Att välja sina virtuella vänner

/ LindaG / Lämna en kommentar

Jag har suttit här en stund nu, och funderat på vad jag vill skriva. Tyvärr vet jag fortfarande inte riktigt det, jag har bara en känsla av att jag villhöver skriva av mig lite.

Jag känner mig lite manglad, rent mentalt, dels efter två faktastinna dagar med distansutbildning gällande arbetsmiljölagen, dels av lite annat jag inte kan skriva om här eftersom det är sånt som inte bara rör mig. Trött i huvudet, och i känslorna, om ni förstår hur jag menar? Lite deppig, lite meningslös och lite otillräcklig. Ingen bra dag, helt enkelt.

I morgon ska vi ju gå på eventet Historiedrickarna på Yonder är tanken. Visserligen kom äldsta sonen hem och är förkyld med en gnutta feber, men dels tänker jag att ingen av oss andra verkar ens lite påverkade och dels så tänker jag att han nog ändå orkar vara barnvakt åt minsta brorsan i morgon, i alla fall om mini får en iPad i näven.

Jag längtar efter kompisar, och jag längtar efter att komma ut i skogen. Båda delar planeras relativt ofta in, men antingen kommer förkylningar eller väder emellan. Jag vill gå på bio, äta popcorn och kolla nya Bond, jag vill ta en heldag med fika på stan med kompisar, jag vill åka på SPA (räknade lite hastigt efter och senaste gången jag var på någon form av SPA var för ungefär 11 år sedan. Har sammanlagt varit på SPA 4 gånger tror jag, i mitt liv), jag vill åka på semester, jag vill komma bort, jag vill dricka vin… Ja ok, det senaste gör jag ju precis nu, eftersom jag tog ett halvt glas vitt som stod och förföll efter helgen. Men jag vill göra det i kompis-sällskap, sitta och prata viktigheter och nonsens utan några krav på nånting.

Typ den enda bilden jag hittade på bloggen med ett glas vin i. Mina bilder här representerar klart inte mina handlingar 😉

I brist på kompishäng så låtsas jag, jag hänger med mina bästa kompis-poddar, de där det nästan känns som man sitter med väninnor och pratar och skrattar. Mina bästa är Underbara Claras podd och så Gynning och Berg, även om den senare har lite ojämn kvalitet. De två poddarna är såna raka motsatser, Claras är välplanerad och redigerad medans Gynning och Berg alltid blir helt spontan – även om jag tror Berg rätt ofta har en tanke från början. Inte lätt att följa den med virvelvinden Gynning dock… Det är bra och sköna poddar att lyssna på, ingen av dem ger något dåligt samvete i form av pekpinnar eller ”du borde’n”, snarare ger de mer känslan av att allt är ok. Så du är helflummig och ostrukturerad? Helt ok. Du ÄLSKAR att sortera allt och göra listor? Också ok. Du lever på Marabou mintkrokant (Berg), ja det är också helt ok, vem ska döma dig för det?

För lite på tal om poddar ändå, så satte ju ÅTERIGEN Hej Hej Vardag tummen på något som så lätt skaver.

Jag tänkte på Anders Hansens sommarprat. Jag tyckte om det. Kanske tyckte jag allra mest om det för det kändes så lätt att bli rätt. Jag behövde inte löpa milen fyra gånger i veckan, det räckte med att röra sig och få upp pulsen en gång om dagen. Så lätt tänkte jag!

…

Jag tycker fortfarande Hansens sommarprat var bra och inspirerande! Men jag misstänker att det ibland kommer att landa fel hos mig och bli omvandlat till dåligt samvete. Det var ju så lätt, ändå får jag inte till det?!

Ur inlägget ”Lätt att bara lyckas ju”

Alla små, små tips och dolda krav, som känns så enkla och rimliga, de blir ju ändå rätt orimliga tillsammans. Ta alla influensers krav på en gång, så ska du ha en genomtänkt garderob, köpt second hand, i bra material, du ska träna yoga, löpning, styrka, du ska äta ekologiskt, naturligt, vegansk, raw och hemlagat. Du ska jobba, men inte för mycket, du ska njuta hela tiden också, glöm inte det.

Bild från Hej Hej Vardag.

Inför alla de tipsen tänker jag att det är ännu viktigare att välja för sin egen skull vem man följer, och varför? Såklart ska du kunna bli inspirerad av en influenser, men kanske räcker det med EN form av inspiration? Resten på kartan kanske man bara ska låta vara? Jag rensar HÅRT i mina sociala medier och bloggar, så fort jag känner mig stressad över nåt någon skriver, så ryker hela personen från min lista. För att livet ska kännas mer rimligt.

Och jag då? Ja inte räknar jag mig som en influenser, tror inte jag inspirerar till direkt nåt alls, jag gillar bara känslan av att få skriva av sig, den gör att man känner sig lite mindre ensam med. För jag vet ju att ni läser, runt 200 läsare om dagen har jag – inget mot de som gör det här som jobb, men det känns ändå som jag har en liten skara vänner i er.

