I dag har varit en väldigt rolig men samtidigt intensiv dag. Den började med en förmiddag hos Sweco på återbrukskonferens – superintressant innehåll och ännu mer intressanta människor på plats – det blev mycket nätverkande och pratande! Men är man introvert så tar ju det där en bit energi, hur roligt det än är, och toppa det med en eftermiddag med förberedelser inför den konferens jag håller i under morgondagen så var jag rätt mentalt trött.
På schemat för kvällen stod egentligen AW, och eftersom jag har sååå roliga kollegor så är det något jag verkligen kunnat tänka mig – typ vilken dag som helst utom idag. Trött efter förmiddagen och behöver ladda till morgondagen – även om Bubbel på Frimans lät som nåt av det mysigaste man kan spendera sin torsdag med så behövde jag tänka om. Jag fick släppa min FOMO och gick istället och tränade – alltså motpolen till det som tagit energin idag. Där fokuserar man mest bara inåt och behöver inte tänka så värst mycket, det har redan fantastiska tränare gjort åt en. I dag hade jag dessutom lite tur och det var ett ”Strongman-pass” – dvs typ bonnastyrka, min absoluta favoritträning.
Dra tung släde på grusig väg samtidigt som man bär tunga kettlebells, det är så okomplicerat det kan bli men samtidigt svinkul och asjobbigt.
Enkelt och jobbigt, men roligt! Det gav välbehövlig vila för hjärnan och lite påfyllning av energi, samtidigt som det är liiiite troligare att jag sover vettigt i natt. Toppade dessutom av träningen med att åka och hämta ut paket och göra lite småärenden, bara för det var så skönt att vara själv i bilen och bara lyssna på podd (man är ju en Begynner – självklart!) och skratta lite för sig själv.
Så, idag blev det ett väldigt aktivt och medvetet val att faktiskt avstå en jättetrevlig AW och prioritera hjärnvila och kroppsarbete. En viktig lärdom efter utmattningen – att vila genom att göra motsatsen till det som tagit mest energi under dagen!
Det finns så många saker jag skulle vilja ha i vår trädgård, jag vill bygga upp den så det blir en riktigt härlig mormors-trädgård på så stor yta det bara går. Men det kräver ju sin insats i tid och inte minst i pengar, det är ju svindyrt att köpa växter så det liksom BLIR nåt av det hela. Jag har tidigare lagt ut lite drömmar om terassodlingar, och nu vill jag drömma lite om själva trädgården.
Så här ser en översikt av trädgården ut. Det gula är vårt växthus och idag när jag sitter och drömmer så är det området med den röda blomman jag har i huvudet. Lätt att tro att det är en liten yta, men den är nog runt 150-200 kvadratmeter…
Rent allmänt är det några växter jag saknar på gården, och några jag identifierat att jag absolut vill ha är:
Pil – att göra en levande hydda av som höns och barn kan vistas i när de går lösa i trädgården (inte för jag brukar spärra in barnen, hahaha!)
Lavendel – älskar lavendel och har bara kantnepetor nu, vill helst ha ett helt hav av dessa!
Päronträd – i gamla huset planterade vi ett päronträd typ det sista vi gjorde året innan vi sen flyttade (vilket vi ju inte visste då). Det är ett av de få fruktträd som inte finns här på gården (vad vi hittat).
Chili – har i år inte odlat en enda chiliplanta och behöver därför köpa en eller två medelstarka som plantor
Pipranka – när vi byggt vår lilla altan plus pergola framför växthuset så vill jag ha en pipranka som klättrar där, kombinerat med:
Vildvin – på någon av de andra stolparna. Så otroligt fin på hösten och jag saknar den vi hade i förra trädgården.
Mandelträd – hade varit så grymt roligt att ha!
