Det börjar då verkligen närma sig jul, och det har då inte varit min favorit-tid de senaste åren, och förutsättningarna är inte kanon i år heller. Missförstå mig rätt, julafton ska firas med bror och familj, DET ser jag fram emot.
Det har varit ett av de mest påfrestande åren mentalt, och nu känner jag mig som min insida har manglats, stötts och blötts i en halv evighet, och jag är in i märgen trött känner jag. Varför är det så svårt allting, att vara människa, maka och förälder? Det enda som har känts enkelt och som det flutit på bra i år är jobbet, och det är väl tur det, med tanke på hur mycket tid man ändå spenderar där. Träningen går svajigt men kanske ändå med en svag kurva uppåt, om jag tar ett steg tillbaka och tittar på hela året.
Jag både längtar och fasar för jullov. Det ska bli skönt med jullov, men en långledighet med barnen tenderar också att resultera i en massa konflikter och det är det sista jag vill ha, men jag vill ju väldigt gärna ha positiv tid att hänga mer med barnen och göra trevliga saker. Vi får väl se. Vill så oerhört gärna att barnen ska ha en bra jul, men vet också att ju mer förväntningar/förhoppningar jag har, desto jobbigare om det blir en dålig jul eller ett dåligt jullov.
Viktigast på julbordet – ris a la malta såklart!
I princip alla paket är klara, och till helgen ska vi laga den mat som är vår uppgift att lösa till julbordet, det känns ok. På söndag firar barnen jul hos mormor, så då har vi hela dagen på oss att greja. Det blir ju jul i år också, oavsett.
Äntligen fredag. Älskar fredagar eftersom jag förknippar det med att maken och jag kollar på På Spåret och myser tillsammans framför TV’n. Hatar fredagar för att jag aldrig vet vad vi ska äta…. Vi gör veckomenyer och handlar i princip bara en gång i veckan, men oftast tryter fantasin innan vi kommer på maten till fredagen så då tänker vi alltid bara ”vi hittar på nåt på fredagen” – vilket såklart inte går när man väl sitter där. Tacos är makens stående förslag och visst är det gott, men max en gång i månaden typ… Vi får väl se vad det blir idag, jag blev lockad till att hoppa på ett teampass av en kompis vid 17 här nu, så efter det ska jag handla med nåt enkelt hem. Kanske räkor till räkmackor, kanske grillad kyckling och potatissallad… Inte jätteinspirerande. Hur gör ni på fredagar? Vad äts, vad görs, har ni fasta rutiner?
Det är tre kakor jag måste ha till jul, och som vi sällan gör annars. Det är dubbla mandelkakor, arrakskakor och arraksbollar. Ni hör, arrak är helt klart ett måste vid jul, och jag köper arraksessens i mataffären, en sån där liten miniflaska som står vid karamellfärgerna. Det som gör att jag kanske mer sällan gör just arraksbollar är att man nån dag innan ska baka en torr sockerkaka (som man inte ska äta upp heller då…), men själva bollarna är barnsligt enkla att göra. Jag gör min sockerkaka på potatismjöl, och då blir den glutenfri som bonus, men anledningen är främst att jag tycker att det är godast. Välj själv!
Arraksbollar, ca 30 st
Dagen före: Sockerkaka 4 ägg 2 dl socker 2 dl potatismjöl (går lika bra med vetemjöl) 1½ tsk bakpulver
Smöra en form (är du inte ute efter glutenfritt kan du strö lite mjöl i formen med). Sätt ugnen på 175 grader. Vispa ägg och socker fluffigt, sikta ner potatismjöl och bakpulver och vispa ihop det hastigt. Grädda i mitten av ugnen i ca 35-40 minuter (just i detta fallet gärna lite längre eftersom den ändå ska torka). Låt kakan stå framme, utan att täcka över den och gärna på ett galler, i ungefär en dag eller två, så den torkar till lite.
Dagen efter: Själva bollarna Sockerkakan ovan, nersmulad i en stor bunke 225 g smör 3 dl florsocker 0,5 dl kakao 2 tsk vaniljsocker 1-2 msk arrak (jag älskar arrak och tar 2) 1 nypa salt
Chokladströssel att rulla bollarna i.
