Jag måste bara….

Fasiken vad mycket saker det är man vill/bör/borde göra och vara hela tiden. Jag har konstant dåligt samvete tror jag.

Dåligt samvete för att jag inte ägnar mer ”kvalitetstid” med barnen, för att jag inte leker med dem mer och är mer aktiv i deras utveckling. Jag borde nog vara med och pyssla, pussla, måla, leka, bygga och jaga dem mycket mer.

Dåligt samvete för att jag knappt lagar mat längre, jag borde se till att barnen får ordentlig hemlagad mat från grunden, inte halvfabrikat som köttbullar, korv och fiskpinnar så ofta. Dåligt samvete för att jag tar tid från barnen när jag lagar mat.

Dåligt samvete för att jag inte hinner sköta huset som jag vill, dammet hinner samlas i alldeles för stora högar i hörnen och det ligger leksaker överallt. Dåligt samvete för att när jag städar så hinner jag inte samtidigt leka med barnen.

Dåligt samvete för att jag inte är en bättre fru, jag borde vara mer engagerad och närvarande. Kåt, glad och tacksam kanske?

Dåligt samvete för att jag inte satsar allt på jobbet, för att jag inte jobbar över och inte gör mitt jobb ännu bättre. Dåligt samvete om jag jobbar över, för att barnen får gå längre på dagis/skola.

Dåligt samvete för vännerna jag knappt aldrig hinner träffa.

Dåligt samvete för mig själv, för att jag borde få snabbare och bättre resultat av träningen, för att jag verkar vara den enda i världen som inte kan springa, för att jag inte kan ha karaktär nog för att hålla mig ifrån onyttig mat, för att jag inte hänger med i de senaste modesvängarna, för att jag inte hänger med i alla nyheter, för att jag är fullkomligt ointresserad av politik och för att jag är så kass på att nätverka.

Borde, måste, vill, önskar, det finns hur mycket som helst jag skulle kunna lägga till på listan. Mycket hänger ju ihop med barnen, precis som man brukar säga så lever man med dåligt samvete så länge man har barn. Men, jag kan för det mesta leva med alla dessa måsten utan att låta dem ta över mitt liv, jag har nog trots allt en väldigt ödmjuk inställning ( nu för tiden ) till att det inte finns en enda möjlighet till att hinna göra alla ändå. Fast ibland blir det ändå lite mycket, man hamnar ur balans och helt plötsligt känns det som ett helt torn av ”måsten” och ”borden”  rasar ner över en.

Och jag som aldrig varit bra på att bygga torn.

Jag är säkert i en trotsålder jag med

Det känns som båda våra barn har lyckats tajma in varsin ordentlig trotsålder/utvecklingssprång – eller vad man nu vill kalla det – samtidigt. Inte jättesmidigt, dessutom får man ju inte vare sig tid, möjligheter eller tålamod till att hantera det så där bra som man skulle vilja.

Stackars Oliver har det inte lätt, han vet inte om han är stor eller liten… Han verkar känna sig lite osäker nu, och är dessvärre väldigt negativ till det mesta vi säger. Många sammanbrott med stora tårar blir det, över saker han aldrig reagerat på innan, även om vi försöker prata och förklara så mycket det går.

Lukas å andra sidan har VERKLIGEN hamnat i nån total trots, han säger bara precis tvärtemot till oss hela tiden, och allt är bara ”nej, vill inte”. Det finns liksom ingen egennytta i det heller, han säger det liksom även om han egentligen vill göra det som föreslås, men han har väl kommit på att han har en egen vilja att påverka med… Dessutom är han ju 1000 ggr mer envis och bestämd än storebror, så det här lär väl ta tid innan det ger sig. Det kvittar hur vi gör, vi kan ju inte lirka med honom hela tiden och vi kan absolut inte låta honom få som han vill jämt, men han verkar opåverkad av att tex få sitta på bänken (där han blir vansinnig om vi sätter honom) 23 ggr på en dag för att han slåss, kastar saker eller förstör något. Suck.

Någon som har några bra tips? Vet ju att detta som allt annat går över, och mellan sina utbrott är de som vanligt alldeles fantastiska, men vissa stunder känner man lite för att bara vända på klacken och lämna dem en stund…

Det var i alla fall bra musik

Hmmm. Tja, det var ju en upplevelse det med – BodyCombat då. Det är liiiiite svårt att hålla sig för skratt när folk har boxarlindor och handskar på sig, när det enda man slår på är – luft?!? Nu var det tydligen teknikvecka den här veckan på alla pass, vilket innebar att det var två instruktörer som gick runt och kollade tekniken på folk. Faktiskt var själva tekniken i sparkarna inte alls så kass som jag var rädd för, grundprincipen i en frontspark eller sidekick var mer eller mindre rätt i sig, däremot blir det ju inte direkt några vettiga rörelser när man kör en massa hopp och studs emellan, men vad ska man begära.