Sötlönn eller sockerlönn – alltså sådan lönn man tar lönnsirap i från. Är visst härdig zon 1-3 bara men om jag ställer den lite skyddat kunde det kanske gå? Aldrig sett i plantskola dock…
Här syns det lilla päronträdet med gula höstlöv. Vad pluttig trädgården var då! Jag älskar hur mycket plats och möjligheter vi har nu på gården, här kan man ha storslagna planer! Enda nackdelen är väl att man måste göra saker lite rejält, annars försvinner det liksom bara. Den här japanska blodlönnen var så futtig när vi satte den när vi byggde vårt förra hus, och när vi flyttade var den så här otroligt fin!
Till min tänkta mormorsrabatt vill jag ha blommor i alla ängens färger, alltså blå, röda och vita i huvudsak, kanske med någon enstaka gul, annars blir rabatterna så lätt rosa-lila och jag tycker det röda sticker ut så fint:
Citrontimjan vore en fin marktäckare under lite nya blomster-rabatter
Allium – finns redan lite i trädgården och de är så vackra
Praktmartorn – jag tror vi har även denna någonstans, men den är så lik mina förhatliga ängstistlar i litet format så jag kan ha rensat bort en del.
Studentnejlika – (”Brinnande kärlek) en röd, hög perenn som vore kanon att ha som riktiga färgklickar.
Fjärilsbuske – (syrenbuddleja) om jag kan få den att övervintra här.
Japansk lönn – återigen pga saknar den vackra vi hade i förra huset!
Hortensia – stora sorter!
Rosor – såklart! Ingen mormorsrabatt är väl komplett utan? Helst röda i den här rabatten då, några lägre, några klättrande och några lite högre…
Bildgooglade alla våra blommor förra sommaren men kommer bara ihåg såpnejlikans namn…
I mormorsrabatt får jag kombinera in lite av de frösådda sommarblommor som finns här sedan innan tänker jag, så det går ihop med hela landet. Vi har tex massor med såpnejlika och andra blommor som jag inte minns namnet på. Bland perenner finns jättedaggkåpa, kärleksört och kantnepeta, kanske att man kan ta sticklingar eller dela några av dessa.
Den fina blomsterrabatten som syns till vänster är HELT övertagen av kvickrot, så jag måste liksom gräva ur den. Men ska försöka ta fröer och spara alla gamla växter som bara går – för att kunna återplantera sen när rabatten är fri från ogräs.
Åh vad jag vill ha massor med energi, tid och en oändlig budget känner jag nu – och riktig VÅR!!!!
Alltså tröttheten i mig denna veckan, den är helt enorm. Ska jag killgissa så är de en blandning av aktiva helger, jobb, allergi, störda nätter och vårtrötthet – resultatet är i alla fall att jag har prick noll ork just nu. Och det är då det blir svårt, att känna och tillåta sig bara vara trött men utan att fastna i den sortens vila som gör att man blir ännu tröttare (att vara HELT inaktiv en längre period). Sen ska ju ändå vardagen hinnas med ändå, den kommer man ju inte ifrån. Djur ska ha mat och vatten (inte så betungande) och alla jäkla växter ska ju ses om (mycket tråkigare) och så ska såklart jobbet skötas med.
Man VILL ju så himla mycket också, jag har just kollat trädgårdstider och skulle vilja sätta igång med minst 5 olika trädgårdsprojekt… Det är ju SÅ kul och ger ju så mycket energi, men samtidigt kan jag inte köra igång med minsta lilla när jag är så här trött, finns det ingen energi så funkar det inte. Hade det varit innan utmattningen så hade jag nog bara kört på utan att känna efter, men när jag är så här trött nu så finns det NOLL att ta av. Men det är inte nattsvart, absolut inte, om jag bara lyssnar på mig själv så brukar det inte ta så lång tid att komma på fötter igen. Det blir helt enkelt att återigen denna vecka ta och lägga sig riktigt tidigt, och bara drömma lite om att energin ska komma tillbaka…
Jag har varit ganska ihärdig med träningen det här året och verkligen prioriterat in träning så det i princip alltid blir 3 pass i veckan, även om jag ibland får ta andra pass än jag tänkt eftersom det antingen varit ett ”idiot-pass” (dvs sjukt jobbigt och bara flås) eller för att vi behövt pussla ihop familjelivet, men jag HAR ändå tränat.
