Klimakteriet

Sömn, skörd och sällskap

/ LindaG / Lämna en kommentar

I dag har jag jobbat hemma, vilket är sällan jag gör en tisdag men jag var så vansinnigt trött igår (och även idag) på jobbet så det var nödvändigt med en dags tystnad runtomkring. Tröttheten beror på en vecka med urusel sömn, även fast jag tar HRT (hormoner) så kommer jag ibland in i kortare perioder där jag inte liksom kan komma ner i djupsömn. Det känns som man ligger och guppar på ytan med någon form av flytdräkt, när allt jag vill är att dyka ner och sova ordentligt. Det brukar hålla i sig ungefär en vecka, så jag har gott hopp om att det snart blir bättre.

Från den fina solnedgången i går. Gräset har hämtat sig vansinnigt bra, från att ha varit HELT dött och torrt. Det slutar aldrig förundra mig faktiskt.

I morgon håller jag i en konferens, och som alltid i mitt jobb så blir det lite extra mycket omvärldsbevakning för att ha lite nyhetssvep att dela med mig av. Tyvärr är det ju sällan sådär positiva nyheter eftersom jag jobbar inom klimatfrågorna, så verkligheten och framtiden ligger just nu lite som en blöt tung filt över mig (dock inte av det slag som gör att man sover bättre). Jag ska absolut inte dra allt här, men faktum är att det i de mörkaste rapporterna nu börjar se ut som mitt fiktiva scenario till den bok jag en gång började skriva, kanske kommer stämma med verkligheten, inom en inte alltför avlägsen framtid. Det känns ju sjukt, och läskigt och också helt overkligt.

Som en kompis sa, hon matchar inredningen 😉

Jag har i alla fall så gott sällskap när jag jobbar hemma, av lilla Britta, vår kattunge. Hon är ljuvligt charmig och rasande söt, och jag kan lätt bli sittande med henne i famnen som med en liten bebis som man får gulla med ohämmat. Idag har hon fått gå ut lite själv, på prov, när jag suttit och jobbat med altandörren på glänt i solen. På tal om det förresten, visserligen är vädret helt fantastiskt fint nu och har varit hela dagen, men i morse fick vi faktiskt redan den första frosten?!? Väderappen sa 6 grader, tempen jag har hängande mot husväggen sa 4, så det har nog varit precis runt nollan ute i trädgården. Ingen rejäl frost som tur var, så det mesta verkar fortfarande vara ok, men det kändes väl tidigt… Det finns egentligen massor att göra i trädgården ännu, inte minst att rensa en omgång till, men lusten och orken har inte infunnit sig och då blir bara det mest akuta gjort. Så får det vara, tänker jag. I går hade jag med två kassar med gurka till jobbet, hade tänkt göra smörgåsgurka och så men har inte orkat, och då är det bättre att det kommer andra till godo. Det är ok att ändra sig och att sänka ambitionsnivån, det är inte som att det gör någon skada att odla för mycket gurka – i värsta fall blir det ju djurmat och det är inte heller fy skam.

Från i morse, det går faktiskt ana lite lätt frost i gräset i skuggan.

Vår hasselbusken ”jättenöt från Halle” har gett sin första skörd, hela 6 hasselnötter 😉 Skördade dem nu lite på vinst och förlust, men sen fick jag tips om en artikel från en kollega och det visade sig att jag faktiskt skördat dem rätt tid. Det ska helt enkelt gå att lossa dem från sin gröna ”hatt” genom att trycka dem lite i sidled, och det gjorde det, när jag testade i köket. Barnen ropade hurra, nutella, och förstod inte alls när jag skrattade… Krävs nog lite mer än 6 nötter för det! Nu ska de i alla fall få torka ordentligt, sen får nån annan i familjen provsmaka – jag själv är allergisk mot hasselnötter, inte jätteallergisk men kan absolut inte äta dem råa.

