Vet ni vad – HEEEELT oväntat så var uppenbarligen mitt sug att sticka något jag tydligen delade med typ halva svenska folket, så jag har såklart fått mail om att alla leveranser är försenade. Det hade ju varit kul om det hade varit jag som inspirerat (HAHAHAHA) men nu får jag nog bara inse att man som vanligt inte får några unika tankar direkt. Nåväl, nån gång kommer väl garn, mönster och stickor ändå…
Det är så fullsmockade veckor just nu på jobbet, mängder med nya människor och mycket ny kunskap och mycket som ska organiseras och helst klaffa, så jag är riktigt trött i huvudet nu. Jag har också sinnessjukt ont i mina ben efter måååånga utfallsteg med 20 kg i ena handen i torsdags, speciellt som det varit lite ofrivilligt uppehåll i träningen.
Så vad gör man av en sån helg då? Jo! Man anmäler sig till lördagsmorgonens strongman-pass och hoppas det inte blir ben, sen tar man med familjen och åker och badar en sväng tydligen. Mini behöver öva på sin vattenvana och simning, och det ska ju ändå vara riktigt skruttigt väder ute. Sen är förhoppningsvis alla trötta och nöjda och jag kan dega ihop i soffan 😉 (vilket jag för övrigt gjort nu med). Hoppas ni får en riktigt härlig helg, vad ni än hittar på!
Man skulle kunna tro att jag var mitt i min pms, om det inte vore för att jag knappt har nån pms och aldrig har haft, och för att det dessutom är helt fel tid för det.
Allt skaver och känns fel.
Det är inget direkt som utlöst känslan i sig, inte plötsligt i alla fall, det mesta är som vanligt. Men jag känner mig ledsen och – i brist på andra ord – skör. Det är ett ord jag rent generellt har väldigt svårt för, det känns som det varit ett ”mode-ord” ett tag nu och ett ganska fånigt sådant med, men trots det så måste jag nog erkänna för mig själv att det är precis så jag känner mig. *rys*
Jag betvivlar precis allt. Jag är en dålig förälder, varför gör jag inte mer/annorlunda med vart och ett av barnen? Jag är en dålig kollega, orkar inte ens med alla sociala sammanhang ju och har alltför lite tid och ork över till att hjälpa andra. Jag är en dålig partner, vad gör jag för att förtjäna att bli älskad? Jag är kass på träningen, varför blir jag inte bättre? För någon som normalt sett identifierar sig mer med epitetet stark men böjlig så är ju hela begreppet skör rakt i motsats.
Jag tänker att det är ok att känna allt detta, men också att jag inte behöver lägga så mycket vikt vid det. Det är bara en dålig dag, eller kanske en vecka, och det är allt det är. Jag har sån tur, på så himla många sätt, och en sak jag har tur i (eller hur man nu ska säga) är att jag inte direkt verkar har några anlag för depression. Inte ens när jag var utmattad var jag deprimerad, vilket såklart hjälpte massor.
Däremot måste det vara ok att känna sig deppig (vilket i mitt huvud inte är samma sak som deprimerad) ibland. Men man behöver ju inte låta det ta så stor plats, liksom.
Just nu känner jag mig så himla trött, ingen träning som har piggat upp, en seg liten förkylning som stökar, ganska mycket stora sociala event på jobbet och så värst av allt – mörkret som kryper sig på tidigare och tidigare. Inte alls konstigt att känna sig deppig, ändå blir jag överraskad. Det jag allra helst vill är att sitta uppkrupen i en famn och bara låta någon annan ta hand om mig för en gångs skull, men en vardagkväll som 3-barns mor så finns det på kartan – det är alltid någon som behöver en.
Så, nu har jag terapeutat mig själv här en stund, nu ska jag ta en stor kopp te, en varm dusch och sen sätta mig i soffan och deppa lite. Kram på er!