Det känns lite som om något äntligen börjat släppa så sakteliga sedan utmattningen, för för första gången sedan innan utmattningen så har jag börjat känna att det finns lite ”gummiband” i mig. Vad menar jag med det då? Jo att efter utmattningen så var det liksom ”stumt” som en bilbältesrem och när det tog stopp (vilket det gjorde snabbt) så fanns det absolut inte en möjlighet i världen att liksom ta i lite mer. När man är i bra form kan man ju lägga i flera växlar till efter att man först tycker att man tar slut, men det har varit som att gå in i en vägg.
Får ändå sån bra stöttning här, lite lagom push och en stor portion förståelse för det man har problem med, vad det än är.
Men NU, nu börjar jag sakta kunna tänja lite på orken i träningen, jag kan ta i liiiite till när jag tycker att jag tagit slut – och det gör ju både träningen roligare och ger mig också möjlighet att välja bland lite fler pass. Min tröskel är fortfarande låg och jag är garanterat bland de absolut sämst tränade på hela gymmet fast jag kört 1,5 år, men det går åtminstone framåt nu. Det har känts jättejobbigt att träna väldigt länge nu eftersom det stått så still, så nu när det finns tendenser till att det rör på sig så känner jag att träningen blev så mycket roligare!
Är det nån av er andra, som har/har haft en utmattning som känner igen sig kanske?
Det finns såklart en MASSA saker jag INTE vill berätta om mig själv med, jag tänker ju inte flagga med saker jag själv inte är vidare stolt över och det har jag såklart en massa sådana sidor med. Att jag inte har något närminne eller namnminne är ju visserligen heller inga positiva saker i sig, men det är liksom som det är och det blir mindre missförstånd om jag är öppen med det tänker jag mig. Men små dåliga sidor behöver jag ju inte belysa, de som känner mig väl har ju ändå upptäckt dem och ni andra får leva i ovisshet 😉
Jag tycker att jag är hyfsat bra på att utmana min ”Comfort zone” genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, och på torsdag blir det en sån där grej som jag helst hade låtit bli men som jag nog bara får hitta ett sätt att ta mig igenom. Det kommer bli pressträff om en grej på jobbet och jag kommer (om allt går som det ska) få mitt projekt godkänt – och då ska vi till någon form av pressträff om det. Det här är nog så långt ifrån vad jag är bekväm med som man kan komma, jag tycker INTE om att stå framför en kamera och framförallt inte i ett sammanhang där jag inte helt vet vad som förväntas av mig och där det känns som minsta fel man gör kan bli så himla dumt. Samtidigt är det ju ganska troligt att det inte alls är intressant för tidningar eller liknande att skriva om detta och då kommer kanske det inte typ nån och jag har oroat mig i onödan. Det kommer naturligtvis inte göra att jag INTE kommer ha ångest över här tills på torsdag…
Man skulle ha självkänslan hos en som nyss fyllt 6 och som själv gärna talar om att han minsann är extra stilig idag i sina regnbågsbyxor!
Nu ska jag gå och lägga mig, är sjukt trött efter stökiga nätter med Filip som drömt mardrömmar kombinerat med tidsomställningen. Kram på er!
