Det där med maten. De flesta som känner mig vet att jag ÄLSKAR mat. Och bakverk, tårtor och efterätter. Dessutom tycker jag väldigt mycket om att laga mat, i alla fall när det handlar om lite roligare helg-mat. Vardagsmakaronerna når väl inte direkt några högre höjder på nöjeslistan däremot. Och vardagsmaten blir ju lätt ganska tråkig, speciellt när orken tryter.

Dessutom försöker jag, håll i er nu, ha lite karaktär (ok, ok, ni kan sluta fnissa nu)… Jag tillhör tyvärr inte gruppen nyblivna mammor som helt av sig själva tappar alla kilon 1 månad efter förlossningen, och helst några extra, så de ser supersmala och snygga ut typ direkt. Nä då, mina kilon trivs jättebra på mig, och jag får verkligen övertala dem att ge sig av. Men jag är inte så dum att jag försöker banta, det funkar ju aldrig, men jag FÖRSÖKER att inte äta typ 1 bulle och 1 bakelse om dagen. Det borde ju vara ett helt rimligt mål kan man tycka…

Fast det var ju det där med att det är så himlans gott. Och om jag äter upp bullen jättefort så kanske inte kilona märker det utan ramlar bort ändå? Fast det är väl knappast troligt… Så jag intalar mig, varje kväll, att imorgon ska jag banne mig inte äta något onyttigt!

Så idag har jag bara ätit EN bulle. Hittills…

Det är nog en av de saker som är svårast när man får barn, hur man ska prioritera saker och ting. Självklart kommer ju barnen först, men det är inte alltid självklart på vilket sätt. Ska man prioritera att pappa spenderar tid med barnen på kvällen? Ja, det är klart man ska. Dessutom får ju jag två händer fria att få gjort allt det man inte hinner med två barn.

Fast så måste man ju hinna vila lite mellan varven med, så ska då mamma eller pappa få vila en stund först kanske? Visst, det funkar absolut. Men då är ju problemet att sen när barnen lagt sig och man egentligen då skulle ta tag i att laga mat till morgondagen, diska, plocka undan och allt annat så är man så trött så man knappt orkar ur soffan.

Eller som nu, med nyhetens behag så är ju suget stort att blogga lite. Nu är Oliver på dagis en stund, och Lukas sover (fast man vet aldrig om det är 5 minuter eller en timme), ska jag då passa på att;
a – städa undan alla grejor och leksaker överallt
b – dricka kaffe (men då vaknar Lukas garanterat, han har en inbyggd sensor för det tror jag)
c – skita i ovanstående och blogga lite

Det blev faktiskt en blandning, gjorde kaffe, sövde om Lukas, städade lite på vägen in till datorn och nu dricker jag kaffet här.

Konstigt ändå, hur mycket man ändå behöver prioritera en lugn stund för sig själv (och det behöver i alla fall jag göra för att funka som mamma. Eller som fru, för den delen.) så får man ändå lite dåligt samvete för allt man ”borde” gjort. Irriterande!

Nåt som däremot just nu kanske inte alltid hinner prioriteras så är det väl ens förhållande, helt enkelt för att man är så himla trött när allt det där nödvändiga har gjorts. Men men, den här gången vet jag ju att det kommer bättre tider, när Lukas får mer rutiner och blir lite ”stabilare” på dagarna så man inte behöver bära honom så mycket. Så tills dess får vi väl acceptera att våra gemensamma stunder mest handlar om att däcka framför ett avsnitt av Dexter, men det är ju inte helt fel det heller!

Det är ganska svårt, det där med namn. Som att välja namn på den här bloggen, det visade sig vara rent ut sagt skitsvårt. Min absoluta favoritblogg – ketchupmamman – har ett suveränt namn tycker jag. De flesta namnen jag kom på låter så himla pretentiösa, eller så tråkiga och vanliga att man knappt ens orkar läsa namnet. Typ ”2-barnsförälder” – ja det var ju originellt, och ska jag bara skriva om barnen då eller? Eller ”skojsiga mamman” – låter ju bara fånigt, och dessutom förväntar man sig ju nåt kul då och det är nog många som inte gillar min, ganska torra, humor. Så det fick bli något allmänt – Jag tänker, alltså finns jag. Tolka det som ni vill!

Eller när vi skulle välja namn till nya bebisen i somras. Vi hade minsann en hel del namn uttänkta. Mest tjejnamn visade det sig, det är lättare med tjejnamn än killnamn tycker jag. Och så hade vi två pojknamn med, William och Leo. Men sen kom han. Och var definitivt inget av dem. Det slutade med att han i en vecka bara hette ”bebisen” innan vi satte oss med kalendern och gick igenom alla namn vi tyckte var ok, men sen slutade det med att han blev en Lukas! Nu känns det som om han alltid varit en Lukas, och jag hoppas att namnet på den här bloggen också växer till sig så det passar i kläderna. Annars får jag väl byta helt enkelt…

Eftersom den här bloggen kommer handla om vad nu jag kommer att tänka på så kommer det ju bli en väldig massa olika saker. Men mycket kommer nog ändå handla om barnen, det är ju ändå det som upptar min mesta vakna tid.

Jag kommer ihåg när Oliver föddes (ja, själva födseln med, men DET kan vi ta en annan gång). Då blev jag lätt chockad över två saker – det ena var hur sjukt trött man blir när man inte får sova en hel natt på väldigt lång tid, men det andra var att jag fortfarande var precis samma person. Jag trodde nog att man liksom blev en Mamma. Men det blev jag ju inte, jag hade fortfarande samma tankar, åsikter och intressen, även om allt såklart blandas med det faktum att man ska ta hand om en liten människa samtidigt.

Det var nog lite därför jag skapade den här bloggen, för att kunna få uttrycka en hel tanke i taget, och få vara och tycka vad jag vill en stund, även om jag just nu sitter med Lukas i famnen samtidigt 😉

Så mina inlägg lär bli ganska spridda, och som sagt, lätt schizofrena…

Vad mycket svårare det var att skriva något nu när man faktiskt sitter här framför datorn, än när jag låg och tänkte på bloggen nu i natt. Egentligen borde jag nog ha en dator vid sängen, för den där vakna tiden efter att jag har matat minstingen, 2 månader, innan man somnar till ordentligt igen. Men hjärnan fungerar ibland inte riktigt som den ska när man är småbarnsförälder har jag märkt.

Idag ska i alla fall stora killen, Oliver, åka på simskola, ett uppskattat nöje från hans sida. Som mamma blir det en lite annan upplevelse, ska man hinna dit i tid så får man sikta på att vara där en timme tidigare. Alltid händer nåt, bajs i blöjan, Lukas hungrig eller Oliver trotsig – ‘VILL INTE’. Men man lär sig. Eller förresten inte, jag tror jag var lika sen hela första året med Oliver, så det blir säkert likadant nu när Lukas är liten.

Ikväll ska det dessutom bli bio – Toy Story 3 – för mig och Oliver, kanske för pappa med om han inte behöver jobba sent.

Hmm, jag ser att jag nog måste jobba på det här med bloggande lite om det ska bli nåt kul att läsa, så jag får nog öva lite!