Förresten, jag nämnde nog tidigare att vi skulle gå Ölmstad Lunken (en mil i skogen med stationer med tävlingar, likt många andra)? Vi gjorde i alla fall det, med grannarna i lördags, och trots att väderappen varnat för regn hela dagen klarade vi oss med bara lite duggregn i några omgångar. Väldigt trevligt var det, och så SKÖNT att komma ut och vandra, och en väldigt rolig bonus blev det när vi faktiskt vann tävlingarna, haha! Oväntat men superkul, väldigt bra anordnad dag med.

Kikar jag lite framåt i kalendern så ser oktober helt galen ut, för att vara vår och min kalender. Vi är sällan iväg, vare sig i jobb eller privat, men nu har det samlat sig mängder med korta resor i just oktober, och ytterligare en blev det (troligen) när vi fick erbjudande om en processledar-utbildning häromdagen i jobbet, som jag gärna vill gå. Nu ska jag till både Stockholm och Göteborg i jobbet, och därtill ska vi till Hestravikens spa jag och maken och sen även en sväng till Västervik för att hälsa på svägerskan med familj. Det är typ lika många småresor som vi annars har på ett halvår/år annars, så det blir en intensiv månad, även om alla resor ska bli roliga. Från och med 1 oktober så går jag upp och jobbar heltid igen med, det känns väl ok nu när det inte är lika kul att vara ute och greja längre, men också lite segt. Jag har verkligen uppskattat OCH fått ut mycket av min gårdsdag, och kommer sikta på samma upplägg kommande år med.

Hormonjakt och bärplock

/ LindaG / 3 kommentarer

Jag kanske vill revidera mitt förra inlägg lite, efter ett tänkvärt inlägg från någon som dök upp i mitt instagramflöde. Kan tyvärr inte återge vem eftersom jag inte minns, men hon tyckte att uttrycket ”tjejnyår” är både kommersialiserande och förminskande mot hösten (och mot tjejer), och får jag tänka på saken lite så håller jag faktiskt med. Tjejnyår känns som det används för att främja konsumtion och ”göra om mig”-grejor, och även om även hon som skrev inlägget höll med om att det absolut kan ge nystarts-känsla att gå in i hösten så är det bara en liten del av det. Hösten är även starten på något vilsamt, ett långsammare tempo som (förhoppningsvis) ger en lång och mjuk landningsbana in i vintern. Jag gillar det tänket bättre, känner jag nu – men förstår också känslan av nystart (ni vet, två tankar i huvudet samtidigt, det löser vi).

I morse fick jag pling i telefonen från min apoteksapp, att Lenzetto (östrogenspray) nu fanns på lager på några apotek i Jönköping, så det blev till att åka till apoteket och hämta ut ett 3-pack. Frågade om man fick hämta ut mer, och det fick man ju, men eftersom det är så många som har brist så ville de helst inte det. Fattar absolut det, och tog bara ett 3-pack, men nu har jag nog så jag klarar mig 3-4 månader till. Har ju ökat min östrogendos och mår återigen mycket bättre, skulle gissa att jag är i slutfasen av förklimakteriet så hoppas kunna dra ner på hormonerna framöver igen sen. Ändå vansinnig skillnad i hur man mår, bara för man sprayar en dos till?? Bästa grejen!

På tal om något helt annat så såg jag att våra hösthallon precis börjat mogna. Fortfarande en del blåbär kvar på de amerikanska blåbärsbuskarna med, och snart kommer björnbär. September är absolut månaden då vi har mest att skörda i trädgården, extra skönt eftersom det mesta är perenna växter. Gillar också att alla dessa bär mognar i omgångar, precis som tomater och gurka, det blir liiiite mer hanterbart då. Brukar frysa in i ziplock-påsar, så kan man bara fylla på när man plockat en skål, så gör jag sylt en regnig dag när det behövs och jag har tid. Blåbär har vi fått i mängder, och björnbären ser också ut att ge riklig skörd, men hallonen ger nog lite mindre än vanligt. Nästan inga äpplen dock, det är jag väldigt ledsen för, de frös bort i våras.

