Relationer eller?

Jag satte mig i soffan en stund vid sju, för att skriva om nyårsmenyn (jag blev aldrig klar med det och det är ändå helt ointressant). 2 sekunder efter jag satt mig ner så kommer en katt och sätter sig i knäet (händer mycket sällan så det var väldigt mysigt), samt två barn som prompt ska klappa katten i mitt knä när den ligger där. De pratar givetvis oavbrutet med mig, obekymrat om vad den andre säger eller vad JAG gör. Några minuter senare kommer det sista barnet hem och nu har jag tre barn samt en katt, som alla vill ha min uppmärksamhet, svar eller något annat av mig. Javisst, maken var och tränade men det hade ändå blivit likadant.

Missförstå mig rätt, att barnen pratar med mig är en av de saker jag älskar mest och tycker så mycket om, men just när alla villhöver något av mig samtidigt och det också är när jag behöver få sätta mig i lugn och ro några minuter, då blir det också skitjobbigt. Det går åt så otroligt mycket mer mental kraft för mig än för maken (ingen shaming på honom, men jag önskar också att jag kunde vara så ifred i mitt eget hem ibland). Jag lyssnar efter bråk som är på uppgång, om nån blir behandlad illa, om någon gör nåt den inte ska eller om det för den delen blir helt tyst (ni som har barn vet). Jag håller reda på när var och en åt sist, om den behöver göra något (duscha, äta, gå ut lite) och försöker se till att de sysselsätter sig med något. Jag försöker VERKLIGEN vara lika obrydd som maken, men det är lika görbart som att be mig flyga eller göra en pull-up för den delen.

När det enda man vill är att vara ifred en stund, i sitt eget sällskap… undrar om det blir nån skidåkning i år, har ju inte direkt varit på gång hittills i vinter i alla fall. (Gammal bild alltså)

Så apropå det där jag nämnde lite hastigt häromdagen om att jag skulle vilja ha ”Relationer” som fokus ord för 2025… Jag har funderat rätt mycket på det, och jag vet ärligt talat inte hur det ska gå till. Har jag varit på jobbet är mitt sociala behov tillfredsställt och slut, är jag hemma och barnen är hemma tar slut, och på helgerna vill jag oftast ha lite ork till att göra annat och dessutom hänga med maken. Det finns liksom inte riktigt tid eller energi till att lägga så väldigt mycket mer tid på relationer än jag gör? En stund efter träningen finns lite ork, och tid, men det är ju inte så mycket att den stunden kommer göra något magiskt, ska jag träffa en kompis som inte är på samma träning så blir det ju också lite lamt – ”hej, vill du träffas i typ max en timme bara du och jag för jag har en lite lucka nu att vara social, men sen måste jag hem och lägga mig för att orka med mitt liv?”

Nu märker jag ju att de stora killarna allt oftare kanske INTE hänger hemma, utan hänger med kompisar, vilket gör att jag i alla fall kan släppa deras behov en stund. Ja förutom att jag vill se till att de får mat och kommer hem i tid för att orka med SITT liv då. Det blir kanske mer social ork över framöver, jag hoppas det i alla fall, för till och med en fd utmattad introvert själ tycker ju väldigt mycket om att hänga med nära vänner. Men ska jag verkligen ha ”Relationer” som ord för 2025? Jag vet inte riktigt ja… Jag får nog tänka en vända till.

Julruschen och väggen

Jag tycker att jag, sedan jag fick hormonbehandling, successivt har blivit av med många symtom från utmattningen. Minnet är väldigt mycket bättre (inte helt som innan men det är STOR skillnad) och jag har bättre ork. Kroppen har börjat att låååångsamt svara på träningen, och på passet i fredags insåg jag att jag för första gången på ÅR kände att det liksom inte var så tungt att kliva upp och ner på en låda – en oerhört tillfredsställande känsla. Jag har fått tillbaka liiiite av gummibandseffekten när jag tränar, jag kan pusha kroppen litegrann, och helt ärligt är det mer än jag någonsin trodde vid det här laget.

Men nånting som jag visserligen blev trött av redan innan, men som jag nu blir EXTREMT trött av, det är FOLK.

Vi har haft en sån där dag när vi har behövt göra en hel del ärenden på stan, och eftersom det är helgen innan jul så är det ju vansinnigt mycket folk överallt. Det är ju jobbigt, tycker säkert de flesta, men det är verkligen som att jag fysiskt går rakt in i en vägg efter en kort stund. Vi var tex på asecs, i kanske 1 timme inkl lunch, och tar man bort lunchen som var på den ganska lugna hörnan med indiskt käk, så tvärdog mitt batteri efter ungefär 10 minuter. Alltså TVÄRDOG, här finns då rakt inget gummiband utan jag vill bara ut och hem.

