Faktiskt lite apropå mitt julkalender-inlägg om jämställdhet i dag så måste jag bara säga att det finns en jullåt som gör mig riktigt förbannad – oavsett avsändare.

I’ll be Home for Christmas, heter låten. Högst oförarglig, kan man tycka, texten går så här:

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve will find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

I’ll be home for Christmas
You can plan on me
Please have snow and mistletoe
And presents on the tree

Christmas Eve’ll find me
Where the love light gleams
I’ll be home for Christmas
If only in my dreams

Jag antar att den är tänkt som kanske lite sorgligt längtande, men enda situationen jag köper texten i är om den handlar om typ en soldat som inte kan ta sig hem, men när man lyssnar lite på originalet så är det inte den känslan jag får.

I stället får jag känslan av en karl i medelåldern, med nåt högt uppsatt jobb, som prioriterar sin karriär istället för sin familj. En familj där frun verkar förväntas lösa allt runt julen, med barn, paket och alla förberedelser, medans det är SÅ synd om den stackars karln som ”måste jobba” över julen. Det är fan semester att vara på jobbet jämfört med att förbereda en jul hemma ensam med barn hemma.

Ni hör ju, låten får mig att tokflippa, kan inte förklara varför jag får så himla starka känslor av den (nej, det är ingen jämförelse med våra jular här, ska jag titta på mig själv så är det nog först tillbaka till min mormors tid jag kan se drag åt det hållet). Jag blir bara orimligt förbannad helt enkelt, och har nu plockat bort låten från alla mina listor…. Hade jag inte blivit så förbannad så hade jag skrattat åt mig själv 😛