Januari har varit evighetslång, inte minst för delar av familjen och jag var sjuka ett bra tag. Minst 835 dagar har den varat, den här jäkla månaden… Skämt åsido så har den varit trög, efter sjukan så tappade jag liksom orken med vintern? Det är ju minst två månader kvar med, vilket jag inte ser fram emot.
I morgon ska jag också gå upp i tid och börja jobba 75%. Jag hoppas det funkar, men nu när jag jobbar 50% så jobbar jag på förmiddagen, åker hem från kontoret om jag inte jobbar hemma, äter lunch och sen sover jag en halvtimme i soffan. Sen orkar jag kanske gå ut en liten stund på gården för att få lite luft och för att röra mig lite, jag läser en stund eller stickar lite. Det är ändå bara precis att orken räcker ”kvällen ut” – dvs tills Filip är nattad klockan åtta, efter det dör jag i soffan en stund igen innan det är dags att sova vid halv tio-tio. Handla får maken göra, om det inte bara rör sig om något litet. På torsdag tänkte jag att jag skulle försöka börja träna igen, det har varit uppehåll i nästan tre veckor nu pga sjuka och sen kvarvarande hosta och snuva.
Rakt upp och ner i dag vet jag inte hur jag ska orka ytterligare 25%, men vi testar. Inte så mycket val liksom.
Något att se fram emot i februari är ju åtminstone #fångafebruari som Underbara Clara kör för 6:e året i rad. Det är roligt att få lite alternativa saker att skriva om som jag kanske inte valt själv i första hand. Förra året fick jag ju en oväntad storm av kärlek på inlägget Fanns där från början, får se om det blir något annat inlägg som kan tänkas locka lite publik i år? Här är årets tema-ord:
Hon är så stolt, grismamma Doris, över sina tre kultingar. En liten stund hinner jag sitta bredvid dem och klappa på varma, stinna, små kroppar, när Doris äter sin kvällsmat. Sen kommer hon och grymtar och undrar vad jag gör med hennes små, och jag skyndar mig att flytta mig. Pappa Frank ligger bredvid – eller, om det är mat framme så skyndar han sig att äta både hans och Doris mat. Karlar alltså.
Jag undrar lite om hon njuter av dem, om hon liksom tycker om de små kultingarna som bufflar runt och vill ha mjölk? Små griskultingar är så vansinnigt söta, de har glada små trynen och pyttesmå, mjuka klövar. Jag ska försöka fota dem lite bättre sen, det blir verkligen inte alls bra bilder under värmelampan. De här små kultingarna är tänkta att säljas till någon som vill ha minigris, när de är minst 12 veckor gamla. Har vi kvar dem måste vi dela dem från pappan, så det inte blir inavelskultingar i sin tur, och det är lite väl bökigt.
Ute i hönshuset så har en av hönorna lagt sig att ruva. Det är inte dvärgsilkeshönan Herta, så jag hoppas att denna hönan (som är en Silveruddsblå likt övriga) har tålamodet att ligga färdigt på äggen. Vi lärde oss förra året av våra misstag, så nu har vi skärmat av henne med kompostgaller så att inte de andra hönorna kan lägga alla ägg under henne. Nu har hon typ 10 ägg, det känns lagom. Ägg som ska bli kycklingar ruvas ju jämfört med de mesta andra ungar så himla kort tid – 21 dagar bara, så går det som det ska så får vi även kycklingar i mitten av februari. Lite tidigt egentligen, men vi får väl hoppas att det funkar.
En bild från när vi köpte kycklingarna som nu är vår hönsflock. De är två år gamla nu, och det är dags att succesivt börja förnya flocken för att ha en stabil tillgång på ägg.
Det är ju något djupt rotat som blir glad i en när vi får ungar på gården. Hittills har vi ju haft kycklingar och kattungar, men griskultingarna känns större – även rent bildligt. Kan bara tänka mig hur mysigt det skulle kännas med större djur, som lamm eller kalvar, när man liksom kan GOSA ordentligt med! Det ger också på ett sätt ett hopp om våren, att det går mot ljusare tider och att det kommer varmare dagar – även om det är ett par månader bort än.
