Sakta uppåt*

Ok, mitt depp börjar ge sig lite, så allt känns liksom inte bara som ett stort svart hål längre. Det brukar ju i ärlighetens namn sällan vara så länge, men ibland är det nästan skönt att bara få vara nere och på dåligt humör med, utan att känna att man behöver hålla ”ångan uppe” jämt. Det har bara känts lite tungt och ensamt, mina ”problem” är inte så allvarliga men när det är svårt att hitta tid med kompisar att bara tjöta lite så blir det så ogreppbart och svårhanterligt. Och här blir ju diskussionen tämligen enkelriktad.

Dock fick vi ett trist besked i veckan, den enda grejen vi har inbokad på hela hösten var ju en helg i Örebro när vi tänkte bada på Gustavsvik. Hotellet var bokat, men så visade det sig att det var extra begränsade badplatser just den helgen pga renovering, så det fanns inga biljetter över och därmed finns det ingen anledning att åka till Örebro. Sen är ju frågan om man vågar bokar framåt heller, Örebro gränsar ju till de områden där det rekommenderas att man INTE åker till badhus med.

Så, hela långa, mörka hösten har vi inget inbokat. Det känns riktigt surt, men vad ska man hitta på? Det är ju jättesvårt, enda aktiviteten som funkar bra är ju skogen men det hänger ju lite på att vädret är trevligt. Snälla, är det nån som har nåt tips på familje- och coronavänlig aktivitet så blir ingen gladare än jag! Och andra aktiviteter med, kanske man kan försöka få till nån kompisgrej NÅN dag i höst i alla fall.

*Ja ok, det här blev väl lik förbaskat ett lite deppigt inlägg, men min känsla är inte lika tung som den var tidigare i veckan. Så det går på rätt håll?

Paus

Nej det blir inte många inlägg här just nu. Jag är av lite olika anledningar bara himla deppig och då blir det ingen ordning på vare sig tankar eller inlägg och inte vill nån läsa om en massa gnäll heller.

Vi hörs om ett par dagar.

Höstlovshelg

Vad fort den gick den här helgen, var helt säker på att det var lördag i dag men det var visst redan söndag…

I fredags var vi och körde rally med jobbet, det var en riktig adrenalin-kick och lika delar roligt och läskigt. Grymt bra arrangerat var det med, vi hade en speaker som kommenterade under hela tävlingsloppet, vilket verkligen tillförde något! Nu är jag ju noll insatt i bilsport, men tydligen är det han som kommenterar STCC och sånt på Viasat, så han var grymt duktig och kul att höra på. Dessvärre tog jag en runda ut i skogen på tävlingsvarvet, så jag kom sist, men skit samma för det var kul ändå!

I går tog jag med minstingen till stadsparken så maken skulle få jobba ifred hemma, han håller på och målar om en vägg. Nån kommenterade att jag bara har den minste på foton i bloggen, det beror ju dels på att han i princip alltid är med där jag är och dels så är de stora grabbarna så stora att jag känner att deras integritet gör att jag är mer restriktiv med bilder på dem. Men Filip ställer gärna upp en så länge 😉

Det är så himla fint ute nu, med alla färger…

Både i stora drag…
och när man tittar riktigt nära.

Vi har egentligen inget alls inplanerat det här höstlovet. Filip kommer vara på dagis hela veckan eftersom vi jobbar, L får vara på fritids och O är ju hemma själv och ska hänga med kompisar. Jag har inte haft ork att engagera mig i att hitta på aktiviteter, och det känns som det är så många saker som inte är lämpliga under Corona, däremot är det inbokat en helg på Gustavsvik i början av november. Det får bli som det blir ändå, känner jag just nu.

Hoppas ni haft en skön helg, avslutar med en helg på den som är sötast av oss alla i alla fall, liten, envis och väldigt charmig.

Klumpen

Urk, det har varit en påfrestande tid de senaste veckorna. Som jag skrivit lite innan så känns det som jag blivit lite känslomässigt manglad och jag är rätt (väldigt) trött i huvudet och känslorna nu, om man kan skriva så.

