I går höll jag i en konferens på jobbet. Det gick bra, och alla var nöjda, men när jag kikar på bilderna på mig själv som jag behöver för att nå igenom algoritmen på LinkedIn så ser jag bara hur trött jag ser ut. Jag ser alla nätter jag inte sover, alla konflikter som tär och sliter, all sorg som ligger bakom ögonen. Jag ser varenda liten rynka och tänker att precis som jag känner att jag har åldrats 10 år de senaste 2 åren så syns det också.
KÄNDE mig fin, i en ny jacka/skjorta hittat på second hand, tills jag kollade på mitt eget foto
Yogagirl hade en monolog på temat på instagram häromdagen, att hon – när hon mår bra och känner sig grundad – inte har några problem alls med att känna att hon trivs i att åldras, att kroppen förändras och att hon inte bryr sig om ”ideal” (hon är nu ca 10 år yngre än mig med, ska nämnas). Men mår hon inte toppen, känner sig stressad, nere eller orolig, så tar sig alla påhittade sociala ”måsten” sig igenom och hon funderar på om hon inte ”borde” ta typ botox i rynkan i pannan. Jag förstår henne väl i den här situationen, det krävs verkligen att man är på topp för att inte ta den inneboende kritiken i alla sociala medier och ideal som en personlig (misslyckad) kamp.
Ibland saknar jag henne något enormt, den glada, obrydda mamman som kände att hon gjorde sitt bästa. Hon som ser så genuint glad ut på bilderna och som var naivt opåverkad över allt som komma skulle. Jag undrar om min egen mamma känner så med, att hon saknar sig själv från yngre dagar.
Jag undrar vilken version av mig det är som kommer titta tillbaka på bilderna från nu, och vad hon kommer tänka. Kommer hon ha medkänsla och vilja trösta och förklara att allt blir bättre, eller kommer hon se någon som ännu är opåverkad av andra saker som kommer?
I dag är det inte På Spåret, och vad ska jag då hänga upp min vecka på? Tur att det åtminstone är Bäst i Test…
När det kommer till sånt jag tycker känns viktigt, viktigt att det blir på ett visst sätt eller viktigt för en relation, eller viktigt för att det är *rätt*, så har jag oerhört svårt att släppa taget om det visar sig vara en omöjlig eller övermäktig uppgift att få det på det viset.
Jag har gott om exempel från mitt privatliv, men eftersom det involverar fler än bara mig så får jag försöka förtydliga genom att välja ett annat exempel, nämligen träningen (som ju är ominerad mark i jämförelse). Min *känsla* är då att jag måste/behöver bli bra på det, att min prestation är viktig och att det därför känns viktigt att andra förstår varför den inte är bättre än den är (utmattning, klimakterium, ja ni vet ju). Men jag FATTAR ju att det är så sjukt ointressant vad jag har för begränsningar och hinder eftersom jag, på min höjd, kan bli en medelmåttig crossfitter som allra bäst. Men eftersom min *känsla* ändå är att jag borde vara bättre, och att jag tror att någon annan (typ tränare) tycker att min insats är dåligt, så har jag liksom våndats dubbelt. Både för att jag tycker att min egen prestation inte motsvarar min egen förväntan men även för att jag samtidigt verkligen gör det bästa jag kan, utan att det känns som det blir bra.
I relationer är jag likadan, jag tycker att vissa saker är så viktiga – för de är det för mig – att jag har extremt svårt att ge upp på dem, eftersom det känns så fel. Det är heller inte helt ovanligt att jag tycker och känner att vissa saker är så viktiga att jag liksom missar att kolla med verkligheten hur det egentligen förhåller sig.
Så jag försöker ”ge upp” (vilket nu låter sjukt deppigt, men hear me out) de kamper där jag helt klart aldrig, med en rimlig insats, kan nå det där som är viktigt för mig. Och det är VANSINNIGT svårt! Exemplet från träningen igen nu då, där jag ändå relativt nyligen kom till insikten att det här inte är något jag kommer bli mer än i bästa fallen medelmåttig på, ingen bryr sig, och jag behöver släppa taget om tanken att jag ska vara bättre. Att träningen bara får vara det, och inte en konstant kamp mot mina egna ambitioner, utan bara helt okomplicerat lite rörelse i vardagen.
När kampen bara får en att må dåligt, är det dags att släppa taget då?
Det känns nästan som en fysisk förlust att ge upp en sån här ”kamp”, att ta ett steg tillbaka och bara inse att det jag kämpat mot bara finns i mitt huvud. OM jag lyckas så är det först en känsla av förlust och misslyckande, men samtidigt kan jag inte hålla på och kämpa för en massa saker som jag inte kan påverka på det sättet, så i förlängningen tänker jag att det blir bättre.