Det har både sina för- och nackdelar det här med att blogga. Mest fördelar, jag får terapeuta mig själv, vänner jag inte hinner träffa så ofta jag vill får en uppdatering, jag får en digital dagbok att gå tillbaka i osv. Nackdelen är att det ibland blir så att jag upprepar mig och pratar om sånt jag kanske redan berättat på bloggen, eller att jag tänker att ”alla” vet vad som hänt i helgen eftersom jag tänker att många läser (eller vet, jag VET att många läser, men inte alla och inte regelbundet alltid). Har i alla fall funderat lite och en väldigt stor fördel är att jag också kan berätta saker för er utan att känna att jag tar mig utrymme i er vardag – för här väljer ni ju själva OM och NÄR ni ska läsa. Och om jag då skulle fundera på vad jag vill att ni vet om mig, då blir det ungefär det här:
Efter utmattningen 21-22 så är mitt närminne sänkt med uppemot 80% om jag själv skulle göra en uppskattning. Skriver jag inte upp sånt jag ska göra – OMEDELBART – så är det i princip för alltid borta. Inte bara den där lite tankspridda småbarnsförälder glömskan, utan här är det ekande tomt. Ni vet, alla kan ju gå in i ett rum och undra vad man egentligen gjorde här, för mig blir det så VARJE gång och jag får verkligen anstränga hjärnan till tusen för att komma ihåg (oftast genom att mentalt gå tillbaka i mina egna fotspår). En lurig grej är också att jag kan glömma att kolla det jag skrivit upp att jag ska komma ihåg, vilket gör att jag väldigt lätt missar saker. Det här blir bekymmersamt både på jobbet och hemma, som ni nog förstår. Som tur är verkar åtminstone inlärning funka ganska bra, jag har inga direkta problem att lära mig nya saker övergripande. Den stora fördelen med det här är dock att jag liksom inte har så mycket annat val än att leva mycket mer i nuet, förutom den där lätt gnagande känslan att jag nog glömt något så bekymrar jag mig inte så mycket för saker jag inte gör just nu.
Jag använder listor till det mesta, både hemma och på jobbet. Todoist är detta, vi använder den gemensamt jag och Majken och har tex listor över saker som ska handlas (typ mat) i en gemensam lista.
Jag kommer att ha så himla svårt att komma ihåg ditt namn, om vi inte känt varandra länge. Mitt namnminne som var dåligt redan innan är katastrofalt efter utmattningen, och även min förmåga att placera in vart jag känner dig ifrån. Det är så jäkla dumt, för om man inte kommer ihåg någons namn så är det som att den personen tror att man inte tycker att den är viktig för en – men så är inte alls fallet. I jobbsammanhang är det rent katastrofalt många gånger att inte komma ihåg vem X är, eller träffa X och inte för sitt liv komma ihåg hens namn. Här kommer mitt dåliga minne in också och om du har berättat något viktigt för mig som du ska göra och jag inte frågar om det – snälla, ta det inte som att jag inte bryr mig utan det är bara mitt dåliga minne som ställer till det – jag bryr mig visst!
Jag har svårt att förstå att andra tycker att det är svårt att komma mig nära – jag har fått höra det här ett så pass stort antal gånger att det måste vara åtminstone en del av sanningen, själv tycker jag att jag är tämligen okomplicerad och lätt att lära känna. Vill du lära känna mig mer och tycker det är svårt – säg till eller ställ frågor! (Sen vill ju såklart inte alla människor det, lära känna mig mer menar jag, hahaha!)
Jag pratar ibland innan jag tänker. Det har hoppat ur tusentals grodor ur denna mun när jag inte hunnit tänka igenom saker ordentligt – ibland blir det bara fel och ibland framstår jag nog som orimligt korkad. Jag ÄR i alla fall inte rädd för att ha fel eller inte veta saker, jag frågar gärna om jag inte förstår något (händer typ hela tiden) och har inga problem med att visa att jag har kunskapsluckor. Det är sån jag är och jag kan inte hjälpa det, men jag är i alla fall villig att lära mig nytt.
Som MYCKET random fakta så har jag tydligen grekiskt ursprung enligt formen på mina tår! 😂
Är jag pigg och glad så är jag pratig, till tusen. Förlåt, men gud vad jag kan babbla på då! Är jag å andra sidan trött eller deppig så får du nog dra ur mig minsta mening. Vill du göra mig glad? Ge mig en kram eller säg nåt snällt så lever jag på det hela dagen. Vad jag gillar att prata om? Mat, gården, tv-spel eller filmer!
Jag är inte så självcentrerad som jag kanske framstår som här på bloggen, det har mer med att göra att jag inte vill skriva om sånt som är utanför mig eftersom det är upp till var och en tänker jag. Men jag kan ha fel!
Inteego, eller är man det automatiskt om man tar en selfie?!
