Känslan sista semesterveckan

28 juli, 202028 juli, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Jag använder ju den här bloggen som min terapi, på ett sätt. Försöker alltid formulera det som far runt i mitt huvud som ett blogginlägg, och det hjälper liksom till med att sortera tankarna. Men nu är det så himla mycket olika tankar och känslor, så jag har gått i nästan en vecka utan att få nån vettig ordning på det, så här kommer ett jäkla hoppigt, men ärligt (och gnälligt), inlägg…

Min första tanke är ångest. Inte för att jag inte trivs med mitt jobb, men jag ÄR INTE FÄRDIG med att ha semester och framförallt undrar jag vad som hände med SOMMAREN? Ni vet, apvarmt, soligt, svettigt, ljumna kvällar och en lätt rödtonad solbränna? Var är vårt inköp av årets vin och rom som brukar inhandlas på Citti i Lübeck? Jo men just det, vi kom ju aldrig utomlands i år… Så jävla bortskämd kommentar, men jag kan ju samtidigt inte blunda för att just den detaljen gör att själva känslan av semester inte riktigt har infunnit sig. Jag är INTE redo att börja jobba på måndag, känns det som.

Helt ärligt är jag dock nöjd med att vi verkligen gjort det bästa av situationen, vi har hittat på en massa trevliga saker som jag är så himla glad för, men min kropp och hjärna är ändå väldigt förvirrade… Är det semester, eller bara lite långledigt? Var det sommaren, det som var i slutet på juni där när vi badade? Vart är mina bikiniränder?

I dag har HELA familjen varit på så jäkla dåligt humör dessutom, från minst till störst så har vi tjurat, fått utbrott och bara varit SURA hela dagen. Alltså man får ju bara acceptera att det blir så ibland. Av de MÅNGA saker som gjort mig sur i dag är en av dem en blandning av att vara så LESS på att det fortfarande finns kvar en massa jävla tankar om att man nog borde hålla igen nu eftersom kläderna minsann sitter åt efter semester blandat med en känsla av att jag är rent FÖRBANNAD på att en ska behöva tänka så. Det är ju FAN INGEN som bryr sig om jag blir lite rundare eller inte?!

*Alltså, det enda man gör är ju att äta och dricka goda saker för att få lite mer känsla av semester.*

Jag är sur på att jag redan har jobbångest med, det är ju nästan en vecka kvar och jag vill INTE slösa bort den på att ha ångest om nåt som liksom kommer ändå? Jag VILL se fram emot att vi ska träffa brorsan på torsdag (vilket jag också såklart gör) och ha en riktigt bra vecka bara – så sluta tänka så jäkla mycket?!

Jag vet att det kommer kännas mycket bättre i morgon, det är sällan mitt dåliga humör håller i sig så länge. Då ska vi iofs städa för att slippa göra det under de sista dagarna av semestern, som dessutom verkar bli fint väder på. Så, nu ska jag bara komma på vad vi ska hitta på den sista tiden… Vad gör ni?? Dags att börja jobba snart med?!?

(Jag är medveten om hur jävla bra jag har de, vilket innebär att jag oxå har dåligt samvete för att jag är förbannad, vilket verkligen tillför något…)

Identitet

3 juli, 2020 / LindaG / 5 kommentarer

I dag har jag gått på semester, i fyra veckor, vilket känns både skönt (ledig, yeay!) och konstigt (vad fan ska vi göra i fyra veckor med tre barn och ingenstans att resa). Men det var inte det jag tänkte skriva om, utan nåt helt annat jag har funderat lite på den senaste tiden.

Det var det här med identitet, eller vad man identifierar sig själv som. Vi hade nån diskussion på jobbet tror jag, just där vi pratade väldigt hastigt om huruvida man är en ”tränande person” eller ej. Där räknar jag inte mig själv som en tränande person, jag tror knappt jag gjorde det när jag körde 9 pass i veckan ens? Det stämmer liksom inte riktigt in med min bild av mig själv, och jag vet egentligen inte varför. På samma sätt vet jag personer som absolut räknar sig själva som tränande personer och som även andra räknar som tränande personer fast de kanske i själva verket inte tränar så mycket alls. Ska man kategorisera det mer så finns det ju kanske ”styrketränande” personer såväl som tex ”personer som springer”. Förstår ni hur jag menar?

