Vill inte vara en rädd liten tant

För det första, igår var verkligen en helt fantastisk dag, vilket underbart soligt och varmt höstväder det var! Kändes ganska stor skillnad i dag när vinden slagit om till nordan, även om det var fint ute i dag med. Vi har haft en generellt sätt ganska lugnt och skön helg, lite dahlior och några medelhavsträd som behövde komma in från kylan mest, så idag roade vi oss med att bygga lite på lösdriften – för att det är så kul. Har däremot landat (just nu i alla fall) i att vi kanske skulle ägna lite mer tid åt oss själva och varandra istället för att skaffa kor, och vänta med korna tills vi inte har (så många) barn hemma att ta hand om.

Kom på att det är lättare att hålla ordning på dahliorna om de får bo i varsin kartong, eller skolåda.

I vilket fall, mitt under att vi höll på att sätta reglar på lösdriften (som vi ändå kommer bygga nu pga kul och alltid bra att ha) så fick jag en sån sjuk yrsel-attack att jag var tvungen att sätta mig ner på marken, för att inte kräkas om inte annat. Har haft lite yrsel då och då det senaste halvåret, men väldigt snabbt övergående, och samma med illamående. Har haft kristallsjukan tidigare, men det här var inte samma känsla – men googlade lite och det hör troligen ihop med *trumvirvel* förklimakteriet! Såklart…. För varför inte? Fick sitta en stund helt still, sen fick jag lite stöd när jag, likt en 90-åring långsamt gick upp till huset, där jag plötsligt utmattad somnade i soffan en stund. Den värsta yrseln har lagt sig, men inte allt, och jag är galet trött. Antar att hela kroppen reagerade på nåt vis.

Nöjesbygge som enbart görs av lust. Tills jag blev yr i alla fall…

Kikar jag på mig själv i spegeln nu har jag dessutom för ovanlighetens skull en massa blåmärken med. På nyckelbenen efter power cleans, tillsammans med skavsår på tummarna, på revbenen efter jumping bar muscle ups, på knäna efter paintball – och så fortfarande min jätte-lårkaka efter det sistnämnda med.

Snyggt blågrön en vecka senare. Har inte haft ett sånt blåmärke sen jag tränade kickboxning!

Men faktiskt satt vi och pratade om varför vi känner det är så viktigt att träna, i går kväll. Mitt främsta mål med att träna är att jag ska känna mig stark och kapabel i kroppen tills jag är riktigt gammal. Därpå kommer att jag vill vara stark nog för att greja med allt jag vill NU, och som trea att det påverkar även det psykiska måendet. En oväntad bonus har sen varit nya vänner, som jag är väldigt glad för!

Sen har man ju vissa dagar MER ont i kroppen än om man inte tränat, men det är inte samma sorts ont i kroppen som jag får av att INTE träna.

Dagens yrsel med påföljande inkapacitet blev liksom bara ett kvitto på hur jag absolut inte vill känna när jag blir äldre. Må jag ”aldrig” stappla fram på ben som är rädda att ramla, utan jag vill kunna känna att jag kan röra mig åtminstone relativt fritt!

Nu ska jag strax gå och lägga mig (klockan är lite efter åtta), eftersom jag då blev totalt utmattad av den här yrseln. Hoppas verkligen att den är över till i morgon, den här veckan har vi en stor leverans i form av Klimatpitchen på tisdag, och den behöver jag liksom kunna leverera på. Håll tummarna för mig!

