Efter jag jobbat klart idag (hemifrån idag) och hämtat Filip så gick jag ut på gården lite. Så skön luft, och trots två stora skurar så kunde jag inte riktigt förmå mig gå in – inte förrän middagen var klar i alla fall. Gick och klippte ner lite visset, tog in typ 30 kg gurka från växthuset där jag ändå gömde mig från en av skurarna, och plockade in ett gäng solrosor som var överblommade – i förhoppning om att kunna ha dem till fågelmat till vintern. Det var så där perfekt temperatur för att gå runt med bara en tröja som jacka, och dessutom så bjöd himlen på så fantastiska färger, så jag var tvungen att bara stå en stund och titta på hur vackert allt var. Allt får sånt djup i skymningens mjuka ljus, med mörka regnmoln på himlen och fortfarande en nästan aggressiv frodighet på allt grönt jag trodde var för evigt förlorat i försommarens torka.
Kände bara så otroligt tydligt hur bra jag mår här, hur lugn jag känner mig och hur naturligt det känns att gå och pyssla om hönor, ankor, grisar, får och katter. Just i kväll kändes klimatångest och annat långt borta, och jag kände mig bara okomplicerat lycklig.
Jag lät kvällen få fortsätta så – tog med mig en högtalare in i duschen och lyssnade loss på vad jag kände för, och nu har jag landat i soffan med ett litet glas rom och bloggen. Så skönt att bara få liksom bada i den här goa, lugna och nöjda känslan – att inte stressa bort den eller känna att den försvinner i oro för omvärlden för en gångs skull.
Rent generellt så mår jag som person himla bra nu. Eller ja, minnet är ju helt kört, men det gör i alla fall att det blir så mycket lättare att leva i nuet.
Från folk på jobbet som beskrivit mig (i diverse övningar vi haft under året, det är inte så att jag går och ber dem beskriva mig) så hör jag nog oftast ”lugn, grundad och glad” och det stämmer nog till stor del – om än inte alltid såklart.
Så trots mitt kanske lite vemodiga inlägg sist om hösten, så kommer den även med ett lugn i sig – det är ok att vila nu, njuta av allt vackert och skörda det som odlats under året. Inte dumt det heller.
Förlåt om mitt senaste inlägg kanske inte var direkt peppigt, men JAG mår i alla fall lite bättre när jag får dela min oro med någon. Hade ni nu ingen oro innan så kanske jag tillförde lite (sorry), men annars kanske det till och med kan kännas bättre för er att inte vara ensamma om att fundera över framtiden i den här kontexten.
I alla fall, som jag nämnt så är det här en tämligen hektiskt vecka, i tisdags var det konferens (som gick jättebra, fantastiskt kul!) och nu onsdag till torsdag så har vi varit på utvecklingsdagar på Visingsö. Jättetrevligt, väldigt intressant och nyttigt, men det kräver såklart en massa tankearbete det med, så nu är jag mentalt helt färdig. Vi har dock haft det jättebra, och hade tom tur med vädret som var vindstilla (måste vara extremt ovanligt på Visingsö) och en precis lagom temperatur för den guidade lilla cykeltur vi tog runt ön. Plockade faktiskt med kameran och kunde därmed njuta lite extra av alla fina detaljer på ön…
Visingsborg
Och dess namne Wisingsborg, där vi bodde över natt. Mycket trevligt ställe!
Intill låg ett dygnet-runt-öppet litet bibliotek
Otroligt vackra vidder med vy över vättern, nästan vart man än befinner sig.
Inte för att det lockade till dopp i det iskalla vattnet
Älskar ändå stenstränder, för jag kan verkligen inte låta bli att leta vackra stenar.
Som en pittoresk liten portal in till en svunnen tid, kan man väl kalla hela Visingsö.
*Jag menar naturligtvis inte att jag ÄR färdigutvecklad på det stora hela, bara för idag – för nu stänger hjärnan ner helt! God natt!
Det är svårt i dagens samhälle, där informations finns ett musklick bort för det mesta, att sålla i vad som är viktigt och vart framtiden är på väg. Varje expert har naturligtvis sitt eget område för ögonen, och beroende på vem du tar in information om så är det ju många olika saker som är kritiska för att vi ens ska ha en framtid. Pratar du med en klimatforskare så är det naturligtvis klimat och extremväder som är viktigast, någon som forskar om havet kan berätta om olika saker som är direkt kritiska för mänsklighetens framtid och vad som hotar dem, pratar du med en ekonom så pratar hen kanske om hur det ekonomiska systemet kommer se ut framöver, en militär om de överhängande hoten om krig och upprustningen av kärnvapen, en virolog om pandemier eller om du pratar med en biolog så är den biologiska mångfalden nyckelfaktorn till överlevnad. Jag tänker att alla de här har rätt, och allt är på många sätt lika viktigt. Varje område är så stort i sig att jag FÖRSTÅR att man bara mäktar med att koncentrera sig på ett, men det innebär inte att vi ”får” säga att de andra är mindre viktiga – vi vet bara mindre om dem.