Vaknade i natt med världens snuva och mådde rätt skruttigt. Det har hållit i sig hela dagen, är inte jättedålig men förkyld och lite hängig. Känns som jag varit det till och ifrån hela hösten på nåt sätt – mest av allt känns det så trist att det sätter sig i vägen för träningen. Förra veckan missade jag ändå hela veckans träning pga Stockholm och att jag trodde Lukas blivit nerslagen på en åker (det visade sig vara så att han tappat sin mobil där när de orienterade, men eftersom jag inte fick tag i honom och jag såg vart mobilen var så blev jag rätt orolig). I alla fall, jag behöver träningen för att inte få ont i kroppen helt enkelt.
Det har ju ändå varit världens finaste hösthelg, visserligen kallt i luften men så soligt och skön luft att det har varit nästan omöjligt att gå in! I går var jag ju piggare som tur var, för då fick vi göra lite takreparationer. När maken kikade på vinden såg han tidiga fuktskador på råsponten vid nya köksfläkten, och när vi plockade bort takpannorna där var det inte så svårt att se varför – det var inte alls tätat som det ska vara. Men men, vi åkte och handlade delar och lappade och lagade, så nu är det ordentligt gjort. Känner mig så himla stolt över mig själv när jag faktiskt kan göra en sån grej (eller jag och maken jobbar ihop såklart) och vet hur det ska göras på riktigt. Så himla mycket bra kunskaper jag fick med mig från min tid i byggbranschen ändå! Bara att kunna känna sig hemma i en bygghandel är ju skönt – allt detta är såklart inte ens något en riktig hantverkare funderar på, men jag är ändå glad att jag lärt mig en del.
Fick lite vy från ovan, vår mark går ända bort till tallskogen där bakom kullen. Så här ska det INTE se ut, inget ordentligt uppvik eller manschetter runt. Men nu ser det bra ut! (Ok, är säkert nåt jag missat ändå, men jag känner mig nöjd i alla fall)
I dag har jag som sagt varit hängig, så även om jag varit ute större delen av dagen så har jag mest gått runt och småfixat lite. Tagit in krukor som inte klarar frost, rensat lite ogräs och så plockat in alla pumpor och tomater – just eftersom det ska gå ner till nollan i natt.
Pumpor lite överallt! Och de sista tomaterna (de ska inte ligga så här på varandra, jag vet, men nu orkade jag inte lägga ut dem överallt. Den här pumpan är den största (och vackraste) jag odlat, en muskat-pumpa. Har inte hunnit smaka på någon av dem än, hoppas de är goda!
Precis innan jag skulle gå in för middagen idag så blev jag stående nedanför trappen vid vår tvättstugeentré en stund. Det är så häftigt, ingenting av det som syns här i bilden (förutom de stora, gamla träden i bakgrunden) fanns här när vi flyttade in. Inget växthus, inte blåbärsland, inte blomsterrabatter, inte hästvagnen och inget av varken de två äppelträden eller rönnbärsträden fanns här då. Så häftigt ändå, på bara två år, vilken skillnad man kan göra!
Det är en ganska intensiv period på jobbet just nu. Dels har vi flera evenemang som jag håller i men sen har det även varit mängder med workshops, webbinarier och konferenser där jag varit deltagare, och all input och information blir i så stora mängder ganska tröttande. Man VILL ju ta till sig allt, det är både intressant och viktigt, men energin som går åt till att processa alla möjligheter, hinder, lagar och direktiv är enorm. Antingen går det åt mer energi för mig för sånt här efter utmattningen, eller så blir det bara väldigt mycket mer tydligt nu när inte energin räcker hela tiden.