Oktober 2018-2025

Den jag bloggar för är ju mig själv, i första, andra och tredje hand, även om det gör mig väldigt glad (och förvånad) att just DU läser också. Men jag är dålig på att läsa min egen blogg, men igår kväll tog jag och gick igenom de senaste 8 oktobermånaderna på bloggen (går att hitta om man kikar i menyn ”arkiv”). Några saker som slår mig:

  • Vad mycket mysigt vi gjorde med barnen när de var mindre, vi var ute i skogen och vandrade var och varannan helg, och alla var med och det var till och med mestadels konfliktfritt. Sen hände något, för typ 5 år sedan så började (gissningsvis) tonårskonflikterna med min äldsta och senare även med mellankillen. De ville inte hänga med ut längre (såklart när man är tonåring, det är väl som det ska vara) och jag har kämpat så himla mycket med olika konflikter sedan dess – de tar så himla hårt på mig. Jag känner väldigt starkt att vi är en trasig eller halv familj nu, pga dessa konflikter.
  • Vad mycket vi har gjort FÖR barnen! Så mycket i det jag skriver handlar om att barnen ska ha det bra, vi försöker verkligen skapa alla förutsättningar vi kan för att ge dem en så fin barndom som möjligt. Så himla många gånger jag slagit knut på mig för att försöka bemöta allas behov. Jag har säkert gjort tusen fel, men herregud vad jag har försökt!
  • Jag verkar ha en deppig period i varje oktober, följt av en del egenreflekterande inlägg. Lite intressant, jag hade nog inte sett det mönstret utan bloggen. Har inte känt mig så deppig (än) i höst, men det kan ju komma och gå lite (har inga depressionsproblem men har ju som alla andra perioder som är deppigare och såna som är gladare)
Bra att påminna sig själv, det syns inte utanpå om det gör ont inuti
  • Jag har fotat så himla många fina bilder? Det här är verkligen en sak jag vill komma tillbaka till, för JAG blir så glad av alla bilder, på familjen och naturen och även på mig själv. Känner mig så obekväm i min kroppsstorlek just nu att jag inte vill fota mig själv alls helst, men det är ändå mycket värt att få se lite bilder på sig själv med genom åren, så jag ska försöka bortse från det.
  • När man bläddrar tillbaka så skulle jag vilja påstå att jag varit extremt stresstålig som inte blev utmattad tidigare, och nästan varenda inlägg ursäktar jag mig för att jag inte orkat med mer.
  • Vad mycket jag har gjort och utvecklats! Jag har lärt mig så vansinnigt mycket saker genom karriärsbyten och utbildningar, av kontakter och arbetsplatser. Känner mig faktiskt lite stolt.
Från oktober 2020, när det var pandemi och vi fick köra en del av utbildningen till produktionsledare digitalt.
  • Jag har länge, länge saknat mer umgänge med kompisar, eller ens att ha nära kompisar. Det är kanske dags att bara inse att det är vad det är och vara glad för de stunder som finns, och vara glad för nya bekantskaper som dykt upp (vilket jag verkligen är!)
  • Vilken skillnad det blev i vårt liv när vi flyttade ut till gården! Det lyser igenom i varje inlägg hur mycket jag älskar den… MEN, det har sammanfallit med mindre ”kvalitetstid” och utflykter med barnen, eller i alla fall sånt man fotar.

Jag tar med mig några saker av det här med. Vi har inte varit på skogsutflykt en enda gång i sommar/höst, så det är hög tid att snöra på sig vandringsskorna och ta med nåt gott att laga över elden. Kan känna en fysisk dragningskraft till att få komma ut i skogen nu, jag behöver prioritera in det bums. Jag vill också plocka upp den riktiga kameran mer, de bilderna är något annat än de man tar med mobilen, och jag vill gärna lägga tid på det eftersom det gör mig glad. Jag tänker också att jag ska fortsätta öva på att vara lite snällare mot mig själv, och i hur jag pratar med mig själv i huvudet. Jag fastnar väldigt ofta i att jag kunde/borde ha gjort bättre, oavsett vad det gäller, men jag gör verkligen mitt bästa enligt vad jag förmår för stunden. Jag har ju också haft funderingar på att sluta blogga, men när jag läser min egen blogg nu så känner jag ändå att jag nog vill fortsätta kunna läsa, även om kommande år. Jag kanske måste få vara så personlig ändå, för att det ska få vara någon substans i texten.