Det är många saker som påverkat, det som gäller de större barnen tänker jag inte skriva om här, för det är de för stora för, men vi kan väl bara konstatera att diverse diskussioner, besked och annat tagit grymt mycket energi och tankeverksamhet. Därtill så har vår minste tagit ett STORT kliv in i någon trotsålder, så även om han är ett ”litet” problem så har det också tagit energi.

När det blir jobbigt så blir ju även sånt jobbigt som kanske inte skulle varit det. På jobbet och i skolan har det varit två tentor den här perioden och vi har gått igenom utbildningar som ger besked om att det ansvar vi nu har för diverse saker gör att man bara baxnar. Det är ansvar för arbetsmiljö och för personers liv och hälsa, och det är ansvar för att inte bryta mot jag vet inte HUR många olika förordningar som kan ge dryga böter (hur saker ska märkas upp, vilka certifikat saker ska ha, vilka papper man ska ha i ordning, och tusen andra saker som var och en är rimliga men samlar man ihop dem så blir det helt sinnessjukt mycket ansvar på en och samma person). Bara denna veckan har vi suttit med 3 dagars utbildning, vilket är superbra i mångt och mycket, men man blir himla trött i huvudet och såklart stressad över saker man borde hinna med på jobbet också.

Lite förändringar på jobbet med, inget som är negativt som så, men såklart tar det lite energi att få ordning på det med. Lite ångest på det med när man oroar sig för att en kort incident gett någon ett dåligt intryck av vad man klarar av, när man inte har hunnit ge så mycket andra intryck.

Kontentan av det hela är att det känns som jag har en stor klump i magen, en i halsen (rent fysiskt faktiskt, det känns som nån trycker mig på halsen, väldigt knepigt) och en enda gegga i hjärnan.

Jag är väldigt glad att vi hann ut en del i helgen i alla fall, utan den pausen hade det nog varit tyngre, men å andra sidan kunde det också känts ännu bättre om inte Filip bestämt sig för att spela ut hela trots-registret i helgen med. Men vi kan ju inte bara avsluta med en jäkla massa gnäll från mig, så nu kör vi lite bilder från söndagens utflykt till Bankerydsledens högst belägna grillplats, och så håller jag tyst. Ok?

Galet vacker utsikt!
Alltså det går åt så mycket kaffe nu…
Om man bara kunde stänga ner den där hjärnan som maler på hela tiden.
Kolla så söt, man kan inte tro att han lite tidigare stod och gallskrek i högan sky av ren ilska och trots.
Får ändå lite frid av den här bilden, att påminna sig om lugnet ute.

Så, nu äntligen har jag fått prata av mig lite, det har tagit ett par dagar att få ordning på det här i huvudet tillräckligt mycket för att få ner det här, en del av det i alla fall.

Nu laddar vi om inför morgondagen, ska hinna få ordning på det jag inte hunnit i veckan på förmiddagen och sen ska vi åka till Bilskoj i Ydre och köra folkrace. Vem vet, kanske det är precis vad jag behöver?

Solladdade batterier

Herregud vad fort den här dagen gick, klev upp, åkte till jobbet och sen var det typ dags att åka hem? Hann med allt jag skulle, men oj vad det gick fort. En liten stund av dagen gick till något kul – vi har flyttat om i kontoren och nu har vi fått nya platser, alltid roligt med nytt!

Nåt som INTE har gått så fort är alla fantastiska utbrott vi har att göra med här hemma. Förra helgen var det ju de stora grabbarna som gjorde helgen ”mindre njutbar” (årets underdrift), men den här veckan så känns det som den minste har klivit in i nån trotsperiod med 100% fokus… Han brukar ju vara rätt smidig att ha att göra med annars, men nu är typ ALLT avigt. Jag VET att det är en period och bla bla, men det är lika jobbigt och irriterande ändå. Det går åt så mycket ENERGI av en annan för att försöka hantera det, från en vänlig pedagogisk ingång till en mer osympatiskt förbannad utgång. Nåväl.