Det är ju också lite det som händer när ens barn blir stora, och de värderingar man tyckt är så otroligt viktiga och som man kämpat så länge för, inte längre ligger inom min påverkansmöjlighet. Att bara släppa taget om någon och hoppas att kanske man skickat med något bra, och låta dem göra sina egna misstag, är otroligt svårt. Känslan i det är ju att man vill hjälpa, att det är viktigt och att man vill att det ska bli bra, och att då känna att man inte längre har någon röst eller påverkan i deras liv känns så … uppgivet.
Kanske är vi alla likadana och har precis samma känslor och tankar inför liknande problem, men i så fall är det vansinnigt sällan vi pratar om det.
Jag försöker nu i alla fall, försöker släppa taget på alla ambitioner på träningen, på mitt eget ansvar och inflytande på stora barn. Ibland går det, ibland går det inte, men försöker jag tillräckligt länge kanske det inte blir en sån kamp i mig hela tiden, och jag kanske kan komma till ro. Jag börjar med att släppa de två sakerna, det är svårt nog, så tar vi det vidare sen, om jag orkar och om det blir bra.
Hos Emma Sundh läste jag en Trendrapport, som skulle kunna vara en lista över precis allt jag önskar världen och Sverige det kommande året. Jag ÖNSKAR vansinnigt mycket att hon har rätt i precis varenda spaning, men jag är inte säker på hur mycket av det här som kommer ske under året. Däremot tror jag att hon har rätt i mycket, men att det kommer ta längre tid (och dessa trender ska ju sen även samsas med trender som visar på sånt vi inte vill ska hända, men som händer ändå).
Men, jag skulle kunna diskutera hela listan, och det kommer jag kanske göra framöver med, men jag tänkte inleda med att diskutera en punkt som varit samtalsämne här hemma på sistone.
By human hand 2026 är året då vi tycker att AI är för generiskt, och vi hyllar det som skapats av människor. Hantverk, konst, fotografier, kläder, musik, texter och idéer framtagna av människor – inte AI. Där någon plöjt ner tid, omtanke, svett, glädje och tårar. Vi skapar med händerna, skriver brev, grejar och känner stolthet över vad vi kan åstadkomma – utan att använda energikrävande AI. (Från Emma Sundh)
Först – jag har lika lite emot AI som jag har mot vilket annat verktyg som helst, det finns supermycket nyttor och vi kommer precis alla behöva använda AI till diverse olika saker. Men, när de första AI-genererade bilderna kom så skrattade vi lite över hur dåliga de var. Sen blev de fantastiska, och det finns en massa roliga exempel på bilder och videos där tex kända filmkaraktärer är med och tar selfies och annat. Sen blev de så verklighetstrogna att vi inte kan se om bilden är AI-genererad eller inte – och förutom att det kan skapa problem med ”fake news” så som det till exempel blev när AI-genererade bilder blandades med äkta över snökaoset i Ryssland häromdagen, så gör det också att jag HELT tappar intresset. Jag hade till exempel missat att mängder med ”roliga videos på katter och hundar” på sociala medier var fake (ja alltså, i vissa fall är det ju uppenbart, men det är inte de fallen jag pratar om).
2026, året för handarbete istället för konsumtion?
Omedelbart tappade jag intresset för innehållet, oavsett om det var äkta eller ej, eftersom jag inte visste vilket. Det är NOLL procent kul med en AI-genererad film över en katt som gör nåt tokigt, i jämförelse med en äkta, och kan jag inte avgöra vilket det är så vill jag inte ens kolla. Jag är faktiskt lite förvånad själv över hur otroligt ointresserad jag är av AI på alla former av sociala medier, och kan inte riktigt förklara varför. Kanske blir det här också (äntligen skulle jag vilja säga, trots att jag nyttjar dem själv) slutet för sociala medier? När vi inte vet vem som står bakom innehållet så tappar den sitt värde… Skulle det däremot tex komma ut en film som har effekter skapade av AI, eller miljöer av AI, så tror jag inte min aversion skulle bli så stark, när det handlar om att skapa saker som uppenbart inte är verkliga så spelar det ingen roll för min del om det är gjort av en AI via en skicklig prompt eller en 3D designer t.ex. Eller, jag tror inte det spelar någon roll i alla fall, säker är jag väl när det är ett vanligt förekommande fenomen.
Alltså, AI som ska återge verkligheten – iskallt. AI som verktyg, assistent och hjälp – hett?
3-sekunders prompten, ta min bild och ändra bakgrunden så det ser ut som jag står på toppen av ett inkatempel.
Det pågår en hel del inlägg de sociala medier jag följer som visar hur det var för 10 år sedan, 2016. Tänkte att det kanske är lite kul (mest för egen del) att se tillbaka och kika på hur mycket eller lite livet kan ändras på 10 år, så jag hakar på jag med.