Kanske kommer mina barn läsa bloggen, om den finns kvar, någon gång när de blir vuxna. Kanske kan de förstå hur gärna jag velat deras bästa och att jag verkligen försökt. Kanske kommer de bara tänka att deras morsa var dum som lade ut bilder på dem. Jag vet inte.

23 favoriter

Eftersom blogginspirationen just nu falerar och jag inte riktigt hittar till min vanliga identitet på bloggen, så har jag snott en lista, från Underbara Clara.

Blomma

Fruktansvärt svårt att välja! Men om jag måste så väljer jag Hortensia då, de blir så maffiga och finns i såna fantastiska färger.

Fast pioner med, sådär på vårkanten….

Mikromat

Gör ingen mat i mikro? Eller alltså, jag värmer ju matlådor, men inget annat. Tips är iofs att pochera ägg i mikro, funkar t.ex. ypperligt när man är på jobbet och vill snabbkoka ett ägg eller två.

Sällskapsspel

UNO – tillräckligt enkelt för att man inte ska behöva koncentrera sig på någon långsiktig strategi, lagom lång speltid och framförallt så har det ett mått av skadeglädje när man får kasta på någon en +4!

Fikabröd

Semlor, hur kan man välja något annat? Är det inte semlesäsong så väljer jag Mandelpastej från Malmborgs konditori.

Kärleken till semlor finns hos alla familjemedlemmar utom en. Här är lilla F, som inte är den som inte gillar semlor!

Kaffe

Finns inget som slår kokkaffe vid en eld, men annars dricker jag mest kopiösa mängder svart (men inte starkt) bryggkaffe. Ska det vara finkaffe ute så tar jag oftast Cappuccino.

binary comment

Låt

Nope, kan inte välja en enda, det är väldigt humörbaserat och jag lyssnar heller inte supermycket på musik. Eller ok, ska man få det absolut goaste gunget så väljer jag P.I.M.P remixat av Heedegard.

Läsk

Dricker nästan aldrig, men ska jag välja på typ snabbmatsställe så tar jag oftast Sprite Zero, eller Cola Zero.

Hårprodukt
Kevin Murphy Touchable (spray vax) som är HELA hemligheten med att jag kan fixa till håret. Och en bra frisör då med, såklart.

Ost
Montagnolo, romrussinost, Kaltbach Creamy, Karamellost… Alltså, typ all ost. ÄLSKAR ost.

Ja tack.

Trosor

Gillar två varianter från Lindex lite extra mycket, de här i sömlös modell när jag ska träna eller de här i supermjuk kvalitet med bomullsspets som är otroligt sköna. Skulle inte ta på mig ett par string om jag så fick betalt.

Högtid

Påsk, den är tämligen kravlös och medför inte den känsla av misslyckande som julen nästan alltid gör, plus att den oftast i någon mån markerar att våren är på gång.

Lösgodis

Äter nästan aldrig lösgodis (gillar fikabröd bättre), men någon gång ibland blir jag sugen på praliner fyllda med sprit eller likör, och ibland blir jag sugen på saltlakrits.

Strumpor

Har verkligen inga speciella, men skulle gärna ta emot tips. Vi har ett klinkergolv med lite grov yta i nästan alla rum hemma, och det ÄTER strumpor. Väljer gärna strumpor i merinoull om jag hittar till vettigt pris, de verkar hålla lite längre.

Te

Eftersom jag dricker ganska mycket kaffe så försöker jag hålla mitt te-drickande koffeinfritt. Helst med chokladmynta-blad från trädgården, eller annars något smaksatt Roibos.

Sneakers

Har ett par sjukt sköna i beige mocka från Din Sko’s märke Pace (om jag minns rätt). Har haft dem i flera år men de är fantastiska!

Tid på dagen

08:00-10:00 om det är helg och jag får sitta i lugn och ro hemma och dricka kaffe – helst ute på altanen om det är sommar.

