I år är jag inte riktigt redo för den. Hösten. Jag är inte färdig med sommarens enkelhet och värme helt enkelt. Eller, det är ju ett förenklat svar med…

Det börjar skymma runt halv nio nu, och jag får lätt ångest av det. Det känns tyngre än det brukar att det är på väg att bli mörkt, och jag vet inte varför egentligen.

Jag är inte alls sugen på aktivitetscirkusen som börjar denna och nästa vecka. Alla utom Filip har aktiviteter, och det ska skjutsas och planeras med mat runt omkring vart och en. Mellankillen har just nu flest aktiviteter eftersom han förutom scouter även har fått för sig att han vill testa att spela basket. Det visade sig att Bankeryds basket är närmast, så det blir dit vi kommer skjutsa honom två gånger i veckan. Förutom det ska äldsta till scouterna, maken ska hinna träna och jag och äldsta ska gärna hinna träna med.

Det är lätt att det blir min egen träning som prioriteras bort först, när orken inte räcker till, men det är ju att skjuta sig i foten, det vet jag ju. Helst ska det ju planeras in tid för återhämtning med, och sociala aktiviteter.

Försöker hämta så mycket energi som det går här hemma ändå, ibland är det genom att bara följa en treårings nycker och upptäckarlust, ibland är det att bara sätta alla framför en film och ibland är det genom att gå ut i trädgården och ta tillvara på lite av det goda som finns där. I går hackade jag och frös in nästan 4 kilo tomater, det var väl kanske 1/4 av de som hänger på plantorna. I dag har jag skurit upp gurkor och testar att göra smörgåsgurka, det har jag aldrig gjort innan.

Man skulle ju kunna tro att trädgården var stressande annars, med mycket att ta hand om, men jag har en otroligt tillåtande ambitionsnivå här, jag gör helt enkelt bara det jag känner för. Förutom att vattna då, det måste man ju göra vid behov (vilket det känns som det är jämt).

Ville inte så mycket med det här, mer än att förmedla känslan jag har i kroppen just nu, vilket är att jag håller på att släpas i benen mot hösten och jag försöker spjärna emot i gräset så mycket jag bara kan…