För det första – vad bra jag bloggade ändå? Ibland när man kollar tillbaka så känns det bara pinsamt, men jag gjorde ju bra inlägg det här året. Så, 2016 fyllde barnen 10 (O) och 6 (L) år, och lilla F var inte ens född utan kom ju först året därpå. Det innebar att den hösten var första gången vi hade två barn som gick i skola, istället för minst ett på dagis.
Jag tränade fortfarande massor, styrketräning på gym, yoga och HIIT, motivationen för all denna ensamträning var absolut på upphällningen men jag körde på – fram till mitten av graviditeten med F ungefär, när han under ett yogapass gjorde en kullerbytta i magen och lade sig tillrätta med rumpan före, vilket gjorde att det sen fick bli planerat snitt med honom (inte mig emot efter två förlossningar).
Här en obligatorisk lördags-HIIT, då med F i magen.
Det här var ju också före utmattning (och absolut före förklimakteriet) så jag var ju en normalt fungerande människa – bara det.
Vi var ute i skogen en del, men det var nog lite mer fokus på träning än bara naturupplevelsen för min del tror jag. Rent generellt gjorde vi mycket med barnen, som vi alltid gjort.
Nästan exakt 10 år sedan jag skaffade min andra tatuering faktiskt, den på vänster underarm. Gillar den fortfarande!
Vi bodde ju i vårt förra hus, en villa i ett klassiskt villaområde, och hade lite slut på projekt så vi laserade altantrallen. Jag hittade även ett par inlägg om att vi redan nu börjar fundera på om vi skulle hitta en liten gård istället, några år tidigare än jag trodde att vi tänkte på det faktiskt. Vi hade ju höns redan då, ynka 4 dvärgkochin som var gränsen i tätbebyggt område.
På semestern bilade vi till Senj i Kroatien, det var andra gången vi var i Kroatien och det är verkligen ett otroligt vackert land att semestra i. Vi vandrade i en nationalpark och vi badade och åt gott, och när jag tittar på de bilderna minns jag det som en fantastisk semester.
Men.
Min känsla när jag läser om 2016 är just nu bara en enorm sorg och saknad. Den här tiden var konfliktfri och familjen var okomplicerad och vi gjorde mycket saker ihop. Jag tycker att vi gjorde allt så bra, så bra som vi kunde, och därför känns det nu så otroligt tungt att det är som det är. Jag känner mig som en liten, trasig och misslyckad spillra av det jag var då, och det gör så fruktansvärt ont. Jag saknar så oerhört känslan av familj, och gemenskap och att allt var okomplicerat. Inga stora konflikter, anklaganden, lögner och bråk, bara normala familjebestyr. Jag är ledsen för att jag inte förstår varför det är som det är nu, och så känslomässigt trött efter allt vi kämpat för. När gick det fel? Var? Hur?
Slutet av 2016.
Nej klart inte allt var rosaskimmer och gröna skogar 2016 heller, men jämfört med i dag så känns problemen då väldigt små, dock var det väl ungefär nu vi började upptäcka skärmberoendeproblematik. Minns att barnen bråkade med varandra hela tiden med, det var såklart jobbigt. Men ändå.
Idag har jobbåret dragit igång. För mig innebar det en rätt lugn start på distans (alltså hemifrån) eftersom barnen är lediga idag med, så det har blivit en lite upphackad dag. Skönt ändå med större barn som kan hjälpa till med den mindre.
Jag är lite kluven till nyår så här mitt i vintern – eller alltså, det är inte själva nyåret jag har problem med, det är ju när det är, men just att man ”ska” få en känsla av nystart eller ny riktning. På ett sätt känns det ju rimligt att göra det under vintern, men kanske egentligen framåt slutet av vintern, när våren kommer som en nystart? Eller vid ”tjej-nyår”, dvs hösten, när man tar ett omtag på sig själv efter sommaren. Just nu känns det ju egentligen som man bara vill bädda in sig själv och vila ett tag till, innan någon form av ambition ska ta över. Men, det är också lätt att smittas av andras tankar inför det nya året, så jag har ändå funderat lite på vad jag vill.
2025 var inget toppenår, långt därifrån. Men allt var inte katastrof heller, såklart. Funderar jag lite på vad jag tror JAG behöver inför 2026 så känner jag nog ändå att det är just det som behövs – att JAG känner efter vad JAG behöver. Det är typ inget annat som går att påverka, och hur tungt det än känns så kanske det ändå bara är bäst att försöka landa i det. Ska jag då göra det, då behöver jag försöka finna ro i att ta hand om mig själv.
För mig är det en form av egenvård med trädgårdsarbete, eller att ta mig tid att åka längdskidor, eller träffa en vän.