Precis som med zumban så vet jag inte riktigt vad man tränade egentligen, jag var absolut riktigt svettig när jag gick därifrån, men det var ju inte tungt och det var inte jobbigt för flåset. Cardio kanske? Det är ju inget som kan mäta sig med den ”riktiga” kickboxingen, inte på något plan, men jag förstår att det finns folk som tycker det är kul.

Eftersom jag inte var direkt var trött efter så tänkte jag fortsätta mitt projekt med att komma i gång med att springa lite, så det fick bli en kvart på löpbandet. Alltså jag är verkligen kass på att springa… Nu kan jag ju faktiskt andas tack vare några månaders användande av astmamedicin, men det känns så TUNGT! Känns som en elefant som klampar fram på bandet, inte alls den där snabba, lätta känslan jag inbillar mig att andra får…. Nåväl, en stund då och då känns ok, och framåt sommar/vår så hoppas jag kunna ta ett varv ute då och då.

BodyCombat

Jag veeeet att jag sa att jag inte skulle testa nåt mer nytt, men idag blir det ändå ett till nytt pass bara för att det är roligt att prova nya saker. Nu är det BodyCombat på schemat, misstänker att jag kommer bli något irriterad/frustrerad över ett pass med låtsas-boxning, men jag ska försöka se det som ren motion så tror jag att det kan vara lite kul ändå.

För övrigt känns det som en riktig skitdag idag, utan någon speciell anledning. Jag är trött, har huvudvärk och känner mig nere rent generellt. Bläsch. Hoppas på en bättre dag i morgon.

Kanske en vecka på Maldiverna skulle hjälpa…?

Idag har jag varit galet trött, och frusen, hela dagen. Stod med jackan på när jag var på jobbet, för att hålla värmen och nu när klockan är ca halv nio så är jag så trött att jag nästan inte kan hålla ögonen uppe. Vet inte om jag håller på att bli sjuk eller om det är några missade D-vitamin tabletter som ställer till det. Blev i alla fall ingen träning idag, var ändå för trött i kroppen från i går.

Har haft en del strul med min ena axel sen i julas, verkar vara några muskelfästen som är irriterade och jag har fått tips om lite övningar jag ska göra på gymmet för att få ordning på den. Ska testa dem i morgon (hoppas jag) på lunchen.

På tal om lunch så har jag slarvat något så hejdlöst med kosten på sistone, alldeles för mycket fika, godis och andra onyttigheter, men det har liksom bara inte gått att stå emot. Hopplöst! Men, jag antar att jag bara får försöka hålla i så gott det går och hoppas att den här svackan blir just tillfällig… Fika ibland är väl inga problem, men kanske inte VARJE dag eller? Suck….

Jag misstänker att jag snart kommer liknas vid en apa

Först av allt måste jag berätta om helgens stora framsteg, Lukas har helt klart utvecklat ett eget sinne för humor. Med stor inlevelse och fullt allvar kommer han fram och säger ”titta dit” (vilket man såklart gör) varpå han fnissande utbrister ”du luktar skit!” Inte så illa pinkat av en liten skit på 2,5 år =) Sen kanske inte ordvalet är det bästa, men vad sjutton… Det är grymt gulligt, och väldigt charmig, speciellt den lilla pausen medan han väntar på att man tittar dit man pekar.

Min lille busunge!

I nästa punkt på dagordningen kan jag väl bara konstatera att jag överskattade mina egna förmågor idag när jag tänkte köra först en runda på gymmet vid halv fem, sen springa en halvtimme på bandet för att sedan köra 1½ timme kickboxing. SPECIELLT om man äter en stor måltid precis innan man åker iväg… Det blev knappa 10 minuter på löpbandet, sen höll jag typ på att kräkas av att maten studsade upp och ner. Var väldans nära att ge upp och åka hem när jag tänkte på det enda ”ordspråket” jag faktiskt gillar – ”du ångrar aldrig ett genomfört pass, bara de som inte blivit gjorda” (ungefär), så jag åkte upp till kickboxingen i alla fall. Det var jobbigt, men roligt som vanligt, och inte sjutton ångrar jag att jag åkte dit i alla fall!

Ps, ifall nu någon inte kopplade rubriken så syftar den till på nästa steg i ramsan – titta upp, titta ner, gapa – vad du är lik en apa!

