Det går i alla fall åt rätt håll, idag mår jag mest illa när jag ställer mig upp, men det är inte alls lika illa som igår. Däremot har jag världens superdunderhuvudvärk, att ligga i sängen i 1½ dygn är inget att rekommendera direkt, även om jag är extremt glad över att ha en ställbar säng så man kan halvsitta lite. Men man ligger och spänner nacken konstigt eller nåt, tror jag. Sedan är det säkert koffein-huvudvärk till en viss del med, mitt morgonkaffe har ju alltid varit heligt så lite beroende är man allt. Men men, nu har jag pillat i mig lite blåbärssoppa, så en kopp te kanske kan få det att bli lite bättre.

Men det som är nästan jobbigast är ju att man inte kan ta i barnen. Oliver går ju förklara för, men det skär i hjärtat när Lukas står utanför sovrumsdörren och ropar ”mamma”… Usch vad hemskt det känns! Och så känns det jättetaskigt mot Tobbe med, han valde att sova på soffan i natt (hade nog gjort detsamma, man vill INTE vara nära någon som är magsjuk) så han sov inte alls bra, och sen ska han ta hand om allt själv här hemma. Kan inte ens hjälpa till med att plocka ur disken, för jag vill ju inte ta i en massa saker som alla äter ur känns det som.

Är lite osäker på hur länge man bör stanna hemma med? Idag hade jag aldrig orkat gå till jobbet, men jag vet inte hur länge man behöver stanna hemma för att inte smittas längre…?

Jag har länge levt i tron att jag är immun mot vinterkräksjukan, eftersom jag inte fått den på minst 20 år, men det var tydligen önsketänkande.

Ligger nu totalt däckad och så fort jag rör mig mår jag illa, har inte kännt mig så här dassig typ någonsin tror jag  – fy sjutton! Orkar knappt se TV, detta var en viljeansträngning. Än så länge bara jag drabbad, hoppas verkligen det förblir så!!!

Jag har varit såååå jäklans sugen på något gott ikväll, som lite lyxigt fredagsmys efter en lång vecka. Men vad händer? Jo, jag kommer inte på vad sjutton jag är sugen på, vi har typ inget hemma, och pengarna är helt klart inte så många som de borde vara, så det slutar sorgligt och något patetiskt med att jag åker och köper nåt jag inte ätit på minst ett halvår – ostbågar.

Efter vilda diskussioner runt lunchbordet på jobbet kom vi fram till att ostbågar helst äts minst en dag gamla, och lite sega (vilket jag håller med om), så krispiga, färska ostbågar gjorde lixom inte att suget på något gott försvann. Är nu då inte sugen på något salt, efter ostbågarna, är inte sötsugen heller, så nu känner jag mig allmänt otillfredställd (på ett ätmässigt plan, ska väl tilläggas), ganska irriterad (vad fan åt jag ostbågar för, helt onödigt) och fortfarande sugen på nåt. FAN.

i-landsproblem….

Har funderat lite på en sak ett tag nu, det här att jag skriver eller pratar om träningen verkar ganska allmänt tas emot som något negativt. Men jag menar ju inte att någon är sämre än mig på något sätt för att de inte tränar, och jag pratar inte om det för att jag vill visa mig ”duktig” heller. Däremot tycker jag att det är en fritidsaktivitet som är extremt rolig, och som jag blir glad och pigg av – något som gör att jag kanske blir lite överentusiastisk när jag berättar om det, men jag är nog likadan om jag tex berättar om någon god mat jag ätit.

Jag förstår ju att långt ifrån alla delar mitt intresse, men å andra sidan kan JAG gärna lyssna på när någon berättar om något de gjort och tyckt varit roligt? Kan man inte bara vara glad för att jag tycker att det är roligt? Försöker faktiskt nu i möjligaste mån (förutom här i bloggen då som ändå är MIN) inte prata så mycket om det, även om det blir lite ändå. Ganska tråkigt faktiskt…

Jag älskar att vara entusiastisk inför mat, resor, afterwork, shopping eller vad det än må vara, men jag blir rent allmänt ledsen när många människor gärna ska prata ner allt. Kan man inte få välja att vara lite blåögd och se fram emot tex en resa utan att tänka på bökiga eller jobbiga saker hela tiden, utan bara få längta? Det känns ibland som man när man var liten och längtade efter julen – tänk om någon då sagt att ”tomten finns inte, och du kommer ändå inte få det du önskar dig”? Då hade ju hela väntan och längtan försvunnit… Det är ju inte så att jag är superkorkad, jag VET ju att det mesta har negativa sidor och problem, men att få längta efter något ger mig ofta lika mycket som själva händelsen gör sedan – och jag har absolut inga problem att handskas med problemen när de väl uppstår, utan att låta det förstöra händelsen (i de flesta fall i alla fall). Då har jag större problem med att handskas med att folk vill ”ta ner en på jorden” och som dämpar drömmar…