Det blir ett tungt inlägg det här – finns inga bilder som passar egentligen, men för att ni inte ska ge upp hoppet helt så blir det ändå lite blommor från trädgården nu.
I går lyssnade jag på Max Tegmarks sommarprat, en forskare som forskar om AI och som i sitt sommarprat ger en extremt mörk bild av en ganska omedelbar framtid. Jag tror att AI kan användas till MÄNGDER med bra saker och kanske kan bli delaktig med att rädda framtiden för mänskligheten, men jag ser också att det naturligtvis finns stora risker, som vi ”vanligt folk” kanske inte har koll på. Det som är enklast att förstå är väl kanske att det vi ser är ”snäll AI”, dvs AI som byggts av och som utvecklas av den laglydiga delen av befolkningen, men jag har svårt att tro att inte det finns folk i den ”undre världen” (förlåt, jag kan inte slänga mig med det uttrycket utan att det låter konstigt) som utvecklar AI UTAN de inprogrammerade spärrar och riktlinjer som den officiella AI’n har. Lägg till då allt det här Max berättar om Super-AI mm, och ja, jag kan absolut förstå oron och se att den är verklig, den med.
Det är så mycket att förhålla sig till, som en liten människa. Klimatet jobbar jag ju med dagligen vilket både känns bra – eftersom jag GÖR nåt – och dåligt – eftersom jag ser också att det inte görs tillräckligt mycket. Krig kan jag nog bara vagt förstå utifrån vårt priviligerade liv, och det känns inte som jag har så stor påverkan på, biologisk mångfald kan jag jobba med i microskala här på gården, men AI? Nej den har jag inte någon chans att påverka arbetet kring som jag kan se det. Lägg då till dessutom att jag som jag nämnde inledningsvis att det naturligtvis finns MÄNGDER med saker där en AI kan hjälpa oss, och att det är ett verktyg och framtid vi inte kommer kunna undvika.
Vad ville jag med det här resonemanget? Jo, för det första, lyssna på sommarpratet – visserligen ger det en existentiell ångest men det är inte ok att helt blunda för farorna heller. Sen måste man nog, för att inte gå under rent mentalt, välja sin strid, så att säga. Vi kan inte göra allt, men alla kan verkligen göra något. Välj det område som ligger dig närmast, och försök gör NÅGOT, om det så bara är att sortera dina sopor lite mer noggrant. Vi kan ju inte gå runt och vara rädda jämt, och en känsla att man gör något konkret kan hjälpa en att förhålla sig till oron.
Jag har så galet många komplexa känslor inför framtiden, den känns som den kommer vara ”som nu”, den kommer försvinna i ett kärnvapenkrig, den kommer bli som Waterworld, Mad Max, Matrix eller Terminator – det är ingen idé att skicka barnen till skolan för de behöver lära sig andra saker för att överleva, det är KLART att de ska gå till skolan för att ta framtiden framåt, självklart behöver de gå i skolan eftersom allt är ”business as usual”…. Det är överväldigande, skräckinjagande och till och med en gnutta spännande – kommer jag se oss gå in i en post-apokalyps (mitt favorittema på filmer och böcker)? Det svåraste av allt är att inte veta – för HUR ska jag kunna förbereda oss och våra barn inför framtiden när den kan te sig på så väldigt många olika sätt?
Paradoxalt nog fortsätter nu denna måndag och vecka som vilken som helst, strax ska jag gå på föräldramöte för förskoleklassen, jag ska boka in veckans träning och sen är det en fullspäckad jobbvecka som ska planeras, vardagsmiddagar som ska lagas och barn som ska tas om hand – precis som vanligt. Jag TROR att de flesta av er, mina kompisar, kanske inte alls reflekterar över detta och då känns nog hela inlägget ödesmättat och kanske till och med lite fånigt. Men jag vet också att jag har ett gäng läsare som faktiskt ÄR oroliga.
Hur resonerar du? Vilken ”strid” väljer du? Vilken framtid förbereder du dig för, och hur?