Men men, vi behövde handla mat med, så det var bara att hålla i, men det var så otroligt skönt att bara sätta sig i tystnaden i bilen sen.

Hem till vår gård, där det blev lite grisjakt eftersom kultingarna hittat ett ställe att smita igenom på (extremt rymningsbenägna kultingar vi har) – men det är ju rena avkopplingen jämfört med att gå på Asecs liksom.

Jag är SÅ glad att alla julklappar är köpta och klara, nu behöver vi inte handla nåt alls förrän nån gång efter jul när mat behöver fyllas på igen. TACK för det!

Nu ska jag sätta mig och läsa i den tjockaste bok jag någonsin läst – den sista delen i Glastronen, ”Kingdom of Ash” som dessutom bara fanns att få tag i på engelska. Det är 985 sidor (!!!) och det är en reell risk för skador om man tappar boken över sig… Men den är otroligt spännande! Tips till den som har tänkt läsa serien är att börja från början med den på engelska, det är bara de första 5 av 7 böcker som finns översatta ännu och det blev lite knepigt att byta språk mitt i, en del namn och orter blev svårt att hålla reda på. Trots sin spänning, språk och tyngd, en mycket avkopplande sak att syssla med!

Ps, blev extremt glad när jag hittade ett par manchesterbyxor på myrornas butik på Asecs, dessutom helt nya med lappar kvar och allt!!! Det var dock innan jag gick in i julväggen.

Året som gick

Jag gör fotoböcker, ett för varje år, men jag släpar lite efter så den jag gjorde i år är för 2022. Men det ÄR väldigt bra, roligt och nyttigt att reflektera över det år som gått, och här har jag ju en ypperlig möjlighet att göra så. Vad hände i år då?

Januari ägnades åt att drömma om sommarens projekt och planer, och så fick vi vår allra första egna kull med minigrisar.
Februari – jag vet inte riktigt, det ägnades nog mest åt att längta efter lite grönska som vanligt.
Mars – våra egenkläckta Silverudds och Hedemora tittade fram, för att förnya vår hönsflock.
April kom, och vi snyggade till utanför garaget med en liten flisbelagd uteplats.
Maj inleddes som alltid, med min födelsedag, och årets födelsedagsplantor planterades ut.
Hela stallet fick ny färg i maj, och blev så fint.
Ny flis i köksträdgården, tillsammans med den skira grönskan i maj. Och så rabarbern då, som är allt annat än skir.
Juni, och en riktigt trevligt midsommar.
Juli bjöd på skön värme, och utan den torka som varit de senaste åren så blev trädgården makalöst grön.
Vi höll också på att bygga pergolan vid växthuset i juli, och nu när jag letar så inser jag att jag nog bara delat de bilderna på instagram? Här är i alla fall en från när det var klart!
I augusti blev det lite utökning av altanen och en halvspontan damm.
Augusti bjöd också på en fantastiskt grönska
September är skördetid, och trädgården levererade mycket – förutom potatis.
Hösten bjöd sedan äntligen på lite vandring med, både på hemmaplan och i Trollhättan.
Oktober visade sig från sin allra vackraste sida
November kom, och levererade en typ vuxen person? Vår alldeles första, som nu är myndig.
Sen kom december, och vi fick feeling och gav köket lite ny färg.

Det blir då verkligen inte en heltäckande bild av året som visas här, inte ens i närheten, men det här är lite av det jag skrivit om i bloggen under året. Ska försöka sätta mig och formulera ihop lite planer och tankar inför det kommande året med, framöver.

Älskade jobbiga fredag

Äntligen fredag. Älskar fredagar eftersom jag förknippar det med att maken och jag kollar på På Spåret och myser tillsammans framför TV’n. Hatar fredagar för att jag aldrig vet vad vi ska äta…. Vi gör veckomenyer och handlar i princip bara en gång i veckan, men oftast tryter fantasin innan vi kommer på maten till fredagen så då tänker vi alltid bara ”vi hittar på nåt på fredagen” – vilket såklart inte går när man väl sitter där. Tacos är makens stående förslag och visst är det gott, men max en gång i månaden typ… Vi får väl se vad det blir idag, jag blev lockad till att hoppa på ett teampass av en kompis vid 17 här nu, så efter det ska jag handla med nåt enkelt hem. Kanske räkor till räkmackor, kanske grillad kyckling och potatissallad… Inte jätteinspirerande. Hur gör ni på fredagar? Vad äts, vad görs, har ni fasta rutiner?

