Resignation

Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.

Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.

Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).

Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!

Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.

Än följer han med, som tur är.

Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…

*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.

Helt ok ändå

De senaste veckorna har jag, för första gången på över 10 år, äntligen känt mig lite stark igen. Som för de flesta andra så kämpar en ju med sin kroppsuppfattning till och ifrån, men just nu – *peppar peppar* – så känns kroppen som MIN, den är stadig och stark och jag känner mig inte bara ”tjock och svag”. Axlar, rygg och till och med magen har fått en massa muskler, och ben och rumpa har byggt på lite med. Det känns bra!

Crossfit har då verkligen sina sidor, det är lätt att känna sig dålig i början (jag vet, det är ingen ANNAN som tycker det, men det är ju vad man själv tycker som räknas), det är ganska komplexa rörelser och det är lätt att fastna i det man är dålig på. Som sagt, det kan väl vända igen, men just nu känns det BRA. Semestern har varit toppen rent fysiskt, det har blivit 2-3 pass i veckan oftast men framförallt så har jag suttit NOLL framför en dator och det har varit mycket rörelse och gårdsarbete. Kände direkt i måndags när jag satte mig på kontoret att det INTE är vad min kropp mår bra av….

Sen kommer ju lite skador och ont här och var i kroppen, en del går väl härleda till träningen, en del till kontorsjobbet men en hel del känns som det bara dyker upp? Verkar inte vara helt ovanligt i förklimakteriet har jag förstått, det kan vara en axel som strular, en fot som helt plötsligt gör ont eller en handled som inte går att använda i alla lägen helt plötsligt, men oavsett ”skada” så mår jag bättre av träningen och att i så fall anpassa rörelsen än att inte träna alls. Det ger också en otroligt skön känsla när man känner sig kapabel, stark och har kroppskontroll, som är allt det träningen ger.

Så, för första gången på länge njuter jag av att känna att jag kan acceptera kroppen och vara tacksam för allt den orkar med. Träningen går helt ok, det har till och med blivit lite personliga rekord på semestern, och till och med när det är löpning så tar jag mig igenom det. Även om jag har så himla svårt för det. Då kan jag känna mig lite stolt över mig själv. Ska också försöka bli bättre på att fokusera på alla de saker jag INTE kan, utan bara försöka låta de saker som går bra hänga fast i mitt huvud.

Drömmer ändå lite om den dag då jag INTE behöver jobba framför en dator så mycket, utan kan vara mycket mer på gården och arbeta – det är så uppenbart hur mycket bättre kroppen mår då. Kram på er!

Nytt innehåll

Jag har behövt en paus härifrån, för att fundera över hur jag ska kunna blogga framöver. Den här bloggen har ju varit ett verktyg för att jag ska reflektera över saker och dela med mig av sånt jag känner är viktigt för mig, men nu när jag har två stora tonåringar så måste jag tänka om känner jag.

De har ju inte haft så mycket utrymme här ändå, men de påverkar ju såklart MIG väldigt mycket och det har varit svårt att skriva om nåt glättigt när det har varit konflikter, och jag kan inte skriva om dem eftersom barnen helt enkelt är för stora och har egen integritet. Det har också känts falskt att INTE skriva om hur jag mår om det påverkats av dem, då känns det som att det blir en oäkta fasad och det är inte det den här bloggen är till för.

Krickelin verkar ha hittat en bra balans – eller i alla fall skriver hon ju i princip aldrig om sina barn (de är väl ännu äldre än mina tror jag). Jag tror jag behöver hitta ett tonläge där de och deras ”påverkan på mitt mående” inte finns med här, utan att kanske helt tappa mitt eget. En balansgång i sig, när det hela tiden är tusen känslor och tankar i huvudet samtidigt.

Jag tror inte jag kommer länka mina inlägg på Facebook längre heller, ni som vill få notiser om inlägg får prenumerera eller använda nån tjänst för flöden (jag själv använder Feedly).

Detta är min sista hela semestervecka, får se om jag känner för att sammanfatta semestern lite sen, men det gör jag nog. Jag vill ju gärna SJÄLV kunna gå tillbaka och läsa det vi gjort om inte annat.

Tips eller åsikter om hur man hanterar balans med stora barn vs personlig blogg mottages tacksamt!