I alla fall, för att landa in i det jag började prata om, i helgen så ska vi storstäda, och sen ska jag byta ut sommarens kuddar, plädar och ”pynt” mot höstens lite murrigare färger, det känns mysigt. Kanske att vi till och med tänder brasan på lördag, som ser både regnig och småkall ut? Nu kör vi hörni, löven ska falla – höstmys för alla!

Kanske vi lyckas ta oss hit på söndag, det hade varit fint…

Hormonbrist på hyllorna

/ LindaG / Lämna en kommentar

Den gångna helgen blev en sån som bara blev just vad den behövde vara. Jag gick och tränade, lite förkyld och tänkte ta det lugnt, men rycktes med i ett tämligen intensivt och tungt pass. Det gick bra och var kul, men var totalt plakat efter, hela dagen. Hade som tur var inga direkta måsten på listan, utan kunde just bara slappa en del (förutom ni vet, mat och sånt som ska hanteras). Söndagen spenderades i huvudsak på Leos lekland då F fyllt år nyligen och hade ”kalas” (fast inte bokat kalas utan bara egen lektid) med sina två bästisar. I över 3,5 h satt vi där, som tur var så var vi ju båda två med och kunde sitta och tjöta lite under tiden. Fasen vad kallt det är där dock, speciellt på golvet och när man sitter still – barnen var ju genomsvettiga men eftersom de är stora nog att springa runt själva så behövde ju inte vi göra det. Självklart eskalerade sen min förkylning så nu är jag ganska ordentligt förkyld. Har konferens på onsdag så tills dess vore skönt om jag blir lite mindre snorig, men vi får väl se.

Såna här helger ger mig så blandade känslor. Eftersom det inte var ute-väder (SVINKALLA vindar ju!?!?) och det är såpass tidigt så hade vi inte kunnat göra så mycket, men samtidigt vill jag ändå gärna känna att jag får ut något extra av varje helg, så inte livet bara glider iväg. Nu ska sägas att det kändes jättekul att se F ha det riktigt roligt, och vi hade en helt ok stund i fiket med – även om det är otroligt omysigt. Trots det kändes livet lite deppigt och meningslöst – sådär som det kan vara ibland.

På torsdag blir min första flex-dag, och jag ska försöka åka till K-Bygg för att inhandla allt som kan behövas för att vi ska kunna byta vår ytterdörr i påsk, och även diverse virke för småprojekt på gården. Ska också sätta mig och fundera lite över påskmat, det är ju kul att äta nåt som man inte alltid äter annars när det är långledigt och påsk, men har noll inspiration just nu. Ser inte ut att bli kalasvarmt heller, så grilla är ju inte så mysigt – även om det säkert blir det en dag ändå.

Går i alla fall hitta lite små vår- och påsktecken ute.

Måste för övrigt boka en läkartid, eftersom kvinnohälsa inte är något prioriterat i världen i stort så försvinner nu min Lenzetto-spray (östrogenspray) från sortimentet och från högkostnadsskyddet. Det är pissigt, när man hittat nåt som funkar och som får en att må typ bra. Nu måste jag försöka byta till nåt plåster eller så, och jag VET att de superofta är restade också. Är så fruktansvärt arg på att det ska vara ett problem att få tag i medicin som gör att man funkar i sin vardag!!! Har extremt svårt att tro att samma problem skulle gå under radarn på det sättet om det handlat om nåt som behandlade män och deras hormoner.

Baciller och hormoner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Kikar in lite, i någon form av trötthetsdimma, efter en tämligen halvdan natt bredvid F som på en halvtimme gick från ”som vanligt” till att ha 39,9 i feber i går förmiddags. Det är ändå skönt att barnen är lite större och lite ”tåligare” samt att man kan prata med dem på ett annat sätt, då behöver jag inte heller gå och oroa mig för att det är något som är fel som jag missar. Han har väl troligen någon form av influensa gissar jag, med ordentligt med huvudvärk, ont i kroppen och lite ont i halsen, inte konstigt när han fortfarande har Lukas mycket feber. Eventuellt är det samma som jag har gått och smådragit på i veckan, och som jag känner lite mer nu igen, maken kände med som att nåt är på gång.