*Nä men inte ens då tyckte jag nog att jag var en tränande person, inte på riktigt.*

Något jag däremot faktiskt identifierar mig med är att jag räknar mig själv som en ”gamer” eller tv-spelande person. Det trots att jag nog i genomsnitt tränar fler minuter i veckan än jag ev har tid att spela. Visst, jag har spelat sedan jag var liten, men jag har ju å andra sidan simtränat ungefär sedan jag var i samma ålder som jag började spela i. Jag är dessutom mer påläst om träning än om det som händer i spelvärlden nu. Men mitt HJÄRTA är mer engagerad i spel, träning är liksom mer något man måste göra för att inte gå sönder eller för att komma i sina kläder, det är inget jag brinner för.

Jag tänker heller inte att jag är en person som vandrar, fast jag tycker det är jättekul och verkligen älskar det. Men det känns lite varje gång som jag fejkar något (oklart vad) när jag är ute och vandrar. För det är ju inte det jag gör, känns det som, jag typ går ju bara lite? I skogen? Mer som att jag lajvar en person som vandrar… O.o (Jag sa inte att det är logiskt, det här)

På samma sätt är det nog lätt att dela in sin personlighet på andra sätt. Att tänka att jag är en ”klumpig” person, eller kanske en person som alltid har otur. Det blir ju en självuppfyllande profetia det med, såklart. Jag har nog inte så många såna fack jag delar in mig själv i, ett par stycken kanske men annars bara ÄR jag mest, tycker jag.

Vad identifierar du dig som? Och vad tror det det är som är avgörande just för att något ska vara så viktigt för oss att det blir en identitet, även om det faktiska engagemanget är ganska litet?

Nostalgi och förändring

6 juni, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Efter maten så började de stora grabbarna spela Minecraft och den minste fick hamna framför en padda. Jag och maken fastnade en stund framför våra årsböcker – varje år sedan 2006 (då O föddes) har jag gjort en fotobok. De är verkligen så roliga att ha, även om de bara speglar en bråkdel av det som händer under ett år.

Det är så mycket som ändrat sig de här åren ser man, det är lätt att känna och tycka att sedan man fick barn har livet ungefär varit detsamma, men det har ju ändrats jättemycket genom åren. Med O var vi förstagångsföräldrar, försiktiga och fulla med ambitioner. Med L fick vi inse att herregud, att två syskon kan bli så olika. Nu med Filip så är vi både dels otroligt mycket mer avslappnade föräldrar men också mer måna om att ta tillvara på tiden. Problemen vi möter nu med barnen är vitt spridda mellan åldrar, behov och personligheter, på ett sätt jag inte hade kunnat gissa när vi var unga.

Det var så mycket jag ville, förr. Så många ambitioner som inte var mina, bara ”jag borde nog” och ”om jag bara…så…”. Tycker lite synd om den jag var då, på ett sätt. Sen var ju absolut inte allt sämre då, vi hade en massa kompisar som vi umgicks med, vi ordnade fester och gjorde barnfria aktiviteter. Livet känns mer… ensamt, nu.

Hörde ett par unga killar häromdagen i nån affär som sa nåt om att ”snart är du gammal och bitter” och skrattade åt varandra. På ett sätt ligger det något i det, när man är ung är man mer idealistisk och världen är svartvit, ju äldre man blir desto mer gråskala framträder. Dessutom så är det lätt att bli lite mer cynisk, inställningen att ”folk är idioter” kryper gärna fram och det är lätt att glömma att bakom den sura bilisten som kanske körde in precis framför dig så kanske en stressad småbarnspappa på väg till dagis satt.

Jag tror (och hoppas) att det faktum att jag bytte karriär lite mitt i livet har gjort mig mer ödmjuk och kanske mer öppen för förändring. Att jag numer är så van vid att jag ska lära mig typ 1000 nya saker varje dag också gör mig lite mindre mossig och stelbent i mitt tankesätt. För förändring är ju inget nytt, det finns ju snarare inget som INTE förändras, det är bara det att man oftast inte märker det mitt i, och i ärlighetens namn är det ju sällan slutresultatet av en förändring blir sämre än utgångsläget.