Resten av veckan blir det utbildningar mest på jobbet. I morgon ska jag klippa mig – har ingen inspiration så Anette får nog fria händer, och sen ser jag fram emot fredag när vi ska åka och köra folkrace med jobbet. Ska bli kanonkul!

Är för övrigt väldigt glad för en helg med så fint väder, trots diverse utbrott så hann man ladda batterierna en hel del med sol och otroligt vacker höst-natur. Det behövs när man ska orka med veckorna!

Hökensås

Efter att vi släppt av de två stora pojkarna på Jota-Joti läger i går så tog vi med oss Filip och styrde mot Hökensås. Där har jag inte varit sedan jag var under 20, när vi åkte dit med min mormor och morfar och plockade svamp, så det var ett tag sedan… Då gick vi ju bara rakt ut i skogen, nu tänkte vi följa en av lederna – den på 5,5 km. Det fanns minst 4 leder att välja på här, från 2 till runt 20 km, så det finns något för alla.

Dessvärre somnade Filip på vägen dit och vaknade sådär avigt som bara ett barn kan vakna (ni som vet ni vet) men efter vi lirkat, hotat och mutat denna förtjusande 3½ åring som bara vansinnesskrek rakt ut så ordnade det till slut upp sig. Han fick sitta en del i bärryggsäcken, och det börjar bli väldigt tungt, så det var nog bra att vi gick åt ”fel” håll mot vad jag tänkt mig. Hade tänkt gå ca 4 km till grillplatsen och sen ha 1,5 kvar, men nu gick vi på andra hållet så vi hamnade ganska rakt på. Lika bra det med tanke på humöret kanske.

Där var det FULLT med bilar – vi fattade rätt snabbt varför för det var hur många som helt som stod runt Sibbesjön och fiskade, men grillplatsen var som tur var ledig. (Tror det fanns en till precis vid vattnet)

Till vänster ser ni en av minst 8 personer som stod ute på varsitt ställe runt sjön och fiskade.
Bra vindskydd och grillplats 🙂
Jodå, humöret vände på den här med.

Det blev grillad kolbulle, äppelmust och massor av kokkaffe till undertecknad – humöret vände och det kändes väldigt bra att vara ute i det fina vädret. Så vackert med solen som silade genom träden! Sen var ändå orken som den var hos den minste, så det blev den korta vägen hem igen – men vi kommer gå tillbaka hit känner vi absolut 🙂

Alltså, SOM jag längtat efter det här!
Och det här, det finns inget kaffe som är lika gott som det man kokar ute vid en eld…

Nästa gång hoppas vi på bättre humör och tar nog med hela familjen. Men eftersom vädret är SÅ vackert i dag och det ser ut att bli regn resten av veckan så kanske vi tar en tur ut i dag med…

Det fina i det fula

Förlåt om jag lät lite dramatisk i mitt förra inlägg, det är inget allvarligt som hänt, det var bara en helg som var till brädden full med konflikter och jag tog helt enkelt slut. Det börjar kännas bättre, en rätt rolig vecka med jobbarkompisarna kan jag till stor del tacka för det, men jag har noll tolerans för konflikter och bråk här hemma just nu känner jag.

Sen är det ju en deppig årstid nu, eller det är det om det är dåligt väder i alla fall. För en krispig höstdag med isblå himmel och strålande sol är ju inget att klaga på, det är den råa, fuktiga kylan i en smutsgrå dimma som är vidrig. Men kanske just därför så är de vackra stunderna på hösten lite extra vackra? Höll nästan på att köra av vägen på väg ut till Bankeryd för att träna i går, för den sista kvällssolen silades genom höströda löv och rågfärgade ängar och var sådär magiskt vacker. Önskar jag haft tid att stanna och fota…

En annan höjdpunkt visade sig helt oväntat i går, när jag var ute på Stigamo på jobb och helt plötsligt morgonsolen brände igenom dimman…

Jag önskar verkligen att det blir fint väder till helgen, i så fall ska jag ta med den riktiga kameran ut och fota, nu har jag fått nöja mig med en halvdan mobilkamera.

