Vad många fina kommentarer jag fick på förra inlägget, tack! Det känns verkligen som något nästan alla (med lite större) barn går igenom på ett eller annat sätt. Ingen vill prata om det för man känner sig kanske både som en dålig förälder (jag talar i alla fall för mig själv) och sen är det ju det här med barnens egen integritet – även om det senare blir mest aktuellt när man skriver så här, inte bland vänner.
En bild med längt efter solljus som strilar bland träden…
I dag är jag helt slut, dels efter en riktigt intensiv jobbvecka som det alltid blir i uppstarten av ett nytt projekt, men också bara av allt som pågått den ”senaste” tiden. I morgon har jag för typ första gången någonsin tagit ledigt för att bara vara, utan att det är något annat viktigt inplanerat. Ja, det är några saker som måste skötas ändå, men i övrigt tänker jag bara försöka ta hand om mig själv – och så Nala med då – för att försöka få tillbaka lite energi. Jag har faktiskt börjat redan nu, jag har just hällt upp en liten skål ostbågar och ett glas rödvin och satt mig i soffan. Barnen har fått en kalle-pocket, en iPad och en är på scouterna och Nala har lagt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Det känns skönt, och jag hoppas att om en liten stund så sjunker axlarna ner en bit och då lär jag väl somna sittande här…
Jag hoppas att ni alla orkar med era egna kamper, om inte så kan jag alltid låna ut ett öra. Ha en riktigt skön torsdag nu, för i morgon hörni, då är det fredag!
Det måste verka så ”hattigt” mitt liv, för er som följer bloggen. Mellan inläggen kan det ju gå åtminstone ett par dagar, och då är det många små saker som hinner hända som kan ändra humöret och känslan ganska drastiskt, men när man läser här måste det verka provocerande hoppigt?
I dag har jag en riktig skit-dag. Inte på jobbet, det har rullat på rätt bra, men hemma. Jag har inte ett enda problem mer i dag än jag hade tex i går, men i natt sov jag uruselt pga Filip som bara strulade natten igenom och helt plötsligt känns allt liksom nattsvart. Alla vardagsproblem blir stora, och de stora problem vi har känns oöverstigliga och man befinner sig plötsligt längst ner i ett hål.
Ett inlägg utan bilder känns så himla fattigt. Samtidigt tar man ju typ aldrig bilder som passar in i ett deppigt inlägg? Kanske kunde bli en egen foto-genre…
Det har varit så jäkla emotionellt uttömmande det senaste året, vi har kämpat massor med vissa saker och man känner sig så himla ensam – trots att jag vet att nästan alla jag känner kämpar med olika ”problematik” med sina barn. Det är allt från ångest, ätstörningar, barn som behöver extrahjälp och barn som av olika anledningar orsakar huvudbry för sina föräldrar. Och vi kämpar så mycket, allihop, jag ser det och jag vet att vi försöker, vi jobbar i motvind och vi slåss på olika sätt för våra barn. På inget sätt menar jag att vi har det värre än någon annan – inte alls – men jag tänker att kanske kan det vara en tröst ibland att veta att många har egna kamper som inte syns och som tar oändligt med energi.
Känner att vi är så himla ensamma i våra kamper – kanske är det inte så utan bara en känsla som är färgad av min egen upplevelse – men min känsla är ändå att vi kämpar så mycket på var sitt håll. Tänker ibland att det på vissa sätt måste varit så mycket enklare när man levde i små bosättningar eller byar där liksom ”alla” uppfostrade barnen och hjälptes åt med saker tillsammans. Det är säkert en skev bild i mångt och mycket, men samtidigt är vi väl inte i grund och botten gjorda för att vara ensamma utan mer flockdjur. Nu är jag ju inte ensam på så sätt att vi är två föräldrar som jobbar ungefär lika mycket med barnen (och annars också), hade jag varit ensamstående vet jag inte vad jag gjort.
Så, i dag är en skitdag. Får jag sova lite bättre i natt kommer allt kännas mer överkomligt och inte lika stort och mörkt som det gör i dag – det VET jag ju rent logiskt och erfarenhetsmässigt. Men det känns ju lika skit för det, och det får ju liksom göra det ibland så länge man inte ”fastnar” och det utvecklas till en depression tänker jag. Och som vanligt känns det mesta liiiite bättre efter att jag fått skriva av mig, så tack för att ni lånat mig ert öra (eller snarare öga). Sen blir det ju vagt – barnen är inte så små längre och deras integritet kommer ju såklart först, det går inte komma ifrån.