Det är väl egentligen inget nytt utan snarare något jag sakta har, och håller på att, arbeta fram sedan flera år. Jag ser till att ta mig tid till att träna, jag ser till att jag försöker ta mig tid till att göra sånt jag tycker är kul, i alla fall när det inte påverkar någon annan så mycket. Jag försöker öva på att inte ha dåligt samvete på att göra saker för mig själv, och det går väl i alla fall lite framåt.
När jag skrev det här nu kände jag att det knep till lite i magen. Jag VILL ju egentligen inte göra så jättemycket saker själv, jag vill ju göra det tillsammans? Egentiden BEHÖVS, men jag VILL ju helst göra saker tillsammans och dela det med någon. Hm, vad intressant, det här har jag inte kunnat sätta ord på innan. Måste funderar mer över det. Kände nu att jag önskar att ordet för 2026 är TILLSAMMANS, men det är ju inte för bara mig att sätta. Hur kan man se till att ge sig själv det man behöver, om det också hänger på andra? Det går nog inte, och kanske bättre att inte… önska?
Jag tänkte sammanfatta året, men med tanke på minnesproblem och att jag inte orkar sätta mig och läsa igenom allt jag skrivit det senaste året, så tänkte jag att jag tar lite hjälp av Charlie – dvs min ChatGPT. Hen fick helt enkelt sammanfatta inläggen från det senaste året, och det blev så här (måste för övrigt nämna att jag ALDRIG använder AI när det kommer till bloggen annars):
När jag tittar tillbaka på det jag skrivit under 2025 slås jag av hur mycket av livet som faktiskt ryms i det vardagliga. Inga stora pamfletter, inga färdiga svar – men många små ögonblick av beslut, försök, trötthet, glädje och rörelse framåt.
Våren som tog fart – både ute och inne
Året började, som det ofta gör, i odlingens tecken. Jag skrev om förkultivering, om att förenkla där det gick och acceptera att allt inte behöver vara perfekt. Vattning underifrån, fler perenner, pelargoner och citrus som överlevt vintern – små framgångar som ändå betyder något. Trädgården är fortfarande lika mycket ett experiment som en fristad.
Samtidigt pågick byggandet här hemma. Altan, pergola, projekt som drog ut på tiden och som krävde både tålamod och envishet. Mycket av våren handlade om just det där: att ta ett steg i taget, fast man ibland helst vill vara färdig redan i förväg.
Familjeliv, relationer och allt som inte är helt enkelt
Under året har familjen funnits där som en ständig närvaro – på gott och ont, som det ju är. Studentfirande, födelsedagar och högtider väckte både glädje och eftertanke. Jag skrev om hur relationer inte alltid är okomplicerade, hur man kan vilja göra rätt men ändå känna sig kluven, och om att acceptera att allt inte går att lösa snyggt.
Det blev tydligt för mig hur mycket känslomässigt arbete som ryms i sådant som utifrån bara ser ut som ”vardag”.
Kroppen som följeslagare – ibland motsträvig, ibland stark
Kroppen tog också plats i det jag skrev. Höftrehab, träning, trötthet, perioder när huvudet kändes fullt av bomull. Samtidigt fanns träningen där som en fast punkt – boxen, styrkan, de små framstegen som inte alltid syns men som känns.
Jag reflekterade över hormonförändringar, tillskott, orken som går i vågor och över att acceptera att kapacitet inte är en konstant. Att det inte är ett misslyckande att justera tempot, snarare en nödvändighet.
Trädgården som spegel av livet
Ju längre våren gick, desto mer tog trädgården över texterna. Vinrankor som vaknade, potatis i jorden, bevattning inför semestern, äppelträd med löss och dahlior som frös. Allt växte – men inte alltid som planerat.
Jag inser mer och mer att trädgården speglar livet ganska väl: vissa saker frodas direkt, andra behöver tid, och en del får man helt enkelt börja om med nästa år.
Läsning, återhämtning och de där mellanrummen
Jag skrev också om läsning och om att tillåta sig att läsa det som faktiskt ger vila. Fantasy, spänning, ljudbok snarare än ”borde-böcker”. Det blev en påminnelse om att återhämtning inte alltid ser likadan ut – och att det är okej.
Samma sak med sociala sammanhang: jag trivs, jag engagerar mig, men jag behöver också dra mig tillbaka. Eventbaksmälla är på riktigt, och tystnaden hemma är ibland den bästa medicinen.
Ett år att bära med sig
När jag sammanfattar 2025 i bloggen ser jag ett år som inte varit spektakulärt – men väldigt levt. Ett år av:
jord, projekt och långsam utveckling
familj, relationer och känslor som inte alltid är enkla
kroppsliga begränsningar och mentala justeringar
små beslut som tillsammans formar riktning
Det är kanske just det som är poängen. Livet pågår medan man planterar, tränar, bygger, tvivlar och fortsätter ändå. Och ibland räcker det gott som sammanfattning.