Mascara

L’Oréal Paris Volume Million Lashes, den guldiga, men det är för den ofta finns att köpa på ICA Maxi…

Grönsak

Hemodlade smakrika cocktailtomater

Nagellacksfärg

Åh gud, målar nästan aldrig naglarna, mest för att jag är så himla dålig på att ta bort det när det flagnar och då ser mina händer ut som ett barns. Men nån dammig mörkrosa-vinröd?

Glass

Vit choklad gelato, alla dagar i veckan.

Sysselsättning en ensamkväll

Har jag ett bra tv-spel så absolut det, annars en bok och något gott att äta som jag inte köper annars. Hade absolut kunnat tänka mig att ha en eller ett par sådana här i månaden, men det är ju liksom inte görbart.

Författare

Terry Pratchett kommer alltid vara högst rankad, men älskar även Camilla Läckberg och min senaste upptäckt inom Fantasy- Sarah J. Maas (har ni missat så LÄS!!!)

Kudde

En mjuk och go latexkudde som håller formen och ger lagom stöd.

Att prioritera

I dag har jag hållit konferens på jobbet, och i vanlig ordning rider man först på någon form av energi-våg där man är superskärpt och alert under tiden, för att sedan landa i någon form av halv-koma efter. Och det är ok, eftersom det är en topp och jag i princip alltid kan planera in lite mer ”hjärndöda” arbetsuppgifter efter i ett lugnt tempo, vilket gör att det funkar. Jag har också VÄRLDENS träningsvärk i dag efter ”Cindy” i går, alla träningspass som har tjejnamn brukar vara jobbiga och så även denna – så pass att jag nästan inte vet om jag har typ influensa-ont i kroppen eller bara träningsvärk. Jag kommer helt enkelt inte göra många knop idag.

Sällan jag ser så här uppklädd ut på hemmaplan!

I helgen var mamma förbi, och hjälpte bland annat till med att ta hand om vindruvor för att göra saft. Så himla tacksamt att få två händer till som hjälper! Och trevligt sällskap dessutom. Hon uttryckte lite oro över allt vi tar på oss att göra, och det är SVÅRT att inte göra saker här på gården eftersom det antingen är så himla kul (typ bygga lösdrift, asroligt projekt, eller anlägga perenn-rabatter) eller känns som att man kastar bort en resurs (typ om man inte tar hand om grönsaker, bär och frukter som är mogna). Och ja, vår och höst blir det tämligen intensivt, först när allt ska sås och planteras, och sedan nu på hösten när allt ska tas om hand. I år har vi ändå förenklat genom att frysa in mängder med bär mm, för att kunna göra sylt och sånt under vintern istället.

Men, det som inte syns (här eller på instagram) är ju också allt vi prioriterar bort. Typ städning inne, att rensa ogräs (görs bara när jag får lust) och att hålla ordning i stall och garage. Det får bli vad det blir, i väldigt stor utsträckning, och det får också bli anpassat till årstiden som råder. Sommartid kommer det absolut vara både sandigt och dammigt inne, när man lägger nästan all ledig tid utomhus, och under vintern får man försöka komma ifatt lite, och organisera i ordning kaoset efter sommaren som uppstår i stall och garage t.ex. Sen blir det ju heller knappt ingen tid som läggs på att träffa vänner, men det är mer för att det är svårt att få ihop tider med folk (och på att jag inte heller har så himla mycket vänner i ärlighetens namn). Just det, det läggs heller ingen tid alls på sånt som *alla* håller på med (enligt sociala medier), dvs skönhetsrutiner, shopping (nytt eller second hand) eller restaurangbesök.

Vardagar prioriteras träning och matlagning, så vi ska hålla ihop rent fysiskt och så att barnen ska få näringsriktig mat, inget annat hinns liksom med.

Så, vad väljer DU bort, till förmån för något annat?

