Nehej, nu har jag ”sunkat runt” här hemma sedan förra torsdagen – först långledig och sen förkyld. Har jobbat hemifrån den här veckan när jag varit som mest förkyld, men som tur är så har den börjat ge sig nu för i morgon håller jag i en konferens-dag. Eller seminarium/workshop dag – vet inte exakt hur jag ska definiera det?
I vilket fall har jag ju innan jag blev förkyld gjort det jag gillar mest, dvs skrotat runt här hemma i jobbar-kläder och grejat, men nu har jobbet på gården stått helt still ett par dagar och jag har suttit och jobbat i myskläder. Till slut slår det faktiskt över även för mig, och i går kväll fick jag ett sånt himla sug att bara klä upp mig litegrann, göra sig lite fin och befinna sig bland folk igen. Orken brukar ta slut fort, men samtidigt får man ju passa på när suget kommer. Kanske räcker det med en kort shopping-tur i helgen, jag behöver några t-shirts och ett par shorts till sommaren, och ibland kan det vara allt jag orkar med i social väg, vi får väl se. För ett år sedan var vi i alla fall finklädda, på bästa M&T’s bröllop:
Riktigt så här fin behöver jag såklart inte vara just nu, men bara nåt annat än skitiga arbetskläder eller myskläder liksom.
Nähä, jag ska dra på mina jobbarkläder igen nu ändå en sväng, innan middagen. Skönt när orken saktar börjar återvända så man kan greja lite ute igen.
Två saker jag sett eller hört i veckan fick igång detta blogginlägg – först var det apropå att Rachel (Yogagirl) är höggravid och sen var det när jag lyssnade på Gynning och Berg. Berg hade fått kloka ord från Niklas Strömstedts mamma (om det nu är relevant och jag minns rätt), om att det alltid är svårast i livet när man befinner sig med fötterna på olika plattformar – tex mellan ”ung” och ”medelålders” eller så. I alla fall.
Jag satt i köket och bläddrade förbi Yogagirls gravidmage en dag, och slogs över att jag nu faktiskt äntligen har fått tillbaka hela min kropp alldeles bara till mig själv? När man är gravid delar man ju kropp och när man ammar ger man av sin kropp – och när man har småbarn delar man absolut sin kropp med någon som gärna vill vara nära och helst i famnen. Eftersom jag har långt mellan barnen så har jag ju i princip delat min kropp med barn under typ 16 års tid – men nu är Filip 6 och det är nog oftare jag som drar upp honom i famnen och vill gosa än tvärtom. Så jag har liksom fått tillbaka min kropp nu, absolut begagnad, lite sliten och inte samma som jag började låna ut någon gång för drygt 16 år sedan givetvis, men nu är den bara min igen.
Tre gånger har jag haft förmånen att ha varit gravid, något jag inte skulle bytt bort mot något i världen men som såklart slitit på kroppen.
Jag försöker ge den det den behöver så gott jag kan, jag tränar och slitna axlar ömmar när jag ska sova om nätterna, min träning nu är det dyraste jag någonsin unnat mig själv. Jag ”lagade bäckenbotten” för att ge kroppen bättre möjligheter att kunna röra sig fritt (förresten nåt av det bästa jag själv unnat mig). Jag äter hyfsat vettigt med hemlagad mat, relativt lite halvfabrikat/snabbmat och mycket grönsaker och fibrer. Jag ser till att jag åtminstone kommer i säng i god tid för att ha TIDEN jag behöver för att sova ordentligt – även om jag rätt ofta sover kasst. Jag läser böcker istället för att scrolla på kvällen och jag tar pauser när jag kommer på att jag behöver (vilket kanske inte i ärlighetens namn jag kommer på tillräckligt ofta, men ändå). Jag spenderar merparten av min lediga tid med att arbeta på gården i lagom takt, så kroppen får absolut vardagsmotion även om jag har ett skrivbordsjobb. Samtidigt protesterar kroppen lite mer högljutt för varje morgon och de småskador och inflammationer man drar på sig är allt svårare att bli av med.