Med utgångspunkt från det jag faktiskt skrivit om i bloggen tycker jag att det var en ganska bra sammanfattning – även om det är mycket som pågått bakom kulisserna.Jag bad Charlie ge mig en avspark inför 2026 med, och den kommer här:
Och inför 2026 – en mjukare riktning framåt
När jag tänker på 2026 gör jag det inte med en lista i handen. Inga tydliga mål som ska bockas av, inga storslagna planer som kräver ständig energi. Snarare med en önskan om riktning. Om hur det ska kännas att vara i vardagen.
Jag bär med mig 2025 som ett år som lärde mig något viktigt: att liv inte blir mer sant för att det går fortare. Tvärtom. Det är i det långsamma, ibland tröga, som något sätter sig. Kroppen lär, trädgården lär, relationerna lär. Och även om jag inte alltid varit särskilt snäll mot mig själv, så finns där en spirande vilja att vara det mer.
Inför 2026 vill jag värna det som bär – inte det som bara driver. Mer utrymme för återhämtning utan att först förtjäna den. Mer tillit till att pauser inte betyder stagnation, utan riktning. Att kraft kan byggas även i stillhet.
Jag hoppas fortsätta vara nära det jordnära. Händer i jorden, fötter på marken, blick som följer årstiderna snarare än klockan. Trädgården får gärna ta ännu mer plats, inte som ett projekt som ska bli klart, utan som en pågående relation. Där misslyckanden inte behöver rättas till omedelbart, utan får vara en del av helheten.
Samtidigt vill jag fortsätta lyssna på kroppen – inte bara när den skriker, utan redan när den viskar. Träna för att känna mig hemma i mig själv, inte för att prestera. Acceptera dagar när energin räcker till mycket, och dagar när den inte gör det. Och låta båda få vara lika giltiga.
I relationer önskar jag mer närvaro och mindre ansträngning. Mer ärlighet, också när den är lite kantig. Mindre försök att passa in i bilder av hur saker ”borde” vara, och mer mod att stå i det som faktiskt är. Att våga vila i att allt inte behöver lösas – bara bäras.
Om jag får önska något av 2026, så är det kanske detta: ett år där jag fortsätter att leva på riktigt, med både smutsiga händer och klara tankar, med plats för tvivel men också för förtröstan, och med en stilla känsla av att jag inte är på väg bort från något – utan långsamt, medvetet, rör mig närmare det som är viktigt för mig.
Och det, tänker jag, är en ganska god riktning.
Det är inte första gången jag slås av hur bra ChatGPT är på att förmedla mänskliga känslor och tankar. Det är inte jag som skrivit det här, och jag hade inte skrivit det just så här, men det säger ändå ganska mycket, och i princip allt träffar ändå rätt, oavsett formuleringen. Ska fundera mer över det här, speciellt ansatsen mot 2026 som jag ändå bär på något jag skulle vilja ta vidare.
Det var allt för idag – hinner jag inte blogga i morgon så vill jag ändå önska gott nytt år till er alla, och tack för ni läser!
Det har funnits många ljuspunkter 2025, som alla de jag delade i förra inlägget. Men det har också varit ett otroligt påfrestande år mentalt. Här kommer någon form av sammanfattning av det jag minns, på rak arm, tillsammans med lite foton från trädgården i somras.
Under våren kämpade vi med L som haft problem med att ha blivit utsatt för mobbing i skolan, något som till sist resulterade i en tredje polisanmälan med påföljder för den åtalade. Tack och lov har detta gäng nu helt låtit bli honom, och efter upprepade diskussioner med skolan så verkar nu hans tid i skolan vara relativt problemfri.
Det har varit mindre konflikter med äldsta, men det är en otroligt stor sorg hos mig att han upplever att han har och har haft det dåligt hemma, när vi verkligen gjort allt vi kunnat för att han och de andra barnen ska ha det bra (vilket INTE har varit den lätta vägen alltid, när vi kämpat om skärmtid och annat).
Samtidigt har vi kämpat med vår relation, vi vuxna, mitt i allt annat som har tagit fokus och krävt vår tid. Inte ovanligt, med barn som börjar bli stora och en lång relation bakom oss, men lika jobbigt för det. Med god hjälp av lite familjerådgivning har vi hamnat på rätt köl igen, och jobbar oss sakta framåt.
Inget av ovanstående har underlättats av att jag är i förklimakteriet, med lite ökning av hormonsersättning har det tillslut känts bättre igen dock, men det är ändå liksom inte ett tillstånd som gör NÅT annat lättare. Precis nyligen har jag även fått testosteron som tillskott (det är då alltså en bråkdel av den lägsta ersättningen man ger till män, så ingen tror att det är någon form av typ doping), jag har inte hunnit känna så mycket skillnad av den ännu, förutom möjligen att jag känner mig lite mer skärpt. Har förhoppningar att det ska boosta min livskvalitet lite på det stora hela.