Dessvärre verkar det även som 15-åringen drabbats – igen, för han var sjuk precis innan lovet, och nu känns det som han ganska snabbt blir hängig igen. Vabruari alltså, även om jag nu bara kan vabba för vår minste såklart.

Annars var helgen typ rätt ok, det var ju sånt fantastiskt väder och det gör mycket. Det var ett väldigt roligt pass i lördags, med box-squats (som jag tog PB i på 85 kg) och ”Turkish-get-ups” med kettlebells. Det senare är en slags helkroppsövning som liksom går ut på att man ska ligga på golvet och sedan, med vikten på rak arm över huvudet, ställer man sig upp och sen lägger sig ner igen. Jobbigare än det låter, men jag tycker den är väldigt rolig. Eller ja, efter höll min krånglande vänsteraxel på att hoppa ur led när jag rättade till sport-bh’n (gissar att axeln var lite påfrestad och trött) och sen har jag haft ett högerknä som varit stelt och svullet sedan dess…. Kul det är att bli gammal ändå.

Passade på att klippa vinrankan i helgen med, den ska klippas vintertid. Riktigt skönt i söderläge i vindstilla, trots -20 grader nattetid. Från detta spret…
…till en mer städad variant. Den här fascinerar mig varje år för övrigt, för den ser verkligen HELT stendöd en bra bit fram på våren, tills den plötsligt tar fart och exploderar i grönska.

Hade en något ”utomkroppslig” upplevelse i helgen med, som jag gissningsvis kan tacka hormonkaoset för. Var irriterad på en grej, men i vanliga fall kanske jag försöker vara diplomatiskt, se det från allas håll och vara lite mjuk i framförandet, men nu var det som att nån bara kapade min kropp och psyke och bara var skitförbannad och sa rakt ut vad jag var sur över. Jag var liksom inte mer irriterad än jag vore normalt, men jag hoppade typ över allt jämkande – jätteskönt (landade också ok) men kändes så märkligt när jag inte riktigt styrde över det själv.

Om jag inte blir sjuk själv så ska jag i alla fall försöka testa att göra egen mochi själv i morgon, med fyllning av röda bönor. Fick av brorsan när han var i Japan för många år sedan, och föll pladask, men de industripackade som går att köpa här är inte alls lika goda. Vi får väl se hur det går, håll tummarna för att vi inte alla blir sjuka!

Såna oroliga färger det var i helgen ändå! Trots att jag längtar efter vår så tar jag hellre snö än lera, 100 ggr om!

Frustration…

/ LindaG / 4 kommentarer

…är precis det jag känner just nu. Frustration över att jag ”utan anledning” (dvs utan uppenbar stress hemma eller på jobbet) just nu får ett ganska ordentligt stresspåslag när jag tränar. Speciellt frustrerande blev det i söndags, när jag tog mig ut i det underbara solljuset för att åka längdskidor – min heliga graal som BARA är för avkoppling – och hela kroppen knöt sig direkt och slog ifrån, hur sakta och lugnt jag än tog det. Det är svårt att förklara för någon som inte varit med om det, vad det är som händer, men jag ska försöka.

Det är en väldigt fysisk reaktion, och det påminner lite om känslan att försöka träna när man är eller har varit ordentligt sjuk. Hjärtat slår hårt redan vid en mycket liten ansträngning och det känns som andetaget ligger någonstans ovanför nyckelbenen, lite som när man typ håller på att drunkna och försöka kippa efter andan mellan simtagen? Inte en behaglig känsla alltså. Till råga på allt så har jag fått det ett par nätter med, när man vaknar lite i fullt ”fight or flight-mode” vilket inte direkt bäddar för en god natts sömn.