Det har INTE blivit tillräckligt med vinluncher i alla fall, tre på en hel semester kan inte vara tillräckligt…

Slutet av juni

Jag tar en paus från de mer personliga delarna här en stund, eftersom många delar är kopplade till människor som inte är aktivt delaktiga i att blogga. Men lite som dagbok funkar ju sidan ändå, så nu kommer en kort överflygning över hur sjutton det går i trädgården egentligen? Och lite om semestern med…

Det är de absolut sista dagarna i juni, och det som såg ut att bli en rekordtidig sommar med stor skörd har verkligen bromsat in eftersom nätterna hela tiden är så pass kyliga. Växthuset får sedan en månad stå öppet dygnet runt, pga jag orkar inte hålla på att öppna och stänga hela tiden, och även tomater, chili och gurka där inne växer låååångsamt. Få blommor på tomaterna med, så just nu ser det inte ut att bli någon vidare skörd, men säsongen har ju ganska långt kvar så jag hoppas jag har fel.

Jordgubbarna har precis börjat mogna

Ute i trädgården kan jag konstatera att jag varken kommer få äpplen, plommon, körsbär eller krusbär, förutom i små, små mängder. Vinbären ser ok ut på sina ställen, andra är hårt åtgångna, sommarhallonen ser halvdana ut, men rabarbern levererar som vanligt mängder – jag har bara inte alls orkat/haft lust att göra nåt med dem än. Blåbärsbuskarna ser ut att leverera för första gången sedan vi planterade dem, vilket ändå är tacksamt.

Den stora vallmon med sina pappersspröda blommor
Stäppsalvia tror jag

Nästan alla tidiga sommarblommor har blommat över – och jag njuter lite extra av de relativt få som blommar nu efter midsommar. Perenner alltså, det är min typ av växt…. Det GÅR inte fröså saker här hemma, det kommer för mycket ogräs och jag hinner inte gå och smådutta med torkkänsliga små fröer, alltså får jag nästan inga sommarblommor. Nu blir det som ett litet vakuum innan sensommaren kommer leverera nya och nygamla blommor, och det mesta är liksom bara grönt i olika nyanser. Jag får lust med mer färg, och planerar in att plantera en stor rödbladig blodbok (eller kanske en blodlönn) mitt i trädgården. Nån dag på semestern ska bilen rulla mot Motala och Blomsterglädje – då hoppas jag hitta nåt kul.

Stjärnflocka, ljus…
…och mörk.
Vi har någon sorts mindre Doftschersmin med, otroligt söt!

Semestern ja, den börjar faktiskt nu på fredag för mig (lördag för maken), och det är efterlängtat såklart. Eftersom vi har varit iväg redan i år så blir det inget direkt planerat – det blir dagsutflykter, gårdsfix och kanske bara lite njut av att bo där vi bor. De stora barnen ska på varsitt läger, lilleman ska ha simskola, det är ungefär det som är bestämt – och det känns så himla skönt. Att få göra precis det man känner för för dagen, inte ha en semester som är inrutad och färdigplanerad, utan som har plats för nästan alla spontana infall vi kan få – eller ja, såklart med hänsyn till barnen då. Det enda vi behöver få gjort är att byta vindskivor – och att måla de som inte är helt kass, allt annat är bara villhöver saker i princip. Känns som precis den sommaren jag och vi behöver.

Röd Fläder, älskar färgen
Salvian är som en stor buske i år
Minns aldrig vad denna heter, men den lyser verkligen upp
Pionerna sen… men de ska få ett helt eget inlägg!

Bilsemester till Schwarzwald

Det har varit lite full rulle med planering inför studenten, men här kommer en kort resumé av vår semesterresa ner till Schwarzwald (sydvästra Tyskland).

Vi har bilat ner, med de två ”mindre” barnen med – den äldsta ville inte åka iväg precis inför studenten (och tyckte allmänt det var väldigt skönt att få rå om sig själv hemma). Men 8- och 14-åringen hakade på såklart, och vi packade alla in oss i bilen. Vi åkte på Kristi Himmelsfärdsdagen (alltså en torsdag) och kom hem den 8 juni, vilket faktiskt bara gjorde att barnen behövde ta 4 dagar ledigt från skolan och vi 5 semesterdagar, trots att vi var iväg 10 dagar. En av anledningarna till resan var att fira att vi varit gifta i 20 år i vår!

Resan gick bra, vi tog oss ner ungefär till Lübeck dag 1, och tog vägen över färjorna vilket ger en skön paus. Vi hade bokat in en extra övernattning på vägen ner med, eftersom vi ville hinna gå och botanisera lite i hyllorna på Citti i Lübeck som har en välsorterad avdelning med alkohol. Mest lite rom och gin som skulle fyllas på, men ändå kul.

