En gång 2019 som kändes…

… Är rubriken på dagens ”lucka”.

Jag tyckte det såg ut som ett svårt ämne, direkt när jag såg det, dels för att det som känns mest skriver jag oftast inte om här men också för att jag först inte kom på något att skriva om. Sen kom jag på att jag kan skriva om ALLT för nu för tiden tycker jag just att ALLT känns?? Vet att många håller med om att man blir mycket mer känslig för varje barn man får OCH för varje år som går och jag håller verkligen med!

När man får barn får man liksom hjärtat utanpå kroppen, men jag vet inte vad det är med ålder som gör att man känner mer. Kanske blir man bara bättre på att känna igen och erkänna känslor?

Det här året har varit ganska mycket känslor, men här är några av de som förekommit mest;

Trygghet. Jag känner mig ganska trygg i mig själv och vem jag är, och att jag löser saker på tex jobbet (när jag väl förstår vad det är jag ska göra ska tilläggas).

Osäkerhet. Motstridiga känslor men också en vanlig känsla tex på jobbet INNAN man förstår vad man ska göra. Osäkerhet om man gör rätt och osäkerhet om vad mina kollegor tycker om mig och min prestation.

Ensamhet. Svårt att hinna få ihop träffar med kompisar och liten tid över. Många kollegor men få nära kompisar på jobbet, men det ger sig kanske med tiden. Jag vet att jag är svår att förstå sig på.

Stolthet. Jag är stolt över allt jag lärt mig och har gjort, stolt över min prestation. Och jag är så himla stolt över mina barn, över min otroligt snälla och inkännande nioåring, och över min nyblivna tonåring som är så modig och vågar göra saker på egen hand.

Det var ett axplock ur det jag kände just nu, oftast är det ett enda kaos av känslor åt alla håll samtidigt. Puh…

Bild från sensommaren, hade säkert lika många motstridiga känslor den stunden med.

Jämställdheten

Den där Jenny har satt upp en slags adventskalender, med ett tema att blogga om för varje dag i december. Jag kommer inte hinna/ orka/känna för alla ämnen, men några ämnen kommer jag lägga lite tid på, jag med, och ett av dem är jämställdheten. Det här kan bli lite långa inlägg, kan jag varna för…

Feminism är ett ord som fått mycket skit och där många sätter olika värden i det ordet, men jämställdhet är inte lika lätt att förvränga och förlöjliga. Det är lätt att förstå vad som menas – lika för alla, eller kanske oftast i detta fall för de olika könen och grundprincipen är ju att det ska vara lika förutsättningar, villkor, arbete och lön för alla, oavsett kön (eller andra skillnader).

Hemma är vi väldigt jämställda, vi har delat lika på föräldraledigheten efter de första 6 månaderna, där mamman kan behöva bli återställd och kanske ofta ammar. Vi delar lika på alla pengar (jupp, maken tjänar ju mer, det är en del av jämställdheten som är svår att påverka upplever jag), utgifter och annat. När vi har gått ner i tid så har båda gått ner till 90% istället för att en går ner till 80%. Med de jobb vi har nu så lämnar alltid maken på dagis vid 08 och jag hämtar alltid vid 16. Jag lagar oftare mat, dels pga att jag är hemma tidigare än honom och dels för att på helger tycker jag om att laga mat och har det som hobby. Vi städar typ lika mycket.

Jag har världens bästa man (helt opartiskt) som alltid ger mig de förutsättningar han kan för att jag ska få egentid för tex träning, där är det ofta mitt eget dåliga samvete som är avgörande. Vi har två tillfällen var för träning i veckan – om ingen sjukdom eller barnens aktiviteter kommer mellan (vilket händer sjukt ofta). Ja, han byter oftast däck här hemma och gör fysiskt tunga arbeten, det har blivit så under åren jag varit gravid eller nyförlöst, men det är inget som stör nån av oss vad jag vet.