Blanda alla ingredienser förutom chokladströssel i en bunke, antingen med visp eller i tex en matberedare, tills du har en jämn och slät ”deg”. Rulla små bollar av degen och rulla dem i strössel – klart! Förvara i kyl eller frys för längre hållbarhet, men de står sig bra även i rumstemperatur.
Morgonen började inte exakt som planerat, när jag märkte att strömmen gått i stallet. Det var kontakten till griskultingarnas värmelampa som fått fukt i sig, så det blev till att ägna en kort stund åt att värma upp den och återställa allt. Led inte av det däremot, för ÅH så vackert det är här nu med lite snö! Den blöta, blöta snön som kom igår (och kröp in i kontakten) lade sig här ute som ett tungt men tunt täcke, och med -9 grader så blir det så här vackert i soluppgången…
Garaget är endast uppvärmt så att det håller sig över nollan, så här ser det väldigt fort isigt ut.
Ja, jag vet att jag skulle tagit in redskapen sedan länge, men men. Men kolla frosten på träets ådring, det är sååå vackert! Innanför glaset står våra krukväxter som ska övervintra – oliv, citron, pelargoner mm. Det är bara oliv och citron som får lite extra ljus dock.
Stallet blir också sådär frostigt utanpå, här är det (minst) lika kallt innanför som utanför.
Det fick bli en värmelampa över hönsens vatten med, så det inte fryser till is hela tiden. Annars håller hönshuset sig betydligt behagligare nu sedan vi renoverade det invändigt och det inte drar överallt (för att inte tala om hur mycket mindre ohyra det blir nu).
Som sagt, inte så mycket snö, men ändå – för min del får det mer än gärna vara snö hela vintern, det blir jag mycket gladare av! Men så kommer det ju inte bli. Jag njuter av det som är nu åtminstone!
På våra nya altandörrar sitter det frost på utsidan, något som gissningsvis indikerar att de är betydligt mer isolerade än våra gamla fönster. Vackert i vilket fall!
Hela min kropp känns frustrerad just nu. Träningen går trögt, jag går och drar på en förkylning som varken vill ge med sig eller verka vilja bryta ut ordentligt, men som påverkar träningen rätt mycket. Känner i kroppen när det blir flåsigt att den inte riktigt är som den ska – och flåset är ju min sämsta gren redan sedan innan. Känner mig dessutom som om jag ”hittar på” förkylningen för att ha en ursäkt till varför det går så dåligt just nu, fast jag inte gör det, men känslan är ändå där. Det ÄR ändå tur vi registrerar vikter och sånt i träningsappen, så att man ser att man faktiskt ändå blir liiite starkare, trots att det känns som man går bakåt. Just nu vill jag bara få ett pass där jag känner att förutsättningarna är BRA, inte konstant halvdana. Det räcker med de begränsningar jag har av höft och armbåge tycker jag.
Sen är det ju årstiden, jag har extremt svårt att aktivera mig när det blivit mörkt, och det blir det ju alldeles för tidigt. Det blir bara att man liksom sitter. Man sitter och spelar UNO med barnen, man sitter och läser en bok, man sitter och dricker kaffe, äter lunch osv osv. Sen sätter man sig framför TV’n när man inte orkar mer. Hatar det. På sommarhalvåret är jag så aktiv utanför jobbtimmarna, man går och fixar i trädgården och sånt och sitter väldigt sällan still – vilket kroppen såklart mår oerhört mycket bättre av än denna inaktivitet.
”Ja men gå ut och ta en promenad” kan man ju tänka då. Visst, det är visserligen inte mycket till gatubelysning här och de gator man kan gå på är mestadels landsväg och därmed inte så avslappnande att promenerar utmed, man kan ju ha pannlampa och reflexväst och allt sånt. Men när jag är inne och ser ute på ett kallt, blåsigt mörker så måste jag säga att det finns typ INGET som kan få ut mig. Det här gäller ju i princip bara helgerna, på vardagar hinns det inte med ändå. Tur vi måste ut till djuren ändå, så man åtminstone får några minuters frisk luft som man inte kan avsäga sig. I övrigt finns det liksom inget att direkt GÖRA ute på gården som gör att man dröjer sig kvar. Stall och garage behöver absolut städas och sorteras, men det känns inte så lockande heller, ska jag vara ute och frysa så vill jag åtminstone vara UTE.