Morgon i september

Jag tar jobbväskan på min axel och kommer i sista sekund på att jag ska ha med matlådan med. Kliver utanför dörren, och temperaturen som ligger på 0 grader får mig att dra efter andan. Det är alldeles tyst och stilla, och bara mina egna steg på grusgången hörs. Solens första strålar håller på att leta sig upp och träffar än så länge bara trädtopparna på skogen omkring – betesmarkerna ligger täckta av frost och ett par meter ovanför svävar dimslöjor som ännu inte nåtts av solen. Varje litet grässtrå har ett fint lager av iskristaller, och jag måste stanna till och ta ett foto.

Jag sätter mig i bilen, och eftersom det är vägarbete längs E4 så tar jag gamla Grännavägen in mot jobbet. I bilen surrar mina morgonkompisar David och Linnea i P3. Längs hela vägen in njuter jag, av de milda färgskalorna på åkrar och ängar, dämpade av ett lager frost, och av de varma solstrålarna som sakta letar sig mot marken. Jag ser kor som står och puffar ut varm andedräkt där de står och har börjat beta sin frukost, jag ser åkrar som skimrar i frostnupet grönt, en del i varma jordtoner av brunt och en del i bleka rågtoner där det står kvar halm. Vindkraftverkens smäckra blad står nästan still, och ser nästan självlysande ut eftersom solen når dem först – och mellan dem flyger en flock stora fåglar vars art jag inte kan urskilja på långt håll.

När jag kommer till Kaxholmen blir det rent magiskt, eftersom det ligger ett tjockt, dansande lager av dimslöjor över Landsjön, och solen når precis de översta små vipporna av dimma. Jag önskar jag haft en kamera med mig, och massor med tid att stanna, men bestämmer mig i alla fall för att försöka fånga morgonen i ord. Väl ute på motorvägen går sträckan förbi alla de segelbåtar som ännu ligger i hamnen, i stilla vatten. Längs med trädgårdar och planteringar jag passerar börjar färgerna precis skifta mot hösttoner, här ser jag ingen frost ännu.

Jag är så tacksam för att vi bor på vår gård, och även tacksam för vägen till och från den – det ger ett helt annat lugn än att köa i stadstrafik. Jag går lite på knäna just nu känner jag, och maken med, och då ger ändå den här halvtimmen en stunds vila. Det är en av mina bästa egenskaper förresten, att jag på riktigt SER allt vackert omkring mig, och verkligen njuter av det. Jag önskar er alla den förmågan, och hoppas ni har möjlighet att njuta av den fantastiska naturen just nu – jag hade själv velat ta ett par dagar ledigt för att göra just det, men det är inte läge just nu.

Överväldigad*

Jag behöver skriva av mig lite, och idag tänkte jag INTE lägga till en massa självklarheter som att jag älskar mina barn eller så, vid det här laget vet ni antingen det eller så spelar det ingen roll om jag skriver det eller ej.

Just nu känner jag mig helt mentalt slutkörd. Jag har ju varit sjuk hela veckan, men eftersom det var en massa externa aktiviteter så jobbade jag ändå måndag-torsdag, vilket gick hjälpligt med lite ipren. I fredags såg jag fram emot att till slut få vara sjuk på riktigt och bara ta hand om mig själv. Det funkade helt ok efter att barnen kommit iväg till skolan och innan det var dags att hämta F från fritids för att åka till simskola, alltså blev det ändå bara några få timmar.

Jag är inte helt pigg ännu, men jag mår bättre. Tyvärr lagom till att bli ”avlöst” av maken som istället har sin sjuktopp nu i helgen, vilket innebär att jag såklart behövt hantera mycket av familjens måsten – eftersom han fick hantera en del av mina förra veckan. Helgen har varit rätt jobbig, lördagen kunde jag vara ute och greja lite i trädgården som hade stort behov av lite kärlek. Det hade varit avkopplande om inte lilla F gått efter mig och ville leka nåt hela tiden. Och eftersom jag också hela tiden har i bakhuvudet att man inte får tillbaka tid med sina barn så innebar det såklart också ett KONSTANT dåligt samvete samt stress över att ”hinna klart” lite saker ute, eller bara att VILJA göra det för jag tycker att det är roligt.