Jupp, jag har den bästa, så är det bara. ❤

Men vi är inte jämställda i allt, jag ligger mycket längre fram i planeringen i mitt huvud vilket gör att jag oftast är den som rekar och köper barnens kläder, jag är den som köper presenter och julklappar och jag är den som har koll på deras aktiviteter. Min man försöker – verkligen – att avlasta och göra oss mer jämställda här, men här blir det svårt på riktigt. I en ganska klassisk kvinnoroll är jag den som projektledare i princip allt som ska göras i familjen och som rör oss alla. Jag har koll på läxor, prov, när de ska duscha, om de har bytt kläder (vad är det med pojkar??), vad deras kompisar heter, om de ska på kalas, osv.

Vi jobbar en del på det, här hemma, för det här blir ju för jäkla jobbigt med allt annat som ska göras i en 3-barns familj. Maken försöker, verkligen, och jag försöker, verkligen, släppa ifrån mig ansvaret för så mycket jag bara kan. Men helt jämställt när det kommer till projektledningen som ingår i en familj, det tror jag aldrig det kommer att bli.

Så, jag ger vår jämställdhet 8 av 10, mer förhoppning om att kunna öka det till 9 någon gång! Hur ser det ut för er?

Mina bästa, lite dyrare, sommaraktiviteter!

Vissa dagar vill man kanske göra något extra, speciellt om man spenderar större delen av sommaren hemma, och då finns det ju faktiskt massor med aktiviteter (även om de flesta blir bäst med lite fint väder).

Klättra. Hyr en instruktör eller följ med på ett ”prova på” pass och testa utomhusklättring. Alla klarar det, det är fantastiskt kul och dessutom växer självkänslan en bit när man kommit upp!

Paddla kanot/kajak. Inte så värst billigt, men man kan tex hyra kajak vid Kyrkekvarn och paddla nedströms i Tidan (är det väl va?) och sedan bli upplockad med bil efter ett par timmar. Roligt och lyxigt att inte behöva paddla tillbaka!

Åk till en nöjespark. En solklar favorit för hela familjen. De bästa parkerna hittar du i Tyskland, men varför inte göra det till en minisemester över ett par dagar? I norra Tyskland hittar du till Hansapark och Heidepark. Vill man hålla sig i Sverige har du ju Liseberg, Gröna Lund eller kanske Skara sommarland….

Ha en kräftskiva. Fiska och koka egna kräftor och bjud in alla goa vänner på kräftskiva!

Åk till en skjutbana. Det finns ”prova på” när det gäller en mängd olika aktiviteter, tex vore det väl grymt kul att testa pistolskytte eller bågskytte?

Slut på friheten

Stigen där jag och barnen cyklade/vandrade är faktiskt
ganska lik den vi gick i går. 

Så försvann då även sista veckan på semester, jag och barnen har hållit oss ganska upptagna med cykling, stadsparken och Leos Lekland, så det har varit ganska trevligt ändå. I går fick jag även göra en grej jag fick för mig att göra för ett litet tag sedan – nämligen att vandra en dag.

Gått promenader (haha, eller powerwalks om man vill vara trendigare) har jag ju såklart gjort i massor, och nu i veckan så har jag även gått lite längre rundor i skogen med barnen på varsin cykel, men att liksom vandra har jag inte gjort – vad nu som exakt skiljer de två egentligen vet jag inte.

I alla fall, jag, maken och min bror tänkte att vi skulle gå halva John Bauerleden då igår, och startade därmed vid IKHP i Huskvarna med varsin ryggsäck med lite käk och dricka. Himlans mycket mer kuperat och svårframkomligt än vi trott dock, efter typ 40 minuter hade vi bara kommit ungefär 2 km, helt galet! Jag hade ju kallt räknat med att vi skulle kunna gå i 5 km/h i alla fall, men med en del stopp för att plåstra om fötter och tår, äta lite och dricka så gick det en bra bit långsammare.