När det inträffat tidigare tycker jag ändå att det har funnits en anledning till det, det har varit mycket på jobbet eller mycket hemma, och ok, det har varit en lågintensiv konflikt hemma som tagit lite energi och lust, men jag tycker inte det borde ge så kraftigt påslag. Kanske är det mina hormoner som spökar lite extra, min cykel är nu totalt oberäknelig så jag närmar mig kanske slutet på förklimakteriet?

Min helg har ju varit jätteskön och lugn och erbjudit massa vila, så det här känns så orimligt…

Jag tycker det är så sjukt jobbigt att inte kunna påverka det här själv, utan att liksom bara ”kastas tillbaka” in i utmattningsläge (dock endast när det kommer till fysisk ansträngning just nu?) utan att det finns logik eller nåt i det.

Funderade i natt på om jag skulle pausa träningen för det är så knäckande när man plötsligt känner sig som man står på noll igen, men samtidigt vet jag mycket väl hur extremt viktigt det är med träning, inte minst i stressförebyggande, och det är dessutom en stund med vänner som jag värdesätter stort. Jag håller i, men får väl – återigen – ta och lägga ambitionen på typ noll. Det är deppigt, men kanske varar det inte så länge….

Nu visar det sig att jag i alla fall måste pausa träningen några dagar, efter lunchen idag åkte jag nämligen och tatuerade mig! Jag fick en vision och ett infall i december, men har inte berättat för någon, och idag var det dags! Är så otroligt nöjd, men hade lite glömt att man inte ska träna så länge plasten sitter kvar, och sen bara lite försiktigt till det gått två veckor. Bra timing ändå!

Kolla vad fin den blev!

Bakom kulisserna på 2025

/ LindaG / 11 kommentarer

Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.

Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.

Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).

Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.

Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.

Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.

Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.

Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!

Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…

Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?

Vill inte vara en rädd liten tant

/ LindaG / 3 kommentarer

För det första, igår var verkligen en helt fantastisk dag, vilket underbart soligt och varmt höstväder det var! Kändes ganska stor skillnad i dag när vinden slagit om till nordan, även om det var fint ute i dag med. Vi har haft en generellt sätt ganska lugnt och skön helg, lite dahlior och några medelhavsträd som behövde komma in från kylan mest, så idag roade vi oss med att bygga lite på lösdriften – för att det är så kul. Har däremot landat (just nu i alla fall) i att vi kanske skulle ägna lite mer tid åt oss själva och varandra istället för att skaffa kor, och vänta med korna tills vi inte har (så många) barn hemma att ta hand om.

Kom på att det är lättare att hålla ordning på dahliorna om de får bo i varsin kartong, eller skolåda.

I vilket fall, mitt under att vi höll på att sätta reglar på lösdriften (som vi ändå kommer bygga nu pga kul och alltid bra att ha) så fick jag en sån sjuk yrsel-attack att jag var tvungen att sätta mig ner på marken, för att inte kräkas om inte annat. Har haft lite yrsel då och då det senaste halvåret, men väldigt snabbt övergående, och samma med illamående. Har haft kristallsjukan tidigare, men det här var inte samma känsla – men googlade lite och det hör troligen ihop med *trumvirvel* förklimakteriet! Såklart…. För varför inte? Fick sitta en stund helt still, sen fick jag lite stöd när jag, likt en 90-åring långsamt gick upp till huset, där jag plötsligt utmattad somnade i soffan en stund. Den värsta yrseln har lagt sig, men inte allt, och jag är galet trött. Antar att hela kroppen reagerade på nåt vis.

Nöjesbygge som enbart görs av lust. Tills jag blev yr i alla fall…

Kikar jag på mig själv i spegeln nu har jag dessutom för ovanlighetens skull en massa blåmärken med. På nyckelbenen efter power cleans, tillsammans med skavsår på tummarna, på revbenen efter jumping bar muscle ups, på knäna efter paintball – och så fortfarande min jätte-lårkaka efter det sistnämnda med.