Ett hjärta till alla er andra som kämpar ❤
Hoppas era kamper går lättare och att ni har fler bra dagar än dåliga! ❤
Jag är så dålig på att fejka. Fejka gott humör, fejka att jag tycker om nån som jag inte gillar, fejka att jag är intresserad av något jag inte är intresserad av (fast på sista punkten handlar det minst lika mycket om den som berättar, är det nån jag tycker om så gillar jag att lyssna ändå).
Nej att jag är lättläst och lätt-tolkad är det nog inte många som tycker, men jag är i alla fall genuin i mitt bemötande mot folk. Vilket i och för sig inte innebär att det är så det uppfattas..
Faktiskt så tänker jag själv att det egentligen är en ganska bra egenskap, även om den ibland ställer till det för mig. Jag skulle säkert kunnat knyta mer kontakter om jag kunde fejka intresse för folk jag inte känner för, men det GÅR inte. Men det bra med det är ju att alla personer jag tycker om att prata med och gärna gör så med, är ju personer jag genuint tycker om. Så verkar jag tycka om att prata med just DIG så gillar jag nog dig, som person. Okomplicerat liksom.
Men ibland blir det ju då dumt här, när det far runt en MÄNGD olika saker som jag inte kan prata om av olika anledningar, då får jag svårt att skriva här med. För jag kan ju inte fejka något halvglatt inlägg när det är en massa problem som virvlar runt i skallen – och alltså har det varit tyst här ett tag. Det är fortfarande lika många saker jag inte kan skriva om, men samtidigt så saknar jag ju SÅ att skriva, så jag får väl skriva om att jag har svårt att skriva? Jag brukar ju annars skriva om exakt det jag känner för stunden, men det funkar ju inte med alla saker.
Kanske, kanske finns det en liten ljusglimt framöver, en möjlighet som jag hoppas kan bli något bra, men det är alldeles för tidigt än för att veta. Det hindrar ju inte en från att bara dagdrömma lite, och kanske var det just därför jag ändå kände för att sätta mig och skriva här i dag ändå. Det är en liten chans att det blir som vi vill, men ibland gör ju själva möjligheten att man ändå får något positivt att låta hjärnan jobba med lite och det hjälper ganska bra tycker jag.
Det är en ljusglimt orelaterad till de skitsaker som hänt i övrigt, och jag vågar inte hoppas på mer än just att det blir lite dagdrömmar. Men om den HÄR punkten lovar jag att återkomma, inom kort, för när jag vet hur det blir då kan jag också berätta om det, till skillnad från det mesta annat just nu.
Känner mig lite lätt småhängig med huvudvärk i dag, så har jobbat hemma hela dagen. Har haft sällskap av maken som jobbar hemma typ hela tiden och tonåringen som haft ont i halsen. Dagen har som vanligt gått ganska fort, för det är så mycket att göra, men den har också eventuellt innehållit ett par utbrott av livs-frustration från undertecknad. (För att undvika missförstånd – jag trivs jättebra på mitt jobb)
Men alltså jag översköljs ibland av sån frustration att jag bara har lust att skrika rakt ut ibland – ÄR DET DET HÄR DET GÅR UT PÅ?! Eftersom jag nu med mina kollegors mått mätt är nästintill pensionär och man själv känner av att man inte är 20 längre så måste man ju på något sätt inse att det är himla lätt att nåt händer. Nån man känner eller man själv – man kan bli sjuk, råka ut för en olycka, ja men ni fattar. Lite ”livet är så skört”, ni vet.
Det hade ju varit enklare om jag visste lite VAD det är jag känner att jag saknar (ja just nu är det ju en massa saker, men den här frustrationen är ju inte pandemi-unik). Så att man tänker att ”om jag visste att jag skulle dö om ett tag, vad hade jag velat göra då?”. Eller ja, det blir ju inte rätt heller, för VISSTE man så skulle man ju inte jobba en dag till utan bara typ resa (om det går) och hänga med familj och vänner, men så kan man ju liksom inte leva i verkligheten.