Förresten, ALLT har ju inte varit dåligt i dag. För andra gången på en vecka så har jag faktiskt fått beröm för att jag sköter mitt jobbs instagram bra, och det gjorde mig väldigt, väldigt glad! Så på den positiva noten slutar vi det här inlägget tycker jag.

Puss och kram på er, och tack för att ni finns där ute!

PS, OJ vad långt inlägg det blev. Och som vanligt känns det mycket bättre nu, när jag skrivit lite om vad som far runt i skallen!

Finns det någon där ute?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Åh herregud… har just avslutat dag två (på raken) i vår arbetsmiljöutbildning. Alltså det är rätt mastigt att gå igenom en hel lagbok med arbetsmiljöregler och lagar på 3 dagar. Nu känner jag mig typ HELT full i huvudet och samtidigt typ helt dum i huvudet. Har dessutom ett gravt behov av en promenad typ, efter att ha suttit still i två dagar.

Tycker dessutom man blir lite konstig av att bara jobba på distans, även om det bara är ett par dagar, man blir verkligen distanserad till hela resterande världen känns det som, på ett dåligt sätt. All vanlig vardag känns avlägsen med.

Typ detta jag stirrar på hela dagarna. Lätt att glömma att man själv syns med…

Men men, i morgon är det tillbaka på jobbet som vanligt, ser fram emot att träffa jobbarkompisarna nu och att kunna hantera saker på ett lite bättre sätt än man kan över telefon i korta pauser!

Stolthet och fördom

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är ju väldigt lätt hänt att man till vardags går och rackar ner på sig själv, som jag tror gemene man gör i en eller annan form. Men ibland är det kanske bra att pausa och fundera på vad man är stolt över? Sen är det ju lite knasigt det där med stolthet, tex kan man ju vara stolt över att Sveriges damfotbollslag presterar bra, vilket jag inte har något med att göra överhuvudtaget? Men vi gör ingen skillnad just idag. Jag är stolt över ett litet gäng saker, det finns säkert fler men det här är det jag kommer på just nu.

Först ut – såklart – familjen. Vi är en fin liten familj, vi bor i ett bra hus, barnen får allt de behöver (men inte allt de vill ha) och vi klarar oss väldigt bra *ta i trä*. Stolt är jag för det, för det ligger hårt arbete bakom.

När vi talar om familjen så vill jag ta med alla familjemedlemmar med: Jag är stolt över min make som är himla kompetent på det mesta han tar sig för och där det aldrig krävs någon eftertanke för att vi ska vara jämställda.

Jag är himla stolt över att ha en fin relation med min äldsta, som snart fyller 14. Vi pratar om det mesta – även om man såklart inte berättar allt för sin mamma när man är tonåring.

Jag är stolt över min 10-åring som – helt utan några gener från mig och maken tror jag – är så galet duktig på att skaffa kompisar och som alltid gör sig hemmastadd hos vem som helst på ett helt självklart sätt.

Jag är stolt över min 3-åring som är väldigt självständig och företagsam.

Ska man sen gå till lite sånt som kanske bara rör mig själv, så har jag gjort ett par saker som jag är stolt över. En av dem (och faktiskt det som utlöste hela inlägget när jag av någon anledning kom att tänkta på det) är att jag har sparrats (många gånger) när jag tränade kickboxning. Det är något jag är jätterädd för egentligen, men jag lyckades överkomma det, vilket blev den allra största vinsten med den träningen.

Många blåmärken blev det

Jag är stolt över att jag vågat ta ganska stora, breda kliv mellan jobb, jag har jobbat i hemtjänst, sålt sängar, haft eget företag, jobbat med mässorna på Elmia och är nu arbetsledare i byggbranschen.

Jag är stolt över att jag alltid vill lära mig nytt och bli bättre, att jag inte stannar av och nöjer mig (vilket iofs också kan vara en jobbig faktor). På det temat är jag stolt över att jag nu är inne på min andra högskoleutbildning.

Jag är stolt över att jag vågar gå brett, från humanist med språk på gymnasiet till teknisk utbildning till dataingenjör på högskolan.

Det finns också tusen saker jag INTE är stolt över, men ibland kanske det kan vara bra att bara skita i dem och se den andra sidan.

Vad är du stolt över?

Hemgjord knaprig Müsli/Granola

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det där med frukost går ju lite i vågor tycker jag, de flesta i familjen är lite periodare när det kommer till val av frukost. Fil och flingor är stort just nu, och förutom att det går åt galna mängder flingor så blir man ju lite trött på dem med. Jag är ju sådär tråkig med, så jag köper ju bara fullkornsflingor med minsta möjliga socker till ungarna, så det finns inte så mycket att välja på – och så vanlig müsli då.

Men, nu blev jag sugen på hemgjord, knaprig müsli istället, det var jättemånga år sedan jag gjorde det sist. Det är ju himla enkelt och smidigt att göra en jätteladdning på en gång – och så kan man ju välja lite olika smaksättningar med.

Det går ju göra det här flingorna PRECIS hur man vill, vilka proportioner som helst och med vilka tillbehör som helst, så nedan är bara ett förslag.

