Klimakteriet

Det pågår så mycket i mitt huvud nu som jag inte kan skriva om, så ni får ursäkta men det blir kanske lite platt innehåll just nu – eller inget alls.

Om mina kommande två veckor rullar på som de ska så kommer jag göra mitt 300 pass på Crossfit. Det är ca 100 pass som utövades samtidigt som jag var sjukskriven för utmattning, 100 pass som utövades direkt efter och med alla sviter av utmattningen och 100 pass som varit i någon form av tillfriskningsläge, om jag ska dela in det lite grovt. Varför vill jag det då? Jo men att bara säga att jag gjort 300 pass och ändå inte är i (ännu) bättre form kan ju ge lite tvivel på klubben, eller på mig själv, så det känns ändå relevant.

Den största skillnaden den senaste tiden är att jag fått tillbaka liiiite möjligheter att pressa när det blir flåsigt. Det är ett ärrat, skadat och stramt gummiband, så flexibiliteten är det är inte långt, men det är ändå inte helt stumt längre. Däremot har jag väl fattat att det nog kommer vara omöjligt att få tillbaka det i full utsträckning, men fine.

Jag har också, på ett lite retligt sätt, fått känna i korta stunder att kroppen känns STARK igen. Att den orkar det jag vill (i vardagen) och att jag liksom känner att jag trivs i den. Det retliga i det hela är att det hittills ofelbart har varit så att en dag då jag känner mig stark omedelbart har följts av typ en period med förkylning eller nån skada. MEN, de starka dagarna kommer ändå lite, lite oftare märker jag, och även om det inte är någon snabb övergång så känns det bra! Det är en helt oerhörd känsla att känna, att kroppen känns stark istället för att den liksom bara ”‘är”.

Träningen har dock en baksida, Crossfit ÄR slitigt, och det blir inte mindre slitigt när man är över 40 med en utmattning och hormonstörningar pga klimakterie ställer till det. Man kan inte riktigt gasa på som kanske ens tränare eller en själv vill alltid, om man känner att man inte ska gå sönder, vilket också samtidigt känns både trist och som att man försöker komma undan.

Det är samtidigt så oerhört rolig träning – förra veckan kunde jag (med hjälp av lite gummiband) göra kippade pull-ups i sjok om fem, och det var SÅ roligt! Det kändes som jag FLÖG upp (jag vill inte se nån film för då visar det sig nog att min känsla inte riktigt stämmer) och jag kände att jag liksom fick ihop rörelsen. Eller som när jag ”helt plötsligt” kan få upp den jäkla sandsäcken på 45 kg, inte över axeln men till att bära framför magen, det känns också så himla gott!

Jag unnar er att också få känna att ni hittar en rolig träningsform, och att ni får känna hur det känns att känna sig stark i kroppen!

*Jag vill ju orka göra allt jag vill – och mer därtill!*

Vilket fantastiskt väder det har varit senaste veckan, även om det kanske är lite *väl* varmt idag. Men luften börjar ändå ändras till den lite mer syrerika höstluften, och de fuktiga nätterna ger lite morgondis och morgondimma över naturen, som ändå fortfarande är så grön. Överallt i rabatterna så surrar det av insekter, nu har äntligen en massa bin hittat hit med – hittills har det varit övervägande mängd humlor. Vi har massor med fjärilar, vanligast är pärlemorfjäril och raps-/kålfjäril (ser typ likadana ut), men vi har citronfjäril, amiralsfjäril och nässelfjäril med. Älskar att det lever så mycket här på gården.

Men, som en lite dålig jämförelse med höstens intågande, så har jag just nu det lite kämpigt med vad som då uppenbarligen varit klimakteriets intågande för mig själv. Gissar ju att det tidiga intåget triggades av utmattningen – och kanske lite vice versa – men nu är det ju som det är. Som jag skrivit tidigare så mår jag ju SÅ mycket bättre i huvudet nu med medicin, jag känner mig skärpt och som mig själv, hade inte ens förstått hur långt bort det var.