Jag och min sprillans nya kollega var tex i Stockholm i onsdags, vi åkte på tisdagen efter jobbet och kom hem onsdag kväll, och hela torsdagen var jag så trött av information och intryck att jag gick som i en dimma. Det är lite jobbigt, det känns kasst att man inte orkar på samma sätt, men jag försöker också acceptera att det är så det är. Fick med mig en liten bonusgrej med, vi gick ut och åt precis bredvid hotellet på tisdagen, på ett litet ställe (helt seriöst bara typ 20 kvm) där man serverade typ koreansk fusion. Åt en hamburgare som var bland det bästa jag ätit och fick dessutom till det en kimchi på tärnad rättika som jag till och med medan jag åt, utvecklade en craving efter! Så den ska jag försöka mig på att göra här hemma någon dag, har aldrig gjort kimchi men det här… jag vet inte om jag kan leva utan?
Centralt beläget borde vi i alla fall, var lite orolig att vi skulle fastna i rusningstrafiken hem men det löste sig oväntat bra!
Dumt nog har det även slumpat sig så att jag inte kunnat träna i veckan pga aktiviteter och lite strul med ett barn, så jag ser oerhört mycket fram emot en aktiv ute-helg på gården. Får väl plocka fram lite varmare kläder för det bara, ser ut att bli kyligt men hyfsat soligt. I kväll här nu tänker jag bara sjunka djuuuupt ner i soffan och antingen spela Baldurs Gate eller kolla på Wheel of Times beroende på vad övriga familjen har tänkt göra, och det ser jag också fram emot! Önskar er en fin helg!
Efter jag jobbat klart idag (hemifrån idag) och hämtat Filip så gick jag ut på gården lite. Så skön luft, och trots två stora skurar så kunde jag inte riktigt förmå mig gå in – inte förrän middagen var klar i alla fall. Gick och klippte ner lite visset, tog in typ 30 kg gurka från växthuset där jag ändå gömde mig från en av skurarna, och plockade in ett gäng solrosor som var överblommade – i förhoppning om att kunna ha dem till fågelmat till vintern. Det var så där perfekt temperatur för att gå runt med bara en tröja som jacka, och dessutom så bjöd himlen på så fantastiska färger, så jag var tvungen att bara stå en stund och titta på hur vackert allt var. Allt får sånt djup i skymningens mjuka ljus, med mörka regnmoln på himlen och fortfarande en nästan aggressiv frodighet på allt grönt jag trodde var för evigt förlorat i försommarens torka.
Kände bara så otroligt tydligt hur bra jag mår här, hur lugn jag känner mig och hur naturligt det känns att gå och pyssla om hönor, ankor, grisar, får och katter. Just i kväll kändes klimatångest och annat långt borta, och jag kände mig bara okomplicerat lycklig.
Jag lät kvällen få fortsätta så – tog med mig en högtalare in i duschen och lyssnade loss på vad jag kände för, och nu har jag landat i soffan med ett litet glas rom och bloggen. Så skönt att bara få liksom bada i den här goa, lugna och nöjda känslan – att inte stressa bort den eller känna att den försvinner i oro för omvärlden för en gångs skull.
Rent generellt så mår jag som person himla bra nu. Eller ja, minnet är ju helt kört, men det gör i alla fall att det blir så mycket lättare att leva i nuet.
Från folk på jobbet som beskrivit mig (i diverse övningar vi haft under året, det är inte så att jag går och ber dem beskriva mig) så hör jag nog oftast ”lugn, grundad och glad” och det stämmer nog till stor del – om än inte alltid såklart.
Så trots mitt kanske lite vemodiga inlägg sist om hösten, så kommer den även med ett lugn i sig – det är ok att vila nu, njuta av allt vackert och skörda det som odlats under året. Inte dumt det heller.
Förlåt om mitt senaste inlägg kanske inte var direkt peppigt, men JAG mår i alla fall lite bättre när jag får dela min oro med någon. Hade ni nu ingen oro innan så kanske jag tillförde lite (sorry), men annars kanske det till och med kan kännas bättre för er att inte vara ensamma om att fundera över framtiden i den här kontexten.