Vad svårt det är att att hinna och orka göra det man vill och behöver nu när det är jobb på heltid igen. Önskar verkligen att vi hade möjlighet att redan nu minska arbetstid under sommaren som vi planerat, men men, det funkar ju inte riktigt i det ekonomiska läget nu.
En av många saker jag inte hinner/orkar är ju att blogga till vardags, idag tar jag en stund på lunchen till det bara för att liksom fånga alla kringflygande tankar – de tar upp sån plats i mitt huvud annars. Det här kommer bli spretigt, kan jag varna för redan nu!
I går kväll när jag skulle ner och mata katterna i stallet såg jag att potatisen i det stora potatislandet drabbats av potatisbladmögel, och i princip all blast var helt brun. I en kanske fåfäng förhoppning om att rädda själva knölarna klippte jag ner all blast – vi har ingenstans att förvara potatis förutom i själva jorden, så den fick vara kvar där. Noterade därefter att tomatplantorna vid stallet också var drabbade – visserligen i tidigt stadium men ändå – så där tog jag in alla gröna tomater och slängde själva plantorna på min ”skräpkompost” (gödselplattan i betong som jag använder som kompost för sånt jag inte vill sprider sig). Började få onda aningar och kollade övriga potatisar och ALLA hade mögel…. Blev så ledsen! Fick fortsätta arbetet med att klippa ner och få bort allt, ungarna fick värma lite rester istället för att jag gjorde den mat som var planerad, och jag höll på ute i trädgården i nästan tre timmar med något jag varken planerat eller ville göra. Det kändes tungt…
Kvällen blev dock liiiite bättre när jag åkte och hämtade maken som varit på Drättinge Battlecamp med jobbet, för OJ vilken solnedgång och vilka färger över Skärstadalen! Höll på att köra i diket flera gånger…
Önskar jag haft med riktiga kameran, men mobilen fick dugaKolla färgerna!
Hemma var det inte heller fult på kvällen, men nu var orken heeeelt slut till att göra nåt mer.
En av alla saker jag verkligen skulle vilja göra mer är att fota – på riktigt, med den ”riktiga” kameran. Kollar jag på förra årets bilder så var det mycket mer fina bilder, och jag saknar verkligen att fota – det gör det dessutom lättare att se allt vackert och vilsamt.
Jag försöker bekämpa mitt dåliga odlingsår med det som går, har beställt lingon och blåbär från en i Ölmstad som plockar och säljer, och har länsat de sista krusbären för att åtminstone få till liiiiite marmelad. Saknar dock allra mest äpplen i år – ser att många skriver att det är ett jättebra äppelår, men alla mina är ”malätna” och väldigt små! Inget att ens skära runt för att använda delar av äpplena 😦
På jobbet har jag supermycket att göra men det är även väldigt roligt – ”min” konferens på tisdag har nu 55 anmälda mot tidigare rekord 33, känns oerhört roligt – och lite nervöst! Vi har även lanserat ytterligare ett event förutom det som är inplanerat sedan tidigare, så bollen är i full rullning där. Kul! Nästa vecka ska vi, förutom att ha konferens, på utvecklingsdagar på Visingsö, samt att vi flyttar hela jobbet både fysiskt och organisatoriskt in till Regional Utveckling som sitter i ”Teliahuset” snett över Ica Maxi. Mycket på gång som ni ser.
Själv känner jag att mitt Jag är lite borttappat. Både skönt och lite jobbigt, skönt att inte gå runt och fundera på hur man ser ut eller så , men samtidigt lite vilset att inte ha nån tid att ägna åt sig själv (förutom träning, det är ju MIN tid). Åh på tal om träning förresten, det känns riktigt bra nu! Jag är fortfarande i kass form men jag känner att jag gör lite framsteg och det är såååå efterlängtat! Känner också att kroppen svarar litegrann, och jag känner mig inte längre helt och hållet som en säck potatis. När det gäller det yttre så känns det lite trist just nu, men kan i alla fall konstatera att jag aldrig någonsin haft så ljust hår som jag har just nu – det har blivit så himla blekt i sommar!
PS, bästa Anette som klippt mig såklart.
Pendlar mellan att tycka att det är fint och att det bara ser orange ut… Fick ett ryck häromdagen och målade naglarna i någon slags försök att återta lite ”värdighet” och inte bara känna mig som gårdsarbetskraft. Oklart om det gav något mentalt resultat.