På lördagskvällen åt vi kräftor eftersom jag för nästan två veckor sedan beställt dem till torsdagens reko-ring. Det är typ bara jag och mellansonen L som gillar kräftor, F ville bara leka med en hela tiden, maken var jättehängig och O ville nog helst bara sätta sig och spela. Alltså blev kvällen halvdan. Ibland, som just då, tycker jag att det är himla trist att ha vara enda tjejen i familjen, för det gick inte prata om nåt. Killarna ville prata om spel och maken orkade inget (såklart), och det blev inte alls den trevliga kvällen jag hade tänkt för alla.

I dag var jag tvungen att åka och handla inför veckan, för kylen (kylarna) gapade tämligen tomma och bara tomat och potatis kan vi inte leva på. Släppte av F på kalas och åkte och handlade, hämtade sen upp honom på vägen hem. OMEDELBART började tjatet om att vi skulle leka ”med bilar” vilket är det ABSOLUT tråkigaste jag vet, vilket jag faktiskt också förklarat för honom att jag tycker och jag är inget bra på att bara sitta och köra runt. Men klart jag får dåligt samvete för det ändå. Dammade en sväng för att äldsta sonen skulle kunna dammsuga och torka golvet, vilket gjordes utan gnäll men också halvbra eftersom det fortfarande ligger damm i hörnen och under saker han inte flyttar. Men valet är att gå efter och tjata och ”gnälla” eller att det bara blir typ lite gjort i alla fall, och sen såklart ändå berömma eftersom annars kommer det ALDRIG dammsugas igen. Mellansonen städade badrum innan han drog till kompisar, men även där såklart inte allt som behöver göras i ett badrum, samma alternativ med tjat eller bara gilla läget med honom. Och javisst förresten, dåligt samvete för att jag inte skjutsade honom ända till sin kompis utan bara in till stan – jag vet att han inte kommer röra sig alls idag annars och han behövde få en kort promenad, men då var jag såklart en pest.

Jag är SÅ trött i huvudet av allt som ska hållas i ordning på, organiseras, se till att det görs, frågor som kommer, böner om saker som ska göras och det ständiga dåliga samvetet att man inte är tillräckligt bra för NÅN eftersom barnen ALLTID tycker att man är pest. Jag är trött i kroppen med och hela bröstryggen har låst sig som den har en tendens att göra när jag gjort för mycket en dag, det känns som det varit sådan sedan semestern tog slut. Jag har inte kunnat träna på hela veckan pga sjuk, vilket också gjort att den egentiden det innebär inte har blivit av. Jag skulle behöva minst en veckas ledighet utan familjen känns det som och såklart har jag även dåligt samvete över det. Jag skulle åtminstone behöva ta en dusch i lugn och ro men det är ALLTID nån som vill något även när jag duschar, så det blir inte heller någon vidare egentid.

I morgon är jag ”pigg” nog att jobba igen tror jag, men det kommer bli hemifrån för att inte nån ska smittas på jobbet. Då kommer såklart alla vardagsmåsten tävla om mitt dåliga samvete över jobbmåsten, speciellt som jag var iväg två dagar förra veckan och sjuk en och därför ligger efter i min egen workload på jobbet, som ju annars i princip aldrig är stressigt.

Det var skönt att bara få kräkas ur sig lite en stund. Det kommer bättre dagar och andra dagar och jag kommer SÄKERLIGEN sakna barnens ständiga krav på uppmärksamhet när de flyttar hemifrån, men just precis nu vill jag bara att de ska klara sig själva en liten stund. Ok?