Det visade sig att även tyskarna hade ledigt kristi himmelsfärds, så det blev ett tämligen lyxigt hotellrum när vi väl hittade ett för 4 som hade ledigt. Två stora sovrum, inte alls dumt!

Vi hade superfint väder hela resan ner, så med lite mindre avbrott för att bland annat gå i den enorma sportaffären Decathlon (ligger lite varstans i Tyskland) för att köpa bl.a. regnkläder så flöt den på relativt smärtfritt. På lördagen kom vi ner till huset, fräscht och fint, med trevliga hyresvärdar (bokat via Novasol). Vi hade en lägenhet i ett litet hus, men var enda turisterna på plats.

En liten (ouppvärmd) pool fanns med, som nyttjades flitigt av barnen.
Och en fräsch och ganska stor uteplats med grill, pizzaugn och pingisbord. Och barnens bilbanor med då…

Jag har i flera år velat åka på en vandringsresa, och även om det här inte blev riktigt en sån så lyckades vi alla fall vandra LITE i basen till Alperna. Den längsta vandringen ägde rum dagen efter vi anlänt till Tyskland, i vad som skulle visa sig bli typ 32 graders värme, 9 km i längd och 500 höjdmeter… Det blev rätt mycket tuffare än vad vi tänkt oss, men vi kom i alla fall upp och ner allihop.

Utsikten på toppen var fantastisk!
Wolfach, vår utgångspunkt för vandringen.

Väl nere firades det såklart med en jätteglass till var och en!

Vi har varierat mellan att äta ute och att laga mat hemma i huset. Den tyska maten är alltid god och vällagad och i ENORMA portioner, inget ”fancy” men alltid gott liksom. Det bästa är dock – lite otippat – deras fantastiska salladstallrikar man absolut SKA beställa som förrätt, kostar typ 6 euro och är galet goda!

Lite mat ute…
…och lite mat hemma.

Efter första dagens extremvärme så vände vädret, kan man säga, och härifrån var det regn varje dag. Till barnens stora förtjusning så blev det en dag på ett enormt vattenland på måndagen – Rulantica, som är en vattenpark utanför nöjesparken Europa-park. De har både inne- och utegrejor, men vi var mest inne pga vädret. Det var SÅ varm och skönt där inne! Både i luften och vattnet, HELT ljuvligt! Har inga foton därifrån dock, men det är absolut det bästa vattenland jag varit på (är relativt nytt också).

Bild från deras sida – på utedelen. Inne fanns det MÄNGDER med rutschkanor och en massa annat roligt.

Sen blev det lite vilo-dagar, där vi mest försökte få upp orken igen, och försökte förströ oss i regnet. En dag åkte vi över till Strasbourg i Frankrike och gick på köpcentrum, men det var sådär. Torsdagen tog vi en mer ordentlig utflykt och åkte Tysklands längsta linbana upp på ett berg som var 1210 m högt.

Jag älskar absolut inte höjder, men KAN behärska mig om jag måste. Kan säga att linbanan tog 15 minuter att åka i, enkel väg (vi åkte både upp och ner)
Sa jag att den byggdes 1920?!
Schwarzwald är, som ju namnet antyder, otroligt grönt och frodigt, men hade även vackra ängar på bergen.
Det platta området där borta är då alltså Rehndalen. Jag hade av nån anledning inte alls tänkt mig att den var så bred och … tja, platt? Tänkte mig mer som en dalgång eller nåt. Vad fel jag hade?
Det här var högsta berget i krokarna, och man hade makalös utsikt från toppen.
Den lilla ”vandring” (promenad) det blev uppe vid toppen var inte övervarm denna dag, utan snarare tämligen kylig – vilket inte syns på ena barnets klädsel dock.

Sista dagen innan hemfärd – fredagen – hade hela tiden sett ut att bli superfin med 26 grader och sol… tills det var fredag, 20 grader och regn. Den här dagen var dedikerad nöjesparken Europa-park, och blev trots regn en väldigt lyckad dag. Vi fick alla fall nytta av regnkläderna vi köpt!

Nej det är inte snö, det är skum som ska föreställa fjädrar som skakas ur en kudde, i sagolandet.
Väldigt många attraktioner här är VÄLDIGT blöta, är det varm torkar man ju på en kvart men idag fick vi nyttja regnkläderna. Det funkade ju också såklart, även om det motsatta varit trevligare.