Hur som hur så behöver jag släppa den där andra foten som står kvar på en plattform som tillhör ett yngre jag, sluta balansera och istället förhålla mig till att kroppen är visserligen bättre begagnad, men den är åter MIN och den är (typ) hel och frisk. Sluta känna att det är konstigt och ovant och att jag ser gammal ut med skrattrynkor kring ögonen, och istället bara koncentrera mig på att skaffa fler av just dessa. Inte känna att jag behöver forma kroppen för att medierna säger att jag borde det utan istället forma om garderoben för att passa kroppen. På tal om garderob förresten, Underbara Clara tar alltid såna fantastiska bilder på sig själv i hemmamiljö – men av alla ställen där jag ser ut på olika sätt så är det då inte på hemmaplan jag känner mig snyggast. Här är det ju 100% fokus på funktionellt och tåligt och SKÖNT, arbetsbrallor paras ihop med slitna, håliga toppar med färgstänk på och skorna bekläs med antingen muckboots eller foppatofflor beroende på väder. För att må bäst på gården vill jag behöva tänka NOLL på kläderna – jag ska helst knappt känna att jag har dem på mig och absolut inte känna att jag behöver vara rädd om dem.
Haha, jag fotar mig ju aldrig när jag gör gårdsjobb, det är ju tex bara när jag som här skulle skicka nåt knäppt meddelande till maken typ Eller som här, när man är extra snygg efter en omgång med röjsågen
Nu svamlade jag visst ut lite – men kontentan av det hela är att jag ska ta min fungerande, bättre begagnade kropp med alla dess skavanker och ta klivet upp på den plattform där det inte krockar med min tidigare självbild. Och med det blir det förhoppningsvis mer balans med i tillvaron!
I dag är jag hemma och vabbar, eftersom Filips förskola ringde i går vid lunch då han var dålig i magen. Det verkar som tur var som det var något mycket tillfälligt för han känns pigg och symptomfri här just nu, kanske kan han komma tillbaka till dagis redan i morgon.
Det finns nästan inget som triggar en stor stressreaktion så mycket i mg som att försöka jobba lite när jag vabbar märker jag, kroppen går direkt i aggressiv försvarsställning och jag får tryck över halsen och blir så himla trött. Lösningen är helt ”enkelt” att låtsas ha en helt ledig dag istället, att det inte är någon annan som jobbar heller. Det är såklart inte så enkelt, det blir så galet lätt att man kollar jobbmailen lite snabbt och då är hela stress-karusellen igång igen. Nej, jag lägger undan jobbtelefonen helt istället tror jag.
Var nere och gav grisarna lite frukost nyss, och passade på att öppna växthuset där temperaturen snabbt stiger i solen. Ute verkar däremot aldrig kylan släppa riktigt, kollar jag vädret framöver kan jag KANSKE sikta på att sätta ut tomaterna i växthuset framåt söndag först. Inte optimalt, nu står de trångt och får inte tillräckligt med ljus…
Väl skyddade i värmen inomhus har i alla fall fönster-gurkorna börjat växa så smått.
Fick ett kort ögonblick av existensiell ångest när jag gick och tittade på allt fint häromkring och funderade på små projekt vi har igång eller planerar – någon form av känsla att jag borde ha ett bestämt mål med mitt liv på gården typ. Men jag tror den bara kom pga stressen jag nämnde nyss, det är ju själva arbetet och tiden i sig här som är värdefull, inte ett specifikt mål.
Trots att allt är så sent i år så börjar det ändå bli otroligt vackert och grönt, nu börjar verkligen den mest fantastiska tiden för att vara här hemma… Förresten, nu när det börjat växa lite gräs och så, så kommer våra sommarfår vi har till låns nu på lördag – det ska bli väldigt kul!