Jag vet inte, jag hade nån tanke när jag satte mig och började blogga, men som så många andra gånger så flyter orden på i sin egen bana. Det blir lite kvälls-svammel och lösryckta tankar, men det finns något trivsamt i det med. Att vara nöjd med det som blev och titta snällt på sina egna prestationer, som man hade gjort om någon annan hade gjort samma sak.

Med det här så har jag nog babblat färdigt och tänker bara avsluta med att önska er en riktigt bra fortsättning på helgen, ta hand om er!

En tanke här, en tanke där…

19 maj, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Vi får väl se vad det här inlägget tar vägen, känner inte att jag har nåt att säga men ändå ett behov av att skriva av mig… Det får väl bli det som dyker upp, helt enkelt. Det är för övrigt extremt sällan jag redigerar mina inlägg, jag skriver det jag känner för stunden och så får det vara bra med det, även om jag ibland tidsinställer inlägg däremot.

Har känt mig lite smådeppig ett tag, egentligen omotiverat antar jag. Är trött med och ser väldigt mycket fram emot att få vara långledig nu. Hela familjen kommer vara lediga torsdag – måndag eftersom barnen både har klämdag och planeringsdagar i skolan och på dagis, så vi har lyxmat till det med att ta ledigt allihop.

Till helgen ska vi ju också ut på vår ”glamping” i Ösjönäs, och det ska bli väldigt… tja, kul kanske blir fel ord, men intressant kan nog stämma lite bättre. Det kommer nog bli antingen jättebra eller jättedåligt i alla fall, det kommer nog inte vara så där mellanbra om jag får gissa. Vädret blir ju lite varierat, men förhoppningsvis får vi åtminstone övervägande någorlunda vettigt väder. Vi har lagt till kanothyra med, så har vi möjlighet att paddla runt lite om det nu funkar med Filip vill säga, det kan ju hända att han bara försöker slänga sig rakt ut…

Är för övrigt så makalöst disträ nu med, kan tappa bort en mening mitt i och går mellan oavslutade uppgifter med guldfiskminne, speciellt hemma känner jag. Det låter ju som det skulle kunna vara stress, men jag känner mig inte stressad alls, så det är nog bara tröttheten ändå.

Bäst just nu är det sköna gänget med kollegor jag har på jobbet faktiskt, det blir en hel del skratt och små utflippade diskussioner. Nästa fredag ska vi ta oss ut och göra Escapehouse, vi är ju ett litet gäng som ändå alltid sitter tillsammans i samma kontorsrum, så det känns inte som det gör någon skillnad om vi är instängda i ett aktivitetsrum i stället liksom. Det är ju lite som jobbet förresten, det gäller att ta sig ut i rätt tid 😉

Kan vi för övrigt bara hoppas på att det blir varmare väder nästa vecka, som det än så länge ser ut som det ska bli? Jag är så himla trött på den här kalla våren, allt växer långsamt (eller dör) och jag längtar efter lite altanhäng och att inte behöva ha både tjocktröja och jacka på ute.

Se där ja, jag visste väl att det fanns lite babbel som ville ut, även om det mest blir de strötankar som hoppar upp i huvudet. Vad ska du göra långhelgen som kommer? Eller jobbar du klämdagen och kör på som en vanlig helg kanske?

En ny vardag i pandemi-världen

7 maj, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Alltså, livet rullar ju på här som överallt annars, och Covid19 är ju numer en ständig aktualitet. Ändå tycker jag att det kommer över en som i vågor, hur man själv och saker runt en påverkas.

Jag tänker att man (=jag) måste hitta ett bra sätt att liksom leva i det här nya, utan att hela tiden gå och liksom vänta på att det ska ”gå över”. Tänker att det nog kommer vara ungefär samma förutsättningar hela året som det är just nu? Samtidigt kan jag inte påstå att mitt (eller vårt) liv är SÅ påverkat när jag ska försöka sätta ord på det, samtidigt som ALLT känns påverkat samtidigt?