Vasalopp och utelek

Wieee, halvligger nu i sängen och kollar på mitt enda måste se-evenemang, Vasaloppet! Jag brukar missa starten, men nu har Lukas fått en ny blöja och frukost, och Oliver är så stor att han faktiskt ligger bredvid mig och kollar 🙂 Jag har ju alltid tittat på det med min pappa, så på något vis känns det extra mysigt att titta med mina barn nu, även om jag såklart inser att tålamodet förmodligen kommer tryta innan Mångsbodarna…

I går var det en riktigt lyckad lördag, först var vi ett helt gäng som var och tränade – 6 st även om inte alla tränar samma sak – och sen blev det lite välförtjänt fika på Bryggan. Så mysigt, skulle kunna tänka mig att ha det så varje lördag morgon!

Sen blev det en snabb sväng förbi matt-affären på vägen hem, vårt golv under köksbordet börjar bli så slitet av stolarna att jag var mer eller mindre tvungen att köpa en matta…. typ i alla fall 😉 Att det blev just den mattan (eller den sorten) som jag dreglat över sedan i somras, det kunde väl inte JAG hjälpa eller….?

Sen blev det rastning av familjen med en tripp till Stadsparken. Oliver hade med en kompis och de lekte som vanligt superbra, och vi gick runt med Lukas.

Vi gick upp för att titta på de nyfödda killingarna med, men de var nog inomhus och sov eller nåt, för det var bara de gamla djuren ute.

Man kan ju inte orka gå själv JÄMT ju.

Resten av dagen var jag själv med Lukas, Maken åkte ute till en kompis och Oliver var och lekte med sin kompis hela dagen. Hann tom storstäda (välbehövligt), blir ju lite roligare när man får lägga in nåt nytt på golvet sen 🙂

Return of the tonår

Jag hajade till lite idag när jag gick förbi spegeln på jobbet, idag hade jag på något sätt på mig exakt likadana kläder som när jag var tonåring – jeans och t-shirt. Vet inte om det är någon form av omedveten protest mot att bli gammal eller bara en (o)vana som kommit tillbaka? Inte direkt spännande klädsel, men bekvämt åtminstone…

Hmm.

Running free

Jag känner mig lite lätt förbryllad, för med den första ”vår” solen som torkat upp lite asfalt så har det kommit ett sug efter att ge sig ut och springa. Mycket mysko… Dessutom misstänker jag att det kommer från en viss selektiv demens – jag inbillar mig att jag ska sväva fram sådär snyggt och hurtigt med en svängande hästsvans (jag vet att mitt hår är superkort. Faktiskt. ), trots att jag EGENTLIGEN vet att jag efter 100 m kommer flåsa som en gravid flodhäst och vilja lägga mig ner och dö.

Det är väl lite som med typ det här att få barn, helt plötsligt får man sug efter en söt liten bebis att gosa med, och då har man glömt allt vad foglossning, vaknätter och kolik heter. Nej, jag är inte sugen på att skaffa barn, det var bara en jämförelse… 😉 Fick ju hälsa på en underbart söt liten 3-månaders bebis idag på min lunch”date”, men jag har INTE hunnit glömma än och kommer eventuellt inte göra det de närmsta 15 åren eller så.

Undrar just om man ska försöka sig på en omgång i helgen ändå? Inte att skaffa barn då, men att ge sig ut och springa? För även om det säkert finns snö i spåren så måste jag ju erkänna att lite solvarm asfalt känns lite mer som man njuter av just försmaken av vår…

(hade tänkt lägga in nån trevlig bild här, men utan att sno en blir det svårt. Jag fattar inte riktigt heller hur andra bloggare gör, har de alltid med sig en polare som kan fota en de där första 50 metrarna medan man fortfarande ser fräsch ut, istället för genomsvettig, röd och mosig?)

Det finns hopp om våren!

Skön dag idag! Har fått en hel del undanstökat på jobbet, hann träna ett tungt pass styrketräning på lunchen, mormor hämtade barnen så jag blev hämtad av maken. Vi hann till och med göra en svänga på stan, inklusive fika, innan det var kickboxing. Dessutom blev jag firad av mamma på namnsdagen (vi heter ju Maria typ alla tjejer i vår släkt) med fina tulpaner och ett kort med trisslotter. 🙂

I morgon ska jag träffa en kompis jag inte träffat (ordentligt) på evigheter och på kvällen blir det fredagsmys med vänner 🙂

Det jag vill illustrera med den här fruktansvärt fula bilden (man kunde ju tänkt sig att jag kunde ansträngt mig lite, men det tänkte jag visst inte på) är att man nu har kunnat uppleva den underbara känslan av torr men grusig asfalt. Det finns hopp om våren!!!

Nu är både kropp och hjärna slut för idag känner jag, ger nog upp mina försök att få till nåt meningsfullt nu och går och lägger mig istället!