Födelsedag och rehab

/ LindaG / 2 kommentarer

I helgen som gick firade vi Filip, som fyllde 8 år igår. Nån gång frågade mina stora barn om jag tycker mer om honom, eftersom han blir mycket gosad och lekt med – och jag gosar ju inte och leker med dem NU, men påminde om att jag har gosat och lekt precis lika mycket med dem när de var i hans ålder. Kan tänka mig att den känslan av ”orättvisa” lätt uppstår när det är långt mellan barnen och när den typen av kärlek man visar ett yngre barn är så synlig, med gos och lek, medan kärlek till en tonåring består av helt andra insatser. Var ändå tvungen att rannsaka mig själv när jag fick frågan, men jag älskar dem ju precis lika mycket så det var snabbt gjort.

Sen kan jag ju såklart uppskatta att han är till så himla mycket hjälp, med sin städvilja och arbetsvilja rent allmänt – DET är ju en annan femma (och den liknar inget jag sett i några andra barn, haha)

I alla fall, Filip fick scout-prylar (inkl kniv som han blev mycket glad över), radiostyrd bil och sen en massa leksaker från kompisar som kom på kalas. Note to self – ska han ha kalas nästa år så ska vi hyra in kalaset nånstans, man får ju lite lagom stresspåslag över att ordna så att alla har det bra, äter nåt, ingen är ledsen och ingen gör nåt som skadar saker eller personer… puh.

I går var jag hos en sjukgymnast (nu ska vi se, det heter säkert nåt annat, men ni fattar vad jag menar), för att börja reda lite i vad det är som gör att jag har ont i höften hela tiden. Hon började med att konstatera att jag inte kopplar på mina djupa rump-muskler (det var jag inte förvånad över) men också att jag svankar ”lite för lite”, vilket kändes mer förvånande. Jag har fått rehabövningar som jag ska köra i 2 veckor till nästa besök, såna där fånigt jobbiga övningar trots att man knappt gör nåt. Min egen misstanke är att min dåliga muskelaktivering beror på något annat, men jag har ändå lite förhoppning om att kanske komma framåt i att hitta den orsaken framöver.

I dag blir det egenträning igen, är fortfarande förkyld och hostig men behöver också bara få röra mig lite. Inget flåsigt pass alltså, utan lite lätt styrka och rörlighet får det bli. Och så min höftträning då.

Oväntade tår

/ LindaG / 3 kommentarer

Med tanke på hur sjuka många verkar vara just nu så får jag nog känna mig himla nöjd över att min förkylning mest är snuva samt en känsla att huvudet är fullt av bomull. Avbokade mig från passen denna vecka (såklart) men åkte faktiskt in i går för att träna lite på egen hand. Eller tja, röra på mig lite, så en inte får ont i kroppen. Lite lätt styrka och så bara öva på en del svåra saker för att det är roligt – och lyckades till min egen stora förvåning faktiskt göra några Toes-to-rings (svinga upp fötterna till ringar när man hänger i dem). Sakta, sakta blir jag starkare – väldigt roligt!

För att klara en del grejor vi gör på träningen så skulle jag behöva bli av med de kilon som tillkom under utmattningen och följande hormonkaos, men dels vet jag att det är SÅ triggande för mig att börja tänka ”kost” istället för ”mat” och sen vet jag även att det kommer kräva en massa både tid och energi jag inte har till sånt, under en relativt lång tid. Ibland är det bara ok som det är, men ibland, som just nu, känns det jobbigt och jag känner mig mest misslyckad som inte klarar av att ”ta tag i det”. Bläh.

I morgon är det strongman – utomhus för ovanlighetens skull – men jag kommer nog vänta med att boka på till jag ser om det är ett pass där man kan köra lite lätt på sitt hörn, annars hoppar jag över tills förkylningen släpper. I övrigt kommer det bli lite altanbygge följt av födelsedagskalas, F blir 8 år på måndag och ska ha kalas med kompisar på söndagen, och sen ska vi fira honom lite med såklart.

Önskar er en fin helg, med några bilder från förra våren – snart är vi där!