Försökte motivera mig till att stanna ute en stund genom att leta saker som är roliga att fota, men det ÄR ju inte mycket som lyser upp ute just nu. Några enstaka gula rönnbär var det gladaste jag kunde hitta.
Ni hör, frustrationen är hög och lösningen promenader i mörkret lockar inte tillräckligt för att övervinna tröttheten. ”Gå ut och få lite dagsljus” är ju annars också rådet, men när hinner man det? De dagar jag jobbar på kontoret så vill jag ju ändå hinna prata med kollegorna på lunchen, och ett blåsigt Munksjön känns som ett mycket motigare alternativ.
Gnäll gnäll, och inte har jag nån lösning heller. Kram på er.
Förra vintern stickade jag min första tröja, och sedan dess har jag stickat tre stycken, fram till nu. I höstas påbörjade jag årets projekt, som blev en randig tröja i alpacka och angora – den är otroligt gosig! Jag har ännu inte ”blockat” den (vilket innebär att man handtvättar och sedan formar den) eftersom jag inte har bestämt om jag ska försöka krympa den lite eller ej. Men jag gillar den som den är nu med, riktigt fluffig och rymlig!
Visst blev den fin! Det var mycket roligare att sticka randigt eftersom det liksom hände något då när man stickar. Modellen är den enklaste jag kunnat hitta, och jag har ändå vid det här laget lärt mig tillräckligt för att kunna göra små justeringar så den blir som jag vill. Det enda jag verkar vara rädd för är att de ska bli för små, så alla 3 tröjor är lite stora, men men.
Bakom en sån här tröja så ligger det nog ungefär 60-70 timmar sticktid för mig som inte är expert, och garn som kostar nästan 800 kr – MEN, hade jag köpt av denna kvalitet hade det nog kostat uppemot 2000 kr.
Till min hjälp som fotograf hade jag en gosig liten 7-åring, om bilderna är lite suddiga. Han är alltid redo att hjälpa till, mitt lilla hjärta!
Jag sitter på kontoret och för över lite bilder från kameran. Huset är helt tyst och stilla – förutom diverse bil-ljud från vardagsrummet där Filip sitter och kör rally på vårt playstation en stund. Numer har vi precis som lördagsgodis, endast lördagsspel, vilket känns helt lagom (för Filip då, de andra är ju tonåringar och har andra regler). Maken är på julfest, L är på födelsedagsfest och O är på scout-julbord, så vi är själva hemma jag och Filip. Var precis ute i köket och hällde upp ett glas torr cider till mig själv, mycket gott, och jag njuter lite av lugnet – eftersom det inte infinner sig så ofta.
Ute i köket så njöt jag också av just själva köket – för i fredags blev vi klara med det sista så nu är hall och kök målade och till en viss del tapetserat också. Känner mig otroligt nöjd, blev en betydligt mycket mer ombonad känsla med lite mörkare väggar, speciellt nu när adventspyntet åkt upp. Ni har säkert redan sett lite på instagram, men här kommer lite bilder ändå (blandat från mobil och kamera):
Vi börjar med lite detaljer – egentligen är i princip inget nytt i köket förutom färgen, den här affischen som jag blev kär i, lampetterna jag fått av mamma och så en korg som hänger i köket. Men ändå känns verkligen hela hallen och köket nytt – tänk vad lite färg kan göra!Färgen är Jotun Kvällshimmel, målad med Lady väggfärg (använder inget annat längre, den är så himla bra), samma färg i hall och kök – och däremellan har vi tapetserat med Emma Classic Blue, från Sandbergs tapeter.
Fruktkorgen inhandlades på Blomsterglädje i Motala när vi varit i Norrköping jag och mamma. Gillar att kunna torka enkelt under.