Arraksbollar (glutenfritt)

Det är tre kakor jag måste ha till jul, och som vi sällan gör annars. Det är dubbla mandelkakor, arrakskakor och arraksbollar. Ni hör, arrak är helt klart ett måste vid jul, och jag köper arraksessens i mataffären, en sån där liten miniflaska som står vid karamellfärgerna. Det som gör att jag kanske mer sällan gör just arraksbollar är att man nån dag innan ska baka en torr sockerkaka (som man inte ska äta upp heller då…), men själva bollarna är barnsligt enkla att göra. Jag gör min sockerkaka på potatismjöl, och då blir den glutenfri som bonus, men anledningen är främst att jag tycker att det är godast. Välj själv!

Arraksbollar, ca 30 st

Dagen före: Sockerkaka
4 ägg
2 dl socker
2 dl potatismjöl (går lika bra med vetemjöl)
1½ tsk bakpulver

Smöra en form (är du inte ute efter glutenfritt kan du strö lite mjöl i formen med). Sätt ugnen på 175 grader. Vispa ägg och socker fluffigt, sikta ner potatismjöl och bakpulver och vispa ihop det hastigt. Grädda i mitten av ugnen i ca 35-40 minuter (just i detta fallet gärna lite längre eftersom den ändå ska torka). Låt kakan stå framme, utan att täcka över den och gärna på ett galler, i ungefär en dag eller två, så den torkar till lite.

Dagen efter: Själva bollarna
Sockerkakan ovan, nersmulad i en stor bunke
225 g smör
3 dl florsocker
0,5 dl kakao
2 tsk vaniljsocker
1-2 msk arrak (jag älskar arrak och tar 2)
1 nypa salt

Chokladströssel att rulla bollarna i.

Blanda alla ingredienser förutom chokladströssel i en bunke, antingen med visp eller i tex en matberedare, tills du har en jämn och slät ”deg”. Rulla små bollar av degen och rulla dem i strössel – klart! Förvara i kyl eller frys för längre hållbarhet, men de står sig bra även i rumstemperatur.

Vintervackert

Morgonen började inte exakt som planerat, när jag märkte att strömmen gått i stallet. Det var kontakten till griskultingarnas värmelampa som fått fukt i sig, så det blev till att ägna en kort stund åt att värma upp den och återställa allt. Led inte av det däremot, för ÅH så vackert det är här nu med lite snö! Den blöta, blöta snön som kom igår (och kröp in i kontakten) lade sig här ute som ett tungt men tunt täcke, och med -9 grader så blir det så här vackert i soluppgången…

Garaget är endast uppvärmt så att det håller sig över nollan, så här ser det väldigt fort isigt ut.

Ja, jag vet att jag skulle tagit in redskapen sedan länge, men men. Men kolla frosten på träets ådring, det är sååå vackert! Innanför glaset står våra krukväxter som ska övervintra – oliv, citron, pelargoner mm. Det är bara oliv och citron som får lite extra ljus dock.

Stallet blir också sådär frostigt utanpå, här är det (minst) lika kallt innanför som utanför.

Det fick bli en värmelampa över hönsens vatten med, så det inte fryser till is hela tiden. Annars håller hönshuset sig betydligt behagligare nu sedan vi renoverade det invändigt och det inte drar överallt (för att inte tala om hur mycket mindre ohyra det blir nu).

Som sagt, inte så mycket snö, men ändå – för min del får det mer än gärna vara snö hela vintern, det blir jag mycket gladare av! Men så kommer det ju inte bli. Jag njuter av det som är nu åtminstone!

På våra nya altandörrar sitter det frost på utsidan, något som gissningsvis indikerar att de är betydligt mer isolerade än våra gamla fönster. Vackert i vilket fall!

Träningströgt

Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.

Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.

”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.

Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.

Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.

Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.

Vi ses när mörkret ger vika

Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.

Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.

Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.

I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.

Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.

I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.

Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.

Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.

Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…

Vinterstrategier

Jag gillar verkligen INTE vintertid. Den där timmen ljus man ska ”få” på morgonen äts upp på bara några dagar känns det som, och istället är det helt plötsligt kväll redan vid fyra – det känns inte alls anpassat till det samhälle vi har idag.

Men men, det är väl som det är och nu kommer den tiden där det gäller att bara försöka uthärda mörkret. Ett sätt för mig är att sätta igång med årets tröja (som om jag gjort detta i en massa år och inte började typ förra året). Det är min fjärde tröja och jag börjar få tillräckligt med kläm på grunderna för att kunna göra små justeringar i mönstret själv.