Kloka människor säger ”sätt upp delmål, ta ett steg i taget” men det är ju jävligt svårt när man inte vet exakt vad det är man vill? Och en del saker som man vill – tex bo på landet och ha en hund – det är ju sådant som bara går att påverka till en viss del och det vi kan påverka det gör vi ju. Dvs vi letar aktivt efter mark och valpar i nämnda exempel.
Exempel – jag vill gärna åka mer längdskidor, men jag kan ju inte påverka om det kommer snö nog. Eller jo, jag kan åka uppåt norr någonstans, men eftersom jag är den enda i familjen som åker längdskidor känns det inte som ett riktigt görbart alternativ för bara mig. Jag KAN däremot se till att åka så fort det finns möjlighet, och det gör jag ju med.
Klart det här är priviligierat, jag har möjligheten att sätta högre mål för vi har två fasta inkomster, en familj, hälsan och kan betala räkningarna varje månad utan att det är ett pussel. Men för den delen är det ju ändå en frustration? Sedan ska det heller inte misstolkas som jag inte är nöjd med det jag har – för det är jag, det mesta har jag eller vi jobbat hårt för, men när det känns som det saknas en pusselbit, vad gör man då?
Är alla sådana här? Eller är det bara jag? Är det den jäkla ambitiösa ”duktiga flickan” i mig som bara inte kan finna sig tillrätta i det som är, eller är det bara en mänsklig jakt på att göra saker bättre?
Edit… Gud vad sur och trött på mig själv jag blir såna här dagar.
Om ungefär en vecka beräknas det födas valpar hos ”vår” uppfödare. Jag spenderat kvällarna med att läsa om hundfostran, foder och valptiden, och om någon tror att vi funderar på att skaffa valp med ett rosenskimmer så kan jag meddela att det gör vi absolut inte. Jag läser om de besvärligaste sakerna, om valpar som ska ut och kissa varannan timme HELA dygnet i början och självklart tvivlar jag. Kommer vi orka, herregud vad mycket de ska aktiveras, vad händer om… Osv. Maken tänker likadant.
Men sen tänker jag på hur naturligt det känts att ha hundarna vi lånat här hemma, på att en hund varit nåt jag önskade så mycket när jag var liten, på hur underbart det vore att ha med en hund på våra skogsturer och tänker att jo, men kanske.
Sen pratar vi om det här hemma, på allt som kan bli jobbigt, och vi inser att även utan rosenskimmer så vill alla ha hund. Vi pratar med barnen om att det blir jobbigt, om att det kommer behövas hjälp från dem vid enskilda tillfällen fast de inte är sugna (det här är väl mest nåt O förstår, de andra två är lite för små) och känner lite att har vi tagit oss så här långt i livet ska väl inte en valp (eller unghund) få oss på fall direkt.
Jag vet, vi åker och tittar på valparna när de kommit, så blir det nog lättare att göra en objektiv bedömning 😜 (bild från tidigare kull hos xoloanne)
Och om, bara om, jag får dagdrömma en kort liten sekund om att vi någon gång flyttar ut lite mer på landet, då vore det extra fantastiskt med en hund. (Ps, vi har inget rosenskimmer över tankarna att flytta till landet heller, även om det kanske kan låta så när jag skriver kort om det här)
Alltså, känslan är väl någon form av skräckblandad förtjusning över tanken på denna eventuellt blivande familjemedlem. Vad tror du om det hela?
Det är lite av en röra i mitt huvud just nu. På ett sätt känns det som jag har tusen tankar och på ett sätt känns det inte som jag har någon, klart är i alla fall att jag inte sorterat ihop mitt huvud än. Det är liksom heller inget som går att ”skynda på”, utan det kommer små insikter farande när man minst anar det. Vi får väl se om jag får ihop något vettigt av nuläget.