På tal om gårdskraft så tittar vi såklart på Hjälp vi har köpt en bondgård, vilket både är sååå roligt och dessutom skönt för man ser att allt inte är rosa moln, men så blev jag också en gnutta sorgsen. De har ju haft i alla program ”fixardagar” när de bjuder in vänner för att greja en heldag, och jag tycker det är en så himla mysig idé. Men jag känner inte att jag kan göra likadant, för dels så vet jag inte hur jag ska hinna gengälda tjänsten och dels så är det ju typ omöjligt att överhuvudtaget lyckas matcha kalendrar så man träffas ALLS och då är det oftast bara EN kompis med i leken ändå. Jaja, det är nog lättare om man är kändis… eller är det något man skulle tycka var roligt? Fast nä, folk har nog fullt upp med sitt eget.
Fick fortsätta det här efter jobbet, för det var mycket jag ville ”få ur mig” visst. Kram på er, och ha ett bra veckoslut!
Ungefär vid den här tiden för två år sedan blev jag sjukskriven för utmattning. Förra året skrev jag en slags sammanfattning av läget, och jag tänkte att jag skulle uppdatera det lite, men först en liten överblick av hur jag mår NU.
På det stora hela mår jag väldigt bra! Jag känner mig stark och frisk i detta ”efter-utmattningsläget”, alltså i det liv jag har nu och där inte strävan är att ha det och må som det var innan utmattningen. Ett litet gäng symptom kvarstår och verkar vara mer eller mindre permanenta dessvärre, men det är inte värre än att jag för en okänd kan framstå som lite vimsig. Jag har haft tur! Jag tror också att det varit lättare att bryta sitt gamla, sjuka sätt när jag både bytt jobb helt och även tack vare att vi flyttat till gården – som ju är min största dagliga källa till återhämtning och energi.
Skönt med ett jobb som tillåter arbete hemifrån när det känns motiverat.
Jag tänkte att jag skulle gå igenom listan jag skrev för ett år sedan, faktiskt har ju mycket ändrats!
Kvarstående symptom, ett år efter sjukskrivning för utmattning:
Svårt att fokusera/koncentrera mig längre stunder – det här går faktiskt bättre och bättre, märker inte av det så ofta längre.
Svårare att ta in komplexa problem och bearbeta – samma här, det går bättre, även om det inte är som innan. Undantag är huvudräkning, får inte ihop det alls längre.
Uruselt närminne – skriver jag inte upp saker eller in dem i kalendern så är de glömda på ingen tid alls. (Mötestider hjälper visst inte ens när man har dem i kalendern 😂) – det här går inte bättre, mitt närminne verkar vara permanent skadat och det blir ibland rent skrattretande.
Orkar inte lika mycket – inte alltid sant längre, men det beror mycket på vad orken ska räcka till. Med det sagt är jag helt slut på eftermiddagarna efter nästan två veckor på jobbet, och lugna veckor dessutom.
Gör eller jobbar jag för mycket så blir sömnen omedelbart värdelös – fortfarande sant och verkar förbli så.
Blir fortare trött i sociala sammanhang – verkar också vara kvarstående, lite besvärligt när man har ett tämligen socialt jobb emellanåt, men man får planera in vila.
Jag behöver vila – varje dag (nåt egentligen alla behöver men som jag aldrig gett mig tid till innan) – åh, det här behöver jag ju fortfarande, men det är svårare att ge sig tid till det nu, rent mentalt märker jag.
Jag har svårt att hantera lite mer intensiv träning – det blir visserligen bättre, men väldigt långsamt. – Det här har ju blivit bättre! Jag KAN numer tåla en del flås och pulshöjningar, men det tar väldigt lång tid att förbättra märker jag.
Kroppen och själ har nästan ingen elasticitet i sig längre, på så sätt att jag inte kan tänja på mina gränser nästan alls. Tar det stopp så gör det, det går inte alls att göra som förr och ”pusha” igenom eller härda ut. – Inte helt sant längre, numer är jag som ett riktigt tjockt, stumt gummiband, dvs det finns liiite elastisitet.
Finns ingen koncentration till multitasking – nej multitasking lär jag aldrig bli bra på igen
Ny punkt – har väldigt svårt att hitta vanliga vardagsord ibland, märker det framförallt när jag löser korsord och VET att jag kan ordet men det är som det glider undan. Kunde hända någon enstaka gång innan, men då var det typ vad nån skådis hette eller så bara.
Ny punkt igen – apropå namn så var mitt namnminne redan innan dåligt, nu är det katastrofalt. Nog den jobbigaste punkten att tackla i jobbet….
