Här kommer det, det ytliga inlägget jag varnade för i går.
Men vi börjar i rätt ände… Det finns en sak jag verkligen, verkligen längtar efter nu och det är att sitta i lä mot en varm vägg med solen i ansiktet tills det riktigt hettar i kinderna. När man går in så vill jag ha lite fräknar och vara lite rödrosig, jag vill ha börjat få tillbaka lite hudfärg helt enkelt.
För satan, nu ser man mest dödligt sjuk ut, med en hy i samma ton som lättmjölk och svarta ringar under ögonen som inte går att dölja med ens oändliga mängder smink. Torr och fnasig är man, med ett elektriskt, frissigt hår som känns som det är i lika stort behov av solljus och sommar som övriga kroppen.
Något jag INTE ser fram emot är däremot extremt fånigt kanske, men det är att det (förhoppningsvis) nån gång i sommar ska badas och då innebär det att det snart är dags att införskaffa nya badkläder. Det i sig innebär att man måste exponera vinterblek hy på en kropp som har lite för mycket fluff för att det ska kännas bekvämt, märkt av 40 år och 3 graviditeter. Osexig är det ord som kanske slår mig mest. (Och nu orkar jag inte göra ett långt PK inlägg, men vi kan väl komma överens om att de flesta har ändå en viss egen form man är bekväm = sexig i, utan att lägga några vidare värderingar i det, ok?)
Rent allmänt känns det lite halvdåligt just nu. Skulle jag inte färga håret skulle nog närmare 1/4 vara grått och kråksparkarna runt ögonen är nu permanenta snarare än bara där ibland. Det är ok, jag vet det, men jag har inte riktigt hittat hem i den här kostymen. Jag _vet_ att mitt egenvärde inte ligger i mitt utseende, men det är ändå något lite sorgligt över känslan att man numer mest bara betraktas som en ”medelålders tant”. Det känns bara lite som att en tid är förbi, om ni förstår hur jag menar?
En sak som ändå faktiskt blivit bättre de sista två månaderna är att jag tack vare hyfsat regelbunden träning faktiskt börjat återfå både lite styrka och kondition, vilket känns jättebra.
Kanske kommer allt annat också att ge sig med lite solbränna och ett gladare humör, kanske känns det bara jobbigt just nu för att det har varit lite för mycket av annat. Kanske är det är inlägget bara alldeles för privat och jag borde inte posta det alls. Jag vet inte riktigt, vi får väl se. Läser ni det så har jag ju postat det, liksom.
Jag vill bara tillägga att jag inser att jag sitter i en privilegierad sits där jag inte har mer bekymmer här i världen än att jag kan oroa mig för såna här banala saker, men jag tror inte jag är ensam i mina känslor heller.
Hur är det med just DIG som läser? Hur känner du för att bli äldre? Är allt bara avslappnat och skönt eller finns det kanske andra saker just DU nojar över?