Gud så skönt det var med långhelg! Lite extra trevligheter den här helgen med, i söndags firade vi min bror som med familj var i stan – han fyllde jämna 40 i veckan nämligen. Firandet blev dock inte sådär extravagant, utan kanske snarare en extremt lugn skön dag med utflykt och lite vandring på Visingsö följt av middag hemma hos oss. Men, med heltidsarbetande småbarnsföräldrar är det ibland precis det som känns bäst…
Vad konstigt ändå, att ens lillebror kan vara så ”gammal” som 40 ändå?
Filip och lilla kusinen Elsa cyklade runt – perfekt på en ö med få (inga) backar!
Fredagen spenderades som vanligt nu för tiden, dvs utomhus med lite småjobb på gården precis hela dagen. Jag och maken lyckades hinna få till köksträdgården så vi satte potatis och lök och sen täckte vi allt med gammalt ensilage från grannen – så himla skönt att ha det gjort för det har hängt liiiite över mig så fort jag kikat ut mot trädgården. Få ner potatisen är väl ingen superpanik – vi har satt den tidigaste potatisen redan – men att täcka jorden så den inte torkar ut har känts som en prio. Det har ju inte kommit några jättemängder regn ens idag och framöver ser det inte ut att komma något heller, ska det då dessutom (*nån gång*) bli varmt och torrt så behöver vi hålla all fukt vi kan kvar i jorden.
Fullt med potatis och lök och täckt med ensilage!
I dag har det varit en ganska lugn dag, lite tv-spel varvat med gofika och gårdsjobb, för i dag är det minsann min födelsedag! Vi firar inte så värstans mycket, men lite gott fika och önskemat stod på schemat (grillade revben, så jäkla gott). Dessutom fick jag det jag önskat mig allra mest – det en gårdsfru inte kan leva utan (och jag är inte ens ironisk), nämligen ett kanonfint skaft till vår lie, måttanpassat efter just mig! Ska vi få till ängen och sen eget hö till hösten så behöver vi kunna slå ängen med lie, och lien vi snällt nog fick av grannen var superkort. Vi behåller däremot bladet och slipar det, men nu behöver jag inte gå dubbelvikt! Jätteglad för den fina lien – och jag VET att det är ytterst sällan jag får någon att förstå hur briljant Terry Pratchett är, men jag måste ändå slänga in ett citat av DÖDEN…
”IF PEOPLE KNEW WHEN THEY WERE GOING TO DIE, I THINK THEY PROBABLY WOULDN’T LIVE AT ALL.”
Dessutom fick jag ett fint halsband av L, fantastiska chokladpraliner från Chokladfabriken av O och en fin teckning av lilla F, och förutom lien fick jag dessutom en liten budget att handla fina växter för av maken. Så absolut en bra födelsedag, trots att vädret är rätt skruttigt (och jag är SÅ jäkla trött på kylan). Nu ska jag ta ett glas Prosecco och sätta mig och njuta av maten, puss från mig!
I dag har varit en väldigt rolig men samtidigt intensiv dag. Den började med en förmiddag hos Sweco på återbrukskonferens – superintressant innehåll och ännu mer intressanta människor på plats – det blev mycket nätverkande och pratande! Men är man introvert så tar ju det där en bit energi, hur roligt det än är, och toppa det med en eftermiddag med förberedelser inför den konferens jag håller i under morgondagen så var jag rätt mentalt trött.
På schemat för kvällen stod egentligen AW, och eftersom jag har sååå roliga kollegor så är det något jag verkligen kunnat tänka mig – typ vilken dag som helst utom idag. Trött efter förmiddagen och behöver ladda till morgondagen – även om Bubbel på Frimans lät som nåt av det mysigaste man kan spendera sin torsdag med så behövde jag tänka om. Jag fick släppa min FOMO och gick istället och tränade – alltså motpolen till det som tagit energin idag. Där fokuserar man mest bara inåt och behöver inte tänka så värst mycket, det har redan fantastiska tränare gjort åt en. I dag hade jag dessutom lite tur och det var ett ”Strongman-pass” – dvs typ bonnastyrka, min absoluta favoritträning.