Blev lite förvånad själv när jag läste listan, för jag trodde det skulle vara samma punkter igen, men faktiskt har ju en hel del ändrat sig. Vi kollar på den positiva lisan med:
Kvarstående symptom som är på positiva sidan:
Jag funderar nästan inget på framtiden utan lever otroligt mycket mer här och nu. Inte egentligen av någon slags ambition utan en bieffekt som är väldigt tydlig är att jag inte kan tänka så långt fram, med då den väldigt positiva bieffekten att jag inte längre lever några veckor längre fram i huvudet. – åh, har tappat liiiite av denna, men ska öva mer på att vara helt och hållet i nuet igen.
Lite på samma spår så ältar jag hellre (nästan) inget längre. – mestadels sant nu med
Jag känner mig så himla mycket mer tillfreds och är allmänt gladare, något jag tror är en direkt effekt av de första två punkterna. – yes! Hävdar bestämt att utmattningen på det stora hela varit något positivt för mig!
Jag har blivit bättre på att ge mig själv tid att vila – även om denna punkten nog är den jag har mest kvar att jobba med. – har blivit bättre på att känna in vad jag själv behöver, men är fortfarande dålig på att planera in vila.
Jag (försöker) sluta med att prioritera bort min egen tid för träning och vila när något kör ihop sig – det här har jag lyckats bra med! Och mår såklart bättre av att följa.
Jag känner mig lugn – tja, det får man nog säga
Jag har (lite) bättre tålamod än när jag var som mest stressad. Dock en bra bit till att jobba på här. – uhm, jag jobbar vidare med denna kan vi väl säga.
Jag försöker lära mig, och har kommit en bit på vägen, att det är ok att göra saker som jag tycker är roligt utan att få dåligt samvete – åh, den ständigt svåra frågan att unna sig egna saker. Ibland går det till en viss del, men ofta finns det ett motstånd i mig.
Har lärt mig att multitasking är kasst och jobbar inte på att börja med det igen – word!
Tycker faktiskt att mina avslutande ord stämmer på pricken nu med, så jag låter mitt ett år yngre jag avsluta detta:
På det stora hela så tycker jag faktiskt väldigt mycket mer om mig själv och mitt liv nu. Det är något befriande i att inte kunna tänka på saker en bit framåt, även om man ibland känner sig lite korkad. Hela min livssituation känns mer hållbar med, saker görs i ett annat tempo (när jag inte glömmer mig) och jag känner mig som sagt var mer tillfreds. Kan jag bara undvika stora fallgropar och inte förivra mig, vilket är väldigt svårt när det är roliga projekt på gården, så kommer jag fortsätta må kanon.
Har någon frågor eller så, så ställ dem bara. Önskar er en riktigt bra vecka!
Årets halvdana skörd av det mesta (vad det känns som) har lite fått mig att tappa orken för trädgården för i år. Droppen var när äpplen, blåbär och hallon också gav dålig skörd, vilket nu gör att jag helt plötsligt inte alls står där med ”vinterns förråd av sylt och saft” som jag tänkt. Ute i skogen finns ju *gratis* blåbär, men jag tycker det är såååå tråkigt att plocka (bortskämt nog), men samtidigt vill jag ju inte behöva KÖPA all sylt för i vinter när vi under ett år haft så mycket gott! ”Nu är tid att så nytt” skriver folk i sina trägårdsbloggar, men jag kan inte för mitt liv förmå mig att börja på ny kula igen. Det funkar ju inte så bra om man nu ska gå åt liiiite självhushållning, att tappa sugen så fort det blir motgångar – men jag vet ju också att jag inte är ensam. Och jag VET att jag i vinter kommer sakna mina hemgjorda sylter och marmelader… Någon av er som har lite pepp eller tips på hur man tar tag i trädgården igen, eller hur man får ork och lust att gå ut i skogen och plocka bär???
Har lite förhoppningar om att kanske hösthallonen kan ge åtminstone en viss skörd, dessa fina är från förra året.
Jag känner att jag lite tappat greppet om var på året vi är – vädret i juli var ju TRIST och senaste veckans besök av Hans har ju gett höstkänslor så det bara smäller om det. Jag KAN inte få höstkänslor redan, jag kommer aldrig orka ta mig igenom vinterns och höstens mörker i så fall! Sol och värme behöver jag tanka på mig i ganska stora mängder för att både ha ork, energi och kanske framförallt lite lust under vintern. Blir det höst redan nu så kommer jag vara gravt mörker-deprimerad redan i oktober – det är tamejfan ORIMLIGT!
Rensade och sorterade ungarnas och delvis min garderob häromdagen och fick typ hänga fram alla höstjackor och se till att tunna vantar och sånt finns lättillgängligt. Hösten är ju mysig om den kommer när den ska, eller framförallt om man hunnit tröttna på svettig sommarvärme och sol, nu blir det bara deppigt.
