Fanns där från början

Ett inlägg på Underbara Claras fotoutmaning #fångafebruari.

Från början fanns där en liten flickebebis. Hon föddes med läpp- och käkspalt, så hon hade svårt att få i sig mat först och hennes mamma trodde att hon skulle dö. Men så blev hon opererad och det blev lättare att äta, så hon blev en liten, ganska försynt och väldigt snäll flicka. Hennes mamma och pappa gjorde ALLT för henne, de stuvade om sina jobb så hon inte behövde gå på dagis. Den lilla flickan levde alldeles skyddad.

Den lilla flickan blev 7 år och flyttade in till Jönköping och började skolan. Där kände alla redan varandra från dagis och flickan passade inte riktigt in. Hon blev retad, det var nog inte så farligt egentligen, men eftersom ingen varit dum mot henne innan visste hon inte vad hon skulle göra av allt. Hon kände sig utanför nästan jämt. När hon gick i mellanstadiet skickade hon en lapp till en pojke hon tyckte om och frågade chansen – för hon har ändå oftast varit ganska modig – och då fick hon tillbaka ”Du är snäll och bra att vara vän med, men inte söt för ärret du har”. Det skulle hon minnas i resten av sitt liv, faktiskt, fast pojken inte menat illa, han var en av de snällare ändå.

Sen började hon högstadiet och letade som alla tonåringar efter sig själv, men hittade väl inte så mycket. Gymnasiet fortsatte ungefär likadant, flickan försökte passa in så gott det gick men hade alltid den där känslan att hon inte direkt gjorde det – hon stack till och med ut eftersom hon var minst ett huvud längre än alla andra. Hon försökte göra sitt bästa, för det var ju viktigt, så hon gick ut både högstadie och gymnasiet med toppbetyg – men med känslan att hon var ensam och inte hörde hemma här heller. Hennes snälla sida putsade hon bort, att bli beskriven som SNÄLL kändes plötsligt som det värsta tänkbara, men det gick inte så bra för hon VAR ju snäll.

Sen kom högskolan, och ÄNTLIGEN kände sig flickan glad och fri, hon träffade vänner, festade och var precis som alla andra. Hon hade så otroligt roligt att själva skolan kom i skymundan, och det var väl lite på tiden. Efter ett tekniskt basår så började utbildningen och flickan träffade Pojken. Eller, pojken jagade efter flickan ett bra tag innan flickan förstod att pojken faktiskt ville vara tillsammans med just henne. De övade på att ha ett förhållande, och det gick väl både upp och ner, men mest uppåt ändå och de fortsatte hänga ihop.

Efter högskolan fanns det inga jobb inom inriktningen de valt, och flickan började jobba med att sälja sängar. Det funkade bra med, det var roliga kollegor och hon kände att hon fick höra ihop. Flickan började längta efter något mer, en egen familj, och pojken och flickan gifte sig och bestämde sig för att de ville ha en bebis. Det blev ingen bebis, varje månad blev flickan mer och mer ledsen, men sen tillslut efter ungefär två år och lite hjälp så blev det tillslut en bebis, en pojke. Bebispojken växte och flickan försökte göra ALLT för sitt barn, så som hennes egna föräldrar gjort. Men det kändes liksom aldrig nog, och hon kände alltid sig dålig när hon stod vid sina egna föräldrar.

Några år senare började samma visa om, ett syskon till bebispojken ville de ju ha, men även den här gången tog det ungefär två år innan det blev ett syskon. Flickan kämpade på och tappade bort sig själv och tog kontrollen över det ända hon kände att hon hade kontrollen över, sin egen kropp. Så hon tränade och tränade och mätte protein, makron och kolhydrater, tills hon faktiskt var superstark och hade precis den där kroppen hon inte trodde man kunde få. Men inte hittade hon sig själv på vägen, tvärtom, ännu mer vilsen kände hon sig.

De två bebispojkarna började bli stora nu, hon kände att ingen behövde henne längre och ingen hade tid att gosa med henne, så hon och Pojken kämpade på i ytterligare två år tills den tredje (och sista) bebispojken föddes, mer än 10 år efter den första. Nu kändes familjen komplett och det kändes så bra! Flickan kämpade för att känna att hon var tillräcklig för alla, men lyckades inte jämför med sina föräldrar och de kom och sa saker till henne som gjorde henne mer ledsen än något annat någonsin gjort. Hon bestämde sig för att inte ha de här föräldrarna längre, så nu var hon föräldralös, fast de fortfarande fanns där borta. Det gick ett par år, och flickan vande sig. Ett tag därefter hittade hon delvis tillbaka till mamman, men det var inte samma sak längre, allt var skört och ömtåligt.

En dag kände sig flickan oövervinnerlig och sökte sig ett helt nytt jobb, där hon inte kunde något och inte hade någon erfarenhet av. Det gick ok, hon fick inte riktigt det stödet hon blivit lovad men det funkade ändå och hon kämpade hur mycket som helst för att lära sig allt och bli så bra hon bara kunde. Men så en dag så hade hon kämpat och kämpat och bänt och böjt och vridit sig för att hinna göra allt som skulle göras, så då gick hon sönder – inuti. Flickan hade tur, hon bodde i Sverige och fick möjligheten att vara sjukskriven och först var hon alldeles totalt vilsen. Vem var hon om hon inte presterade? Fanns det något värde i henne då? Skulle hon aldrig mer orka?

Men hon fick bra hjälp, och hon gav sig själv bra hjälp genom att läsa på och att faktiskt ge sig själv en RIKTIG chans att verkligen starta om. Sakta men säkert så hittade hon konturerna av sig själv, de hon inte sett på så många år och absolut inte de senaste åren. Långsamt fylldes konturerna i, skiftande och ibland starkt och ibland svagt, men hon kände att hon var på rätt väg. Efter ungefär ett halvår mådde hon riktigt bra, hon kände sig här och nu och på rätt väg, även om det tog henne längre tid att återhämta sig än hon kunde föreställa sig.

Flickan är snäll och en obotlig optimist och oftast glad, så hon tänker oftast att det nog alltid blir bättre, det mesta. Oftast tycker hon att hon har rätt med, att hennes liv är så himla mycket bättre nu än hon vågade hoppas när hon var yngre. Nu har hon och alla pojkarna köpt en gård och flickan känner att en helt ny framtid finns framför henne, hon är så väldigt glad för att ha alla möjligheter som kom med gården. Flickan finns ju fortfarande, och hon blir lika förvånad varje dag hon ser sig i spegeln och ser en vuxen kvinna med skrattrynkor och gråa hår titta tillbaka i spegeln. Hon undrar lite ibland vem det är, men är glad för att den här vuxna kvinnan verkar ta hand om henne, till slut. Att hon får vara den hon är och även om hon fortfarande inte har hittat HELA sig så känner hon sig ganska hemma där hon är.

Den flickan, hon har funnits där från början, och hon kommer finnas med till slutet, när hon tittar ut genom matta ögon med starr och ser ett rynkigt ansikte med vitt hår. Hon är fortfarande snäll, och hon känner fortfarande ofta att hon inte passar in, men på det stora hela så tycker hon att hennes liv har varit rätt fantastiskt ändå. Kvinnan ska göra sig bästa för att ta hand om henne nu, mellan alla andra måsten, och vi önskar att ni alla tar hand om era flickor och pojkar med!

En reaktion på ”Fanns där från början

  1. Pingback: Fåfänga | godatankar.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s