I vilket fall, i morgon är det sista dagen av jullovet då. Ett rätt skruttigt jullov, men det har åtminstone på vissa sätt erbjudit lite vila, vilket iofs inte är samma sak som att en fyllts på med energi. I dag fick vi låna två hundar igen, mysiga lugna ”tanten” Zally och lilla nakenvalpen Maya. Det är ju liksom en aktivitet i sig, att få låna ett par hundar, så dagen idag har gått väldigt fort och ändå varit mysig. Och det är ju något så vansinnigt gott med att någon kryper upp i ens knä, lägger sig till rätta och se somnar? Lite som när man har en liten spädis som bara ger en all sin tillit (inte för de har så mycket val, men ni fattar) som också bara slappnar av och sover i ens famn.
Trötta efter promenad, och skönt avslappnade får man väl ändå säga ☺
Lite promenader har det därmed blivit i kylan med, inget kanonväder idag utan ganska rått, men nu hoppas vi på lite mer snö i morgon så det kanske kan gå att åka pulka för barnen till helgen.
För övrigt vet jag inte riktigt hur vi ska ta tillvara på denna sista lovdag?
Nyårsafton kom och gick, för den som är nyfiken kommer jag inom kort uppdatera inlägget nyårsmeny med bilder. I går var mest en slappardag som sig bör, med film och pizza. I dag har vi varit barnfria och passade därför på att gå en led på egen hand, det blev Stråken-leden – men mer om det i ett eget inlägg.
Så nytt år då. Kan vi hoppas att vi får ordning på pandemin i år kanske? Jag vågar i alla fall inte göra några storslagna planer till sommaren känner jag, det är för mycket som kan ändras, så vi får väl se.
Nyårslöften kan ju kännas både fåniga och lite uttjatade, men samtidigt kan jag tycka att det faktiskt ibland ÄR bra med en given tidpunkt att liksom se över sitt liv, att rensa lite i behoven och kanske göra en önskelista. Efter ett par dagars betänketid har jag nog ändå landat i några saker jag skulle vilja jobba mot, under året som kommer…
Jag VILL röra mig mer. Tänker inte sätta några hårda mål som stressar, inga krav och jag tänker fortsätta med att inte räkna eller på något sätt mäta min aktivitet. Det låter kanske lite konstigt, men jag mår bäst då, har jag kommit på, när jag bara gör det som känns bra i stunden. Och att man mår bättre av att röra sig mer känns väl inget som jag behöver övertala någon om. Jag ska passa på att röra mig så gott det går i min vardag helt enkelt, och komplettera med nödvändig övrig träning för att kroppen ska hålla. Kanske lite fler promenader, med en hund?
Jag MÅSTE öva på att inte ta med mig jobbet hem och att inte ta åt mig av det. Det här är så sjukt svårt men jag brukar vara väldigt mycket bättre på det än jag varit det senaste året, det måste bli ändring på det. Har ingen exakt plan här, förutom att jag måste jobba med det. Kanske hitta något sätt att ”slussa ut” jobbet innan jag kliver in hemma, jag vet inte direkt vad men det kan vara en tanke.
Jag VILL sålla mer i ”striderna” med barnen. Jag säger sålla, för att det blir konflikter är ju inget konstigt och ska inte undvikas heller, men nu när jag varit stressad så hoppar jag ju på allt och det funkar inte. Det här är den punkten som jag tror är svårast av de här tre.
Jag ÖNSKAR så att jag får träffa mina vänner mer, men det är kanske inte något som är helt lätt att styra över själv.
Jag har ett par andra mål med, men de är mina egna och hamnar inte här.
Har du satt upp några mål eller visioner för året som kommer?
2020 var inte direkt ett toppenår, utan kanske att det snarare hamnar i botten-ligan. Eller ja, det har funnits höjdpunkter med som lyft året med, och jag har haft sämre år också.
Vi kan väl hoppas att det är ett ljusare år vi har framför oss nästa år?
Som vanligt är det svårt att minnas våren (pga senil gammal tant och det var längesedan), men då höll vi ju ändå på att planera en sisådär 10 dagars semester i Tyskland och hade lite hopp om sommaren. Det var jättekonstigt väder och varannan månad var superfin och varannan var katastrof, det fortsatte ju ända in i hösten. Tyvärr prickade vi ju in vår safaritälts-upplevelse precis i iskalla maj med regn.