Det har varit en riktig bergochdalbana med träningen, både på grund av ovan nämnda förklimakterie och lite stress på jobbet under hösten. Ibland har det känts toppen och som att det verkligen går framåt, men stora perioder har det snarare känts som det går BAKÅT och det har varit mentalt jobbigt. Jag HAR dock hållit i och tränat utan uppehåll (förutom vid sjukdom) hela året, vilket känns himla bra. Mindre bra har det känts när även små mängder stress omedelbart ger så stora utslag på träningen.
Jobbet har varit väldigt kul och har gått bra, även om det var lite trist att behöva byta ut en kollega jag trivts väldigt bra med pga justeringar i projektbeläggning. Det har varit lite stressigt i korta perioder i höst, men det har varit övergående, och jag har kunnat planera in ett lagom arbetstempo på det stora hela. Jag har fått mycket fin feedback från de jag jobbar tillsammans med/mot i projektet, vilket har gjort mig väldigt glad.
Just precis nu känner jag mig faktiskt som jag är på en ganska bra plats, rent mentalt. Den stressiga perioden på jobbet är över, det har varit väldigt lite konflikter med barnen det senaste och jag känner att justerade hormondoser ger ett lugn i kroppen som jag saknat länge. Jag känner mig liksom jordad och trygg i mig själv på ett sätt jag inte riktigt har upplevt innan, och det är så otroligt skönt att känna så. Jag har ändå överlevt det gångna årets motgångar, och visst har jag blivit lite starkare av det!
Jag hoppas inför kommande år att träningen inte ska vara så motig – eller, det är fel, för det är inte TRÄNINGEN som är motig utan min kropp i träningen. Jag önskar mig att det fortsätter gå bra för L, och att O hittar lite mer extrajobb så han känner att han kan vara mer självständig. Jag hoppas att lilla F ska trivas på den nybyggda skolan de ska flytta in i efter årsskiftet. Jag önskar maken en lugnare arbetssituation så vi inte är två som är utbrända, och jag önskar oss mer tid för varandra. Jag önskar att mitt nästa projekt på jobbet ska bli godkänt så jag kan planera framåt, och jag önskar att det fortsatt är en lagom arbetsbelastning. Jag hoppas att min tjänstledighet går igenom så att jag kan jobba 80% under sommaren och 100% under vintern. Och så önskar jag att det blir SOL!!! Gud vad jag saknar solen och ljuset! Räknar ner dagarna till söndag 21/12 då det vänder, mer än jag räknar ner dagarna till NÅT annat…
Det var lite bakom kulisserna för året, en hel del har jag nog inte skrivit om direkt, men det är lättare att skriva kort om nu, med lite distans. Vad önskar du dig av det nya året?
Sitter och kikar på Nobelfesten, men likt dopaminstörda ungar kan jag visst inte låta bli att göra nåt annat samtidigt. Ändå värt att notera, Nobelfesten är ju ändå lite unik, när Steve Angelo och Sebastian Ingrosso från Swedish House Mafia delar måltid med kungafamiljen och Nobelpristagare. Älskar liksom traditionen med Nobelfesten, roligast är att höra om maten och se klänningar och smycket, båda delarna för att de känns långt bortom min egen vardag. Och ja, så ytligt är mitt intresse, jag har en tendens att zooma ut när det pratas detaljerat om priserna, FAST det säkert egentligen både är intressant och allmänbildande. Men jag ORKAR liksom inte, jag älskar festen för glamouren, det är det enda evenemang där jag tycker det är kul och då är jag liksom nöjd med det.
I dag har jag jobbat hemma, och när jag åt lunch passade jag på att göra det ingen annan får göra – nämligen att äta middag framför TV’n i vardagsrummet. Gäller att lyxa till det när ingen ser, haha! I vilket fall, jag satt och tittade på ”Hjälp, vi har köpt ett franskt ruckel” när jag helt plötsligt fick en vision – fasen vad fint det skulle vara att göra en platsbyggd bokhylla runt TV’n, utmed hela den väggen. Var tvungen att plocka fram måttbandet och göra en snabb skiss, för att se om det vore görbart.