Hink över huvudet

/ LindaG / 1 kommentar

Jag har tagit en liten paus från nyheterna, sedan i fredags typ, av ren självbevarelsedrift. Man blir ju utmattad bara att höra alla tvära kast och sjuka nyheter från Trump och hans BFF Musk.

Har fått en liten förkylning, inte så farligt, men är snuvig och går runt med en känsla att jag har en hink över huvudet. Jag är ljudkänslig och som alltid så fort jag inte är helt 100 så tar orken slut väldigt, väldigt kort. Märker på jobbet att allt som kräver koncentration eller engagemang kräver mycket mer energi än vanligt och därmed tar orken slut efter kanske halva mötet. Inte optimalt, men det är vad det är, nu känner jag ju i alla fall inte så HELA tiden.

Efter eftermiddagens bestyr – laga mat, hjälpa med läxor, göra i ordning i köket och ta hand om djuren (eftersom det är makens dag att träna), så har jag landat i soffan med Filip och vi kollar Mandelmans. Det är hans favoritprogram näst efter Bäst i Test, och jag klagar inte heller. Avundas deras tid att gå runt och göra små ”onödigheter” förutom allt som måste göras, så här mitt i livet med barn och heltidsjobb så är ju tiden det som är största bristvaran.

I dag körde vi lite fröbytardag på jobbet, och jag har fått med mig en massa fina fröer till blommor som jag aldrig hade satt annars – ser väldigt fram emot en större variation på blomstren till sommaren. Förresten… kan vi inte avsluta med en sommarbild på just blommor, så det inte känns fullt så jobbigt när man tittar ut på snön genom fönstret….

Altanbygge

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså vilket ljuvligt väder! Riktig vårkänsla, hos både oss och djuren! Jag bestämde mig för att njuta till fullo av helgen och bokade av mitt vanliga träningspass på lördagen till förmån för gårdsarbete, inte lika tungt men väl så aktivt. Kom nog sammanfatta min tid som stillasittande på under en timme, exkl kvällstid. Fick en massa nödvändigheter gjorda och sådde tex alla sommarens tomater, gjöt igen råtthål i hönshuset (vilket visade sig vara ogjort arbete eftersom de hade ätit sig igenom redan idag) och lite annat. Sen satte vi igång med helgens lite större arbete, nämligen att börja bygga på den nya altanen!

Vi hann en bit med stommen, men långt ifrån klart. Det går inte supersnabbt, men det gör inte så mycket, för vi har det roligt! Det kommer bli toppen, med ett gäng specialare, för vem vill ha en vanlig trall bara?!?

Det kommer bli kanon! Sen ska vi hinna borsta, tvätta och måla fasaden innan vi sätter trallen, innan vinrankan börjar grönska.

Idag kände jag mig både allergisk och förkyld/hängig, får se var det tar vägen…

Korsbefruktning?

/ LindaG / Lämna en kommentar

I helgen ska tomatfröerna ner i jorden är tanken, för att drivas upp först inne och sen i garaget under växtbelysning. Jag har tagit egna fröer från de tomater jag vill ha igen, men sen slog det mig – jag odlar ju de flesta tomaterna i växthuset, innebär det då att de tomatfröer jag tagit nu är korsbefruktade med de andra sorterna jag har odlat? Då kommer ju alla tomater ändra sig från år till år, om jag inte köper nya fröer… Har verkligen inte funderat på det innan, men det låter ju logiskt? Hur ska man då kunna ta fröer från år till år och ändå behålla ursprungsegenskaperna? Kan ju liksom inte odla dem helt separerade, det blir för bökigt. Hur gör ni?

I år kommer jag odla Tscherniv Prinz, Costolluto Fiorentino, Black Cherry, Blackball och gul och röd Brandywine. Har odlat alla utom Blackball tidigare.