Det här fotot tog jag idag för exakt ett år sedan liksom?!?
Det här är nog kanske världens minst unika spaning, jag vet, men jag känner mig helt rotlös i det hela och behöver få skriva om det lite. Jag är lite rädd att det gått så långt att om det nu mot förmodan SKULLE bli varmt och skönt så kommer det ändå inte jaga bort höstkänslan?!?! Jag har redan tappat all ork och lust för trädgård känner jag, och har inte minsta lilla gnutta energi till att göra någon form av sensommarsådd… Hur gör du för att hantera det hela? HUR ska vi ta oss ur den här känslan?!?
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den här semestern riktigt. På något sätt måste jag försöka dela upp det lite tror jag, i de olika delarna:
Maten : 6/10 pommes
Den får inte högre för att vi ju lagat det mesta av vår mat själva – missförstå mig rätt, min hemlagade mat är kanon och i sig värd ett högre betyg, men på semestern vill jag ju HELST äta helt annan mat, och som någon annan tillagat. Vi körde ju vår ”konstig-mat-vecka” och inhandlade en massa mat från LIDL som körde oktober-fest tema och fick därmed en touch av det tyska köket, men den fick vi ju laga själva med. Bästa maten på semestern var när vi åt tapas i Linköping – och där var också en riktigt bra hotellfrukost. Javisst ja, och så fick vi kanongod Paella utanför Västervik av Tobbes syrra med familj! Annars har vi ju haft som vana att åka på glassutflykter på somrarna för att testa olika gelatos, men det har ju liksom inte varit särskilt bra….:
Väder: 3/10 åskmoln
Alltså, typ regn varenda dag och extremt dåligt med sommarvärme? Ska jag orka en hel vinter med allt mörker så behöver jag TANKA sol och det tog ju slut med det vid typ midsommar… Från extrem torka (att inte den fortsatte är anledningen till att vädret fick 3 poäng och inte 1) och supersoligt till världens trökväder HELA SEMESTERN!?! Vi har inte åkt och badat i en sjö en enda gång sedan vi fick semester, det är ju rent skamligt…. En av de få fördelarna med vädret har ändå varit att det varit bra temperatur att jobba i ute på gården.
Hur ju dock blivit grönt igen…
Odlingen: 3/10 chili
Helt seriöst så har det på det stora hela varit rätt kasst med min odling i år. Det enda som går riktigt bra är gurka. Tomatplantorna är visserligen fina men bär inte alls samma mängder frukt, vare sig i växthus eller på friland. Jag hade stora förhoppningar om chili i växthuset, men den har vuxit riktigt dåligt den med. Jag satte ett antal pumpaplantor av olika slag – nu har de blivit jättestora och fina, men det är nästintill inga anlag till pumpor så jag betvivlar att det kommer bli någon bra skörd. Potatisen har växt i massor, men har tagit stryk av frost och torka så den är i halvbra skick, den jag drar upp. Vitlöken har blivit superdålig skörd av, de som inte ruttnat/frusit bort är väldigt små mot vad de borde vara. Bönor och ärtor har jag inte fått nånting av! Bara Filip som lyckats få lite märgärt i sin odling… Men allra tråkigast tycker jag att det är med att det är ett totalt värdelöst bär-år, med undantag för svarta vinbär – som ändå har en begränsad användning ju. I princip inga hallon, om det inte kommer hösthallon, och inte björnbär heller. Förresten, jag ångrar mig, det ALLRA värsta är att vi inte har ETT ENDA ÄPPLE som inte är maskätet eller angripet på något sätt, vi kommer inte kunna äta ett enda eget fast vi borde ha massor…. Ingen egen must blir det heller! Jag har heller inte haft NÅN lust att sätta nya fröer eller plantor när de jag satt inte klarat sig, så himla trist.
Utflykterna: 8/10 hotellsängar
Vi har ju inte varit på så många utflykter som vi tänkt – mest pga vädret, men de som varit har varit väldigt trevliga! Först ut var ju Västervik, med lite släktfest och häng med svåger och svägers, bra start på semestern och faktiskt åtminstone inledningsvis bra väder.
Typ enda badet i en sjö…
Sen var det lite dött ett tag, men när de stora killarna var hos mormor så blev det en tripp till Linköping med Filip – skönt med miljöombyte, lyxigt med hotellövernattning, och så fick jag med lite fina växter hem 🙂
I onsdags var vi på Liseberg, och det var faktiskt en kanondag med bra väder, trots enorma mängder folk och köer. Helt klart en av de roligaste dagarna på semestern!