Dra tung släde på grusig väg samtidigt som man bär tunga kettlebells, det är så okomplicerat det kan bli men samtidigt svinkul och asjobbigt.
Enkelt och jobbigt, men roligt! Det gav välbehövlig vila för hjärnan och lite påfyllning av energi, samtidigt som det är liiiite troligare att jag sover vettigt i natt. Toppade dessutom av träningen med att åka och hämta ut paket och göra lite småärenden, bara för det var så skönt att vara själv i bilen och bara lyssna på podd (man är ju en Begynner – självklart!) och skratta lite för sig själv.
Så, idag blev det ett väldigt aktivt och medvetet val att faktiskt avstå en jättetrevlig AW och prioritera hjärnvila och kroppsarbete. En viktig lärdom efter utmattningen – att vila genom att göra motsatsen till det som tagit mest energi under dagen!
Det finns så många saker jag skulle vilja ha i vår trädgård, jag vill bygga upp den så det blir en riktigt härlig mormors-trädgård på så stor yta det bara går. Men det kräver ju sin insats i tid och inte minst i pengar, det är ju svindyrt att köpa växter så det liksom BLIR nåt av det hela. Jag har tidigare lagt ut lite drömmar om terassodlingar, och nu vill jag drömma lite om själva trädgården.
Så här ser en översikt av trädgården ut. Det gula är vårt växthus och idag när jag sitter och drömmer så är det området med den röda blomman jag har i huvudet. Lätt att tro att det är en liten yta, men den är nog runt 150-200 kvadratmeter…
Rent allmänt är det några växter jag saknar på gården, och några jag identifierat att jag absolut vill ha är:
Pil – att göra en levande hydda av som höns och barn kan vistas i när de går lösa i trädgården (inte för jag brukar spärra in barnen, hahaha!)
Lavendel – älskar lavendel och har bara kantnepetor nu, vill helst ha ett helt hav av dessa!
Päronträd – i gamla huset planterade vi ett päronträd typ det sista vi gjorde året innan vi sen flyttade (vilket vi ju inte visste då). Det är ett av de få fruktträd som inte finns här på gården (vad vi hittat).
Chili – har i år inte odlat en enda chiliplanta och behöver därför köpa en eller två medelstarka som plantor
Pipranka – när vi byggt vår lilla altan plus pergola framför växthuset så vill jag ha en pipranka som klättrar där, kombinerat med:
Vildvin – på någon av de andra stolparna. Så otroligt fin på hösten och jag saknar den vi hade i förra trädgården.
Mandelträd – hade varit så grymt roligt att ha!
Sötlönn eller sockerlönn – alltså sådan lönn man tar lönnsirap i från. Är visst härdig zon 1-3 bara men om jag ställer den lite skyddat kunde det kanske gå? Aldrig sett i plantskola dock…
Här syns det lilla päronträdet med gula höstlöv. Vad pluttig trädgården var då! Jag älskar hur mycket plats och möjligheter vi har nu på gården, här kan man ha storslagna planer! Enda nackdelen är väl att man måste göra saker lite rejält, annars försvinner det liksom bara. Den här japanska blodlönnen var så futtig när vi satte den när vi byggde vårt förra hus, och när vi flyttade var den så här otroligt fin!
Till min tänkta mormorsrabatt vill jag ha blommor i alla ängens färger, alltså blå, röda och vita i huvudsak, kanske med någon enstaka gul, annars blir rabatterna så lätt rosa-lila och jag tycker det röda sticker ut så fint:
Citrontimjan vore en fin marktäckare under lite nya blomster-rabatter
Allium – finns redan lite i trädgården och de är så vackra
Praktmartorn – jag tror vi har även denna någonstans, men den är så lik mina förhatliga ängstistlar i litet format så jag kan ha rensat bort en del.
Studentnejlika – (”Brinnande kärlek) en röd, hög perenn som vore kanon att ha som riktiga färgklickar.
