Motsatsen till hypokondriker som bagatelliserar symptom och inte kan se sig som sjuk eller skadad. (källa luxikon.se)

Jag anser mig vara en tämligen frisk person (ja, min mentala hälsa kan väl ifrågasättas, men det är inte den biten jag tänkte på idag). Jag tycker mig vara i hyfsad form och inte sjuklig av mig på något sätt, utan som jag sa – en frisk människa helt enkelt. 

Sen började jag fundera på det där lite häromdagen, i förhållande till maken vars enda möten med vården har varit för att ta bort en ofarlig knöl på axeln och nåt fall av grav halsfluss i tonåren, och så började jag jämföra lite med mig själv. Tja, förutom att det har varit en drös läkarbesök och operationer pga min läpp- och käkspalt (de flesta när jag var under tre år gammal, den sista när jag var 20 år) så har jag varit och konstaterat allergi, och även astma på senare år. Jag är förutom pollenallergiker även allergisk mot nötter, stenfrukter och djur. Jag har varit inne och gipsat armen när den var bruten, jag har röntgat höfterna när de gjorde ont (kom i tonåren och är inte som de ska nu heller, vilket jag känner av på kickboxingen), jag har röntgat huvudet när jag var yr en längre period. Det har varit lunginflammationer, bihåleinflammationer och öroninflammationer. Jag har opererat åderbråck efter graviditet, och såklart gjort alla läkarbesök som själva graviditeterna ger upphov till – och det här är bara det jag kommer på så här på rak arm. Och ändå anser jag mig vara helt frisk även med denna listan i handen. Kanske det ändå är det ultimata tecknet på att jag är väldigt positivt lagd? Jag väljer nog det, och att fortsätta känna mig frisk, det är nog ändå roligast! 😉

Jag har sedan långt, långt tillbaka en relation till Ole. Han har funnits med mig mången myskväll, där han har sin rätta plats med en kopp te. Sedan jag gifte mig har vi däremot inte kunnat spendera särskilt mycket tid ihop, min man avskyr nämligen Ole. Han tycker att han stinker, och vill helst inte ens vara i samma rum som honom. Att få en puss efter lite Ole är helt omöjligt. Han är visserligen gammal, och luktar väl lite skosula sådär, men ibland får jag ett otroligt begär efter Ole!

Så, nu sitter jag här medan maken är och handlar, och njuter av min gamle Ole och en kopp te. I vårt hus går han även under namnet ”bajsost”, men det tycker jag låter så opersonligt….

Om man nu skulle slänga in något mer matnyttigt i det här inlägget kan man konstatera att jag bakat två sorters muffins till min Lola träff på onsdag, att jag är GALET förkyld, och att i morgon är det skolstart. Men jag vill inte ta uppmärksamheten från min förälskelse, nu ska jag återgå till honom!

Det finns ganska många saker man upplever, som framkallar lite speciella känslor och minnen. Oftast är det småsaker, som ger en stor upplevelse, och jag har några favoritexempel…

När jag hör ljudet av ringar på en köksbänk tänker jag alltid direkt på mamma, när hon torkade av köksbänken och hennes vigselringar skrapade emot. Det gör mig alltid lite glad, och om jag råkar göra ljudet själv känner jag mig helt plötsligt väldigt vuxen =)

Lukten av blöt, solvarm asfalt en sen vinterdag ger omedelbart minnen om alla första vårdagar jag upplevt och löften om att det snart, snart är vår och sommar.

Känslan av när man sitter i en bergochdalbana, och precis kommit fram till den där första långa backen, den fantastiska känslan av skräckblandad förtjusning är underbar!

Att lägga sig nyduschad i precis rena, nybytta lakan är sjukt skönt!

Känslan som kommer när man sjunker ner i soffan efter en lång vecka och sniffar på ett efterlängtat glas rödvin, bara den känslan gör att man slappnar av och liksom glider in i en otroligt bekväm och avslappnad vila, redan innan man smakat på glaset.

