv och kanske, kanske känner någon annan igen sig och får lite tröst av att inte vara ensam. Kanske är hela den deppiga känslan bara pms och om några dagar känns allt fantastiskt mysigt och juligt igen. Vem vet, det här är bara jag som svamlar ändå.

Kram på er, i alla fall, till er alla som läser, som bryr sig, som kommenterar, som följer i smyg, som läser i hemlighet eller som är trogen följare. Till mina vänner, såklart, störst kram till er!

4 reaktioner på ”Juldepp före… julpepp?

  1. Hej! Jag förstår känslan precis. Av olika orsaker firar vi också ofta ensamma. Ibland träffar vi någon kompisfamilj under dagen, men det känns inte helt rätt. Några gånger har vi planerat att fira med kompisar men i sista stund har de ändrat sig och firat med familj. Om jag hade fått välja hade jag firat med familj eller med många andra kompisar. Jag vill ha fullt hus, känna värme och gemenskap. Det är så svårt att få till den känslan när det är ”bara vi” – även om vi har tre barn så blir det ju inte så stor skillnad mot en vanlig lördagkväll. Jag vill skapa julstämning och ge barnen fina julminne men det blir lätt så att jag sliter och stressar utan att det uppskattas så värst. Om jag frågar mannen och barnen vad de ser fram emot med jul så är det ofta de enkla sakerna. Ledighet, något julbak, se en julfilm… Varför kan jag då inte nöja mig med det?

    Nå, ville bara säga att du inte är ensam om att ofrivilligt fira med ”bara” kärnfamiljen och de där diffusa skamkänslorna.

    God jul! ⭐️❄️💫

    Gilla

    • Men exakt så, det blir typ bara en ” vanlig dag” av julafton när man är själva, känns så trist men samtidigt meningslöst att tvinga fram mer när ingen annan är så sugen. Skönt ändå på nåt sätt att man inte är ensam i känslan.

      Gilla

  2. Jag känner också igen mig i känslan, fast min är inte kopplad till jul utan till nyårsafton. Nästan så att jag skäms lite för att jag inte ger barnen glittrande nyårsminnen tillsammans med andra… som om det inte går att ha ett fint firande med familjen? Det går det ju, det vet jag, men jag hade gärna firat med andra

    Gillad av 1 person

    • Vi har samma dilemma på nyår med, men känns inte riktigt lika jobbig som jul. Men ändå misslyckad känsla att sitta hemma själva, fast det inte borde vara så…😔

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s