I dag har Frank och Doris blivit stolta föräldrar till tre små griskultingar! Jag jobbar pga eftermiddagsmöte inte förrän efter lunch, vilket gjorde att jag kunde titta till Doris nu på morgonen när det började ljusna – och ÄNTLIGEN har hon fått bli grismamma! Tre, svarta, pyttesmå minigriskultingar bufflade runt i halmen i grishuset, typ det sötaste jag sett! Hann fånga en bild när mamman gick ut för att kolla in frukosten, vi har ju en värmelampa här inne så det blir så dåliga bilder, men ni ser lite i alla fall. Kolla här!
En liten kulting var död och den plockade jag bort, men tre små svarta kan ju vara alldeles lagom för en förstagångsmamma! Har jag sagt att jag älskar att bo på vår gård?!? Förutom lite kycklingar så är ju detta det allra första livet som tillkommer här på gården, det är då en mäktig känsla!
När jag har legat sjuk här i veckan så har jag bland annat försökt jaga efter en halmbal, på Facebook. Självklart finns det grupper för det med! Jag hade sån otrolig tur att en kille erbjöd sig att sälja en, med leverans, för ändå en ok peng. Det visade sig att det var en tonåring från trakten som kom med traktorn och en halmbal på den, bara 5-10 minuter härifrån. Otroligt hjälpsamt och väldigt bra – grisarna har ju än så länge fått stå ut med vårt egenslagna hö i grishuset eftersom det har varit det som funnits att tillgå, men halmen är bättre för dem att ligga i eftersom den isolerar bättre. Saker man inte vet när man inte växt upp på en bondgård alltså, det finns det gott om!
Det ÄR lite svårt när man är ny på att bo på landet och ny på att ha en gård. Både för allt man ska och behöver lära sig själv allteftersom (men det är ändå också otroligt roligt och givande samtidigt), men sen börjar jag också förstå hur mycket kontakter och nätverk det egentligen skulle behövas för att få ihop vardagen på en gård. För det är liksom inte bara att säga att man vill köpa något (kanske som jag tänkte), utan det kräver att man har någon form av kontakt med bonden/personen i fråga oftast. Och är man då nyinflyttad och kanske inte alltid ens VET exakt vad och vem man ska fråga efter, då är det lite svårt ibland. Några kontakter har vi fått sedan vi flyttade hit, men de blir ju såklart lite ytliga. Här har alla sina kontakter, alla känner alla och alla vet vem som har den ena eller andra sortens lantbruk eller djur.
Idag blev det lite småjobb ute på gården, efter ork, i det otroligt härliga vädret! Lite vårkänsla på takdropp, plusgrader och sol!
Det skulle säkert vara lättare att hitta de kontakterna om vi kunde engagera oss i lokala föreningsliv tex kyrkor, men vi är ju noll religiösa och pga heltidsjobb, utmattning och ont om ork så det räcker ens till oss själva så orkar vi helt enkelt inte. Filip kommer ju bli den enda i familjen som kommer växa upp här ”på riktigt”, han har gått på dagis och kommer gå i skolan här, så han blir ju ”Ölmstad-bo” från början.
Helt ärligt så har jag hört så mycket skräckexempel från grannar till folk som flyttar ut på landet att jag ändå måste säga att jag är jätteglad över att alla runt här är trevliga! Men det är ju ändå inte riktigt samma sak som att ha kontakter och så till alla, vi har fått hjälp av våra närmsta grannar men jag vill ju liksom inte knata över på vinst och förlust till nån bonde och fråga om vi kan köpa tex halm, det känns så … ofint. Vi har heller inte så mycket att erbjuda i gengäld liksom? Såklart blir det heller inte lättare när man är introvert och alla nya kontakter tar mycket energi.
Vad är gott? Alltså, nästan all mat är gott, jag älskar att äta och måltider och fikastunder är i princip alltid höjdpunkten på dagen. Jag äter också typ alltid för mycket, för det är gott och det är svårt att sluta. Dålig kombo med kvinna över 40, hur bra maten än är.