Vi jobbar ju på som vanligt ungefär, med skillnaden att maken jobbar hemifrån. Barnen går i skola, dagis och fritids (förutom äldsta som går varannan dag i skolan och har distansundervisning varannan dag). Deras scouter pågår som vanligt, fast utomhus och utan stora samlingar. Min och äldstas träning är till stor del inställd så vi tränar själva på gym ungefär 2 dagar i veckan, där det absolut inte är någon trängsel. Jag inser att vi har himla tur som båda har fullt upp på jobbet (än så länge), ingen är sjuk och ingen är vare sig permitterad eller varslad, även om en mild oro ändå finns där eftersom uppenbarligen allt kan vända om utan förvarning.

Men det är ju det här med att träffas och umgås som blir knepigt dagligdags. Det som oroar mig mest är att smitta nån (fast man inte är sjuk själv) som i sin tur kan bli riktigt sjuk, såklart.

Sen var det ju det här med semestern. Vi lär väl inte kunna bila till Tyskland kan jag inte tänka mig? Det innebär att vi i så fall (som alla andra) kommer att vara hemma hela semestern. Tack och lov att vi har hus och trädgård, men jag måste ändå hitta ett sinnestillstånd där jag inte klättrar på väggarna för att jag vill GÖRA saker. Svårt när det strider mot ens personlighet, trots att kraven på aktiviteter inte är särskilt avancerade.

Tänker hela tiden lite fel, känner jag. ”Ja men det kan ju bli gött att vara hemma med, bjuda över kompisar och hänga över en drink…. nä visst nä, man ska kanske inte hänga ihop så mycket ändå?”.

Lite aktiviteter kan man såklart göra, bada, göra utflykter i skogen och sånt, men annat? Tycker det står lite still i huvudet.

Sen tycker jag ändå att det finns positiva saker med hela pandemin. Att ett i allmänt alldeles för högt tempo till vardags nu tvingas sänkas drastiskt av de flesta, att folk förstår och accepterar att inte allt går att ordna lika fort. Det känns generellt bra att den sjuka konsumtionshetsen fått en kraftig inbromsning och att man kanske ser och prioriterar de ”verksamheter” som verkligen är viktiga för samhället. Att det får vara orimligt att en flygresa över hela Europa kostar 300 kr och att åka på weekendresor 3 ggr om året (talar INTE om mitt eget liv nu ska tilläggas) kanske inte heller är helt självklart. Men allt som ändras är såklart jobbigt och ovant, det ligger väl i mänsklighetens natur.

Det är svårt att förhålla sig till denna verkligheten som på en gång känns precis som vanligt och samtidigt väldigt främmande? Hur resonerar du? Ska också säga att jag undvikit att skriva så mycket om Corona, eftersom jag tycker det är svårt att få med en helhetsbild, det finns lika många infallsvinklar och viktiga saker att reflektera över som det finns människor, känns det som. Men det här, det är mina tankar just precis i dag, i den här stunden. Sen finns det tusen aspekter till på hur priviligierade vi är här, och hur hårt det här kommer drabba de som har det sämst, men det är inte en debatt jag tar här.

Ny insikt

8 april, 2020 / LindaG / 2 kommentarer

Mina nya (eller ja, inte supernya) kollegor tycker nog att det är lite konstigt, det här med att blogga. Dels kanske det är något som i större utsträckning lockar tjejer – baserat på hur få män jag vet som bloggar, dels kanske det är för att många i byggbranschen inte är så värst intresserade av teknik eller sociala medier i största allmänhet.

Ibland får jag ändå frågan varför jag bloggar, vad får jag ut av det? Mitt spontana svar blev att jag använder bloggen för att själv få sätta ord på sånt jag fundera på, det hjälper mig att nysta ut tankar och sånt på ett liknande sätt som jag tänker en psykolog gör – man får inga svar men man får hjälp att själv reda ut sig tills man kan svara på sina egna frågor.

I dag kom jag faktiskt på ytterligare en anledning.