Fjärilsbuske – (syrenbuddleja) om jag kan få den att övervintra här.
Japansk lönn – återigen pga saknar den vackra vi hade i förra huset!
Hortensia – stora sorter!
Rosor – såklart! Ingen mormorsrabatt är väl komplett utan? Helst röda i den här rabatten då, några lägre, några klättrande och några lite högre…
Bildgooglade alla våra blommor förra sommaren men kommer bara ihåg såpnejlikans namn…
I mormorsrabatt får jag kombinera in lite av de frösådda sommarblommor som finns här sedan innan tänker jag, så det går ihop med hela landet. Vi har tex massor med såpnejlika och andra blommor som jag inte minns namnet på. Bland perenner finns jättedaggkåpa, kärleksört och kantnepeta, kanske att man kan ta sticklingar eller dela några av dessa.
Den fina blomsterrabatten som syns till vänster är HELT övertagen av kvickrot, så jag måste liksom gräva ur den. Men ska försöka ta fröer och spara alla gamla växter som bara går – för att kunna återplantera sen när rabatten är fri från ogräs.
Åh vad jag vill ha massor med energi, tid och en oändlig budget känner jag nu – och riktig VÅR!!!!
Alltså tröttheten i mig denna veckan, den är helt enorm. Ska jag killgissa så är de en blandning av aktiva helger, jobb, allergi, störda nätter och vårtrötthet – resultatet är i alla fall att jag har prick noll ork just nu. Och det är då det blir svårt, att känna och tillåta sig bara vara trött men utan att fastna i den sortens vila som gör att man blir ännu tröttare (att vara HELT inaktiv en längre period). Sen ska ju ändå vardagen hinnas med ändå, den kommer man ju inte ifrån. Djur ska ha mat och vatten (inte så betungande) och alla jäkla växter ska ju ses om (mycket tråkigare) och så ska såklart jobbet skötas med.
Man VILL ju så himla mycket också, jag har just kollat trädgårdstider och skulle vilja sätta igång med minst 5 olika trädgårdsprojekt… Det är ju SÅ kul och ger ju så mycket energi, men samtidigt kan jag inte köra igång med minsta lilla när jag är så här trött, finns det ingen energi så funkar det inte. Hade det varit innan utmattningen så hade jag nog bara kört på utan att känna efter, men när jag är så här trött nu så finns det NOLL att ta av. Men det är inte nattsvart, absolut inte, om jag bara lyssnar på mig själv så brukar det inte ta så lång tid att komma på fötter igen. Det blir helt enkelt att återigen denna vecka ta och lägga sig riktigt tidigt, och bara drömma lite om att energin ska komma tillbaka…
Jag har varit ganska ihärdig med träningen det här året och verkligen prioriterat in träning så det i princip alltid blir 3 pass i veckan, även om jag ibland får ta andra pass än jag tänkt eftersom det antingen varit ett ”idiot-pass” (dvs sjukt jobbigt och bara flås) eller för att vi behövt pussla ihop familjelivet, men jag HAR ändå tränat.
Det känns lite som om något äntligen börjat släppa så sakteliga sedan utmattningen, för för första gången sedan innan utmattningen så har jag börjat känna att det finns lite ”gummiband” i mig. Vad menar jag med det då? Jo att efter utmattningen så var det liksom ”stumt” som en bilbältesrem och när det tog stopp (vilket det gjorde snabbt) så fanns det absolut inte en möjlighet i världen att liksom ta i lite mer. När man är i bra form kan man ju lägga i flera växlar till efter att man först tycker att man tar slut, men det har varit som att gå in i en vägg.
Får ändå sån bra stöttning här, lite lagom push och en stor portion förståelse för det man har problem med, vad det än är.