I skafferiet ligger också mina sista gurkor från förra sommaren och väntar på att jag ska ta fröer. Ja, ni hörde rätt, jag har GURKOR som ligger i skafferiet sedan förra sommaren, och förutom att de har gulnat så ser de hur fina ut som helst! Skulle dock tippa på att de inte smakar så bra vid det här laget. Vad det är för fantastisk gurka undrar ni? JAG VET INTE?!? Jag kan inte härleda den till några gamla fröer, alltså jag vet inte vilken sort jag satt just där, så därför har jag velat spara egna fröer till denna fantastiska gurka. Den är stor, slät och tjock, med få taggar, och ett relativt tjockt skal som man kan behöva skala av om man ska ha dem i tex sallad. Men den är OTROLIGT god, lite som en melon i smaken nästan, alltså söt och liksom lite köttig (vad äckligt det ser ut när jag skriver det) men samtidigt krispig. En ultimat gurka för hemodlaren alltså! Gav också galna mängder…

Så här ser den ut efter att ha legat i skafferiet sedan i september! Nyskördad är den mörkt grön.

Skulle inte ha några problem att vara hemma hela veckorna från och med nu, det finns mycket roligt att sätta tänderna i. Men, nu ska man försöka få helgerna att räcka till, och dessutom försöka lägga planeringen så det inte blir för mycket att göra på gården (lyckades ju inte helt med det förra året). Det är då en balans, speciellt när man verkligen VILL göra så många saker!

Har det redan börjat?*

/ LindaG / 6 kommentarer

Jag är så himla mentalt trött just nu. I min omedelbara närhet har det varit turbulent ett tag, av olika anledningar, vilket resulterar i många känslor och mycket tankeverksamhet – och en del konflikthantering. Sen har vi ju det ”lilla” problemet med allt som händer i omvärlden…. Visserligen är det klimat och bygg och fastighet som är mitt främsta fokus när det gäller omvärldsbevakning, men självklart blir det också en stor mängd bevakning av det som verkar vara inledningen till ett tredje världskrig. Med Trump vid ratten i USA känns det verkligen som man som liten världsmedborgare har slängts ombord på en karusell som går i vansinnesfart, och både Ryssland och Kina skrattar gissningsvis gott åt att de inte behöver göra jobbet själva.

Precis som med klimatfrågorna så har jag svårt att förstå hur ”folk” inte kan vara mer oroliga? Jag tycker inte jag är en person med katastroftänk i övrigt, verkligen inte, och jag har inte historiskt varit någon som oroar sig för världsläget, men nu tycker jag att jag konstant går med en klump i magen. Normalt sett tycker jag att det är meningslöst att oroa sig för saker som jag inte kan göra något åt, men i läget som råder nu så lär ju hela världen påverkas – och även om inte jag kan ändra något för den stora helheten så kan jag ändå försöka se till att min familj står rustade. Men där blir det ju svårt, ja, vi har en låda med beredskapslivsmedel och så, men eftersom jag naturligtvis inte vet exakt HUR och NÄR saker kommer hända så känns det som en omöjlig balans att gissa sig till. Och osäkerhet = stress/oro.

Vår beredskapslåda, inte tillräcklig i sig men tillsammans med allt vi har i skafferiet blir det ändå ett tillskott.

I tider av desinformation är det också svårt att vara helt säker på de nyheter som kommer, helst när alla om Trump får en att tänka ”va, nä det kan inte stämma!?!”. Förutom svenska nyhetskällor så har jag en favorit på instagram, som liksom på ett sätt som går att både förstå och på ett sätt även skratta åt, ger en nulägesbild av omvärlden. Det blir en skräckblandad förtjusning, så att säga, att kolla när han sammanfattar världsläget just nu… Vill ni följa så heter han johnstone.gregory på instagram.

Jag ser att de flesta bloggar jag följer ger sitt stöd till Ukraina, några häpnar (med rätta) över hur Trump har tagit ifrån kvinnor i princip alla rättigheter, men i övrigt är det ganska tyst om situationen. Det är svårt att förhålla sig till allt, men när läget är som det är nu så känns det jättekonstigt att inte skriva om oron. Rimligen är vi också fler som är oroliga, kanske gör såna här inlägg folk MER oroliga, eller så kan vi prata om det som oroar och kanske hjälper det – vad tror ni?

*Angående rubriken, vi har haft diskussioner på jobbet om vilket startdatum man kommer säga det blev för tredje världskriget (om inget ändrar sig radikalt så är det ju dit vi är på väg), och vi och chatGPT tror att man kommer säga att det började samma datum som Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina – alltså att vi redan tekniskt sett lever i det.

