… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Den där Jenny har satt upp en slags adventskalender, med ett tema att blogga om för varje dag i december. Jag kommer inte hinna/ orka/känna för alla ämnen, men några ämnen kommer jag lägga lite tid på, jag med, och ett av dem är jämställdheten. Det här kan bli lite långa inlägg, kan jag varna för…

Feminism är ett ord som fått mycket skit och där många sätter olika värden i det ordet, men jämställdhet är inte lika lätt att förvränga och förlöjliga. Det är lätt att förstå vad som menas – lika för alla, eller kanske oftast i detta fall för de olika könen och grundprincipen är ju att det ska vara lika förutsättningar, villkor, arbete och lön för alla, oavsett kön (eller andra skillnader).

Hemma är vi väldigt jämställda, vi har delat lika på föräldraledigheten efter de första 6 månaderna, där mamman kan behöva bli återställd och kanske ofta ammar. Vi delar lika på alla pengar (jupp, maken tjänar ju mer, det är en del av jämställdheten som är svår att påverka upplever jag), utgifter och annat. När vi har gått ner i tid så har båda gått ner till 90% istället för att en går ner till 80%. Med de jobb vi har nu så lämnar alltid maken på dagis vid 08 och jag hämtar alltid vid 16. Jag lagar oftare mat, dels pga att jag är hemma tidigare än honom och dels för att på helger tycker jag om att laga mat och har det som hobby. Vi städar typ lika mycket.

Jag har världens bästa man (helt opartiskt) som alltid ger mig de förutsättningar han kan för att jag ska få egentid för tex träning, där är det ofta mitt eget dåliga samvete som är avgörande. Vi har två tillfällen var för träning i veckan – om ingen sjukdom eller barnens aktiviteter kommer mellan (vilket händer sjukt ofta). Ja, han byter oftast däck här hemma och gör fysiskt tunga arbeten, det har blivit så under åren jag varit gravid eller nyförlöst, men det är inget som stör nån av oss vad jag vet.

Men vi är inte jämställda i allt, jag ligger mycket längre fram i planeringen i mitt huvud vilket gör att jag oftast är den som rekar och köper barnens kläder, jag är den som köper presenter och julklappar och jag är den som har koll på deras aktiviteter. Min man försöker – verkligen – att avlasta och göra oss mer jämställda här, men här blir det svårt på riktigt. I en ganska klassisk kvinnoroll är jag den som projektledare i princip allt som ska göras i familjen och som rör oss alla. Jag har koll på läxor, prov, när de ska duscha, om de har bytt kläder (vad är det med pojkar??), vad deras kompisar heter, om de ska på kalas, osv.

Vi jobbar en del på det, här hemma, för det här blir ju för jäkla jobbigt med allt annat som ska göras i en 3-barns familj. Maken försöker, verkligen, och jag försöker, verkligen, släppa ifrån mig ansvaret för så mycket jag bara kan. Men helt jämställt när det kommer till projektledningen som ingår i en familj, det tror jag aldrig det kommer att bli.

Så, jag ger vår jämställdhet 8 av 10, mer förhoppning om att kunna öka det till 9 någon gång! Hur ser det ut för er?