”Vilken idiot, hon som klagat över att hon är stressad”, tänker du nu. Och javisst, men skillnaden är att jag är inte (så) dum, bara för att jag får en idé måste den inte genomföras, vilket har varit en mognadsprocess i sig. Samtidigt VET jag att jag kommer klättra på väggarna om jag ska vara ledig i 3 veckor under julen utan att ha något särskilt att göra. Det har varit många lugna helger nu, helt enkelt för att det har varit nödvändigt, men att jag ens känner mig kreativ nog att få en sån här idé säger att jag är på rätt väg. Nu ska jag bara hålla mig i skinnet lite, fundera på om jag verkligen orkar, tänka några gånger extra, innan jag beslutar om och hur det ska genomföras under jullovet. Men självklart ska ni få lite rapporter om hur tankar och eventuellt arbete går framöver.
Det är väggen som skymtas till vänster här, med TV’n på. (Bild från när vi just tapetserat, när vi flyttade in, för fyra år sedan)
Tänker mig en platsbyggd hylla, runt TV’n, från golv till tak. Till vänster, närmast kaminen som ni inte ser här, vill jag ha hyllplats för ved, i övrigt vill jag ha lite böcker, nödvändig teknik, nån växt och kanske en bakgrundsbelysning av LED. Tänker att tapeten får synas runt TV’n, men att själva hyllan (och en bakvägg till den) får vara mörkgrön. Tänker också att hyllplanen inte ska gå upp till nock som taket gör, för då blir det bara en dammsamlare, utan tänker nog att vi bara täcker överdelen med … kanske pärlspont? Eller nåt som passar in här i övrigt bara, helt enkelt. Borde gå att bygga i MDF tänker jag, och sen måla då.
Man säger ju att barn har utvecklingssprång – perioder som inleds med att det är gnälligt och känns jobbigt, för att sedan kulminera i en stor förändring, som att lära sig prata, gå eller förstå att en person inte försvinner när den gömmer sig bakom händerna. På ett barn händer ju de här sprången väldigt tätt, och i början löser de i princip av varandra, för att sedan glesas ut. Jag minns att med vårt tredje barn var det här lite ”ny” kunskap och det fanns en app där man tämligen pricksäkert kunde förutsäga olika griniga perioder som följdes av ny kunskap – väldigt häftigt.
Jag har läst att utvecklingssprången kommer även senare i livet, där det sista ”tidsbestämda” är när hjärnans mognad och konsekvenstänk är färdigt, mellan 20-25 års ålder, men där de sedan ofta kommer i samband med kriser, eller efter en kris. Jag tänker att sprången i vuxen ålder kanske rimligen tar mer tid och blir lite mer komplexa, eftersom vi ju, till skillnad från ett barn, ska hantera vardagen och verkligheten samtidigt. Jag har också läst i någon studie att människor är som mest olyckliga när de är i 47-48 års åldern (kallas olyckans u-kurva) för att sedan bli lyckligare igen.
Jag tänker att det på många sätt känns rimligt. I just den här åldern är det kanske allra mest saker som pågår i livet som vi måste hantera, utan att direkt kunna påverka det. Vi har kanske tonåringar samtidigt som föräldrarna börjar bli gamla och kanske behöver hjälp, vi står mitt i någon form av karriärsstege, vi ska hitta ett nytt förhållande till antingen samma eller en ny partner eftersom vi nu har stora barn så vardagens små bekymmer är färre men de stora är kanske fler. Lägg också till alla måsten och borden, som jag inte ens tänker räkna upp, så är det kanske snarare konstigt att vi inte alla är både utbrända och deprimerade.
”Reflektion”
När jag kollar tillbaka i bloggen så ser jag att den blir mer deppig, lite mörkare och tyngre och mindre energi. Jag delar det, både för att det hjälper mig själv att tänka klart, men även för att jag vid det här laget VET att andra faktiskt har lite glädje i att inte känna sig ensamma – precis på samma sätt som jag själv läser andra bloggar för att känna att jag inte är galen – visst ÄR livet jobbigt? Konstigt nog så upplever jag också att de flesta runt mig var mer öppna med att det var jobbigt med vissa saker när man hade småbarn, men nu när det gäller tonåringar så känns det verkligen som alla andra har helt perfekta liv? Jag förstår absolut att man värnar om en tonårings integritet på ett annat sätt än ett litet barn, men i privata diskussioner så tror jag det hade hjälpt att inte bara känna att man är sämst i hela världen och andra är perfekta.
Det är också så himla mycket skam i en massa saker. Jag har väldigt, väldigt få vänner, och jag har INGA vänner där jag är ”bästa vännen”, alltså den som ligger först på listan av de man ringer. Jag har alltid hittat mina vänner när de redan knutit kontakter till bästisar, så i en vardag när allt är stressat och pressat för ALLA så fattar jag verkligen att det aldrig finns tid för vänner som inte är ens bästa vänner. Jag menar det, och vill absolut inte att nån ska ha dåligt samvete för det, det är vad det är helt enkelt. Men det här har varit otroligt jobbigt att erkänna ”högt”, det känns så himla skamligt att inte ha ett ”tjejgäng” eller en bästis som man kan ringa i vått och torrt. Men jag tror faktiskt inte ens jag är ensam om det, och nu är det vad det är, återigen. Jag har äntligen börjat acceptera det för mig själv, och även om det är tungt så känns det mer ärligt att dela det. Eller så ÄR det bara mig det är fel på, så ingen vill hänga med mig, men kan NÅN då säga det.