De här hyllorna satt på samma plats innan, men har fått lite vinterpynt inför advent. Behöver ha en kalender hängande centralt, och såklart kokböckerna som används mest frekvent. Älskar kokböcker, men använder nästan uteslutande dessa när jag lagar mat, om jag inte hittat nåt recept på nätet.
Det enda julpyntet som fått komma upp än är den här gamla ljusstaken, mormors gamla och säkert omkring 100 år. Jag tycker så mycket om den så jag vill hinna njuta lite av den fram tills jul. Har, som ni ser, även äntligen plockat in lite enbärsris. Lite ris fick hamna i en krans på dörren med.
Men, har ni inte sett på instagram eller tycker bilderna där är för små, så kommer här lite riktiga före- och efterbilder på köket:
Här hade vi slipat och spacklat skarvar, så det såg inte riktigt ut så här innan. Tapeten i sig var väl helt ok, men jag var otroligt sugen på att få upp något mörkare, som blir mer ombonat. Tadaa! Fatta vilken skillnad lite färg kan göra ändå? Jag har generellt lite svårt för vita väggar, till och med om det är en vitbottnad tapet som denna. Känns mycket mer hemtrevligt nu, och ser liksom lite lyxigare ut?Har alltid muggar hängande här, för att man ska slippa få så mycket disk när man bara vill dricka lite vatten, väldigt praktiskt. Klockan hamnade lite långt upp, får se om jag orkar justera det…Här satt massa tavlor direkt på väggen innan, men de kom liksom inte fram ordentligt från tapeten. En av anledningarna till att jag ville göra om köket var (knäppt nog) att jag hittade affischen till vänster. Tyckte så mycket om de dämpade färgerna… Försökte sätta ihop en hel tavelvägg med de gamla tavlorna, affischen och ljushållarna, men det gick inte – så lösningen blev en tavellist för de vita tavlorna och sen får det andra hänga direkt mot väggen. Här ser ni tapeten Emma i hallen med, älskar den och har fastnat för den varenda gång jag kollat på tapeter. Här var alla väggar vita innan vi målade. Det är väldigt få väggytor i hallen, vilket gör att det funkar ypperligt med en mörkare färg trots att inte hallen är så ljus. Otroligt mycket mer praktiskt med en mörk färg också. Nån gång ska vi byta ytterdörren, som glipar mot omvärlden trots att vi tätat med lister… Men det får bli nån annan gång, det är ju svindyrt med ytterdörrar!Det här är nog den mest rättvisande bilden på färgen. Tycker om att kök och hall hänger ihop mycket bättre nu, innan var det en ganska hård tapet med svart botten där Emma sitter nu, och den gick inte färgmatcha mot något som var behagligt.
Jag har verkligen noll intresse av att inreda efter trender eller andras åsikter, jag känner i kroppen vad jag själv vill ha och vad jag tycker om – även när det ibland blir en blandning av prylar eller kanske sånt man vill göra om efter ett tag. Färg tycker jag är ett så bra sätt att variera sig på, det är inte något enormt klimatavtryck och det ger heller inget jätteavtryck i plånboken – det tar bara lite tid.
Har haft en väldigt trevlig helg med mamma, i Norrköping, där vi ätit gott, sett Begynnelsen och sovit på hotell och njutit av påföljande hotellfrukost. På något sätt känns det däremot som min egen lilla pärla till helg att spara, så jag tänker inte direkt skriva mer om den – men vi hade det i alla fall väldigt bra, för er som undrat.
På vägen hem så tog vi svängen över Blomsterglädje i Motala (eller ja, det är ju en liten omväg men ändå). Det påminner en del om Backamo, men är ännu större – och vi gick runt där inne i drygt en timme och botaniserade. Inte lika mycket växter nu, men OTROLIGT mycket fina saker till inredning. Vi har inte så värst mycket pynt allmänt hemma, och inte heller julpynt, men när jag hittar sånt som jag verkligen spontant känner att jag älskar direkt så kan det bli ett köp. Inga dyra grejor, och hittade så himla fint vinterpynt, en stor träkotte och en gran. Gillar sånt som kan stå lite längre en ren julpynt.