Men NU, nu börjar jag sakta kunna tänja lite på orken i träningen, jag kan ta i liiiite till när jag tycker att jag tagit slut – och det gör ju både träningen roligare och ger mig också möjlighet att välja bland lite fler pass. Min tröskel är fortfarande låg och jag är garanterat bland de absolut sämst tränade på hela gymmet fast jag kört 1,5 år, men det går åtminstone framåt nu. Det har känts jättejobbigt att träna väldigt länge nu eftersom det stått så still, så nu när det finns tendenser till att det rör på sig så känner jag att träningen blev så mycket roligare!
Är det nån av er andra, som har/har haft en utmattning som känner igen sig kanske?
Det finns såklart en MASSA saker jag INTE vill berätta om mig själv med, jag tänker ju inte flagga med saker jag själv inte är vidare stolt över och det har jag såklart en massa sådana sidor med. Att jag inte har något närminne eller namnminne är ju visserligen heller inga positiva saker i sig, men det är liksom som det är och det blir mindre missförstånd om jag är öppen med det tänker jag mig. Men små dåliga sidor behöver jag ju inte belysa, de som känner mig väl har ju ändå upptäckt dem och ni andra får leva i ovisshet 😉
Jag tycker att jag är hyfsat bra på att utmana min ”Comfort zone” genom att utsätta mig för saker jag inte är helt bekväm med, och på torsdag blir det en sån där grej som jag helst hade låtit bli men som jag nog bara får hitta ett sätt att ta mig igenom. Det kommer bli pressträff om en grej på jobbet och jag kommer (om allt går som det ska) få mitt projekt godkänt – och då ska vi till någon form av pressträff om det. Det här är nog så långt ifrån vad jag är bekväm med som man kan komma, jag tycker INTE om att stå framför en kamera och framförallt inte i ett sammanhang där jag inte helt vet vad som förväntas av mig och där det känns som minsta fel man gör kan bli så himla dumt. Samtidigt är det ju ganska troligt att det inte alls är intressant för tidningar eller liknande att skriva om detta och då kommer kanske det inte typ nån och jag har oroat mig i onödan. Det kommer naturligtvis inte göra att jag INTE kommer ha ångest över här tills på torsdag…
Man skulle ha självkänslan hos en som nyss fyllt 6 och som själv gärna talar om att han minsann är extra stilig idag i sina regnbågsbyxor!
Nu ska jag gå och lägga mig, är sjukt trött efter stökiga nätter med Filip som drömt mardrömmar kombinerat med tidsomställningen. Kram på er!
Det har både sina för- och nackdelar det här med att blogga. Mest fördelar, jag får terapeuta mig själv, vänner jag inte hinner träffa så ofta jag vill får en uppdatering, jag får en digital dagbok att gå tillbaka i osv. Nackdelen är att det ibland blir så att jag upprepar mig och pratar om sånt jag kanske redan berättat på bloggen, eller att jag tänker att ”alla” vet vad som hänt i helgen eftersom jag tänker att många läser (eller vet, jag VET att många läser, men inte alla och inte regelbundet alltid). Har i alla fall funderat lite och en väldigt stor fördel är att jag också kan berätta saker för er utan att känna att jag tar mig utrymme i er vardag – för här väljer ni ju själva OM och NÄR ni ska läsa. Och om jag då skulle fundera på vad jag vill att ni vet om mig, då blir det ungefär det här:
Efter utmattningen 21-22 så är mitt närminne sänkt med uppemot 80% om jag själv skulle göra en uppskattning. Skriver jag inte upp sånt jag ska göra – OMEDELBART – så är det i princip för alltid borta. Inte bara den där lite tankspridda småbarnsförälder glömskan, utan här är det ekande tomt. Ni vet, alla kan ju gå in i ett rum och undra vad man egentligen gjorde här, för mig blir det så VARJE gång och jag får verkligen anstränga hjärnan till tusen för att komma ihåg (oftast genom att mentalt gå tillbaka i mina egna fotspår). En lurig grej är också att jag kan glömma att kolla det jag skrivit upp att jag ska komma ihåg, vilket gör att jag väldigt lätt missar saker. Det här blir bekymmersamt både på jobbet och hemma, som ni nog förstår. Som tur är verkar åtminstone inlärning funka ganska bra, jag har inga direkta problem att lära mig nya saker övergripande. Den stora fördelen med det här är dock att jag liksom inte har så mycket annat val än att leva mycket mer i nuet, förutom den där lätt gnagande känslan att jag nog glömt något så bekymrar jag mig inte så mycket för saker jag inte gör just nu.