I alla fall, som jag nämnt så är det här en tämligen hektiskt vecka, i tisdags var det konferens (som gick jättebra, fantastiskt kul!) och nu onsdag till torsdag så har vi varit på utvecklingsdagar på Visingsö. Jättetrevligt, väldigt intressant och nyttigt, men det kräver såklart en massa tankearbete det med, så nu är jag mentalt helt färdig. Vi har dock haft det jättebra, och hade tom tur med vädret som var vindstilla (måste vara extremt ovanligt på Visingsö) och en precis lagom temperatur för den guidade lilla cykeltur vi tog runt ön. Plockade faktiskt med kameran och kunde därmed njuta lite extra av alla fina detaljer på ön…
Visingsborg
Och dess namne Wisingsborg, där vi bodde över natt. Mycket trevligt ställe!
Intill låg ett dygnet-runt-öppet litet bibliotek
Otroligt vackra vidder med vy över vättern, nästan vart man än befinner sig.
Inte för att det lockade till dopp i det iskalla vattnet
Älskar ändå stenstränder, för jag kan verkligen inte låta bli att leta vackra stenar.
Som en pittoresk liten portal in till en svunnen tid, kan man väl kalla hela Visingsö.
*Jag menar naturligtvis inte att jag ÄR färdigutvecklad på det stora hela, bara för idag – för nu stänger hjärnan ner helt! God natt!
Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.
Det blir ett tungt inlägg det här – finns inga bilder som passar egentligen, men för att ni inte ska ge upp hoppet helt så blir det ändå lite blommor från trädgården nu.
I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.
Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.
Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.
Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?
Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.
Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?
Vad svårt det är att att hinna och orka göra det man vill och behöver nu när det är jobb på heltid igen. Önskar verkligen att vi hade möjlighet att redan nu minska arbetstid under sommaren som vi planerat, men men, det funkar ju inte riktigt i det ekonomiska läget nu.
En av många saker jag inte hinner/orkar är ju att blogga till vardags, idag tar jag en stund på lunchen till det bara för att liksom fånga alla kringflygande tankar – de tar upp sån plats i mitt huvud annars. Det här kommer bli spretigt, kan jag varna för redan nu!
I går kväll när jag skulle ner och mata katterna i stallet såg jag att potatisen i det stora potatislandet drabbats av potatisbladmögel, och i princip all blast var helt brun. I en kanske fåfäng förhoppning om att rädda själva knölarna klippte jag ner all blast – vi har ingenstans att förvara potatis förutom i själva jorden, så den fick vara kvar där. Noterade därefter att tomatplantorna vid stallet också var drabbade – visserligen i tidigt stadium men ändå – så där tog jag in alla gröna tomater och slängde själva plantorna på min ”skräpkompost” (gödselplattan i betong som jag använder som kompost för sånt jag inte vill sprider sig). Började få onda aningar och kollade övriga potatisar och ALLA hade mögel…. Blev så ledsen! Fick fortsätta arbetet med att klippa ner och få bort allt, ungarna fick värma lite rester istället för att jag gjorde den mat som var planerad, och jag höll på ute i trädgården i nästan tre timmar med något jag varken planerat eller ville göra. Det kändes tungt…
Kvällen blev dock liiiite bättre när jag åkte och hämtade maken som varit på Drättinge Battlecamp med jobbet, för OJ vilken solnedgång och vilka färger över Skärstadalen! Höll på att köra i diket flera gånger…
Önskar jag haft med riktiga kameran, men mobilen fick dugaKolla färgerna!
Hemma var det inte heller fult på kvällen, men nu var orken heeeelt slut till att göra nåt mer.
En av alla saker jag verkligen skulle vilja göra mer är att fota – på riktigt, med den ”riktiga” kameran. Kollar jag på förra årets bilder så var det mycket mer fina bilder, och jag saknar verkligen att fota – det gör det dessutom lättare att se allt vackert och vilsamt.