Vet att jag inte är ensam om att tycka att november bara sprang iväg – kanske för att den varit väldigt mild, men hjälp vad fort det gick. Det är inget jag egentligen är ledsen för, mer än att jag inte känner alls att jag är förberedd inför att det är första advent redan till helgen? Stod i går och funderade på om jag skulle ta in adventsstakarna, men kände också att vi inte målat köket än och jag vill gärna ha det klart innan jag gör i ordning för julen där, så istället började vi spackla lite. Lite idiotiskt på ett sätt, det går ju räkna i minuter hur mycket tid vi har för att måla och fixa på vardagskvällar, men samtidigt är det ju lite torktider på spackel och färg och sånt som gör att jag ändå vill komma igång. För att citera Carina Berg – ”Ja ja, nu blev det så”.
Tomt och spacklat. Det är inte så himla mycket att måla, så det som tar tid är underarbete och tejp.
I övrigt är det bara utebelysningen som kommit upp här, den gjorde sig väldigt fin till den lilla snön som kom förra veckan – och som nu absolut är helt borta och istället är ersatt av lera. Whoop whoop. Skulle vilja göra en krans till dörren men har inte kunnat förmå mig att knata bort till gran eller en och knipsa lite ris (på vår egen mark alltså), i mörkret efter jobbet. Det är ju annars det absolut enklaste och bland det finaste man kan ha inne för att få lite julkänsla, så jag kanske borde ta tag i mig ändå. Älskar enris, men SATAN vad stickigt det är! Går ju igenom även tjocka handskar tycker jag.
Från förra året. Ansträngningen ligger ju ENBART i att ta sig ut med en sekatör. Måste nog ta tag i det ändå. När det inte regnar.
Nåväl, dags att ta hand om barn, djur och matlagning, i den ordningen. Kram på er!
Jag skriver sällan om de stora barnen, för de är sina egna och har sin egen integritet. Men när man fyller 18 måste jag ändå få skriva ett kort grattis-inlägg…
Du har blivit så vuxen, ibland, och skjortan du fick i våras sitter lite tajt över axlarna – du tränar typ hela tiden så inte så konstigt. Du är otroligt självständig och tar ansvar för det mesta när det gäller dig själv. Ditt gymnasieval känns rätt och jag tror du kommer trivas som elektriker – med undantag för de tidiga morgnarna då – för en morgonmänniska är du dårakt inte.
Jag är så otroligt glad att du har ett så gott gäng kompisar i ditt scoutgäng, ni hittar på en massa roligt och en hel del saker jag är glad över att jag hör om först i efterhand. Men du är modig och oväntat tålig när det gäller frånvaro av bekvämligheter, som tex ett tak över huvudet när man är ute och hajkar, eller värme när det inte går att göra eld. Bara du får mat, för DET blir du inte bra utan.
Din plan för sommaren är att gå Explorer-Belt, en vandingshajk i Europa under 10 dagar när du ska gå 30 mil med en kompis, det gör mig superglad för även om jag kommer oroa mig massor så vet jag att du kommer uppleva så mycket och få så många minnen.
Det var så längesedan du var så liten, och du blev så fort stor. Jag fattar att det är rätt ointressant vad jag säger och gör, men de stunder du känner dig pratglad gör mig väldigt glad.
Inser också när jag kollar på de här gamla bilderna att du är väldigt lik båda dina brorsor – till utseendet alltså, för till sättet kan man knappast vara mer olika!
Grattis Oliver, älskar dig massor och ser fram emot att du snart tar körkort och kan skjutsa runt på din gamla mamma, om hon mot förmodan skulle vilja ta ett glas bubbel på stan. Så stolt över dig!
Jag sitter i köket, med ryggen mot eldens värme i den öppna eldstaden. Bredvid mig vid bordet sitter just nu en något tjurig 7-åring som är trött och tycker det är jobbigt att göra sin läsläxa och på andra sidan en inte fullt lika tjurig 14-åring som väntar på att vi ska spela UNO när läsläxan är klar. På bordet står den stora kastrullen med tomatsoppa kvar, gjord på säsongens sista färska tomater – resten har möglat och nu får vi övergå till att använda frysta förråd. Kombinationen av varm soppa och eld har värmt upp mig såpass att jag faktiskt tagit av tjocktröjan, och nu sitter jag i bara t-shirt en stund.