I år har jag valt en tröja som blir bredrandig, med ton-i-ton ränder från beige till grönt. Bra med randiga saker insåg jag också, för det liksom händer nåt när man stickar, istället för att det är samma hela tiden. Har bara kommit ner till axlarna, det går liksom inte fort direkt. Egentligen var det ett annat mönster jag skulle stickat, men efter att ha spenderat LÅNG tid med att försöka bena ut hur jag skulle göra så gav jag upp och kör på det betydligt enklare mönster jag stickat efter tidigare. Det ska ju vara lite roligt liksom.

Kul att se när färgerna sakta stickas in! Också en väldigt bra terapeutisk aktivitet för man får en massa tid för hjärnan att fladdra runt bäst den vill. Ibland lyssnar jag på ljudbok, men ofta är det skönt (om än ovant) att bara sticka och inget annat. Dock inte så skönt för min tennisarmbåge, så det blir inte så långa stunder åt gången… Däremot har armbågen helt klart blivit bättre, även om det är en bit kvar.

Vad gör du för att klara mörkret?

Hemgjord chilisås/sweet chili med äpple eller hallon

En av mina favoritsåser är Tigersås, så det var den jag hade i bakhuvudet när jag experimenterade fram den här chilisåsen. Den är klar – inte tomatbaserad – och blir som sweet chili i konsistensen, men är mindre söt.

Det är nästan omöjligt att ge exakta mått, för det beror på hur stark chili du har, hur söt din smaksättning är (hallon eller äpple) och hur du vill att ditt slutresultat ska smaka. Men, det ger en uppskattning om vilka mängder det kan röra sig om. Första omgången jag gjorde, blev med äpple – dels för jag hade liggande och dels för att jag ville ha en lite fylligare smak – den blev kanon! Andra satsen blev med hallon – det är ju en klassisk kombo med chili och den blev även den god, hade nog dock kunnat skippa vitlök i denna så det har jag gjort i receptet nedan. Vi har både gul chili och gula hallon – men har du röda motsvarigheter så går det givetvis lika bra!

Blir lite olika nyans på om man kör med äpple eller hallon. Hade inte tillräckligt med likadana flaskor hemma dock…

Det här receptet ger på ett ungefär två flaskor på ca 500 ml vardera.

Det är inte nödvändigt att ha gula chili eller hallon, bara kul att använda det man odlat.

Hemgjord sweet chilisås med hallon eller äpple

250 g chili
ca 3 dl vatten (öka eller minska för önskad styrka på såsen)
1 dl ättiksprit (12%)
1-1,5 dl äppelcidervinäger
1 dl strösocker
ca 3 dl syltsocker
0,5-1 tsk salt

Smaksättare äpple:
ca 3 äpplen (gärna sådana som blir mosiga)
1 hel vitlök
0,5 dl vatten

Smaksättare hallon:
250 g hallon
0,5 dl vatten
ev vitlök (se kommentar ovan)

Börja med att förbereda din smaksättare – koka äpplen till ett mos med lite vatten (avvakta med vitlöken) eller koka hallonen till mos med lite vatten. Om du tar hallon – sila av kärnorna. Ställ också in dina rengjorda glasflaskor i ugnen på 100 grader så de är desinficerade.

Dela chilin och ta bort fröhus och frön om du som jag har en väldigt stark chili. Lägg den och eventuell vitlök i en matberedare och finhacka – eller gör det för hand.

Blanda chilihacket, det mesta av vattnet, äppelcidervinäger (börja med den mindre mängden), ättikssprit, salt och det vanliga strösockret med din smaksättare i en kastrull. Koka i ca 10-15 minuter så chilin blir mjuk, tillsätt mer vatten vid behov, och skumma av. Tillsätt därefter syltsocker. Nu behöver det koka ungefär 5-10 minuter, men det är också nu du behöver börja smaka av. Det som kan vara värt att hålla i huvudet är att slutresultatet på flaska sedan inte kommer vara lika starkt som det är nu, så vill du ha mycket hetta får du ta i lite extra här. Känn efter om du vill ha mer socker, salt eller syra (ättika eller äppelcidervinäger).

När du är nöjd stänger du av plattan och tar fram dina varma flaskor, använd en tratt (men se till att det kommer in luft under tratten så det inte bubblar upp varm chilisås på dig!) och fyll flaskorna så mycket som möjligt. Låt stå i rumstemperatur för att svalna, och ställ sedan i kylen. Absolut godast efter nån vecka när smakerna utvecklats lite mer!

Bonus – fick världens bästa tips för att göra etiketter, gör egna i vilket program som helst (Word funkar bra tex), skriv ut på vanligt papper i en vanlig skrivare. Klipp isär etiketterna, lägg dem i mjölk (!!) i nån minut och fäst sedan på flaskan – torka bort den mjölk som rinner av. Proteinet i mjölken funkar som klister – men samtidigt är det lätt att ta bort när flaskan diskas. SUPERSMIDIGT!