Lite omplåstring av tår och hälar, tur brorsan var väl förberedd 🙂

Nåväl, vädret var ju fint, och det var ändå en väldigt rolig väg att gå – så pass lerigt att man fick skutta runt lite ibland, vilket är rätt kul, men annars torrt i gräs och mark så man inte blev så blöt om fötterna. Jobbigast var alla j***a flugor och mygg som var runt en hela tiden…

Den södra halvan av John Bauerleden går ju då som sagt från IKHP och sedan in mot Bunn, den norra halvan svänger sedan av mot Vättern igen och avslutas vid Gränna. Därmed var det inte så mycket utsikt på det stora hela, mest precis vid IKHP faktiskt.

Efter ungefär 2 mil hade vi rätt ont i fötterna allihop, och man blev ju väldigt trött i vristerna av den ojämna terrängen, men i övrigt kändes det helt ok. Vi släpade oss sedan ytterligare 3 km innan vi blev upplockade av min far, då var fötter och ben tämligen stumma kan man väl säga… Då hade vi gått i 6,5 h 🙂

Idag känns det riktigt bra, lite trött och skönt seg i kroppen och en blåsa på ena tån bara, och jag hoppas att vi ska kunna gå andra halvan av leden lite senare sen i höst (förhoppningsvis utan flugor och mygg) när löven börjar bli gula – det är ju ändå ett heldagsprojekt får man ju säga, och det är inte alltid så lätt att få till sådana…

Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig av det hela, men jag hade nog inte riktigt trott att det skulle vara så svårframkomligt, och jag hade nog trott att jag skulle tröttna på att bara gå, men det var faktiskt ganska skönt och enkelt – speciellt med trevligt sällskap! Jag hoppas som sagt att jag får tillfälle till att vandra lite mer framöver, den här sortens ”projekt” går ändå ganska lätt att passa in i mitt liv och ger samtidigt en känsla av att man har ett mål!

Leden gick genom ko-hagar, skogar, längs med grusvägar och över åkrar, så det var väldigt omväxlande!

Därför skriver jag

Del 28 i bloggutmaningen.

När jag började skriva, för 5 år sedan, då var Lukas nyfödd och jag skrev mest för att få formulera hela meningar i allt vad det innebär att ha en bebis och en 3½-åring. I takt med att livet ändras och justeras kring barn och familj, jobb och fritid, så ändras innehållet lite i bloggen, mer recept, mer bakat, sötsaker och mat… Men så, för ungefär 3½ år sedan så började jag med kickboxing, och på ett år så ändrades mitt fokus till mer träning, och den nyfunna insikten om styrketräningens fördelar.

Med tiden blev ju även det en del av vardagen, och nu blandar jag hej vilt, det handlar om barn, träning, mat och vardag, eller helt enkelt vad som faller mig in.

Varför jag skriver sen då, tja, det här är min ventil och mitt sätt att få ordning på tankar som far omkring. Här får jag tänka färdigt och formulera mig som jag vill, och det gör att jag även får mer ”ordning” i mitt huvud. Att fundera över hur man vill skriva om en viss sak i bloggen gör att man vänder och vrider lite mer på problemet än vad man kanske annars gör, man förenklar och förtydligar, och det hjälper ju såklart till.

Sen är det ju det här med att andra läser, det är egentligen inte därför jag skriver, men jag tänker ändå att det kanske kan hjälpa den som är nyfiken att förstå mig, kanske? Och så finns ju såklart fördelen att kompisar man kanske inte träffar så ofta man vill ändå kan ”uppdatera” sig – om de vill, såklart. Roligt är det i alla fall, och i 5 år har jag hållit på nu!?!? Galet!!!!

Vi får väl se vart jag är på väg framöver, och vad bloggen kommer att handla om om ytterligare fem år…?!?

Om 10 år

Del 27 i träningsbloggutmaningen.

