Måste börja med att konstatera att det blev en rätt bra jul ändå. Till största delen var det tack vare att alla 3 barnen blev väldigt nöjda med sina julklappar, från morgonrockar till earpods, vilket gjorde mig väldigt glad! Sen åt vi såklart en massa gott med, och kollade film och hade lite blandat mys.
Men, för att fortsätta med den här julkalendern som visst pågick ända till nyårsafton, så kommer här en sammanfattning av 2017:
HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!!
Nej.
På ett sätt gillar jag hela ”ceremonin” med nyårslöften. Det är något trevligt med att kanske titta tillbaka på året och sedan lova saker inför nästa år, sånt som man har förhoppningar om och kanske som mål. Men alldeles för många år när jag var yngre blev det bara nåt så jävla dumt som ”jag ska gå ner X kg eller träna X gånger”, så det förstörde det hela för mig ett tag. Fast i år är jag lite sugen på att ta upp det igen, med barnen, så det blir en tradition.
Jag kom på ett så bra nyårslöfte åt Oliver (tyckte jag, i alla fall), nämligen att han ska lära sig laga minst 4 nya maträtter under året. Det är ju inga avancerade rätter utan enkla saker som falukorv i ugn funkar bra, jag vill bara att han vågar testa lite nytt och inte bara kan göra pannkakor.
På ett sätt orkar jag inte med nyårslöften för eget del, för jag har redan så himla höga ambitioner på ALLT jag gör, så att lägga på något extra blir liksom droppen som får bägaren att rinna över känns det som ibland. Jag skulle vilja ha löftet ”ha mer kul” eller kanske ”var mer spontan”, men det var ju det där med att det är ett himla flummigt mål. Vi får se, jag ska tänka klart runt det hela.
I vilket fall är jag himla taggad för uppesittarkväll med ostbricka för hela familjen i kväll, ser mer fram emot det än själva julafton! Ska bli himla mysigt. Ungarna får hålla koll på varsin bingolott och så blir det en massa gott att äta. Först ska Oliver och jag åka iväg och träna en sväng bara, kan behövas för jäklans vad lätt man blir stillasittande när man är ledig den här årstiden, blir ju helt stel (#gammaltant).
Avslutar med bilderna som redan ligger på min instagram och på facebook, men lyckas man få en himla bra julbild på alla fem (ni som har barn vet hur omöjligt det är) så måste man få gotta sig i det!
Ses vi inte här i morgon så vill jag passa på att önska er en God Jul!
Svårt att hinna med att blogga nu när man är hemma allihop, men här kommer en snabbis ur dagens lucka:
Nästa lucka i kalendern handlar om 2015. När jag gör de här årsinläggen så utgår jag från foton jag haft när jag gjort årets fotobok (gör en för varje år), och även om man självklart bara fotar de glada och roliga tillfällena, så måste det här ändå varit ett av våra absolut bästa år!
Jag blir glad när jag ser de här bilderna, och tänker att det var det här året vi dessutom bestämde oss för att försöka få ett till barn. Vi var på en fantastisk plats i livet och fick kanske lite hybris över hur självgående barnen kändes nu när de var så ”stora”. Bortglömda var bajsblöjor, VAB och småbarnsbekymmer och världen kändes stor. Jag hade samtidigt en liten gnagande känsla av att inte jag var ”färdig”, att familjen fortfarande saknade något. Men det skulle dröja många, många månader innan det faktiskt blev ett litet frö i min mage. De här bilderna ger också lite hopp om att även fast man just nu är i bara en massa VAB och passande så kommer snart en lite enklare tid att göra saker igen, och det ser jag fram emot! (Behöver inte förklara att minstingen ändå är älskad och fantastiskt go nu med va?).
(Först en kort uppdatering – min fot är mycket bättre. I går kväll gjorde den så ont att jag var säker på att den skulle ramla av, men nu i dag känns den mycket bättre om än öm och instabil)
Jag gillar tiden fram till jul, förväntningar och förberedelser i den takt och nivå man själv känner för för stunden. Julafton däremot… Nja. Precis som förra året så finns det omständigheter, så vi kommer fira julafton själva hemma. På ett sätt skönt och opretentiöst, men på ett sätt lite tomt. Och vad skiljer då julafton från en vanlig helgdag, förutom julklapparna? Men det är som det är och även om det känns lite tomt så vill jag göra det mesta av dagen.