I morgon är det i alla fall skola hela dagen, och tenta i arbetsmiljö. Inte supertaggad, om jag ska vara ärlig, men vi har ju en skön klass så det ger sig nog det med. (Vi kör på distans men alla ska ha kamera och ljud på så det blir inte riktigt lika enformigt som när man sitter och bara lyssnar)

Längta en stund

Rent emotionellt känner jag mig helt utbränd efter den här helgen. Trött ända in i själen.

Men, orkar inte jobba med det just nu, så tänkte fokusera på saker jag längtar efter…

Att elda och titta på naturen
Fota höstens små vackra saker
Min bror och hans familj
Att dricka glögg ute i kylan vid en eld
Specifikt just kolbulle. Måste vara världens bästa comfortfood.
Mina vänner ❤
Och det här längtar jag efter mest av allt – att få åka längdskidor på en öppen mosse under en klarblå himmel.

Förbudstiden

I dag har jag tagit ledig på förmiddagen, för en gångs skull tänker jag faktiskt att uttrycket ”unna sig själv” kan vara på sin plats att användas. Om en stund tänker jag sätta mig och jobba lite hemifrån, med prognoser och annat kul en fredag, men just precis nu tänker jag bara sitta här i soffan i myskläder, dricka kaffe och äppelmust och kolla nyhetsmorgon. Lite bakis är jag allt, en vag huvudvärk och lite allmän olustkänsla, vilket är anledningen till att jag i princip aldrig dricker mer än ett glas vin i vanliga fall.

Men i går var ju inget vanligt fall, för vi var på Yonder event Historiedrickarna – en kväll med förbudstiden i USA som tema. Man skulle ju kunna tro att det inte skulle bli någon alkohol alls då, men det blev en fantastisk kväll med god mat och massor med goda cocktails. Därav min ansvarsfulla ledighet i dag…

Har bara ett gäng halvsuddiga bilder på maten, som INTE gör den rättvisa. Fler finns på instagram, i mina händelser, en stund till.
Men ni ser ju ändå menyn, mums alltså!

Nu ska jag nog gotta ihop mig i soffan en stund och bara småslumra innan verkligheten börjar igen… fatta vilket galen lyx det är som småbarnsförälder?!?

Att välja sina virtuella vänner

Jag har suttit här en stund nu, och funderat på vad jag vill skriva. Tyvärr vet jag fortfarande inte riktigt det, jag har bara en känsla av att jag villhöver skriva av mig lite.

Jag känner mig lite manglad, rent mentalt, dels efter två faktastinna dagar med distansutbildning gällande arbetsmiljölagen, dels av lite annat jag inte kan skriva om här eftersom det är sånt som inte bara rör mig. Trött i huvudet, och i känslorna, om ni förstår hur jag menar? Lite deppig, lite meningslös och lite otillräcklig. Ingen bra dag, helt enkelt.

I morgon ska vi ju gå på eventet Historiedrickarna på Yonder är tanken. Visserligen kom äldsta sonen hem och är förkyld med en gnutta feber, men dels tänker jag att ingen av oss andra verkar ens lite påverkade och dels så tänker jag att han nog ändå orkar vara barnvakt åt minsta brorsan i morgon, i alla fall om mini får en iPad i näven.

Jag längtar efter kompisar, och jag längtar efter att komma ut i skogen. Båda delar planeras relativt ofta in, men antingen kommer förkylningar eller väder emellan. Jag vill gå på bio, äta popcorn och kolla nya Bond, jag vill ta en heldag med fika på stan med kompisar, jag vill åka på SPA (räknade lite hastigt efter och senaste gången jag var på någon form av SPA var för ungefär 11 år sedan. Har sammanlagt varit på SPA 4 gånger tror jag, i mitt liv), jag vill åka på semester, jag vill komma bort, jag vill dricka vin… Ja ok, det senaste gör jag ju precis nu, eftersom jag tog ett halvt glas vitt som stod och förföll efter helgen. Men jag vill göra det i kompis-sällskap, sitta och prata viktigheter och nonsens utan några krav på nånting.