Om 10 år hoppas jag att jag fortfarande kan använda min kropp med lika stor glädje som idag – att jag är frisk, stark och i bra form, så att de hinder man stöter på i livet åtminstone inte blir värre av att ens kropp inte vill samarbeta med en…

Jag hoppas också att vi tränar ihop ibland, hela familjen, och att mina barn har vuxit upp på ett sådant sätt att träningen är lika naturlig som vila, och lika rolig som allt annat i livet. För det är en jätteviktig sak för mig, inte att på något sätt sätta press på att barnen ”ska träna”, utan att inspirera dem och visa att det är roligt och skönt att röra sig. Om 10 år är de ju tonåringar, och jag önskar så att TV-spelstid och fester varvas med träning, för att de själva vill det och mår bra av det. Det önskar jag…

Utomlandsträning

Haha, ja det var ju det med träning när man är iväg… Nästan alltid tänker jag att jag ska packa med löpardojorna (gjorde även det när vi var i Spanien) och träningskläder, men sen när det kommer till kritan så blir det sällan av. Det är ovant att springa i sån värme, och ärligt talat, på semestern vill jag inte ställa klockan för att ge mig ut tidigt…

EN gång har det faktiskt hänt, det var när vi ”satt fast” en vecka utanför Paris förra året, vädret var halvdant och vi kunde inte göra så mycket, så tillslut fick min kropp ett pattryck och jag sprang 5 km – vilket var galet skönt, speciellt när man åkt mycket bil och suttit still.

Så ja, även i år kommer jag packa ner träningskläder och skor, så får vi väl se om andan faller på eller inte, i vilket fall tycker jag att ev. träning under semestern ska vara precis så prestigelös och kravlös som semesterlivet i övrigt är!

Sporter jag utövat

Del 25 i träningsbloggsutmaningen.

Jag började gå på simskola när jag var 5-6 år nånting, och sen simtränade jag tills jag var omkring 15 skulle jag tippa på (kommer inte ihåg exakt när jag slutade faktiskt), men det var liksom aldrig nån jättekärlek för min del, utan något som man bara ”gjorde” – som att borsta tänderna… Bristen på motivation och det faktum att man som tonåring kommer på att man faktiskt kan välja saker själv (och att dessutom vattnet alltid är så j***a kallt) gjorde att mitt engagemang i sporten så att säga gick i en nedåtgående spiral, och när de 4 träningspassen i veckan helst skulle utökas om man skulle fortsätta fick jag nog och lade helt enkelt av. Den största påverkan simningen fick var väl mina breda axlar, de är ju där för att stanna liksom…

Badminton har jag testat (jag har inget bollsinne), och av någon anledning som enbart mitt tonåriga jag vet så har jag även dansat några terminer, jazzbalett och tom vanlig balett tror jag. Det här var väldigt förvirrat, jag var dubbelt så lång som alla små nätta danstjejer och hade ingen koll på långa armar och ben, och var rent generellt för klumpig, men min kompis dansade ju så då är det klart att jag också skulle göra det? Ungefär lika logiskt som att fråga bästa kompisen vad för färg hon hade på sin foundation för den var ju så snygg på henne….

I 20-års åldern började jag ju med kickboxing, och det höll i sig ett par år innan den tränaren fick någon form av hybris och höjde avgiften typ tiofallt, inte så bra när man är student. Efter det blev det en och annan sväng till gymmet och friskis, men det var aldrig nåt jag kom igång med eller fattade riktigt, det var mer ett man borde väl träna lite… Att testa de fria vikterna var då helt främmande, som mest drog man lite planlöst i nån maskin samtidigt som man pratade med en kompis och kände sig lite awkward på gymmet.

Så, därför vill jag nog ändå påstå att jag som 36-åring faktiskt är i mitt livs form (eller ja, det går ju lite upp och ner men på det stora hela så), något jag aldrig i mitt liv kunnat gissa i tonåren…

Efter intervallträning får man ju också energi!

Del 21, 22 och 23 i träningsbloggutmaningen!

Efter träning
Den bästa efter-träningskänslan jag får kommer faktiskt efter jag sprungit. Jag tror att det till stor del beror på att jag tycker att det är så himla motigt, så när jag väl kommit ut en runda så är jag lite extra nöjd med mig själv. Känslan efter ett styrkepass är inte alls densamma, det är ju mer bara ”vardag” och ger inte den där extra kicken, även om det såklart känns skönt i kroppen. Efter HIIT-passen på lördagar är det också lite extra skönt, just för att man kört slut på sig ordentligt och dessutom är det ju alltid lördagsfika på Rosetten efteråt – mums!