Det började med att jag fick ett sånt längt efter min lilla mormor, som är borta sedan 10 år tillbaka (eller så, skäms nu men är världens sämsta på datum förutom namn). Jag längtade efter henne så som hon var när hon var pigg och fick en sån önskan att hon liksom skulle finnas runt mig här. Jag önskade och tänkte att hon skulle se MIG, allt jag försöker, vad jag vill, vad jag kämpar med, vad jag känner och hur mycket jag försöker överallt. Att hon skulle se anledningen till att jag gör vissa saker, allt jag kämpar med för att jag vill ge barnen de bästa förutsättningar jag kan tänka ut själv, fast det är motigt och man tvivlar mest hela tiden på om man gör rätt. Att beslut jag fattar kan vara SÅ jobbiga inombords fast jag inte visar det, att jag så gärna vill prestera bra på mitt jobb, och egentligen allt annat jag känner.

Efter en stund så slog det mig lite ändå, jag vill ju bara (som alla andra) att någon ska se MIG. Inte en förälder, ett barn, en kollega, en sambo, en student utan liksom HELA mig, vilket ju liksom inte är så görbart i vardagen där man hela tiden behöver ha olika roller och anpassa sig efter förutsättningarna. Bloggen är en chans att åtminstone få visa lite mer av mig, även om såklart den öppna formen gör att mycket aldrig kommer ut här.

Det här låter ju melodramatiskt och tonårsaktigt när jag läser det själv (det är ju inte så att jag har nåt större djup än någon annan), ni får väl gömma er bakom en skämskudde, men jag kände ändå att man kanske får bjuda på att man får en del insikter lite sent. Och nånting måste ju ändå locka er som tittar hit, för ni blir ju bara fler. Kan jag bjuda på ett skratt eller kanske ett uns igenkänning så är det bara en bonus för mig!

PS, känner att denna blogg inte har levererat så mycket roliga recept på sistone, det är ändå därför de flesta tittar in här, men jag ska försöka hinna hitta på lite till påskhelgen tänker jag. Några särskilda önskemål??

Var det en film eller hur var det?

24 mars, 202024 mars, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

I dag jobbar jag, fast hemifrån eftersom halsont och huvudvärk inte gett med sig helt, även om det inte är mycket kvar. I vanliga fall hade man ju bara tagit en Ipren och åkt och jobbat som vanligt, men nu känns det både som man skulle bete sig dumt genom att ge sig ut OCH typ fånigt att stanna hemma. Damned if you do, damned if you don’t, liksom.

Tycker man börjar få en sån konstig overklighetskänsla med, med meddelanden från en massa länder om att det är utegångsförbud och att folk inte får träffas i större grupper än två och två. Och nu fick det visst bara vara bordsservering på restauranger här hemma med. Så länge man jobbade som vanligt så tyckte jag att det kändes ungefär som vanligt, men nu när vi ändå blivit lite isolerade hemma en vecka så känns det så konstigt och overkligt allt.

*Vet ni hur sakta allt växer när man går och kollar till det en gång i kvarten? JÄTTESAKTA!*

Det är svårt att veta riktigt hur man ska förhålla sig till allt, för på ett sätt känns ju allt som vanligt och ändå vet man ju vid det här laget att det här kommer få stora konsekvenser för ekonomi och konjunktur och allt sånt som jag egentligen inte ALLS orkar sätta mig in i så mycket som jag antagligen borde. Det är mest jobbigt att inte riktigt veta vad som händer om en vecka, eller ens i morgon… För mitt i allt så känns det ju typ fånigt att ens tänka att hela världen har stängt ner pga en influensa, fast det är det som hänt? Eller är det bara en halvdålig film man slötittar på med ett öga medan man sköter vardagens alla bestyr?

Jag är ju inte den människan som är bäst lämpad att bli instängd i hemmet heller, och det är inte direkt barnen heller. Den som klarar det bäst är nog maken som är betydligt mindre rastlös än vad jag är. Till och med när jag sitter och skriver det här på min lilla självutnämnda kafferast så känner jag att det bokstavligen kryper i kroppen på mig. Oavsett virus eller ej så hade jag ju ändå inte kunnat träna sedan en vecka tillbaka eftersom jag är hängig och det mår jag inte bra av. Jag saknar GRYMT mycket att vara riktigt, riktigt trött i kroppen, så att man kan lägga sig på kvällen och känna sig sådär BRA utmattad, men där hjärnan fått tid att bara fladdra runt. Måste nog komma ut på en promenad strax, känner jag. Det som räddar mig lite är att det varit så fint väder att jag kunnat vara ute lite, även om det är iskallt i vinden.