Här snackar vi inte blött som i att åka Kållerado (Liseberg) eller Flumeride, här är det SJOK av vatten som kommer över en. Mycket roligt ändå!

Lördag och söndag ägnades åt att bila hem, med en övernattning strax norr om Hamburg. Nu var vädret inte lika kul att åka i, det stundtals VRÄKTE ner regn… Men hem kom vi i alla fall. Det var årets semester, på själva sommarsemestern nu blir det enbart små spontana turer och mestadels hemmavarande.

Porslinsbröllop

För 20 år sedan i dag klev vi ut från kyrkan i Ölmstad (!!!) som gifta! Då var vi 26 år och nu i efterhand ser vi löjligt unga ut, även om vi såklart tyckte att vi var väldigt vuxna då. Vi hade inte ett enda band till Ölmstad då, anledningen till att det blev den kyrkan var att vi ville ha middagen på Gyllene Uttern där mina föräldrar gifte sig, och då låg den nära. Men kanske fanns det nån mening i det med, eftersom vi bor just i Ölmstad nu?!

Det var en tämligen okomplicerad vigsel och fest, med endast absolut närmsta familjen och lite vänner. Vi fotade själva, köpte en bukett som inte var titulerad ”bröllopsbukett”, dekorerade själva och försökte allmänt förenkla, och det blev ett jättefint bröllop, precis lagom för oss.

10 år senare så ville jag ta nya bilder, så vi klädde oss fina och tog med den nu utökade familjen till samma fotoställen som vid bröllopen – alltså Röttlefallen.

Då kom jag dessutom i klänningen, eftersom det var i slutet av min extrema träningsperiod. Nu, efter ytterligare ett barn, en utmattning och förklimakterie så har jag inte ens testat, tror inte det skulle göra nån glad ändå tänker jag. Men kanske kan vi fota igen, någon solig dag framöver – det hade varit väldigt roligt – vi har ju inga ”bröllopsbilder” med hela familjen heller, eftersom inte F var född när vi firade 10 år.

Det blir inget direkt firat just idag, vi ska ta resan som kommer framöver för att fira istället, men det återkommer jag om. Grattis till oss!

Eventbakis

Den senaste veckan har varit tämligen intensiv när det gäller belasningen på det sociala kontot – på jobbet. Först höll vi konferens den 20 maj, sen hade vi APT hemma hos mig på gården, och idag var jag deltagare i en paneldebatt på en halvdagskonferens anordnad av länsstyrelsen. Däremellan blev det såklart en sedvanlig mängd möten och så två timmar på skolgårdsfest (inte via jobbet då) i går kväll. Jag tycker det är (oväntat) roligt med alla dessa saker och är verkligen uppe i varv och engagerad när det äger rum, men jösses vad trött jag blir efter. Skillnad mot vid utmattningen är dock att det inte tar fullt lika lång tid att återhämta sig – men i ca 1 dygn efter mår jag absolut bäst i att jobba hemifrån, där intrycken inte blir lika många. Träna brukar dock funka, det är ju lite av en annan sorts muskel, bokstavligt talat 😉 Jag har döpt fenomenet till att jag blir ”eventbakis” i alla fall, tyckte det beskrev känslan rätt bra!

Hade aldrig i mitt liv trott att jag skulle kunna stå och prata inför folk utan att känna mig nervös. Eller att jag skulle jobba med det jag gör nu heller för den delen, oväntat och roligt!

Det var dagens korta navelskådning, nu är det barn som rycker i mig så mer blev det inte visst…

Som en sån där… vad-heter-det-nu….

Idag blir det lite navelskådning om träning och klimakteriesnack – så ni kan anses varnade 😉

I vintras tog jag regelbundet tillskottet Kreatin, det har traditionellt använts för att boosta kroppen och musklerna när träningen kan bli intensiv, men enligt flera nya studier (nu är min källa diverse inlägg på instagram så ni får själva googla om in vill ha bekräftade fakta) så verkar kreatinet även vara en nyckel till kognitiva funktioner i hjärnan. Kvinnor i förklimakteriet och senare kan inte skapa det här ämnet i tillräckligt stor utsträckning, och det är enorma mängder rött kött man behöver äta för att få i sig det i tillräcklig mängd. Nackdelen med kreatin är dock att musklerna man har samlar på sig vätska, och man blir alltså lite tyngre. Tilläggas ska dock att det mest är just i musklerna, så det är inte så att hela kroppen blir ”svullen”, men ändå.