Snyggt blågrön en vecka senare. Har inte haft ett sånt blåmärke sen jag tränade kickboxning!

Men faktiskt satt vi och pratade om varför vi känner det är så viktigt att träna, i går kväll. Mitt främsta mål med att träna är att jag ska känna mig stark och kapabel i kroppen tills jag är riktigt gammal. Därpå kommer att jag vill vara stark nog för att greja med allt jag vill NU, och som trea att det påverkar även det psykiska måendet. En oväntad bonus har sen varit nya vänner, som jag är väldigt glad för!

Sen har man ju vissa dagar MER ont i kroppen än om man inte tränat, men det är inte samma sorts ont i kroppen som jag får av att INTE träna.

Dagens yrsel med påföljande inkapacitet blev liksom bara ett kvitto på hur jag absolut inte vill känna när jag blir äldre. Må jag ”aldrig” stappla fram på ben som är rädda att ramla, utan jag vill kunna känna att jag kan röra mig åtminstone relativt fritt!

Nu ska jag strax gå och lägga mig (klockan är lite efter åtta), eftersom jag då blev totalt utmattad av den här yrseln. Hoppas verkligen att den är över till i morgon, den här veckan har vi en stor leverans i form av Klimatpitchen på tisdag, och den behöver jag liksom kunna leverera på. Håll tummarna för mig!

Som en sån där… vad-heter-det-nu….

/ LindaG / 2 kommentarer

Idag blir det lite navelskådning om träning och klimakteriesnack – så ni kan anses varnade 😉

I vintras tog jag regelbundet tillskottet Kreatin, det har traditionellt använts för att boosta kroppen och musklerna när träningen kan bli intensiv, men enligt flera nya studier (nu är min källa diverse inlägg på instagram så ni får själva googla om in vill ha bekräftade fakta) så verkar kreatinet även vara en nyckel till kognitiva funktioner i hjärnan. Kvinnor i förklimakteriet och senare kan inte skapa det här ämnet i tillräckligt stor utsträckning, och det är enorma mängder rött kött man behöver äta för att få i sig det i tillräcklig mängd. Nackdelen med kreatin är dock att musklerna man har samlar på sig vätska, och man blir alltså lite tyngre. Tilläggas ska dock att det mest är just i musklerna, så det är inte så att hela kroppen blir ”svullen”, men ändå.

Jag kände mig obekväm och tung, och tyckte inte att jag fick några träningsresultat som motiverade ett fortsatt intag av kreatin, så jag slutade för ungefär en månad sedan. Och tja, jag blev av med den där extra tyngden jag inte kände att jag uppskattade ovanpå den som redan tillkommit efter utmattning och förklimakterie, men fasen – sedan två veckor tillbaka så har jag allvarliga problem att hitta ord igen.

Jag känner inte riktigt att det är som hjärndimman vid utmattning, det är mer selektivt tydligt med att jag tappar ord. Det är för övrigt en galet jobbig känsla, jag VET ju att jag kan det specifika ordet jag letar efter men det är som att fånga en inoljad gris, jag KAN inte få fatt i ordet. Har jag tur så kommer det kanske 5-10 minuter senare, när jag släppt det, men vad hjälper det? Det är också sjukt störande, för man känner sig ju helt plötsligt korkad mitt i allt annat. Så, då är frågan, är det jag som känner mig lite low-key stressad och trött och det är därför hjärnan slår ifrån, eller var det kreatinet som hjälpte upp hjärnans funktion? Jag får helt enkelt starta igen och försöka utvärdera om några veckor (det är ju inga supersnabba resultat).