*Sjukt nöjd över mitt nya lilla land med blåbärstry och penséer.*

I’ll tell you my Sins, so you can sharpen your knives*

22 mars, 202023 mars, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Alltså jag vet inte, i går fick Lukas superhög feber bara sådär, men han sov gott på alvedon och Ipren natten igenom och har varit feberfri ungefär till mitten av dagen. Däremot har jag blivit mer och mer hängig under dagen igen, med feberkänsla (jag får typ aldrig feber med min kroppstemperatur), ont i halsen och huvudvärk. Nu har Lukas feber igen, fast mer måttlig sådan.

Oliver är den enda som klarat sig helt (än) och både maken och minstingen är numer typ friska, med undantag för att näsan rinner lite på Filip men i övrigt har han varit pigg hela helgen. Min ögoninflammation har nu gått över i båda ögonen (fått salva) och i morse var andra ögat igenmurat när jag vaknade. Sexigt.

Vet inte riktigt hur vi ska göra i morgon, jag kommer ju vara hemma och Lukas får vara hemma, men beroende på så blir det möjligen dagis för Filip om maken inte jobbar hemifrån. Potträningen har gått framåt förresten, han har nu gått i princip helt utan blöja i 3 dagar och i dag skedde det bara en olycka – inte illa! Nätterna tar vi som nästa steg sen, orkar inte riktigt ta allt på en gång just nu känner jag.

För övrigt så går vi varandra på nerverna här hemma. Det är helt värdelöst att ha så långt mellan barnen just i en sån här situation, Det är helt omöjligt att tillgodose behoven hos en som är 13, en som är 9 1/2 och en som är 3, samtidigt som minst 1 vuxen är hängig. Alla har taggarna utåt och tålamodet är i princip noll och intet. Speciellt hos mig själv, ska erkännas, när jag hela tiden har någon på mig som vill något av mig och inte får många sekunder för mig själv. Det känns rent fysiskt som hjärnan är full med glödande bomull och det krävs HELA tiden en viljeansträngning för att inte skrika rakt ut – och då har jag ändå 3 hyfsat välartade barn som egentligen inte alls är särskilt irriterande. Det blir bara som ett konstant ljud eller oväsen, det är sjukt svårt att förklara, men jag är inget vidare på att hantera det helt enkelt. Jag blir kort och otrevlig och har som sagt NOLL tålamod. Men jag är inte ensam om att tycka det är jobbigt, de stora brorsorna går också och retar upp varandra i någon form av frustration av att de inte har något vettigt att göra och inte direkt kan träffa kompisar hellre.

TACK och lov att det har varit så fint väder att vi kunnat vara ute i trädgården en del i alla fall, annars hade nog min hjärna rämnat sedan länge. Är grymt glad över den sol som värmt när man suttit i lä på altanen. Maken tycker jag är helknäpp som går ut och ”drar igång projekt” när man är trött och hängig, men när jag nu inte har ork nog att tex åka iväg och gå en promenad helt själv så är det det näst mest avkopplande jag vet att pilla i trädgården. Ingen press, ingen stress, bara något som sysselsätter fingrarna samtidigt som hjärnan får vila och tankarna sorterar sig själva.

*Sätt bara ut mig i en skog, med en termos kaffe och nåt att fika på, när jag är frisk nog att orka med det. Då ska det nog gå bra, det här med.*

Jag som inte ens är sådär supersocial av mig tycker ändå det är jobbigt med isolering en vecka, kan tänka mig hur extroverta människor har det just nu då… Och hur har ni det, ni andra som är hemma? Är det bara jag som kryper på väggarna, eller hade gjort om jag haft någon ork?

*Det är inte ofta jag lyssnar på låttext, jag är ju som jag skrivit om tidigare en sån som lyssnar på musik för taktens skull. Men, just den här meningen Hoziers ”take me to church” tycker jag är så grymt skön. Den känns dessutom väldigt samtida med tanke på alla snabba, dömande kommentarer på sociala medier.