Introvert är nog den stämpeln jag sätter på mig själv, jag tycker väldigt mycket om att vara social på jobbet eller med vänner, men i större sammanhang så tar det ENORMT mycket av min energi. Däremot blir jag aldrig direkt trött av att vara själv – för jag riktigt mycket lugn och ro blir jag faktiskt till och med kreativ (även om det händer rätt sällan att jag hinner ha det lugnt så länge). Även här har utmattningen haft stor påverkan och jag måste numer vara mycket noga med att lyssna på min egen dagsform innan jag tackar jag till saker. Svårt när det kräver mindre energi att säga JA än att säga NEJ…
Nähej, nu har ni nog gett upp för längesedan, och här sitter jag och babblar på bara för att jag kände för det. Har ni läst ända hit så tack (och lite förlåt) för din tid! ❤
Känner för att skriva av mig lite men har inget vettigt att säga, så ni får 5 snabba tankar från de senaste dagarna.
I morgon hämtar vi en tuppkyckling av rasen Silverudds Blå till, inte besläktad med de vi har nu. Dels för att få in lite nytt blod inför att vi ska börja (förhoppningsvis) ruva fram lite kycklingar men även för att det är lite lite med 1 tupp på 11 hönor. Den här snyggingen kommer bli svart och jag hoppas att han kommer gå ok att introducera till övriga flocken…
Det är den svarta i mitten, just nu ser han ut så här……men han kommer ser ut ungefär så här som vuxen. Snygg va?!
Jag har klippt mig i ny frisyr – jätteskönt med lite kortare hår! Lite jobbigt att jag inte helt landat i hur jag ska styla det för att inte se ut som en liten badboll dock…. Och blev lite deppig av insikten att jag ser så mycket äldre ut nu i mitt korta hår än sist jag hade kort hår (vilket ju är logiskt eftersom det var typ 9 år sedan jag hade kort hår sist?).
Jag känner mig efter min delvis ”ofrivilliga” paus från träningen en månad riktigt laddad att börja träna igen? Min kondis var ju inte på topp innan och var rent usel nu, men jag känner att det finns liiiite jävlar-anamma i mig nu för första gången sedan utmattningen. Framsteg rent psykiskt om inte annat! Jag hoppas min pepp håller i sig så jag kanske hinner känna att det går framåt fysiskt med.
Det har varit en ganska intensiv men kul dag på jobbet idag, och ett möte med vårt bygg- och fastighetsnätverk gav mängder med energi! Dock blir det ju likt med en sockerkick en dipp en stund efter när man känner hur mycket energi det även tar att hålla i sånt här, men det är jag ju beredd på numer.
En MASSA otroligt engagerade människor!
Jag är likt ALLA andra väldigt o-pepp på vintern som kommer ”igen” nu i veckan. Det är en ny dimension av oro nu med för alla djur som ska klara kylan… Grisarna har fått mängder med hö i sitt lilla hus och i hönshuset har vi nu även satt på plexiskivor för fönstren så vi har gjort allt vi kan, men ändå. Det blir kallt för katterna med, de har ingen uppvärmd yta de kan vara på även om vi har öppet till vårt stall tex. Sen ska man ju se till att alla djur har vatten och inte is med… De enda jag INTE bekymrar mig för i kylan är ankorna, de verkar HELT obrydda över vad det är för temperaturer eller väder ute!
Hönshuset är nu med sista tillägger av plexiglas på insidan helt tätt förutom där vi VILL ha ventilation. Stor skillnad för hönorna!
Sådär, det var vad som for runt i hjärnan just nu, vad skönt det är att liksom få det ur sig med även om det bara är skitsaker. Kram på er!
Jag tappade lite tråden i fånga februari känner jag, det var en massa ord nu på andra halvan som jag liksom inte fick så mycket associationer till. Och lite tomt i huvudet i övrigt med känner jag, nu kommer lite av den där tröttheten som alltid kommer i slutet på vintern med.