Kul att träffa brorsan med!
Djuren: 10/10 grisknorrar
Vi har ju fått tillskott av tre djurslag här på gården under sommaren, först en enda kyckling (ok, kom lite innan semestern men ändå), Gullefjun. Sen flyttade äntligen grannens katt upp sina kattungar hit till oss så vi kunde börja gosa lite mer med dem – de är så söta att jag till och med förlåter dem för att de totalt demolerat alla blommor i mina krukor på altanen när de leker i dem! Sist ut så hämtade vi ju en ankmamma med 5 ällingar till vår damm – har dock en gnagande oro att majoriteten är hanar, vilket skulle bli alldeles för mycket hanar för en enda hona om så är fallet. Vi höll på att spontanköpa 3 Lappgetter med, som komplement till de fyra får vi ju lånar över sommaren och som inte hinner beta av allt riktigt, men vi fick inse att vi inte kommer kunna försörja dem med mat nog i vinter dessvärre. Trist men nödvändigt beslut.
Familjekonflikter : 3/10
Ni som läser här har nog inte missat att vi haft en konfliktfylld semester, och det ÄR inte liksom ”utrett” ännu. Eftersom det handlar om ett av barnen kan/vill jag inte skriva om det här, såklart, och jag märker hur himla mycket hjälp jag har av att formulera mig här. Man kunde ju tycka att jag kunde skriva ett inlägg utan att publicera det, men det blir liksom inte samma sak. I vilket fall, eftersom vi inte kommit någon vart i våra diskussioner här hemma så har det precis hela semestern legat och pyrt en massa ilska och sårade känslor här, så nästan varje dag har det blivit någon form av utbrott för oss inblandade. Det har varit TOTALT dränerande och utmattande, och hur jag än försökt jobba med att inte bli så påverkad så har jag misslyckats totalt, och den här semestern har känts så glädjelös. Som tur är har relationen med maken och övriga barn ändå varit bra dock.
Återhämtning/Utmattning : 8/10 hjärnceller
Egentligen det enda som tagit min energi denna semester har varit konflikten. I övrigt har jag kunnat tanka på mängder med energi genom att vara här hemma på gården, och göra små projekt på ett alldeles lagom sätt. Himla positivt är att jag börjar kunna träna lite flås (har hållit i med åtminstone 2 pass/vecka över sommaren) för första gången sedan utmattningen! Negativt är att jag mer och mer tydligt märker av permanenta (?) skador på minnet, jag tappar ord jag vet att jag kan och mitt närminne är katastrofalt. Har löst typ 100 korsord i sommar, dels för att det är roligt men dels för att träna huvudet lite, men märker ingen förbättring. Men men, allt som allt så känner jag mig ordentligt utvilad, och det har blivit ett gäng sena kvällar – vilket är något jag ABSOLUT inte orkar när jag jobbar. Sömnen har varit kass till och från, men har inte riktigt hittat någon orsak till det.
Att semestra hemma på gården: 9/10 bönder
Nu räknar jag bort vädret då, men jag älskar ju den här gården – och jag mår så himla bra här. De vi träffat här hemma har ofta just den kommentaren – det märks att ni trivs här! Det är så roligt med besök, och jag känner mig lite som om jag ska visa upp en ny bebis – stolt och lite mallig och absolut helt totalt oförmögen till en opartisk bedömning, men det här är det bästa stället på hela jorden…. Vårt första och största projekt med att sätta in en altandörr där det var en husvägg blev också PRECIS så lyckat som jag såg framför mig! Det enda vi inte kunnat göra i den utsträckningen jag kanske hade tänkt har ju varit målning (såklart i vädret), men det kommer ju fler dagar. Och det är ju DET som är det allra, allra bästa med att bo på sitt drömställe, varje dag är ju en ny dag just HÄR! Det är inget sommarställe jag behöver åka ifrån, eller något som *måste* göras något särskilt med för att tiden tar slut, det här är ju vårt HEM! Det enda avdraget i poäng här är egentligen för att man liksom måste laga sin egen mat här hela tiden, det blir lite tröttsamt ibland när man vill göra annat.
Så, det där blev ju typ världens längsta sammanfattning av en semester… Stor kram till er alla, extra till er som börjar jobba i morgon!
Sitter vid sidan av badplatsen i Gränna, fullt påklädd och med en handduk för extra värme i de kalla (men sydliga?!?) vindarna. Maken, Lukas och Filip är o och badar en sväng i det kyliga vattnet, så trist semesterväder när man inte får lite värme.