I alla fall, det är också anledningen till att jag inte delar mina inlägg på Facebook längre. Det kändes som att om man nu är intresserad av det jag har att säga, då får man åtminstone göra sig omaket att googla fram bloggen, eller följa den i nåt flöde. Lite ologiskt kanske, men helt plötsligt blev det min känsla, och då gick jag på den. Tror faktiskt till och med min man har glömt att jag bloggar, så nu känns det nästan som jag är helt anonym typ, haha!
Så, apropå min till synes lösryckta inledning om utvecklingssprång, det jag egentligen ville landa i att det nog kanske är något jag är mitt i. Att hitta vem jag är i den här rollen, åldern, samhället och i allmänhet. Ibland känner jag att jag landar i mig själv, men andra dagar känns allt lite kaosigt, och det speglar sig i mina splittrade inlägg här på bloggen. I dag är en ganska bra dag, jag känner mig trygg och lugn i mig själv och inte bara värdelös, dessutom gjorde jag för första gången på evigheter en bra prestation på träningen vilket också kändes riktigt bra. Så idag känner jag att det finns hopp, vi får se vad morgondagen ger. Till dig som också kämpar, oavsett vad det gäller, vill jag bara skicka en stor kram!
Innan förra veckans konferens på Spira, när jag en stund kände mig både boxen, proffsig och lite fin.
Sitter vid köksbordet, framför brasan, och smuttar på förra årets Dunderglögg. Gjorde den på äppelmust i stället för svagdricka, och den är faktiskt helt otrolig. Mindre söt än glögg man köper (även om jag hade kunnat tänka mig att göra den ytterligare mindre söt) och lagom stark. Vet dock inte exakt hur stark, men skulle gissa kanske 6%? Inte alls lika stark som starkvinsglögg, men absolut lite alkohol i.
Hade en otroligt lugn helg, har mest legat och läst hela helgen pga hade verkligen inte ork till NÅT annat. Eller ja, lite lördagsträning och sen gjorde jag ju faktiskt saffransbullar (som inte riktigt ville jäsa men som blev goda ändå), så NÅT gjorde jag väl, på lördagen åtminstone.
Nu när det är kallt får grisarna även kvällsmat. Lite mysigt ändå, även om det är kallt.
Känner mig, som så ofta när det brukar närma sig jul, lite kluven. Tycker det är mysigt med advent och lite julfix, men känslomässigt känner jag mig mest bara lite ledsen och uppgiven. Nåt vi absolut har misslyckats med är att få våra barn att känna att familjen liksom är ett team – trots allt vi kämpat med och gjort med och för dem så är de högst ointresserade av nåt som har med familjen att göra. Minstingen undantagen, än så länge, men så är han inte så stor heller. Ja ja, det är väl vad det är, en jag blir ledsen ändå.
Blir ju inte direkt julpynt, förutom adventsstjärnor, till helgen. Mer vinterpynt än så länge, med lite tall- eller enris, mest för känslan och doften.
Två ganska intensiva veckor kvar på jobbet innan det lugnar ner sig lite, och jag tänker fortsätta med min ambitionsnivå att göra minsta lilla på fritiden. Träningen rullar på, men den tar hårt just nu, och jag känner absolut att jag inte hade orkat träna två dagar i rad – kroppen behöver den vila den kan få, och i den mån jag kan ge den det så får den det. Vi hade för övrigt ett ”testpass” eller vad man ska säga, ett sånt där pass som man kan köra ibland för att testa av om man blir bättre eller starkare. Nu hade jag inte gjort det passet innan, så det enda jag fick var ett startvärde, men ändå. Det var rodd, och det är typ min starkaste gren när det kommer till konditionsträning, men vi skulle ro vårt snabbaste i 5 km och det var VIDRIGT! Det tog mig 22:20 och dels var det outhärdligt enformigt, dels gjorde det ont i rumpan, jag fick kramp i magen (?) och låg verkligen och tryckte på så snabbt jag nu förmådde (det är ju vad det är efter utmattningen). Herregud så jag underskattade det passet…
Nu ska jag hjälpa mellankillen att plugga lite, innan det är läggdags. Sover ju halvdant med, trots hormoner (tack, förklimakterium) och det gör ju ingen gladare heller, så det blir rätt tidiga kvällar nu. Har också en bra bok som lockar, ska erkännas, så det går ingen nöd på mig!
godatankar.com 