Jag kände mig obekväm och tung, och tyckte inte att jag fick några träningsresultat som motiverade ett fortsatt intag av kreatin, så jag slutade för ungefär en månad sedan. Och tja, jag blev av med den där extra tyngden jag inte kände att jag uppskattade ovanpå den som redan tillkommit efter utmattning och förklimakterie, men fasen – sedan två veckor tillbaka så har jag allvarliga problem att hitta ord igen.

Jag känner inte riktigt att det är som hjärndimman vid utmattning, det är mer selektivt tydligt med att jag tappar ord. Det är för övrigt en galet jobbig känsla, jag VET ju att jag kan det specifika ordet jag letar efter men det är som att fånga en inoljad gris, jag KAN inte få fatt i ordet. Har jag tur så kommer det kanske 5-10 minuter senare, när jag släppt det, men vad hjälper det? Det är också sjukt störande, för man känner sig ju helt plötsligt korkad mitt i allt annat. Så, då är frågan, är det jag som känner mig lite low-key stressad och trött och det är därför hjärnan slår ifrån, eller var det kreatinet som hjälpte upp hjärnans funktion? Jag får helt enkelt starta igen och försöka utvärdera om några veckor (det är ju inga supersnabba resultat).

Sömnen är typ ok när jag äter hormonersättning/spray, kroppen är inte riktigt lika stresskänslig och hjärnan och minnet funkar ändå väldigt mycket bättre. Men ALLT är inte kanon, i perioder är sömnen rätt kass och kroppen har ändå en väldigt låg stressgräns som den klarar av – vilket såklart märks väldigt väl på träningen. Där KAN jag köra flås, men det är en extremt långsam förbättring plus att jag inte riktigt märker av några positiva effekter av att jag kör intensivt ibland, utan snarare tvärtom – kroppen blir stressad och jag blir ledsen för att det känns tungt och jag får liksom inget gensvar i kroppen på det sättet jag ”borde” (=brukade). Svårt att veta om jag ska backa från det intensiva för att det gör mer skada än nytta just nu eller om man ska pressa på och tänka att det ändå är bättre?

Det händer inte ofta längre, men IBLAND kan jag se hur orimligt ett pass kan bli (för mig) och bokar av…

Trögheten i kroppen gör i alla fall att träningen just nu också känns lite deppig, det blir tydligt att jag är tung och långsam och det är deppigt att inte känna att det blir bättre. Jag BLIR lite starkare, så styrketräningen ger (otroligt långsamma) resultat, och den VET jag ju är helt avgörande för att man ska må bra, men som sagt, det flåsiga känns inget kul. Eller är det bara jag som inte gillar flås (har aldrig gjort) och jag inbillar mig trögheten? Fan vet.

Det har pågått lite funderingar över kreatin, hjärntrötthet och problem vid intensiv träning i mitt huvud ett tag nu, just eftersom jag upplever att det inte riktigt funkar, och det blev boostad av Krickelins senaste inlägg på ämnet klimakterium. En kvarstående effekt som mer verkar komma från utmattningen däremot är hur fort jag blir trött i huvudet av sociala sammanhang, det får jag nog liksom bara leva med. Det funkar ju bra att träffa folk och så – bara jag har inplanerad vila. Och jag gillar också spontanitet – kom över och ta en kaffe, då behöver jag inte fixa och dona innan utan det blir vad det blir liksom, så kan vi snacka en stund och så behöver man inte planerar in nån hel kväll som jag kanske inte alltid orkar med. Våga bjuda in dig själv spontant!

Nu ska jag ta helg, det ska sättas lök, morötter och rödbetor och vi ska träna såklart, som vanligt. Hoppas din helg blir kanon!

Vad jag läser

Ganska många av de bloggar jag följer lägger regelbundet upp ”vad jag läser”-inlägg. Jag tycker att det är ganska ointressant, men det är ju för det i princip aldrig är böcker som JAG gillar. Ganska ofta är det lite ”finkultur”-böcker är min upplevelse, och när det kommer till nöjen (såväl i bokform som filmer och serier) så är jag väldigt ointresserad av finkultur eller ”svårt” innehåll. Jag vill bli underhållen, ivägsvept och framförallt hamna någonstans mentalt som är långt ifrån den plats jag rent fysiskt befinner mig på. På TV (eller streamingtjänster) väljer jag i princip aldrig svenskt, och det gäller ofta böcker med – med undantag från en del svenska deckare.