Just nu är det den tråkigaste perioden för många saker faktiskt, det är inte så mycket att fota ute pga allt är dött och visset, och det är ingen snö som skapar vackra landskap. Lika död och vissen ser jag själv ut med så här års, huden är så blek så man ser nästan ut som blåvit lättmjölk och de mörka ringarna under ögonen gör inte direkt nåt för utseendet heller. Tittar jag på mina foton tillbaka i åren så tar jag i princip aldrig några bilder på mig själv så här i slutet av vintern, det blir nog först när vårsolen kan locka fram de första fräknarna och man får lite liv i ansiktet igen.
Inte ens håret vill vara med nu, det är frissigt och elektriskt och känns långt och stripigt. Nä, det är dags för lite förändring, och jag har äntligen fått en hyfsat klar bild över hur jag vill ha det – men jag tänker hålla er på halster lite ändå. På måndag är det dags, på morgonen tack vare att min fantastiska frisör kunde stuva om i schemat då jag med några kollegor kommer åka till Energimyndigheten i Eskilstuna på måndag-tisdag för lite utbildning. Vi ska hjälpa till med rådgivning när företagens elkostnadsstöd ska delas ut och vi ska få utbildning inför detta.
Nej men nu har jag haft den här frisyren i alldeles för många år?! Den har varit suverän och lätt att variera, men ni får det ändå bli nåt nytt ett tag!
Så, det är nog en ny frisyr jag längtar efter mest just nu – ja och så lite vårfräknar med då, men det senare lär ju dröja ett tag till…
På ett sätt så skulle kanske många klassa mig som modig. Modig för att vi byggde vår första hus som ganska unga när många tyckte det var galet mycket pengar. Modig för att jag bytte karriär mitt i livet och gav mig ut i något nytt och okänt. Modig nog att ta steget och förstå när jag behöver lyssna på mig själv och därpå återigen byta karriär för att orka med. Modig för att vi följde vår dröm att flytta ut till landet och börja leva gårdsliv. Kanske modigt för att jag delar med mig av mina svårigheter och tillkortakommanden här?
Jag är ganska höjdrädd med, men utmanar gärna mitt mod sådär lite lagom – typ som när man är fast förankrad i en höghöjdsbana till exempel.
Jag kan känna mig själv modig ibland med, när jag liksom radar upp det så här, men just i varje beslut som fattas så tycker jag att jag mest går på min magkänsla och intuition. Intuitionen lyssnar jag väldigt mycket på, jag litar faktiskt i hög grad på att mitt ”inre jag” eller vad vi ska kalla det, faktiskt känner vad som blir bäst. På det sättet kan jag känna att jag kan hålla mig själv om ryggen även om inte andra gör det. Ibland kan mod bara komma av tanken att ”det här har ju en massa andra människor gjort, om de klarar det så klarar säkert jag det med”.
Att byta karriär och bransch sådär mitt i livet är nog det beslut jag själv känner krävde mest mod. Men jag blev så väl omhändertagen och bra bemött, att det inte alls var det som oroat mig som blev jobbigt.
Att lyssna på intuitionen eller magkänslan KAN ju också göra att man avstår från allt det som känns läskigt och obehagligt, men i mitt fall är jag ganska bra på att identifiera känslan och låta den finnas där utan att ta över. Om inte magkänslan bara säger ”NEJ” förstås, då litar jag på DEN känslan och avstår… Men det där obehaget, det har jag övat på att hantera med, varje gång jag ska hålla i ett seminarium eller prata inför folk, då övar jag på det genom att ”Fake it ‘til you make it”, jag ger helt enkelt inte obehagskänslan rum nog att sväva iväg och växa utan försöker se den, acceptera den, men sen köra på ändå.
Jag tror att det som andra ser som mod är nog bara när jag gör saker där lusten överväger just den där oron eller obehaget, och då kanske jag inte känner att jag gjort ett sådär vansinnigt modigt val ändå.
Att ge sig på att själva lägga klinker på altanen kräver också lite mod.