Jag försöker bekämpa mitt dåliga odlingsår med det som går, har beställt lingon och blåbär från en i Ölmstad som plockar och säljer, och har länsat de sista krusbären för att åtminstone få till liiiiite marmelad. Saknar dock allra mest äpplen i år – ser att många skriver att det är ett jättebra äppelår, men alla mina är ”malätna” och väldigt små! Inget att ens skära runt för att använda delar av äpplena 😦
På jobbet har jag supermycket att göra men det är även väldigt roligt – ”min” konferens på tisdag har nu 55 anmälda mot tidigare rekord 33, känns oerhört roligt – och lite nervöst! Vi har även lanserat ytterligare ett event förutom det som är inplanerat sedan tidigare, så bollen är i full rullning där. Kul! Nästa vecka ska vi, förutom att ha konferens, på utvecklingsdagar på Visingsö, samt att vi flyttar hela jobbet både fysiskt och organisatoriskt in till Regional Utveckling som sitter i ”Teliahuset” snett över Ica Maxi. Mycket på gång som ni ser.
Själv känner jag att mitt Jag är lite borttappat. Både skönt och lite jobbigt, skönt att inte gå runt och fundera på hur man ser ut eller så , men samtidigt lite vilset att inte ha nån tid att ägna åt sig själv (förutom träning, det är ju MIN tid). Åh på tal om träning förresten, det känns riktigt bra nu! Jag är fortfarande i kass form men jag känner att jag gör lite framsteg och det är såååå efterlängtat! Känner också att kroppen svarar litegrann, och jag känner mig inte längre helt och hållet som en säck potatis. När det gäller det yttre så känns det lite trist just nu, men kan i alla fall konstatera att jag aldrig någonsin haft så ljust hår som jag har just nu – det har blivit så himla blekt i sommar!
PS, bästa Anette som klippt mig såklart.
Pendlar mellan att tycka att det är fint och att det bara ser orange ut… Fick ett ryck häromdagen och målade naglarna i någon slags försök att återta lite ”värdighet” och inte bara känna mig som gårdsarbetskraft. Oklart om det gav något mentalt resultat.
På tal om gårdskraft så tittar vi såklart på Hjälp vi har köpt en bondgård, vilket både är sååå roligt och dessutom skönt för man ser att allt inte är rosa moln, men så blev jag också en gnutta sorgsen. De har ju haft i alla program ”fixardagar” när de bjuder in vänner för att greja en heldag, och jag tycker det är en så himla mysig idé. Men jag känner inte att jag kan göra likadant, för dels så vet jag inte hur jag ska hinna gengälda tjänsten och dels så är det ju typ omöjligt att överhuvudtaget lyckas matcha kalendrar så man träffas ALLS och då är det oftast bara EN kompis med i leken ändå. Jaja, det är nog lättare om man är kändis… eller är det något man skulle tycka var roligt? Fast nä, folk har nog fullt upp med sitt eget.
Fick fortsätta det här efter jobbet, för det var mycket jag ville ”få ur mig” visst. Kram på er, och ha ett bra veckoslut!
Ungefär vid den här tiden för två år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Förra året skrev jag en slags sammanfattning av läget, och jag tänkte att jag skulle uppdatera det lite, men först en liten överblick av hur jag mår NU.
På det stora hela mår jag väldigt bra! Jag känner mig stark och frisk i detta ”efter-utmattningsläget”, alltså i det liv jag har nu och där inte strävan är att ha det och må som det var innan utmattningen. Ett litet gäng symptom kvarstår och verkar vara mer eller mindre permanenta dessvärre, men det är inte värre än att jag för en okänd kan framstå som lite vimsig. Jag har haft tur! Jag tror också att det varit lättare att bryta sitt gamla, sjuka sätt när jag både bytt jobb helt och även tack vare att vi flyttat till gården – som ju är min största dagliga källa till återhämtning och energi.
Skönt med ett jobb som tillåter arbete hemifrån när det känns motiverat.
Jag tänkte att jag skulle gå igenom listan jag skrev för ett år sedan, faktiskt har ju mycket ändrats!
Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:
Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder – det här går faktiskt bättre och bättre, märker inte av det så ofta längre.
Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta – samma här, det går bättre, även om det inte är som innan. Undantag är huvudräkning, får inte ihop det alls längre.
Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂) – det här går inte bättre, mitt närminne verkar vara permanent skadat och det blir ibland rent skrattretande.
Orkar inte lika mycket – inte alltid sant längre, men det beror mycket på vad orken ska räcka till. Med det sagt är jag helt slut på eftermiddagarna efter nästan två veckor på jobbet, och lugna veckor dessutom.
Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös – fortfarande sant och verkar förbli så.
Blir fortare trött i sociala sammanhang – verkar också vara kvarstående, lite besvärligt när man har ett tämligen socialt jobb emellanåt, men man får planera in vila.
Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan) – åh, det här behöver jag ju fortfarande, men det är svårare att ge sig tid till det nu, rent mentalt märker jag.
Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt. – Det här har ju blivit bättre! Jag KAN numer tåla en del flås och pulshöjningar, men det tar väldigt lång tid att förbättra märker jag.
Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut. – Inte helt sant längre, numer är jag som ett riktigt tjockt, stumt gummiband, dvs det finns liiite elastisitet.
Finns ingen koncentration till multitasking – nej multitasking lär jag aldrig bli bra på igen
Ny punkt – har väldigt svårt att hitta vanliga vardagsord ibland, märker det framförallt när jag löser korsord och VET att jag kan ordet men det är som det glider undan. Kunde hända någon enstaka gång innan, men då var det typ vad nån skådis hette eller så bara.
Ny punkt igen – apropå namn så var mitt namnminne redan innan dåligt, nu är det katastrofalt. Nog den jobbigaste punkten att tackla i jobbet….
Blev lite förvånad själv när jag läste listan, för jag trodde det skulle vara samma punkter igen, men faktiskt har ju en hel del ändrat sig. Vi kollar på den positiva lisan med:
Kvarstående symptom som är på positiva sidan:
Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet. – åh, har tappat liiiite av denna, men ska öva mer på att vara helt och hållet i nuet igen.
Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre. – mestadels sant nu med
Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna. – yes! Hävdar bestämt att utmattningen på det stora hela varit något positivt för mig!
Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med. – har blivit bättre på att känna in vad jag själv behöver, men är fortfarande dålig på att planera in vila.
Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig – det här har jag lyckats bra med! Och mår såklart bättre av att följa.
Jag känner mig lugn – tja, det får man nog säga
Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här. – uhm, jag jobbar vidare med denna kan vi väl säga.
Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete – åh, den ständigt svåra frågan att unna sig egna saker. Ibland går det till en viss del, men ofta finns det ett motstånd i mig.
Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen – word!
Tycker faktiskt att mina avslutande ord stämmer på pricken nu med, så jag låter mitt ett år yngre jag avsluta detta:
På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.
Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!
Årets halvdana skörd av det mesta (vad det känns som) har lite fått mig att tappa orken för trädgården för i år. Droppen var när äpplen, blåbär och hallon också gav dålig skörd, vilket nu gör att jag helt plötsligt inte alls står där med ”vinterns förråd av sylt och saft” som jag tänkt. Ute i skogen finns ju *gratis* blåbär, men jag tycker det är såååå tråkigt att plocka (bortskämt nog), men samtidigt vill jag ju inte behöva KÖPA all sylt för i vinter när vi under ett år haft så mycket gott! ”Nu är tid att så nytt” skriver folk i sina trägårdsbloggar, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att börja på ny kula igen. Det funkar ju inte så bra om man nu ska gå åt liiiite självhushållning, att tappa sugen så fort det blir motgångar – men jag vet ju också att jag inte är ensam. Och jag VET att jag i vinter kommer sakna mina hemgjorda sylter och marmelader… Någon av er som har lite pepp eller tips på hur man tar tag i trädgården igen, eller hur man får ork och lust att gå ut i skogen och plocka bär???
Har lite förhoppningar om att kanske hösthallonen kan ge åtminstone en viss skörd, dessa fina är från förra året.
godatankar.com 