Vad stressar dig just nu? Inte så mycket, tänkte jag säga först. Men det som stressar mig är att min ork tar slut så himla fort. Just nu har jag ju inte så mycket måsten och jobbar bara halvtid, men hur ska det gå sen? Än så länge ser jag inte hur sjutton jag ska orka jobba mer än 50% ens…
Vad retar du dig på? Jag retar mig ENORMT mycket på att alla tv-program (har bäst-i-test i tanken nu) envisas med att visa ”vad som händer i programmet” eller ”det här händer efter reklamen”. Det förstör ju HELA nöjet med programmet? Jag brukar försöka hålla för både ögon och öron, men det är ju ett så meningslöst sätt att förstöra nöjet på. Inte ens jag är ju för övrigt så senil att jag glömmer vad som hände innan reklamen.
Vad ska du göra ikväll? Jag vet verkligen inte? Har inga serier att kolla på och inget TV-spel som lockar heller. Tidig kväll blir de i alla fall, för frisk, det är jag inte än. Skulle vilja se fortsättningen på True Detective (sjukt spännande säsong, även om det typ är lite jobbigt att se vilken idiot Jodie Foster spelar), men det kommer ju inte förrän nästa måndag.
Vad är svårt? Att känna att man har något värde att erbjuda som människa när man inte orkar med direkt nåt, inte har ork att vara social med sina vänner och inte direkt kommer nånvart med träningen.
Vad är lätt? Att hitta på idéer på saker man vill göra här på gården, projekt och dagsverken.
Vad blir det för middag idag? Det blev Tacopaj, smidigt och gott.
Vad vill du göra mer? LEVA. Alltså göra saker som är roliga, skratta mer, fåna mig mer, inte ta saker så allvarligt! Jag önskar jag vore mycket bättre på det. Och fota vill jag göra mer! Och skriva…. Och lära mig mer saker om gården, och… alltså, jag vill göra otroligt mycket saker egentligen.
Vad går du igång på? Idéer! Eller möjligheten till idéer. Att fnula över hur vi kan göra saker bättre/finare/roligare.
Vad gråter du av? Barn och gamla människor! Blir väldigt tårögd av gamla tanter eller par, antingen av medkänsla eller för att de bara är så gulliga. Klarar INTE att se introt till filmen ”UPP”, då flödar tårarna som aldrig förr.
Vad gruvar du dig inför? Hur jag ska orka jobba heltid igen och hur vi ska klara oss om jag inte gör det.
Vad gjorde dig arg senast? Åh gud, det är nästan bara barnen (och ibland maken) som gör mig arg, sådär personligen. Det var nog senast igår. Annars blir jag också arg när jag hör hur många miljarder bankerna går med vinst, det är oerhört provocerande eller när vår regering fuckar upp hela miljöfrågan.
Vad åt du senast? Tacopaj. (Säg inget men jag KAN ha nallat en tesked Nutella för jag blev så himla sötsugen efter. Vi har aldrig nutellla hemma i vanliga fall, men nu önskade jag det i helgen när jag var sjukast, att ha på pannkakor. )
Vad är fånigt? En massa saker jag gör själv, fånigt att tro att andra bryr sig om det jag gör – egentligen fånigt att blogga med, av samma anledning.
Vad är du inte? Extrovert. Vältränad. Bra på nånting, just nu, som det känns. Bitter, på det stora hela (har absolut dagar då det kan slå till, men de är relativt få).
Vad är du? Lite lat ibland, just nu hjärntrött och dessutom sjuk. Långsint, när det gäller vissa saker. Bra på att planera, och att få kreativa idéer. Obotlig optimist i grunden. Nästan alltid glad.
Här borde vi ju anlägga en blomsterrabatt! – Ja och titta så bra det blev liksom!
Vad längtar du efter? Våren!!! Efter denna influensa eller COVID eller vad det nu har varit så tog min ork för vintern helt slut, nu skulle jag ge nästan vad som helst för lite ljumna vårvindar med en doft av solvarm jord och med fågelkvitter.
Vad har du missuppfattat? Haha, garanterat en massa saker, kommer bara inte på nåt just nu (ni vet, minnet).