Det ska tilläggas med att orken att jobba emot sitt obehag eller oro självklart varierar från dag till dag, och vissa dagar ORKAR jag inte ta utmaningen. Vissa saker är för mig alldeles för läskiga att jobba mot oron med också, även om det kanske är sånt som andra inte alls tycker kräver mod.
En sak jag är orimligt stolt över är när jag ser uttryck till mod hos mina barn med. Mod att berätta om sånt som känns jobbigt, mod att fråga tjejen man är kär i om hon vill följa med ut och äta, mod att be om hjälp när det är svårt och mod att fatta egna beslut. För finns det något jag vill skicka med mina barn så är det just att VÅGA PROVA (eller nu när jag skrev det så finns det faktiskt en massa saker jag INTE vill att de ska våga prova, men ni fattar). Att det är ok om det blir fel, men att det inte är ok att INTE följa sin magkänsla.
Må mina barn alltid ha modet att gå sin egen väg ❤
Vad är mod för dig? Vad önskar du att du skulle våga göra?
…det är vad rörliga bolånen förväntas ligga på inom kort, enligt SBAB. Ja jag vet, det här är den mest väntade lågkonjunkturen någonsin, klart vi har sparpengar osv, men alltså… aj? Vi har lån på ungefär hälften av gårdens värde, men det kommer bli åtskilliga tusenlappar i månaden framöver och vi kommer behöva tänka oss för lite mer.
Jag ska inte fördjupa mig på något sätt för jag är absolut inte så insatt, men jag kan väl konstatera att vi och ganska många fler kommer tycka att det blir lite jobbigt – och för de som har det sämre ställt eller kanske är ensamstående i ägda fastigheter så blir det såklart MYCKET jobbigt. Men ändå, det var ett besked som påverkade min dag i dag, och garanterat månader (eller snarare år) framöver, så det känns ändå rimligt att snudda ämnet – även fast det är det tristaste man kan skriva om så här på en blogg kanske.
Även nu så känner vi att vi gjort rätt ändå, här på gården finns det möjligheter att åtminstone göra små insatser i vardagen, åtminstone till sommaren när odlingen drar igång på riktigt. Kanske får vi tänka likt mormor fast på ett nytt sätt – att vi sparar pengar på sommaren då vi kan äta egenodlat, pengar som senare kan användas under vintern. För att förvara mat långsiktigt (egenodlad mat alltså) är verkligen inte det lättaste. Inte ens om vi på något sätt lyckas ”reparera” (eller mer bygga upp på nytt) vår jordkällare så är det enkelt att förvara exempelvis potatis en hel vinter. Nu menar jag inte på något sätt att vi är fattiga så vi bara har råd att äta egenodlad potatis, det är inte det, men det ÄR svårt att ta tillvara sånt man odlar för att kunna använda det under vintern. Just nu är vi självförsörjande på frysta tomater (typ som krossade tomater), äppelmust och de flesta sorters marmelad, men övrigt är inte så smidigt att förvara i längden.
Egna tomater är ju något att längta efter oavsett…
Därför ska det ändå bli väldigt kul att testa att odla vintertomater – tomater som med fördel lagras inne över vintern helt enkelt. Vi ska också testa två sorters pumpa (vintersquash och myskpumpa) samt en lagringsbar gurka (sikkimgurka), med förhoppning om ett tillskott på grönsaker till vintern. Jag ska även försöka få tag i frön till foderbetor för att ha att stötta upp till grisarna istället för enbart spannmål köpt av bonden under vinterhalvåret.
I kväll tänkte jag äntligen få tummen ur och få ner mina tomatfröer för i år – lite sent men jag ville heller inte starta för tidigt som jag gjort typ alla andra år… Jag ska också försöka få lite mer ork att under året fylla på mina sådder, det är där jag är sämst för jag har INGEN odlingslust från typ midsommar och framåt – och då behöver man ju fylla på allteftersom i landen för att inte stå utan till hösten.
Det lät säkert dramatiskt det här och det är det ju inte, men man börjar ju ändå tänka lite – och påverkade kommer vi ju alla bli. Hur tänker ni?
godatankar.com 