Typ den enda bilden jag hittade på bloggen med ett glas vin i. Mina bilder här representerar klart inte mina handlingar 😉

I brist på kompishäng så låtsas jag, jag hänger med mina bästa kompis-poddar, de där det nästan känns som man sitter med väninnor och pratar och skrattar. Mina bästa är Underbara Claras podd och så Gynning och Berg, även om den senare har lite ojämn kvalitet. De två poddarna är såna raka motsatser, Claras är välplanerad och redigerad medans Gynning och Berg alltid blir helt spontan – även om jag tror Berg rätt ofta har en tanke från början. Inte lätt att följa den med virvelvinden Gynning dock… Det är bra och sköna poddar att lyssna på, ingen av dem ger något dåligt samvete i form av pekpinnar eller ”du borde’n”, snarare ger de mer känslan av att allt är ok. Så du är helflummig och ostrukturerad? Helt ok. Du ÄLSKAR att sortera allt och göra listor? Också ok. Du lever på Marabou mintkrokant (Berg), ja det är också helt ok, vem ska döma dig för det?

För lite på tal om poddar ändå, så satte ju ÅTERIGEN Hej Hej Vardag tummen på något som så lätt skaver.

Jag tänkte på Anders Hansens sommarprat. Jag tyckte om det. Kanske tyckte jag allra mest om det för det kändes så lätt att bli rätt. Jag behövde inte löpa milen fyra gånger i veckan, det räckte med att röra sig och få upp pulsen en gång om dagen. Så lätt tänkte jag!

Jag tycker fortfarande Hansens sommarprat var bra och inspirerande! Men jag misstänker att det ibland kommer att landa fel hos mig och bli omvandlat till dåligt samvete. Det var ju så lätt, ändå får jag inte till det?!

Ur inlägget ”Lätt att bara lyckas ju”

Alla små, små tips och dolda krav, som känns så enkla och rimliga, de blir ju ändå rätt orimliga tillsammans. Ta alla influensers krav på en gång, så ska du ha en genomtänkt garderob, köpt second hand, i bra material, du ska träna yoga, löpning, styrka, du ska äta ekologiskt, naturligt, vegansk, raw och hemlagat. Du ska jobba, men inte för mycket, du ska njuta hela tiden också, glöm inte det.

Bild från Hej Hej Vardag.

Inför alla de tipsen tänker jag att det är ännu viktigare att välja för sin egen skull vem man följer, och varför? Såklart ska du kunna bli inspirerad av en influenser, men kanske räcker det med EN form av inspiration? Resten på kartan kanske man bara ska låta vara? Jag rensar HÅRT i mina sociala medier och bloggar, så fort jag känner mig stressad över nåt någon skriver, så ryker hela personen från min lista. För att livet ska kännas mer rimligt.

Och jag då? Ja inte räknar jag mig som en influenser, tror inte jag inspirerar till direkt nåt alls, jag gillar bara känslan av att få skriva av sig, den gör att man känner sig lite mindre ensam med. För jag vet ju att ni läser, runt 200 läsare om dagen har jag – inget mot de som gör det här som jobb, men det känns ändå som jag har en liten skara vänner i er.

Förresten, ALLT har ju inte varit dåligt i dag. För andra gången på en vecka så har jag faktiskt fått beröm för att jag sköter mitt jobbs instagram bra, och det gjorde mig väldigt, väldigt glad! Så på den positiva noten slutar vi det här inlägget tycker jag.

Puss och kram på er, och tack för att ni finns där ute!

PS, OJ vad långt inlägg det blev. Och som vanligt känns det mycket bättre nu, när jag skrivit lite om vad som far runt i skallen!