När jag åker på motorvägen (E4) söderut, oavsett om jag bara ska en kort bit, så får jag alltid känslan av att jag bara vill fortsätta, att jag är på väg att bila ner till södra Frankrike för att åka på semester. Jag får faktiskt behärska mig för att inte bara sticka…

Mer av ett minne är det när jag läser ur Stora Fantasiboken för Oliver, den boken var mormors och jag minns hur jag älskade när hon läste den för mig. När jag läser den så känns det som om hon är med, och tittar in en sväng hos oss.

Sen finns det ju en känsla som i princip är bättre än alla andra – när ens barn helt självmant kommer fram och ger en kram eller en puss, det känns som hela hjärtat smälter!

Det finns ju en halv miljon andra saker som triggar speciella känslor, men det här var det jag kom på just nu. Vad kommer du på?

Lagom till jag fyllde 16 ändrades lagen om övningskörning – nu fick man övningsköra med en godkänd person från det att man var 16. Jag var överlycklig! Så fort jag fick möjlighet körde jag vart vi än skulle, och mitt körkort tog jag på första försöket en månad efter jag fyllt 18. Jag. Älskar. Min. Bil.

Älskar att köra bil, älskar friheten och farten (har en viss tendens att köra så fort som jag tycker är lagom, vilket inte alltid är samma som alla andra tycker, särskilt inte polisen av någon anledning), älskar möjligheten att, åtminstone i teorin, kunna ta mig vart jag vill, när jag vill det. En av de bästa sakerna jag vet är när man är ute och kör en vardagsnatt, typ en tisdag vid tolv-ett snåret, när det inte är en enda bil ute nere i stan, helt underbart…

Dessutom anser jag mig vara ganska bra på att köra bil, jag har jättebra koll på vart jag har bilen, är riktigt bra på att fickparkera (förutom när man ska visa för nån, givetvis) och har bra koll på trafiken runtomkring mig. Därför blev jag EXTRA förbannad förra lördagen, när jag var superstressad och skulle köra mig och Oliver till Boll-i-bompa och, jag vet inte vad som hände men jag fick väl någon form av hjärnsläpp, jag skrapar emot garaget när jag backar ut. Jag var så arg på mig själv att det kändes som att jag antingen skulle få ett psykbryt eller börja störtlipa, men vi hade ju som sagt jättebråttom så det fanns inte tid för någon av de sakerna. Ett fint skrapmärke på framskärmen (som tur var bara på plasten, men ändå) blev det… =(

Som jag nämnde i går så åkte vi ju till Jossan med familj på kvällen där sedan, för att umgås lite och äta kanongod mat. Allt var frid och fröjd tills det ringde på dörren och deras granne (eller rättare sagt deras grannes 18-åriga dotter) lite försiktigt framförde att hon hade backat på vår bil. Aaaarrrghhhh….. Jaha, det blev Tobbe som fick hänga med ut och kolla (jag körde inte så av någon underlig anledning kände jag mig inte så ansvarsfull… 😉 och fylla i alla papper. Framskärmen på motsatta sidan mot mitt fina skrapmärke var spräckt, så på en dag lyckades bilen bli märkt på båda sidorna framtill! Jaja, huvudsaken var ju att hon hade kommit in och sagt till, så det var väl inte hela världen, det blev bara lite mycket på en dag…

Var i alla fall och gjorde skadeanmälan på bilen, det visade sig att det hade tagit lite illa så det var både plåtskador, plastskador och lite annat smått och gott som hade gått sönder (verkstadskillen plockade loss ganska många delar…), men ok, vi får ju hyrbil när den är inne på verkstaden och så, så det ger sig väl. Vi passade på att be dem fixa andra sidan med i samma veva (ja, inte på försäkringen då dessvärre), när vi ändå blir av med bilen en dryg vecka =/

Åh förresten, nu när jag ändå pratar om bilar, både jag och maken ÄLSKAR den här bilen. Har haft den i ett halvår nånting nu (en peugeot 308 sw med glastak) och den är helt perfekt för oss!