Hoppas hören* snart är slut

1 mars, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Som det kanske lyste igenom i mitt något syrliga inlägg tidigare i dag så är jag för jävla trött. I går var jag aptrött men skrev kanske mest bort det som att jag var lite ”bakis” – var dock nästan nykter när jag gick hem runt 23-snåret så mest socialt bakis kanske. Knepigt nog har jag varit lika trött i dag, känner mig som att jag är sjuk fast utan ont i kroppen och feber och liksom bara med tröttheten?

Visst, det har varit en ganska hektisk period på jobbet, men ändå. Kanske att det ligger något i kroppen som den jobbar mot, fast det inte bryter ut. Eller så har det bara varit lite mycket, totalt sett. För det är ju lite så, med tre barn finns ingen egentid längre. Ingen tid när det bara är jag OCH jag inte måste göra något (typ laga mat åt barn, handla nåt eller tex träna). Ingen tid att liksom ladda om.

Hade vi kunnat ge oss ut i skogen lite mer så har ju det åtminstone en avkopplande och avstressande effekt, men det har verkligen varit riktigt pissväder på just helgerna typ hela Hören (*kan vi döpa den nya årstiden till det, inte höst, inte vår och absolut inte vinter = hör?). Och även om man till en viss del kan klä sig efter väder så är det ändå inget trevligt att vara ute i blåst och regn…

Så, jag hoppas verkligen att våren ändå är i antågande, med sol och sköna dagar ute. Kram på er vänner, hoppas ni har mer energi än mig!

En polerad, grå yta

12 januari, 2020 / LindaG / Lämna en kommentar

Öh, det känns som jag har NOLL och intet att skriva om nu. Allt står bara still i den här grå, blaskiga och bara icke-vintern. Ur en ren jobbsynpunkt är det skitbra att det ligger på några plus och inte är någon snö, det underlättar nämligen väldigt när man ska forma, armera och gjuta betong, men alltså ur rent psykisk vinkel så är det halvt förgörande. Det går ju liksom inte göra NÅT?

*Den här vyn liksom, ska vi inte få nån snö alls i vinter???*

Men visst, vi har väl försökt roa oss, det blev en sväng till badhuset med familjen på förmiddagen och en promenad med Oliver på eftermiddagen. Badhus kan vara nåt av det tråkigaste jag vet, av den mycket enkla anledningen att det är så *jävla* kallt på Rosenlund. Jag och Lukas frös från att vi klev ut från omklädningsrummet typ. Men men, jag behövde inte bada så jättemycket, Filip är sedan i höstas MYCKET skeptisk till det där med vatten, tex får vi duscha av honom under tvång och skrik (känns hemskt) nån gång i veckan, men med långsam upptrappning så hittade han väl ändå lite av tjusningen med att bada och var åtminstone i med hela kroppen (vilket då är upp till knäna på mig). Perfa att vara i undervisningsbassängen en hel del med, där är ju lite varmare åtminstone.

Men apropå det här att det är svårt att hitta nåt att skriva om med, förutom att JAG har total skriv- och tankekramp så känns det som det blivit mycket mindre spontant, personligt och oredigerat innehåll på egentligen alla sociala kanaler jag följer? Tex instagram, visst i stories kan man ju slänga upp lite vad som helst, men i sitt flöde känns det inte som man inte vill lägga bilder som inte är riktigt, riktigt bra. Likaså bloggar, det känns som alla anpassar, retuscherar och mycket noggrant väljer ut vilket innehåll som släpps.

*Vi tar en till sån här bild va? Dumme mosse alltså, helt galet vackert.*

På ett sätt är det ju trevligt att inte drunkna i 38 instagramposter eller 3 inlägg om dagen om vad någon åt till frukost, men det börjar samtidigt bli ganska opersonligt och tillrättalagt. Jag är likadan själv, jag har nästan 2000 poster på instagram, men de kommer mer och mer sällan pga att jag känner att jag vill att de ska vara riktigt bra. Samtidigt uppskattar jag även själv att just bilder är av lite högre kvalitet, älskar ett bra foto. Svårt!

Men vad tycker ni, är det bra att det innehåll som läggs ut, oavsett kanal, är genomarbetat eller är det roligare med det spontana och genuina?

Pst, har visst inte talat om hur min första skoldag var, jag hade riktigt kul och kom hem rätt slut i huvudet, lovar att berätta mer framöver!