Ont i baksidan och jobb på framsidan

/ LindaG / Lämna en kommentar

Aaaah herregud vilken träningsvärk jag har i rumpa och baksida lår! I går morse körde vi strongman, och jag fick ett nästan specialdesignat pass eftersom jag beklagat mig över att det är så himla svårt att koppla på rumpan – andra muskler som tex framsida lår tar över, och då är det ju svårt att träna upp rumpa/baksida lår. Men, igår gjorde vi boxsquats och vi fick en massa bra tips, så idag gör det sådär skön-ont. De tre absolut bästa sakerna med crossfit är, i rangordning:

  1. Vännerna jag fått 🙂
  2. Sjukt duktig tränare vilket ger nåt helt annat än när jag tränat på gym själv förr
  3. Variationen (ok, lite hatkärlek när det blir mycket flås som jag hatar, men jag fattar ju att jag behöver. Jag behöver bara inte gilla det, så länge det blir gjort)
Den här bilden är från torsdagens pass, men i lördag firade jag pass nr 300, som jag skrev om för nån vecka sedan.
Haha, var tvungen att fota detta, tror nästan aldrig jag är själv i badrummet när jag duschar, det är alltid minst 1 barn som vill prata eller fråga nåt, eller som här där Filip bara ville ha sällskap när han målar. Tänker att jag kommer sakna detta när alla är stora.

Resten av dagen spenderades med lite småfix ute på gården. Just nu håller vi på och förbereder för altanbygge vid entrén på framsidan, och jag har krattat och grävt undan grus, och nu håller jag på och tar bort en liten del av den gamla altanen som kommer bli en del av den nya istället. Vi tänker att vi relativt snart ska kunna sätta igång med stommen här, fast det blir ju bara på helgerna vi har tid till sånt än så länge.

Några få vårblommor börjar ta sig upp, på de varmaste ställena.
Var rädd att alla snödroppar skulle bli förstörda på ”griskullen”, men åtminstone en del kluster finns kvar i leran.

Skönt i solen, men sen blev det tämligen råkallt ändå. Det har varit en tämligen turbulent vecka, av orsaker jag inte kommer skriva om här, så framåt eftermiddagen var jag slut i både kroppen och i huvudet, och det blev ett lugnt avslut på dagen.

I dag ska jag plocka fram mina pelargoner som övervintrat nere i garaget. De hade löss på sig såg jag, så innan de ställs ut ska de få ett bad i såpavatten, sen ska de få komma fram i ljuset. Ser att temperaturerna i veckan som kommer ser ut att bli ganska höga, så troligen ska jag försöka så tomater nästa helg. Chili och paprika är redan sått, tillsammans med en del perenner såsom backtimjan, kantnepeta och aklejor.

Trivs i mitt korta hår, även fast det ibland blir nån krock i huvudet när jag ser mig själv i spegeln. Kort hår hade jag ju typ alltid mellan 20-35, och nu blir det konstigt ibland när inte ansiktet av nån i den åldern är det som tittar tillbaka, i kort hår. Knasigt!

Utehelg

/ LindaG / Lämna en kommentar

I helgen var det premiär på nåt sätt för ”gårdsarbete”, vilket kan innebära diverse olika saker i planerat eller oplanerat utförande, bara det utförs utomhus. I helgen innebar det att jag började förbereda för det nya blomlandet på östra sidan av huset, genom att lägga sten utmed fasaden, det som mest ser ut som ogräs här:

Det kan tyckas lite knäppt att bara lägga den ovanpå, men själva rabatten kommer bli lite upphöjd och jorden ska läggas så den är i samma nivå som stenen. Ni kommer få se sen.

Det hann i alla fall bli klart på lördagen, och på söndagen bar jag dit de kantsten som ska bilda kanten mellan gräs och rabatt sedan. Maken satte de sista hängrännorna på stallet, som inte haft hängrännor innan, skönt!

Mot husväggen i söder så letade sig vårens allra första Scilla sig fram i solen… Längtar till det blir lite mer färg i trädgården!