Annars var det nog mest odling som upptog tankarna i våras, jag gjorde lite mer ordentliga försök på tomater och annat som behöver förodlas, för det har jag aldrig orkat göra innan. Tänkte nu när det snart är dags igen att jag nog borde vänta lite längre med att sätta tomatfröer – men å andra sidan var det ju precis i lagom tid tomaterna mognade i somras så kanske inte ändå? Sen kom ju Covid och allt kändes konstigt och långt bort i början, det var nog inte förrän efter sommaren det kändes som det kröp närmare för min egen del.
Sommaren lyckades ju såklart hamna mitt i en månad med dåligt sommarväder – i alla fall den månaden då vi hade semester – och semesterkänslan infann sig knappt alls. Bästa var nog när vi fick låna ett sommarhus åt Östkusten till i en långhelg, det kändes mest som semester ändå. Sen kom augusti och räddade väl sommaren vädermässigt, det blev åtminstone lite bad och lite sol.
Men hösten har varit jobbig och fylld med konflikter med barn, det har tagit så otroligt mycket energi. Det har varit fullt ös på jobbet och även fast vi också haft några riktigt roliga perioder där vi skrattat massor så har jag känt mig orolig med, lite omorganisation, covid och allmänt världsläge samtidigt som man ska klara en utbildning har gjort att jag känt mig otillräcklig precis överallt. Det känner jag av än, även en bit in på jullovet, jag känner att min stresstolerans är nära noll, jag har noll energi till att fatta beslut och tålamodet med barnen är inte vad det borde. Inte bra, jag vet. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det heller.
Att vara ute mycket har ändå hjälpt mot stressen, men är det alltför skruttigt väder blir det bara nån promenad och det gör inte lika stor skillnad.
En avsaknad av roliga saker som ger energi har gjort hösten och vintern jobbigare än den brukar vara – inga aktiviteter med kompisar, inga event, inga roligheter inplanerade som kan bryta av vardagen. Det och så avsaknaden av kramar har varit och är jobbigast med COVID.
Vi har ju varit ute massor det här året med, skillnaden har varit att övriga Sverige också har varit det, så det har varit trängsel på våra vanliga leder och goto-platser. Att vi numer allihop är beroende av att komma ut oavsett väder (även om man ju inte tar en långgrillning i ösregn utan kanske som mest en promenad) ihop med ökade möjligheter att arbeta hemifrån och lite annat har ju gjort att vi ändå bestämt oss för att vi vill skaffa en hund. Jag inser att det kommer bli ett ökat stressmoment stundtals, men jag hoppas också på att en hund även ger en avslappnande effekt. Vi är ju många i familjen som kan hjälpas åt med hund och har dessutom två potentiella hundvakter om det skulle knipa, så jag tror ändå på att det kan bli väldigt bra.
En bra sak med det här året har ändå varit att jag faktiskt lärt mig sticka lite, igen.
Jag har lite tankar inför nästa år med, men det får nog bli ett eget inlägg för det blev rätt långt det här. Hur tycker du att året 2020 har varit?
…så börjar dagens julkalender från Kajson egentligen. Men jag måste säga att jag har inte alls lust att skriva om det. Det är tillräckligt mycket som är skit ändå med pandemi och allt, jag tycker vi tar och skriver om något roligare istället? Vi tar en ny rubrik:
Jag älskar när människor…
…gör fina saker för varandra utan att bry sig om vad man får tillbaka. Sånt som gör mig riktigt jäkla glad är när man hör eller läser om ”pay-it-forward” som ju egentligen bara handlar om att man gör goda gärningar så de sprider sig vidare. Det kan vara så små saker som gör ens dag ändå, och jag tycker man blir så glad själv om man kan göra något litet för någon annan. Har man tur får man en kram tillbaka och vad kan vara bättre?
Jag älskar när människor bjuder på sig själva, när man har självdistans och känner sig så säker i sitt sällskap att man kan visa sina brister utan att bli dömd.
Ibland tror jag att jag saknar kramar mest av allt. Hade jag inte haft familjen att krama på hade jag tynat bort för längesedan.
Jag älskar att se gamla människor som är kärleksfulla mot varandra, ett par vithåriga pensionärer som håller hand gör mig numer så gråtmild att det är nästan fånigt (vad händer med en när man får barn egentligen?)