Sömnen är typ ok när jag äter hormonersättning/spray, kroppen är inte riktigt lika stresskänslig och hjärnan och minnet funkar ändå väldigt mycket bättre. Men ALLT är inte kanon, i perioder är sömnen rätt kass och kroppen har ändå en väldigt låg stressgräns som den klarar av – vilket såklart märks väldigt väl på träningen. Där KAN jag köra flås, men det är en extremt långsam förbättring plus att jag inte riktigt märker av några positiva effekter av att jag kör intensivt ibland, utan snarare tvärtom – kroppen blir stressad och jag blir ledsen för att det känns tungt och jag får liksom inget gensvar i kroppen på det sättet jag ”borde” (=brukade). Svårt att veta om jag ska backa från det intensiva för att det gör mer skada än nytta just nu eller om man ska pressa på och tänka att det ändå är bättre?

Det händer inte ofta längre, men IBLAND kan jag se hur orimligt ett pass kan bli (för mig) och bokar av…

Trögheten i kroppen gör i alla fall att träningen just nu också känns lite deppig, det blir tydligt att jag är tung och långsam och det är deppigt att inte känna att det blir bättre. Jag BLIR lite starkare, så styrketräningen ger (otroligt långsamma) resultat, och den VET jag ju är helt avgörande för att man ska må bra, men som sagt, det flåsiga känns inget kul. Eller är det bara jag som inte gillar flås (har aldrig gjort) och jag inbillar mig trögheten? Fan vet.

Det har pågått lite funderingar över kreatin, hjärntrötthet och problem vid intensiv träning i mitt huvud ett tag nu, just eftersom jag upplever att det inte riktigt funkar, och det blev boostad av Krickelins senaste inlägg på ämnet klimakterium. En kvarstående effekt som mer verkar komma från utmattningen däremot är hur fort jag blir trött i huvudet av sociala sammanhang, det får jag nog liksom bara leva med. Det funkar ju bra att träffa folk och så – bara jag har inplanerad vila. Och jag gillar också spontanitet – kom över och ta en kaffe, då behöver jag inte fixa och dona innan utan det blir vad det blir liksom, så kan vi snacka en stund och så behöver man inte planerar in nån hel kväll som jag kanske inte alltid orkar med. Våga bjuda in dig själv spontant!

Nu ska jag ta helg, det ska sättas lök, morötter och rödbetor och vi ska träna såklart, som vanligt. Hoppas din helg blir kanon!

Vi är många

/ LindaG / Lämna en kommentar

Tja, läser man kommentarsfältet på Krickelins inlägg, så är det i alla fall tydligt att jag då inte är det minsta ensam i min vilsenhet. Det i sig är ju både trösterikt och sorgligt – för det blir väldigt tydligt att det här (förklimakterium och klimakterium) inte är något som uppmärksammas eller prioriteras av vården ens här i Sverige. Då har ju jag ändå tur som HAR fått bra hjälp av hormoner, har ju inte alls samma utmattning och hjärndimma som innan, och sover dessutom ok åtminstone i perioder. Alla är noga över att inte ”klaga” och också att alltid betona vilken tur vi har som bor här osv, och jag är FÖR att inte gå och gnälla SAMTIDIGT som vi också måste få snacka av oss om det här ibland? Lite som att vara nybliven förälder, det kan BÅDE vara otroligt härligt OCH skitjobbigt – samtidigt.

Och ÄVEN om det på ett sätt är ett riktigt i-landsproblem så är det samtidigt INTE det, eftersom det i grunden påverkar hur kvinnor mår, utöver allt annat man ska handskas med så här mitt i livet. Karriär, familj, vardagspussel, träning, personlig utveckling och alla andra miljarder saker, det blir ju inte lättare när allt i ens inre känns lite kaosigt. Så även med alla stora problem (ni vet krig, klimat, miljö och omvärldspolitik) så kan det i bland kännas deprimerande att man inte känner sig fin en dag när man vill det. Två tankar i huvudet samtidigt, eller hur?

Mvh, hon som tjuvstartar lite bubbel i väntan på sin kompis

Skönt som vanligt att formulera ur sig något i alla fall, och se att vi är många. Och det är ju inte ALLA dagar jag känner så här, men ibland. Och det får ju liksom vara ok det med.