Det var så milt och vårigt när solen var framme, både i dag och igår, både djur och människor njöt här på gården. Måste dock sysselsätta mig med saker för att inte börja klippa ner ”skrufs” redan nu, det är väldigt lockande, men minst en månad för tidigt….

Nu tänkte jag säga att vi har laddat för en ny vecka, men jag har snarare verkligen levt i nuet och njutit av att få arbeta med kroppen, så jag är inte alls sugen på måndag i morgon. Men men, nu blir det ju så ändå.

Spot on, SMHI

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag tycker att varningarna från SMHI har varit överdrivna det senaste året. ”Snösmockan” som skulle komma gav inte så mycket, och istället så har det varit dagar när de INTE gått ut nån varning som varit mer besvärliga. Såklart hänger det ihop med klimatet och svårigheter att förutspå vädret. Men idag, när det var orange varning för ishalka, måste jag säga att det var verkligen en varning att ta på allvar, precis ALLT här ute är täckt av ett homogent lager is, ner till minsta grässtrå.

Och runt varenda galler….
…och gren.

Tänkte jag skulle gå på gruset för att inte halka, men eftersom även det var glaserat av ett lager is var även det snorhalt. Trots detta så var faktiskt inte buss 121 som går mellan Jönköping och Gränna, över Ölmstad, inställt! Imponerad av denna linje, som inte varit inställd en enda gång sedan vi flyttade hit för över tre år sedan – och alltså kom barnen iväg till sina respektive skolor, även om det blev lite förseningar. Själv höll jag på att halka typ 83 gånger när jag var ute med mat till grisarna bara, så jag håller mig nog inne några timmar tills det smält bort – och ja, idag jobbar jag hemifrån med (har frukostrast nu om nån undrar).

En dystopi

/ LindaG / 2 kommentarer

Läste följande, från TT:

Trumps order: Avsluta omedelbart klimatarbetet

Topptjänstemännen på USA:s departement för inrikes säkerhet fick i fredags ett memo från Trumps styre: ”Avbryt omedelbart allt arbete relaterat till klimatförändringar och stoppa bruket av terminologi kopplad till klimatförändringar i DHL:s program och dokument, så långt det är lagligt möjligt”.

Det känns vid det här laget som man sitter på en sinnessjuk bergochdalbana, som är på väg käpprätt åt helvete rent ut sagt, när man tittar på vad som händer i världen just nu. På linkedin går det läsa vagt trösterika resonemang från forskare att det ”nog inte blir riktigt så illa som det låter” med Trumps politik, men för egen del så måste jag säga att bilden av hur världen kommer se ut inom kort, drastiskt har förändrats till det sämre. När inte National Institutes of Health inte ens får använda ordet WOMEN eller ens COVID för den delen så känns ju tex Handmaids Tale mer som en rimlig framtid för USA än som en dystopi.

Jag skriver om trivialiteter som träningstajs och odlingar, mest för att få känna att det finna någon normalitet i världen ännu, och med ett hopp om att det, som en del forskare säger, inte kommer bli riktigt lika illa som det låter, men det känns ihåligt och falskt. Samtidigt är det i princip omöjligt att förhålla sig till allt detta, som en ”vanlig” person. Speciellt när det blir mycket omvärldsbevakning på klimatområdet på jobbet, och tro mig när jag säger det, det ser inte ljust ut – även om inte nyheterna rapporterar så mycket om klimat (än).

Jag vet att ni inte vill läsa om sånt här, att det bara låter alarmistiskt och är deppigt, men hallå, nu är det den här världen vi har att förhålla oss till, och det är dags att vi inte blundar för frågorna? Att fler och fler känner klimatångest är helt rimligt, utifrån det som händer, och då blir det ju extremt konstigt att försöka existera i en värld som inte låtsas om frågorna heller – det är bättre att vi får prata om det tänker jag.

Bild av DALL-E

Det är lätt att känna sig hopplös och väldigt liten, men det verkar ändå som många företag (och amerikanska delstater) fattar att vi inte kan låta världen gå dit Trump vill ha den, så även de små sakerna vi gör som privatpersoner spelar roll – ge inte upp!