Jag tror inte jag behöver påpeka hur mysigt det är att kunna elda i köket i en öppen spis? Ja, vi har kaminer med, det är mer effektivt, men det är ju värme ända in i själen att sitta vid en eldstad.
Ute är det kolsvart. Idag var en sån dag att det liksom aldrig blev ljust, den timmen ”extra ljus på morgonen” som vintertid sägs att den ska ge, den är redan borta och därmed meningslös. Klockan ringer ju ändå, och nu får man bara acceptera att det är dags att kliva upp trots ett kompakt mörker. En dag inne på kontoret med relativt få fönster och framförallt ett massivt grått molntäcke utanför gav ingen extra energi heller, förutom en liten sockerkick efter tårtan vi åt för att fira en kollega idag. Alla kändes ganska sega idag, en måndag i november liksom.
I morgon håller jag och min kollega klimatkonferens på Spira, men i dag känner jag mig märkligt frånkopplad. Tror allt ska vara klart och redo att köra i alla fall, det är den sista och 6:e konferensen för året så vi har börjat få in en bra vana och rutin. Dagen går i alla fall fort idag, och när jag helt plötsligt ser att klockan är fyra får jag bråttom att packa ihop mina saker – och när jag går ut inser jag att det deprimerande nog redan är mörkt. Det är som om hela min kropp vill ställa sig och bara vråla rakt ut att det är orimligt, orimligt att vi knappt kommer se något dagsljus på nästan 3 månader åtminstone. Som att det hade gjort någon skillnad om jag faktiskt gett efter för lusten att skrika rakt ut.
Det här var då absolut inte från idag, men faktiskt från förra veckan när himlen lite oväntat sprack upp, och stan visade sig från sin bästa sida.
I dag är det min tur att sköta markservicen. Att vi båda vuxna har valt att prioritera att få in 2-3 träningspass i veckan innebär samtidigt att vi varannan vardag har hand om allt där hemma. Jag hämtar F från fritids, han är förkyld och snuvig, men pigg ändå. Vi åker hem, först sorterar jag ut de tomater som ska användas och bär med mig upp till huset från garaget, sedan blir det en snabb runda till hönor och grisar för att fylla på vatten och ge dem mat. Jag har en pannlampa för att kunna se nåt i grishagen längst bort. Katterna springer runt benen på mig och jamar, de får också en skål mat när jag kommer till huset igen.
Matlagning, läxläsning, disk och få i ordning på köket. Är allt packat inför barnens skoldag i morgon? Nej lite tjat blir det innan gympakläder och annat ligger där de ska. Snart ska jag resa mig från min varma plats här vid köksbordet och städa undan det sista efter matlagningen, och hälla upp resten i portionsformar att ha med till jobbet kommande dagar. Maken kommer dyka upp runt 8, då ska helst F ligga i sin säng redan. Funderar lite på om jag ska hinna sticka lite till på min tröja, bålen är klar och jag har just börjat på ena ärmen. Får se om jag orkar, annars blir det bara lite TV – när det är mörkt från det att man slutar jobba så finns heller absolut ingen energi eller lust till att ta sig för något.
Förhoppningsvis orkar vi börja lite med målningen av köket i helgen, men min bror med familj kommer också och vi ska hinna fira O, som på något galet sätt fyller 18 år nästa vecka?! Det är så märkligt, hur ens barn kan bli liksom stora och åtminstone ibland, lite lite vuxna.
Så går en dag i november, likt som för de flesta antar jag, och jag undrar lite hur jag ska orka stå ut med mörkret. Helst vill jag packa in mig i ett täcke och sova mig igenom vintern. Kram på er i alla fall, ni som också kämpar på med vardagens alla bestyr, vi ses när ljuset – och därmed orken – kommer tillbaka…
godatankar.com 