Jag har en halvdan semester, konflikter med barnen från dag ett har liksom tagit all energi och nu lämnat mig i en ganska deppig känsla. Normalt sett är alltid mitt utgångsläge ”glad”, men hittills på semestern har det istället varit ”ledsen” som legat som grundkänsla, och det i sig tar energi och gör mig ledsen. Vi har pratat, resonerat, dividerat, försökt hitta anledningar, saker vi skulle gjort annorlunda och allt vad man kan tänka sig, men läget känns tämligen låst just nu. Det är ingen allvarlig sak på det stora hela, men ett sviket förtroende där jag inte trodde det, och nu får jag inte bort känslan.
Gnälligt för en ”skitsak” kan tyckas och jag har försökt skaka det av mig, men det går inget vidare. Vi gör ju saker ändå, träffar kompisar och har över folk och det är trevligt såklart, det är bara MIN känsla som lägger sordi på allt. Det gör mig arg oxå, bara det.
Jag ville i alla fall säga att om du inte har glada, lyckliga barn som njuter av sommaren så är du inte själv. Normalt sett tar jag inte åt mig av saker jag det i sociala medier, men just nu känns det som det är ”lyckliga familjer” överallt. Jag vet naturligtvis att så inte är fallet, men ändå. Kanske kan jag bjuda på en motvikt till det hela, så känns det inte så misslyckat om alla bråkat och semesterkänslan inte infinner sig.
Vi fortsätter försöka ha det trevligt ändå, såklart, snart ger det sig väl kanske. Kram på er, särskilt alla kämpande föräldrar!
Ps, livet på gården är ju fortfarande helt ljuvligt så förutsättningarna finns ju liksom
Nu har nästan min första semestervecka gått, och den har mentalt varit helt och fullt skit. Den började med en jättekonflikt med ett av barnen dag ett, som fick ganska stora konsekvenser. Det finns INGET som så totalt tar död på precis all min energi och glädje som konflikter med ungarna (de rör ju i princip alltid bara skärm-/speltid) och den här var inget undantag. Har alltså noll lust med nånting egentligen innan, och är förutom att vara ledsen och förbannad över själv konflikten även ledsen och förbannad för att den har förstört min semestervecka och på att ha blivit tvingad införa en massa åtgärder jag helst velat slippa.
Kvittar hur mycket vackra sommarkvällar man fotar när man bara är ledsen inuti.
Men men, ni som följer på instagram har inte sett de delarna (såklart) utan har sett det vi gjort ändå – nämligen installerat vår altandörr jag skrivit om tidigare i vardagsrummet. Under hela vintern har jag saknar ljusinsläpp i vardagsrummet från östersidan och nu på sommaren har jag saknar en liten altan med morgonsol att dricka mitt morgonkaffe på. Ingetdera är ju något vi hade KÖPT altandörrar för, men nu kom det ju som sagt med på köpet.
Att ta upp ett helt hål i ytterväggen i ganska stor storlek är inget vi direkt gjort innan, så det kändes lite läskigt. Kunde som tur var bolla lite teknikaliteter med en gammal kollega, så nu känns slutresultatet väldigt tryggt. Likt när vi höll på med badrummet kunde vi konstatera att huset är väldigt gediget byggt, så himla skönt! Det krävdes dock ett lån av en tigersåg för att ta sig igenom råsponten, men då gick det fort.
Från alla första starten.
Nu är vi nästan klara på utsidan, det är ett foder som ska målas ytterligare en gång innan det ska upp, men det är tätt till att det kommer regn. På insidan ska vi ha både smygar och lister, men orken tog lite slut efter 4 intensiva arbetsdagar så vi kommer pausa nån dag eller så innan vi gör klart. Egentligen borde jag ju på influenser-vis inte visa förrän det är stylat (haha) och klart, men orkar inte vänta.
Gick såklart en elsladd till utebelysningen rakt igenom öppningen med, men det får vi lösa. (Elen är avstängd såklart)
Är i alla fall fantastiskt nöjd över själva nya dörren med medföljande liten morgon-altan. Även om jag inte hunnit dricka mitt morgonkaffe där än så satt vi där igår kväll och firade att den sitter på plats nu. Eftersom det väntas ösregn hela dagen i dag får jag sitta inne i vardagsrummet och glädjas över ljusinsläppet (och spela Diablo), tills vi får ork nog att fixa med detaljerna.
Hoppas ni har en bättre start på semestern i alla fall, och har ni inte det så är ni i alla fall inte ensamma!
godatankar.com 