Vad ska du göra nu? Nu är det dags att lägga lilla F, men det överlämnar jag till maken, så jag ska väl bara försöka komma på något som vi kan titta på.
När vi flyttade hit så var den första tanken att vi skulle byggt en stor altan vid entrén. Men – efter första sommaren så insåg vi snabbt att vi inte kan tänka riktigt som i en villaträdgård, här på gården finns det så mycket annat roligt och nödvändigt att göra ute att ”sitta ute på altanen” är något man inte gör i samma utsträckning. Vi insåg också att vårt ”loungehörn” med utemöbler i kvällssolen är perfekt, för det blev ofta först på kvällen vi faktiskt hade tid och lust att sitta ner en längre stund och njuta av dagens arbete. Med det sagt så har vi två mindre ”problemytor”, en som har en yta av täckbark där jag har blomkrukor på sommaren (eller ja, en del står där nu med). Här kryper det upp ogräs och katterna har en otrevlig tendens att se det som en perfekt plats att bajsa på.
”Problem” nummer två är vid vår fantastiska vinranka – det här är en av de mest använda sittplatserna och här tar jag mer än gärna förmiddagskaffe i solen. Det är ofta lä och skönt att sitta! Men, stenarna på marken är ojämna och svåra att ha möbler på, och dessutom hopplösa när det kommer till att ogräs växer upp i fogarna.
Lösningen på båda dessa blir att utöka den befintliga altanen just över de här två ytorna. Nu tog jag ju en vinterbild, så det ser väl inte supersexigt ut, men jag tänker att det blir så här:
Där täckbarken och krukorna var blir det en extra liten yta för soffgruppen. Bra eftersom den har det liiiite trångt vid fåtöljerna. Här skulle jag vilja göra en nedsänkning med, där jag kan göra en fin plantering. Kanske lite vajande gräs som är vackra även vintertid, men som inte tar utsikten?
Vid vinrankan måste vi naturligtvis göra hål för just densamma, men kanske att jag vill planera in en ”inbyggd” plantering någonstans här med. Här vill vi bryta av hörnet, eftersom vi ofta går runt huset och helst inte vill snubbla på ett altanhörn.
Det HAR vänt, tack och lov, jag har inte längre frossa och muskelvärk. Hostan och snuvan är däremot ”still going strong”, det frasar i öronen och krampar i magen av allt hostande. Något mer som är kvar är en enorm matthet, orkar INGENTING. Blir trött av att sitta upp en stund liksom. Har börjat få sån spänningshuvudvärk med pga allt soff- och sängliggande, så måste på något sätt ändå försöka röra mig lite mer idag – tänker jag ska orka gå fram och tillbaka till stallet ett par gånger under dagen (inte i ett svep). Det börjar liksom krypa lite i kroppen nu, av att bara vara stilla, I huvudet med, små tankar börjar spira, på saker jag vill göra i år, men liksom i kroppen så är orken liten.
Förlåt, jag vet att det här är skittråkigt att läsa om, men det här är liksom mitt sätt att ge mig själv en känsla av sammanhang och kommunikation. Ni läser nog inte ner hit ändå tänker jag.
Kändes så härligt när det tittade in lite vintersol i köket i går.
Trots att januari släääääpar sig fram och varje dag består av minst en månad, så verkar det ju ändå som att det förr eller senare kommer bli februari. Jag hoppas att Underbara Clara kommer köra sin fotoutmaning med ”fånga februari”, det har varit väldigt roligt tidigare år!
Om jag orkar så ska jag, lite senare idag, försöka illustrera lite en av sakerna som står på önskelistan att göra till sommaren, om ni vill kika på hur det kan se ut 🙂
Om jag är frisk och kry igen? Nix. Ligger kvar i sängen efter dagens andra eller tredje tupplur, och lyssnar på L som hostar ifrån soffan. Men jag mår ändå inte lika dåligt som i helgen, fredagen och lördagen var vidriga. Feberfrossa, avgrundshosta (kvarstår) och ont precis överallt. Bland det första som hände var dessutom att jag tappade rösten, allt utgår från luftrören känner jag, så jag har bara kunnat viska hela helgen. Resultaten av det blev dels att alla konversationer i familjen viskades fram (för det typ blir så när man pratar med nån som viskar) och att jag inte ens kunde prata för att få tiden att gå. Och tiden kröööööp fram i helgen, och gör fortfarande, även om jag fått tillbaka en liten röst nu åtminstone. Nu mår jag om jag jämför med helgen fantastiskt bra, vilket innebär att jag mår som när jag hade lunginflammation sist. Får se lite hur hostan utvecklar sig, annars får jag kanske åka in och kolla upp det.