Från den film som har det värsta (och på ett sätt bästa) introt i filmens historia – Upp. Det räcker ju att man hör musiken för att man ska vilja brista ut i gråt.
Jag älskar att se och läsa om glada saker, ni vet som såna filmklipp där de visar hur ett barn kan höra för första gången med hjälp av ett inplantat – hur en klass har samlat in pengar till nya skor till en lärare i ett land där det inte är självklart att man har hela skor – eller hur någon får en present de bara kunnat drömma om.
När mycket känns jobbigt, stressigt och tråkigt känns det som att jag BARA vill se snälla och roliga saker, min tolerans för annat är på NOLL. Jag fixar inte att läsa om människor på flykt eller våld i hemmet, djur som far illa eller gamla människor som inte kan träffas pga pandemi. Ge mig fluffiga djur och ytliga fånigheter, jag skänker pengar lite där det känns bäst men sen fattar jag exakt hur priviligerad jag är som inte MÅSTE tänka på all skit som händer. Och jag orkar inte det just nu.
Det första jag är när jag är modig är utvilad och i en bra fas – för modig tar mängder med energi och det går inte alls så bra när man känner sig lite deppig eller bara trött och stressad.
Det är lite roligt ändå, för när jag ser rubriken så ser jag framför mig en liten version av mig själv (alltså som ett barn, inte som en minivuxen) som lite trotsigt sträcker fram hakan, kanske lägger armarna i kors och minsann tänker försöka sig på det här svåra, fast hon samtidigt väntar sig så mycket kritik och mothugg. Konstigt egentligen, alltid när jag gör något som jag kanske kan anse vara modigt så förväntar jag mig mothugg och motargument så till den milda grad att jag oftast har en hel arsenal svar uttänkta i förväg – men det är ju i princip aldrig det kommer mothugg. Man kan ju tycka att jag borde lärt mig så här dags?
Man kan ju vara lite modig när man går i höghjödsbanor med, om man är lite höjdrädd.
Det modigaste jag gjort i mitt liv har varit de stora besluten – att bygga hus, att starta eget, att byta jobb, att skaffa barn och så att byta bransch då. Det är sånt som har krävt en stor energimängd och mycket tankearbete bakom. Därmed är det inte sagt att det inte gått fort i vissa fall, för i princip alltid går jag på magkänslan när jag gjort en första analys om det är rimligt att göra det jag tänkt mig.
Man kan vara modig när man väljer att testa att tälta med man och tre barn med.
Tex nu, när vi funderar på hund, så är det ett beslut som för mig själv går under kategorin ”modigt” – och därmed är jag också beredd på en massa åsikter, som i princip inte kommit alls. Sen kan väl folk hålla inne med dem, men ändå. Att skaffa hund skulle vara modigt just för mig, för jag kan inte helt relatera till det och beslutet påverkar en stor del av mitt liv. Men mitt lilla barn-jag som jag ju ser framför mig, hon hade jublande glatt stuckit fram hakan om hon fått möjlighet till en hund, och så fel kan hon väl inte ha?
Det krävdes mod för att komma över rädslan att sparras mot någon annan också. (PS, shoutout till vår ekonomi-Erik 😉 )
I mångt och mycket tycker jag att jag är mycket bättre på att vara modig nu för tiden, det har liksom tvingats bli så i det här jobbet, jag måste nästan varje dag ansvara för eller fatta beslut runt sånt som jag tycker är svårt och läskigt, men jag blir också stolt över mig själv när det går bra (och jätteledsen när det inte blir så bra som jag tänkt mig, men det är ett annat inlägg). Jag befinner mig typ alltid i utkanten av, eller utanför, min komfort-zon. Däremot gör kanske det att det finns mindre ork till att vara modig hemma, och kanske är det därför det känns ovanligt svårt att besluta sig om hund, jag gör liksom slut på all modig ork på jobbet.
Det krävdes mod för att skaffa det där tredje barnet överhuvudtaget.
Det som känns modigt för en är självklart för en annan, och det kan vara bra att ha i bakhuvudet när man ser någon kämpa med ett beslut eller steg man kanske själv inte tycker är så stort. Glömmer det själv titt som tätt, så påminner även mig själv härmed. Vad är modigt för DIG?
godatankar.com 