Jag tycker verkligen om att få kritik. Eller ja, konstruktiv kritik då, inte den andra, meningslösa, negativa sorten. Det finns två anledningar till att jag tycker om att få just den positiva, konstruktiva kritiken – den första är att det ger en jättebra möjligheter att utvecklas och lära sig nya saker. På träningen blir det väldigt enkelt och tydligt – om du testar att göra så här i stället så får du mer kraft tex. Är det dessutom någon som är åtminstone liiiite pedagogisk så suger jag åt mig som en svamp (eller försöker i alla fall) och då är det som allra roligast på träningen! Däremot den där negativa ”vadå, klarar du inte mer?” stilen, den ger mig ingenting, jag blir bara sur eller less och ger upp….

Den andra anledningen är att jag kan slappna av med folk som ger mig konstruktiv kritik. För får jag det, så vet jag ju att de talar om när jag gör något fel, och dessutom bryr sig tillräckligt mycket om mig för att vilja hjälpa mig rätta till det! Jag menar, ingen vill väl få reda på omvägar att man tex gör något fel, har irriterande ”tics” för sig eller kanske alltid är negativ till allt? Sen finns det ju alltid personlighetsdrag som vissa retar sig på, det är väl inte direkt sådant jag tänker på, för alla kommer ändå inte gilla alla.

Så på det stora hela – ge mig GÄRNA konstruktiv kritik, vad det än må handla om, för då lär jag ju mig att bli bättre!

Funderade lite över det där med dans idag när jag stod i duschen (det är förresten när jag duschar jag får typ alla idéer till bloggen, man har inte så mycket annat att göra än att låta tankarna flyga runt fritt och landa där de behagar). Eller ja, dans och musik. Jag (och maken, som är den enda som delar min musiksmak rakt av vad jag vet) gillar att lyssna på house, och dubstep, det gör mig nästan alltid riktigt glad! Vanlig ”radiomusik” lyssnar jag såklart en hel del på med, har alltid på det på jobbet, och det är ju helt ok men sällan något jag liksom fastnar för.

När det gäller dans då, så är det liksom något som känns, jag vet inte, väldigt personligt. Jag älskar att dansa, om det är musik jag gillar, då är det nästan omöjligt att stå still. Dessutom har jag en viss tendens att blunda när jag dansar, och därtill har jag en känsla av att jag flinar som en annan fåne bara för att jag tycker det är så kul. Och allt det här kan jag leva med, jag skiter i (nej ok, det är inte HELT sant) vad andra tycker om hur jag dansar, för JAG tycker att det är så roligt!

Att jag funderade lite extra på det här just nu är dels att jag just lyssnat på lite bra musik, och dels för att maken tydligen funderar på att gå på Insanity (house”festival” här på Elmia i februari) just för att dansa. Jag tvivlar på att jag kan fixa barnvakt så vi båda kan gå, och sen finns det en liten risk för att jag känner mig för ”gammal” och börjar man tvivla på sig själv så går det aldrig nåt vidare att dansa, vare sig man vill eller inte.

Jaja, det här var lite allmänt fredagssvammel om ett helgnöje jag alldeles för sällan får möjlighet att utöva. Skulle vara kul att veta vad alla andra tänkte om att dansa, men jag vet att det är få av er som skriver i kommentarerna i alla fall så… 😉