HIIT ger en skön känsla i kroppen efter ett pass!


Ett intervallpass
Som bekant så hatar jag ju att springa, så mitt bästa intervallpass blir helt klart sparring på kickboxningen! Det är perfekt, 2 minuter högintensiv träning, 1 minut vila, och upprepa det i en timme… Beroende på vem man kör mot kan man styra intensiteten lite, mot en nybörjare blir det lite mer ”laid-back” och avslappnat för att en ovan utövare ska få en chans att komma inpå – men mot de som kört ett tag gäller det 110% koncentration och aktivitet, där känns det om du fuskar helt enkelt!

Saker som ger mig energi
Glada människor, måste nog komma allra högst på min lista. Klart familj och barn ger energi med, men det går ju också åt en del i ärlighetens namn. Men nån som är så där sprudlande glad, engagerad och gärna lite småjävlig – det ger mig energi i mängder!

Eller när man får lite pepp av en oväntad träningkompis, DET ger energi!

Hur min träning förändrar mig

Jag ok, nu vet jag att jag hoppade fram ett steg i träningsbloggutmaningen, men de senaste två inläggen om favoritinspiratörer (har ju länkat vilka träningsbloggar jag följer, det är här ni hittar dem) och om sport på tv (på tv, hur kan nån vilja se sport på tv?!?) var så himlans ointressanta för min egen del kände jag.

Hur min träning förändrar mig
Ja för det första så har man såklart den fysiska ändringen, den som inte kom förrän jag började styrketräna ”som en hel karl”, och helt plötsligt blev både smalare och fastare. Nu har jag ju dessutom jobbat en hel del på rumpan med, så den börjar ta sig, och det är rätt coolt och se att man kan ändra formen på kroppen på det sättet – däremot tar det ju en jäkla tid, så hade det varit mitt huvudsyfte hade jag nog tappat sugen för länge sen. Nu ser jag det mer som en bonus, liksom!

Jag tror jag ser ganska.. atletisk ut, på grund av mina breda axlar (ungar, det är bara att simträna när ni växer upp så får ni dem garanterat) och liksom ganska stadiga kropp. Självklart – eftersom man aldrig är nöjd – har jag hela min uppväxt sneglat på alla små nätta tjejer och velat vara som dem, men nu är det ju som det är. Nu för tiden känns det rätt ”gött” att veta att man är stark. Att jag fixar det mesta själv lixom – även om maken fortfarande säkert är dubbelt så stark (helt otroligt vilken skillnad det är på tjejer och killar i den bemärkelsen). Sen får man ju som bonus lite bättre hållning och man känner sig helt klart mycket piggare när man tränar regelbundet – den där känslan att man har en trött ”slöja” över sig hela tiden finns nästan aldrig där längre, och jag tycker nästan det är sorgligt att jag inte kom på det tidigare bara…

Men en av de största vinsterna är nog ändå psyket, på ett sätt. Jag har utmanat mig själv – jag kan numera gå in i en ring och sparras utan att vara livrädd och jag kan lyfta min egen vikt (och lite till) i marklyft, och när man klarar av en utmaning man gett sig själv – då växer man. Det har varit mycket som har varit jobbigt de gångna åren, men jag tror ändå att jag klarat det lite bättre genom att jag tränat och utmanat mig själv. Det jag kämpar mest med är, som jag tjötat om innan, min självbild och så kosten, men min träning – den är jag tillfreds med, och mer därtill.

En lite oväntad bonus är att jag lärt känna nya människor, ett helt gäng faktiskt 🙂
Vad häftigt, att man kan ändra sin kropp och sin inställning till fysisk aktivitet så mycket, och vad underbart att helt plötsligt inte känna sig begränsad av att man inte ”kan” eller orkar.