Vilse

/ LindaG / 1 kommentar

Krickelin skrev ett inlägg idag, med 100% igenkänning. Mitt i allt kaos i omvärlden så hade det ju känts skönt att känna sig helt trygg och säker på sig själv, men eftersom jag inte drunknar i en översvämning (för övrigt, det är väldigt torrt nu, det får gärna komma lite regn och fylla på vår brunn) eller får söka skydd pga bombningar så kan jag tydligen ändå gå och bekymra mig över trivialiteter.

Jag befinner mig i någon form av identitetskris, känner jag. Eller, det har jag väl gjort till och ifrån ett tag, men just nu har det blossat upp lite igen. I går avbokade jag träningen eftersom jag haft sån himla huvudvärk i ett par dagar (inte spänningshuvudvärk utan förkylningshuvudvärk, annars hade träning varit att föredra) och gick istället och letade lite kläder på second hand. Jag är inte så duktig på det, men har ändå greppat att om man ska hitta NÅT så behöver man lägga mycket mer tid än om man bara går in i en affär och köper nåt.

Vad köpte jag då? Jo men lite oversize t-shirts och en bylsig hoodie – allt som liksom bara gör att jag kan gömma mig lite i min ”outfit”. Jag har mentalt accepterat (typ) att jag är större nu än innan utmattningen och har absolut NOLL energi till att lägga ner den stora insats det skulle innebära att göra något åt det, speciellt som vi äter himla bra mat nu (med bra menar jag i detta fallet lagat-från-grunden, gärna ekologiskt, inte snabba kolhydrater och inga dåliga fetter). Jag vet EXAKT vad jag skulle behöva göra för förändringar i kosten om det är så, men det går liksom inte ihop i mitt liv just nu, det går inte laga olika mat till mig och övriga familjen och de enkla anpassningar man kan göra, gör jag redan. Skit samma, det är inte viktigt, hatar att det ens stör mig, men jag kan inte ljuga heller, ibland gör det det.

Tröjorna jag stickar själv är också stora och bylsiga – mysiga och goa, men nu när det inte är tjocktröje-säsong längre vet jag inte riktigt vad jag ska göra av mig.

Klippte mig ju med, och fick en superfin frisyr, men då fick jag lite identitetskris pga att jag helt plötsligt tittade tillbaka i spegeln på ungefär samma frisyr som jag hade när jag var 20, och det kändes fel? Att liksom hitta sig själv i den här ”medelåldern” är så svårt…. Som en väldigt välkommen bonus av hormonbehandlingen så har jag i alla fall fått tillbaka mer av mitt hår (tappade extremt mycket efter utmattningen), men nu vet jag inte riktigt hur jag vill ha det. Eller kanske är det mer så att det kvittar vad jag gör med håret nu så känner jag ÄNDÅ mest att jag vill gömma mig.

Behöver hitta en ny frisyr, inte den halvlockiga page jag kört med superlänge, och heller inte kanske det korta som blev nu. Gillar det här från förra sommaren, som är lite av ett mellanting? Orkar inte locka håret alltid, då är kortare skönt, men å andra sidan behöver kort hår fixas med på ett annat sätt. Vilket idiot-problem…

Så, just nu känner jag mig identitetslös och lite generellt misslyckad (pga så är ändå samhällets bild av kvinnor uppbyggt, vi ska ALLTID känna oss lite misslyckade) och vill bara gömma mig i stora kläder. Det var ändå lite skönt att läsa att Krickelin (och åtminstone hela hennes kommentarsfält) går igenom precis samma saker, då är det inte bara jag som känner mig vilsen nu. Det är så jävla ytligt, men samtidigt går det också lite djupare, för att jag känner mig vilsen i min kropp är ju också ett resultat av att jag känner mig lite vilsen rent allmänt just nu. Och det är ju svårare att hantera, då är det enklare, men egentligen meningslöst, att fokusera på det ytliga… Vet inte ens om jag förmår formulera nåt vettigt om det vilsna inre, inte utan att det blir för privat för en blogg.

Hur mår du?