Planen är att vi får dra i myskläder fram till Kalle ungefär, för att byta om till finkläder till middagen (EFTER Kalle ) för att ändå få det att kännas lite festligt. Sen lär väl det innebära en jäkla massa tjötande eftersom ingen annan i familjen är intresserad av att klä sig lite fint, barnens version av ”nåt fint” är bara nåt som är rent och helst myskläder… Men lite får man ju anstränga sig.
På morgonen blir det julbrunch med tomtegröt, skinkmacka och köttbulle- rödbetssalladmacka. Sen fikar vi lite innan Kalle, och så blir det middag nån gång efter sen, när vi blir hungriga. Kommer inte direkt göra nån julmat, för det övriga familjen gillar är just de sakerna vi äter till frukost, utan vi kommer nog grilla ankbröst till varmrätt. Tror förrätten blir ett litet knäckebröd med asiatisk laxröra. Övriga familjen har mycket starka åsikter om efterrätten däremot – det måste bli Ris a la Malta annars blir det katastrof!
Så ser planen ut för julafton hos oss – hur ser den ut hos er?
Så himla fånigt, skulle bära ner en whiteboard nerför vår spiraltrappa på jobbet idag, för vi höll på att städa av lite på kontoret. Men så, längst ner i trappan, så tror jag att jag är helt nere och missar därmed att det var ett trappsteg kvar… Foten trampar snett med hela min tyngd på sig och nåt knäpper till och så gör det djävulsk ont. Trodde allra först att jag bröt foten faktiskt.
Men men, jag fick upp foten meddetsamma och en snäll kollega kom med ett förband så jag kunde lägga ett rätt hårt band på foten direkt. Efter en lite stund vågade jag stödja på den och det funkar, även om det gör ont när man böjer den när man ska gå, så nu haltar jag fram som mormor Agda 92 år med bruten lårbenshals… Så jäkla dum man känner sig.
Vet inte om jag kanske lyckades dra av ledbandet, foten känns väldigt instabil, men det går ju ändå gå på den utan att det gör super-ont om man är försiktig, så kanske är den bara stukad och jag inbillar mig. Nåväl, skulle den bli mycket sämre till i morgon så får jag väl åka in och kolla på den, men även om ett ledband är av gör de ju inte direkt nåt åt det, så troligen struntar jag i det.
Nu ska jag ändå utnyttja läget lite med att sätta mig och kolla tv en stund, så inget ont som inte har nåt gott med sig 😉
Ingen av mina föräldrar läste på högskolan, men de har så länge jag kunnat minnas alltid påtalat vikten av att skaffa sig en ordentlig utbildning för att ha så stora möjligheter som det bara går i livet. Därför var det ganska givet att jag skulle fortsätta plugga på högskolan efter studenten, men jag visste väl egentligen inte riktigt till vad.
På gymnasiet gick jag samhäll/humanist på Per Brahe och roade mig med att läsa en massa språk – tyska, franska, latin och gammalgrekiska. Har typ ingen nytta av de senare tre, men det var kul att läsa och det kan vara en anledning så god som någon tänker jag nu i efterhand.
Väldigt olikt den person jag är i dag så kan jag inte minnas att jag reflekterade så mycket när jag var tonåring, inte över vad jag ville i alla fall, utan kanske mer på att passa in, hitta kompisar och sånt. På ett sätt kändes det ju också som om min framtid redan stod i en mall – plugga vidare och skaffa bra jobb som inte innebar kroppsarbete (definitionen av ett bra jobb enligt mina kroppsarbetande föräldrar), så därför sökte jag till en ganska bred utbildning inom ett vagt intressant område – dataingenjör med inriktning informations- och medieteknik. En ganska ny utbildning då, och väldigt bred.
För att komma in på den behövde jag mer kemi och fysik (matte hade jag redan läst extra), så jag gick ett tekniskt basår först. Här nånstans började jag väl inse att det var rätt roligt att gå på högskolan – inte för att plugga utan för att festa. Tur att den polletten trillade ner nån gång… Jag reflekterade däremot inte nåt vidare över att det faktiskt gick en kille i klassen som skulle få en *liten* roll i min framtid lite senare.