Men just nu kämpar jag lite med kroppen. (Triggervarning)

Efter utmattningen gick jag upp en massa i vikt (gissningsvis även med god hjälp av förklimakterie då) och jag har gjort en låååång och mödosam resa för att lära mig att inte döma mig själv utifrån vad jag väger, och för att inte förknippa mat med något man ”förtjänar” eller ska ”straffas” för. Tyckte jag lyckats ganska bra, men nu när jag börjar känna mig som mig själv i huvudet så blev det på något sätt jobbigare att INTE känna igen min egen kropp.

Ni som hängt med länge vet att jag en gång verkligen HAR lyckats med att få en smal och vältränad kropp, men jag vet också exakt vad det innebär – kosten är det ENDA man tänker på och det styr hela ens liv. Så vill jag absolut inte ha det, så det är inte aktuellt att börja räkna kalorier eller något liknande, det triggas igång allför lätt i mitt huvud. Inser dock att jag på något sätt behöver justera vad jag äter till den här ”nya” kroppen, dels för att den har svårare för att bygga muskler men även för att jag verkligen inte trivs i mig själv just nu. Har inga ambitioner att gå ner en massa i vikt, men kanske lite för att känna att kläderna sitter ok och framförallt för att bara känna mig mer som mig själv.

Har i alla fall köpt på mig kreatin – det är ju lite av motsatsen till viktnedgångshjälp eftersom det gör att man binder lite mer vatten i musklerna – för att kunna få lite bättre resultat av träningen. Kreatin är den kvinnliga kroppen över 40 dålig på att skapa själv, och utan den får vi dålig tålighet för högintensiv träning (vilket jag ju redan är känslig för sedan utmattningen) och den påverkar även hjärnans kognitiva funktion. Det är ett av de mest efterforskade tillskotten och enda negativa biverkningen kan vara att man blir lite orolig i magen i början. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig lite i träningen.

Har inte tänkt skriva om försök till viktnedgång och så, men ville väl mest sätta fingret på det jag känner skaver i mig själv nu, och som gör mig både ledsen och obekväm i mig själv. Och samtidigt behöver jag ju hitta strategier för att åtminstone delvis acceptera den här nya kroppen för 20, det blir jag ju inte igen,, och inte 30 eller 40 heller ju – och det är INTE hälsosamt att tänka att man ska se ut som då. Kampen just nu blir att hitta ett nytt jag, som jag trivs i, som är den ålder jag är i just nu (45 då). Vet att vi är fler som jobbar med det här med. Det som gör det svårt att hitta inlägg att läsa på temat är att det oftast är så onyanserat, antingen är det nån som tränar stenhårt och har dragit in en massa på kosten och som predikar renlevnad över allt annat, eller så är det nån som liksom övergett allt. Jag tror på en balans, att livet ska vara gott och att vikten inte ska vara något man ska behöva tänka på, men att man äter bra, ren mat och tränar i rimlig dos – det finns inte plats i mitt liv för några extremer, jag vill bara vara stark och frisk.

*De här är ju vad jag menar med ren mat, eller i alla fall rena råvaror. Egenodlade, utan tillsatser och utan bekämpningsmedel. Skördat på lunchen idag!*

Det här inlägget var svårare att skriva om än att skriva om klimakteriet, det känns liksom ”unket” att skriva om vikt, men hur mycket jag än kämpar så kan jag inte vara helt obrydd om min egen kropp. Och nu när jag känner igen mig själv i huvudet så skulle jag också vilja känna mig hemma i min egen kropp – med de förutsättningar den har nu. Det är liksom ingen annan som bryr sig om hur den ser ut, men hur jag än försöker så sitter känslan för en del av mitt egenvärde i mitt utseende tydligen, det och i min prestation såklart (utan prestation är jag väl inget värd eller, DEN inställningen verkar jag inte bli av med vad jag än gör).

Så, lite navelskådning av rang, förlåt för det.