*Tycker egentligen att engelskans ”overwhelmed” är ett bättre ord, överväldigad på svenska låter som nåt positivt men det är då INTE den känslan jag känner just nu.

Sjukstuga

Jag är sjuk, och inte bara är jag sjuk utan jag är sjuk den sämsta tänkbara veckan, när inte mindre än 2 externa event går av stapeln där ingen kan hoppa in för mig. Således tog jag några ipren i går och begav mig till Växjö för att delta i en paneldebatt för Skanska, och i morgon blir det ipren och sen iväg till Eksjö för att hålla i en workshop. I och med att det ÄR externa event så behövde jag dessutom jobba idag med förberedelser, även om det har fått växlas med små vilostunder över dagen. Det är nästan så att jag hoppas att jag är sjuk även på fredag, så att jag faktiskt kan få VARA sjuk och bädda ner mig och kolla serier hela dagen…

Det är faktiskt väldigt sällan jag inte kan ersättas med en kollega, men just nu har jag fått en ny kollega sedan bara en månad, och då känns det inte ok att skicka iväg någon på uppdrag som hon inte är insatt i.

Mellansonen har varit sjuk sedan i helgen med, men börjar bli något piggare nu. Men, nu ska jag i alla fall lägga mig i soffan en stund och bara vila.

Generationsboende

Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.

För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.

Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.

Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”

Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.

För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.

Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?

Konspiratorisk eller naiv?

”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?

Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.

I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.

Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.

Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.

Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.

TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.

En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.

Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.

På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).

Bild lånad från Hallandsposten

Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.

Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!

Är det dags nu?

För att inte tappa semester- och sommarkänslan helt har jag bestämt mig för att ta två halvdagar ledigt, i dag och i morgon efter lunch. Jag går runt i en väldigt torr trädgård nu, vilket syns på gräsmatta och även all större växtlighet som träd och buskar – i det torra vädret har de redan börjat gulna och vissa även blivit röda i bladen, vilket ger en extremt tidig känsla av höst. Jag ÄLSKAR höstens färger, av alla årets säsonger så är höstens färger de vackraste, men jag vill inte ha höst på länge än! Har redan lite ångest över mörkret som snabbt kryper fram tidigare och tidigare.

Nyaste vindruvan har redan höstfärger…
Torrt och risigt är nog de ord som kännetecknar trädgården just nu…

Fast det är torrt så är det faktiskt relativt lite jag behöver vattna. Krukorna vid altanen, absolut, men annars gör jag i princip bara punktinsatser där något är nyplanterat eller ser väldigt lidande ut. Växthuset vattnas automatiskt, vilket är ett absolut måste i min värld. Vi samlar ju regnvatten i tre stora (fula) IBC-tankar på vardera 1000 liter, och dessa är min främsta källa till vatten när det kommer till rabatter och köksträdgård, för att snåla med vårt dyrbara brunnsvatten som ska räcka till hela familjens behov.

Det är ett lite knepigt odlings-år tycker jag allt. Tomaterna går dåligt, alla blommor blommade över jättetidigt och allt som kommit upp efter midsommar har blommat över väldigt snabbt. Nu har jag visserligen dåligt minne, men jag är ganska säker på att jag brukar ha mer blommor på gården den här tiden på året…

Solrosorna når över taket nu!!

Jag går runt och funderar på om kanske det är dags att börja justera mina arbetstider nästa år, så att de börjar formas efter min ambition att jobba mindre sommarhalvåret och jobba heltid på vintern. Om det är möjligt med jobbet skulle jag vilja gå 100% (nu går jag alltid 100%) från 1 oktober till sista mars, och 80% (eller tekniskt sett helst 50%, men det är inte ekonomiskt möjligt) från 1 april till sista september. Tror jag ska ta upp diskussionen med min chef när vi har utvecklingssamtal inom kort. Att faktiskt börja arbeta mot den här drömmen skulle kännas fantastiskt…

Jag vill ha mer TID. Tid att ta hand om allt här, och att bli en gnutta mer självförsörjande.