Året därpå kom jag in på datautbildningen och jäklar vad vi festade på inspark och hela första året! NU däremot började jag hänga med ett gäng där den där killen från basåret också hängde… Kan ni möjligen gissa er till vem det var? 😉 Vi festade en massa och hade bara ROLIGT, en himla befriande känsla när man tidigare mest bara varit duktig och fokuserat på att få bra betyg. Och där på hösten, på en halloweenfest hos en kompis, så blev han min pojkvän, han som jag nu varit ihop med i 20 år (!!!). Himla coolt! Men det var såklart inte smärtfritt, inte när man är 20 och just hittat en ny del av livet, vi var av och på ett antal gånger.
När vi var klara med utbildningen så hade precis it-bubblan spruckit, och av vår klass på ca 45 personer så var det 3 st som fick jobb inom it. Själv hittade jag ett jobb på Sängjätten där jag ändå trivdes och stannade i hela 7 år, men det är en annan historia. Maken gick omvägen via Hemglass och Kjell&Co innan han hittade tillbaka till it-branschen, han jobbar ju mycket mer i den branschen än jag gjort.
När jag tittar tillbaka på tiden efter studenten så tänker jag lite att jag kanske borde känt efter mer vad jag egentligen ville göra, inte bara göra det som förväntas eller som är en outtalad ”norm”. Å andra sidan har jag ju haft både roliga jobb och ett roligt liv, även om det inte varit några direkt stora utsvävningar. Svårt också, att veta redan när man är tonåring vad man ska vilja göra i sitt liv, nu har jag ju i och med mitt eget jobbyte förra året visat att man kan absolut byta både bransch och inriktning även mitt i livet, annars känns det som ett alldeles för stort beslut så tidigt. Jag vet ju fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor! (Nä jag har inga planer på att byta jobb, men ni förstår hur jag menar).
OJ vilken textmassa det här blev! Frågor på det?
Ja egentligen var ju rubriken helgen som gick, men i söndags var det verkligen inte mycket som funkade av det jag försökte mig på. Jag skulle göra fransk nougat, det gick bra ända tills den var klar och bara vispades för att den skulle kallna, rätt som det var blev den alldeles sockrig och smulig. Fan.
Dessutom misslyckades jag för första gången med att slå en majonnäs – inte EN utan TVÅ gånger?!? Första gången blev den bara som vatten och andra gången skar den sig. Sjukt sur var jag vid det laget, kan ha varit det som gjorde att det skar sig…
Annars var helgen trevlig och vi har lyckats handla klart de sista julklapparna – väldigt skönt!
I går var egentligen temat på julkalenderinläggen ”3 sliding doors-ögonblick”. Först tänkte jag att jag inte har några sådana som jag vet om, men sen kom jag på att jag faktiskt HAR ett par – men att det är alldeles för privata tillfällen för att jag ska vilja skriva om dem här, så det blev liksom inget. Vi alla de här tillfällena hade jag nog inte kunnat välja/agera annorlunda just DÅ, men nu i efterhand kan jag känna att det hade blivit skillnad åtminstone tillfälligt om jag gjort annorlunda. Konflikter som ligger och jäser under ytan känns ju som de förr eller senare bubblar upp ändå, men kanske hade inte konsekvenserna blivit så stora – vem vet.
I stället för att blogga om sånt i går så ägnades typ hela dagen åt att baka pepparkakshus och pepparkakor med barnen. Jag vet inte varför jag är så enveten och ska göra egen deg, just till pepparkakshus känns det ju rätt oviktigt vad degen smakar, men ändå kan jag inte låta bli att göra mormors gamla recept. Varje gång jag gör de pepparkakorna tänker jag på hennes pigga, grå ögon, krulliga kritvita hår och knotiga händer som med starka nypor och mycket erfarenhet kavlar ut lövtunna pepparkakor. Mycket tunnare än jag orkar med att göra, hennes kunde man se igenom och de smälte som smör i munnen… Det var många år sedan hon dog nu, men jag tänker rätt ofta på henne, även om jag typ aldrig tar mig tid att åka och tända ljus på hennes grav. Men jag tänker att hon förstår, att familjelivet här och nu måste få vara det som har högst prioritet utan att man för den skull glömmer.
Dagens lucka ska ju handla om ”det här var 2014”, men eftersom jag redan babblat på alldeles för länge så kör vi en kort foto-session med de stora höjdpunkterna bara:
Det var en kort återblick till 2014!