Jag använder listor till det mesta, både hemma och på jobbet. Todoist är detta, vi använder den gemensamt jag och Majken och har tex listor över saker som ska handlas (typ mat) i en gemensam lista.
Jag kommer att ha så himla svårt att komma ihåg ditt namn, om vi inte känt varandra länge. Mitt namnminne som var dåligt redan innan är katastrofalt efter utmattningen, och även min förmåga att placera in vart jag känner dig ifrån. Det är så jäkla dumt, för om man inte kommer ihåg någons namn så är det som att den personen tror att man inte tycker att den är viktig för en – men så är inte alls fallet. I jobbsammanhang är det rent katastrofalt många gånger att inte komma ihåg vem X är, eller träffa X och inte för sitt liv komma ihåg hens namn. Här kommer mitt dåliga minne in också och om du har berättat något viktigt för mig som du ska göra och jag inte frågar om det – snälla, ta det inte som att jag inte bryr mig utan det är bara mitt dåliga minne som ställer till det – jag bryr mig visst!
Jag har svårt att förstå att andra tycker att det är svårt att komma mig nära – jag har fått höra det här ett så pass stort antal gånger att det måste vara åtminstone en del av sanningen, själv tycker jag att jag är tämligen okomplicerad och lätt att lära känna. Vill du lära känna mig mer och tycker det är svårt – säg till eller ställ frågor! (Sen vill ju såklart inte alla människor det, lära känna mig mer menar jag, hahaha!)
Jag pratar ibland innan jag tänker. Det har hoppat ur tusentals grodor ur denna mun när jag inte hunnit tänka igenom saker ordentligt – ibland blir det bara fel och ibland framstår jag nog som orimligt korkad. Jag ÄR i alla fall inte rädd för att ha fel eller inte veta saker, jag frågar gärna om jag inte förstår något (händer typ hela tiden) och har inga problem med att visa att jag har kunskapsluckor. Det är sån jag är och jag kan inte hjälpa det, men jag är i alla fall villig att lära mig nytt.
Som MYCKET random fakta så har jag tydligen grekiskt ursprung enligt formen på mina tår! 😂
Är jag pigg och glad så är jag pratig, till tusen. Förlåt, men gud vad jag kan babbla på då! Är jag å andra sidan trött eller deppig så får du nog dra ur mig minsta mening. Vill du göra mig glad? Ge mig en kram eller säg nåt snällt så lever jag på det hela dagen. Vad jag gillar att prata om? Mat, gården, tv-spel eller filmer!
Jag är inte så självcentrerad som jag kanske framstår som här på bloggen, det har mer med att göra att jag inte vill skriva om sånt som är utanför mig eftersom det är upp till var och en tänker jag. Men jag kan ha fel!
Inteego, eller är man det automatiskt om man tar en selfie?!
Introvert är nog den stämpeln jag sätter på mig själv, jag tycker väldigt mycket om att vara social på jobbet eller med vänner, men i större sammanhang så tar det ENORMT mycket av min energi. Däremot blir jag aldrig direkt trött av att vara själv – för jag riktigt mycket lugn och ro blir jag faktiskt till och med kreativ (även om det händer rätt sällan att jag hinner ha det lugnt så länge). Även här har utmattningen haft stor påverkan och jag måste numer vara mycket noga med att lyssna på min egen dagsform innan jag tackar jag till saker. Svårt när det kräver mindre energi att säga JA än att säga NEJ…
Nähej, nu har ni nog gett upp för längesedan, och här sitter jag och babblar på bara för att jag kände för det. Har ni läst ända hit så tack (och lite förlåt) för din tid! ❤
godatankar.com 