Men alltså mattheten… orkar ingenting. Knappt ens kolla TV eller mobilen förutom korta stunder, försökte lösa korsord men blev bara yr. Gick ut och gav djuren sin frukost för att få lite luft och sov sen en timme efter den stora ansträngningen att gå 50 meter. Orkar inte ens bli uttråkad, men ville ändå ”prata” med nån, det blev alltså du din stackare som läser detta.
Har inte ens när jag hade lunginflammation varit sängliggande i över fyra dagar (hittills), med bara små korta stunder uppe för att äta typ.
Ja förlåt, ni hör, det är lite gnälligt nu, inte så konstigt. Det här blev kanske lite hoppigt, har fått lägga ner mobilen mellan. Längtar så himla mycket efter vårsol och att vara ute nu, så jag nästan blir galen, och då är vi inte ens förbi januari. Fuck.
Längtar efter den skira grönskan i träden!
Kanske kommer in och gnäller igen för att fördriva lite tid, ha tålamod med mig.
Har aldrig i mitt vuxna liv varit så här sjuk, vad jag kan minnas. Varenda millimeter på kroppen gör ont och det känns som jag andas grov sand i varje andetag. I dag är det ett uns bättre och jag har orkat stå upp lite. Känner mig exakt som vår benjaminfikus ser ut just nu…
Av maken fick jag ju den bästa julklappen någonsin – två hotellövernattningar helt själv, i Göteborg. Jag har DRÖMT om denna hotellvistelse, sett framför mig hur jag först äter nåt heeelt själv ute nånstans, sen köper med lite snacks till hotellrummet och äter heeeelt själv i sängen – bara sånt jag valt själv. Sen skulle jag ju sova gott, vakna till en fantastisk frukostbuffé, gå upp på rummet igen för lite efter-frukost-vila och sen gå en kort sväng på Nordstan (asiatiska matbutiken lockar och jag behöver verkligen en ny sport-bh). Lunch och gissningsvis lite vila på rummet igen – och sen en likadan kväll som den första. Allt detta utan NÅN jag måste ta hänsyn till, baaaara mig själv! Ni hör ju, jag har räknat ner minuterna till denna helg som skulle starta i morgon…
Men…
Var lite skrapig i halsen när jag vaknade i morse, mellankillen har varit hemma och däckad hela veckan och minstingen körde en light-variant med bara lite förkylning, så hoppades jag skulle klara mig, eller bara få nåt litet. Började känna mig extremt trött under sista timmen på jobbet, men tja, utmattning och allt så är det svårt att veta vad som är vad, men på vägen hem kom frossa, huvudvärk och ont i kroppen – tillsammans med mer hosta. FAN!
Bild lånad från hotellet – Clarion Hotell Post
Nu är det ju inte så att jag INTE kommer ha den här hotellhelgen, men den blir inte denna helgen utan först i början av februari eftersom maken har lite annat inbokat de kommande två helgerna. Ni vet ju att jag inte är bra på att vänta på saker i vanliga fall och när det är något man VERKLIGEN längtar efter och räknar ner minuterna till så är besvikelsen enorm. Funderade en stund på om jag skulle åkt ändå, jag ska ju inte GÖRA så mycket, men kom fram till att det vore bortkastat om jag blir liggande sjuk hela helgen.
Det är inte synd om mig – men det är ändå också lite synd om mig, tycker jag i alla fall om mig själv just idag.
Nu ska jag titta lite på nån gammal serie, har legat i soffan sen jag kom hem och det lär jag fortsätta med. Kram på er, hoppas ni håller er friska!
godatankar.com 