Jag lägger sällan upp vad jag läser, för jag vet att åtminstone en av mina favoritgenrer är en jag inte delar med nån av er, tror jag. Fantasy har jag läst sen jag var liten, men till min stora glädje har det nu poppat upp en massa ny sådan i lite mer vuxet format – ibland formulerat som ”romantasy” med lite spicy inslag (tänker man att man läser enbart i det syftet blir man nog besviken dock, det är en relativt liten krydda i böckerna jag har läst). Sarah J. Maas hittade jag till via Yogagirl (Rachel Brathen) och hennes instagram, och har nu läst ut 2 av hennes 3 serier som består av vardera ca 5 böcker. Den allra första boken läste jag på svenska, och den var sådär – men vet inte om det var pga halvdan översättare, för när jag gick över till engelska så blev hennes böcker FANTASTISKA. Alltså så att man håller andan när man läser – och det är en bedrift i sig, för flera av dem är riktiga tegelstenar på rund 800 sidor. Den här serien, Crescent city, ska jag just börja läsa, så den har jag inte någon recension om, men jag kan varmt rekommendera ”A throne of….” -serien och även ”A court of…” serien. Testa! De är spännande, oväntade, har fantastiska, komplicerade karaktärer och relationer, och såklart lite romantik – även om det är lite av ett bakgrundsbrus i hennes serier, vilket jag uppskattar.

I övrigt är det absolut thrillers och i viss mån deckare jag plöjer. Den här författaren är ny för mig och jag har bara hunnit en bit, men stadigt återkommande är tex Karin Slaughter, Lee Child, Fexeus, Sofie Sarenbrandt och Lars Kepler. Jag lånar förresten nästan alla böcker via bokbussen som kommer till Ölmstad varje vecka.

Ibland passar det ju bättre att lyssna än att läsa, om man tex lagar mat eller rensar ogräs. Har tidigare hoppat på erbjudanden från tex Bookbeat, men sedan ett år tillbaka kör jag mest med Jönköpings biblioteks egen app ”Biblio” som är alldeles gratis och där du kan låna och lyssna på upp till 5 böcker i månaden. Det går också att låna dem i textform digitalt. Just nu lyssnar jag på Camilla Läckbergs bok Predikanten, en sån där stabil författare där man vet lite vad man får och det är alltid bra.

Tycker för övrigt det går ypperligt att ha en läsbok och en ljudbok parallellt, men jag kan inte läsa två olika böcker parallellt däremot.

Så, är du som jag för lite konventionell läsning av okomplicerat slag så hoppas jag att du fått lite tips! Och även om jag kanske inte tror att jag övertalar nån som inte läst fantasy innan, så vill jag bara säga att ni verkligen missar något. Nåväl, det är er förlust 🙂

Vad läser du?

Vad svårt det är!

Den här helgen inleds åtminstone med någon form av total mental utmattning, relaterat till alla saker man rent mentalt behöver hantera när det kommer till tonåringarna. INTE för att de är på något sätt besvärligare än en genomsnittlig tonåring, absolut inte, men det är fruktansvärt svårt att för egen del hitta rätt balans i vad de behöver. Det är ju såklart enorm skillnad på 18-åringen och 14-åringen och deras behov, och eftersom vår ambition är och alltid har varit att vi vill deras bästa så går det åt vansinniga mängder energi och tankeverksamhet till att diskutera, hantera och fundera kring vilken hjälp de behöver, vad de VILL ha, vad de BORDE ha, vad är lagom, hur gör vi bäst osv. Helt slut är jag nu, och säkerligen ändå inte ens ett dugg en bättre förälder.

Så, vad blir det för helg då? Den kommer inledas med träning – det kommer några veckor nu framöver när det är andra saker inbokade så träningen kommer bli lite lidande, därför extra viktigt att gå på det som jag kan gå på. Sen ska vi försöka preppa växthuset med bevattning och grön-täck, så att jag kan plantera ut tomater och chili där på söndag. Innan vi åker iväg på semester kommer vi behöva ha så mycket automatbevattning som möjligt, äldsta tonåringen kommer ju vara hemma men jag är liiiiiite orolig för mina växter. Mindre orolig för djuren som är mindre risk att han glömmer 😉

Ska också bara njuta av vår ”medelhavsaltan” som jag nu döpt vår öster-altan till, där vi nu planterat ut Kvitten, Sötmandel och Persika som träd, och satt en vinranka på pergola och så hela det fina landet utmed huset då med. Är barnsligt nöjd över hur fint det blev här!