Hemgjord knaprig müsli eller granola – stor sats

Runt ett kilo flingor, tex havregryn, rågflingor eller blandat
2-3 dl frön (pumpafrön, solrosfrön, sesamfrön)
ev nötter (jag tål inte så mycket av det så jag hoppar det)
torkad frukt
kokosflingor eller kokoschips
bananchips

3 dl vatten
0,75 dl neutral olja
ca 0,5-1 dl honung

Smaksättning: tex kanel, kardemumma eller vaniljsocker

Blanda flingor, frön och kokos i en STOR skål. Värm vatten, olja och honung så det löser upp sig bara. Häll över flingorna och rör om ordentligt. Bred ut blandningen på plåtar – jag tog 3 st så det inte ligger för tjockt. Nu kan du smaksätta med lite olika, jag tog en plåt av varje smak ovan.

Rosta i ugnen på 180 grader i ca 20-25 minuter, flytta gärna om plåtarna så de blir jämt rostade, och rör lite i flingorna däremellan. Ta ut plåtarna och lägg på torkad frukt och bananchips.

Låt svalna och lägg tex i bruna papperspåsar – såna man har till matavfall – eller i burkar.

Historiedrickarna

/ LindaG / Lämna en kommentar

Nähäpp, inget direkt inbokat denna helgen heller. Vilket iofs inte innebär att vi inte kommer ha något att göra, på lördag tänker jag att vi behöver få in både studsmatta och utemöbler, men ändå.

Något jag däremot verkligen ser fram emot är något jag inte ens berättat om, lite av rädsla för att något ska komma emellan som gör att vi inte kan gå. Det är Yonder – systerbolaget till El Duderino kan man väl säga – som anordnar ett event nästa vecka vid namn ”Historiedrickarna”. Lite kort info på deras sida säger så här:

Det låter visserligen askul och jag är supertaggad, men det som lockar mig ännu mer är själva fenomenet att jag och maken ska gå ut, tillsammans, och träffa en hel drös gamla vänner. Jag längtar så mycket så jag vågar nästan inte säga nåt, för då kommer väl nån bli sjuk, eventet bli inställt eller något annat konstigt inträffa som gör att det inte blir av… HOPPAS verkligen att inget händer så vi kan gå!

Längtar så efter att träffa vännerna! Eller väninnorna, för att ta ett annat uttryck ;-*

För övrigt så körde vi i dag igång med fredags-crossfit med jobbet i dag igen, det har jag verkligen saknat för det är en riktigt bra tränare, riktigt bra kollegor att träna med, och ett väldigt bra sätt att inleda helgen på. Glad för det!

Glad helg på er, allihop ❤ Själv tänker jag nu gå och lägga mig (lite innan nio!!!) eftersom jag haft en riktigt skruttig sov-vecka med en liten helikopter bredvid mig och någon form av regelbundet andningsljud som stört från andra sidan sängen… Sjukt trött är jag, men får jag sova lite extra i kväll/natt så orkar jag förhoppningsvis lite mer i morgon…

Fejset på elvispen…

Det bidde en fingertuta?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Alltså ibland vet jag inte vart jag får saker ifrån, men samtidigt kan det rätt ofta visa sig att jag inte varit ensam om att tänka just det. Låt mig ge ett exempel…

Nämen i ett par veckor så har jag varit sugen på att lära mig sticka. Fråga mig inte varför, men jag tänkte att det vore väl rätt najs att sticka lovikkavantar? Det gjorde jag nog sist när jag gick i typ åttan, och de har jag faktiskt kvar än, även om de är liiite små nu. Sååå…. i helgen kände jag att nämen, jag får väl testa, åkte och köpte lite garn (inte rätt sort) och lite stickor (rundstickor, för det kändes ju smidigt). Men, lite för smala stickor och lite för stort garn, kombinerat med att jag krampaktigt håller alldeles för hårt i maskorna och garnet. Alltså det blir väl sådär.

Efter att ha googlat youtube-videos och ha repat upp ungefär 7 början på vantar så gav jag lite upp. Men skam den som ger sig, jag testar väl att sticka en mössa då, hur svårt kan det vara? Jo men ganska svårt, när man inte stickat på 26 år och dessutom måste lägga ner stickningen var 10:e minut eftersom nåt barn behöver hjälp. Hur vet man hur man ska börja där man slutade? Ingen aning…

Tja, nu har jag bara kommit en liten bit, och jag har bara behövt repa upp allt två gånger, men jag kan väl redan konstatera att mössan snarare kommer passa Filip än mig… Hahaha, ja vad ska man säga. Vi får väl se vad det bidde, i slutändan.

Och apropå då att jag inte är ensam om att komma på en viss sak, ja det baserar jag på att det var ganska utplockat både i butik och i nätbutikerna (inte tomt, men lite som var slut).

Onödig lyx?

/ LindaG / Lämna en kommentar

Det är ju fascinerande ändå, hur hjärnan funkar. I dag så köpte jag något alldeles onödigt, men som kändes himla lyxigt, precis bara till mig själv. Och meddetsamma fick jag dåligt samvete och lust att förklara att jag minsann inte köper några onödigheter i övrigt, jag köper billiga skönhetsprodukter i den mån jag ens köper det, jag färgar mitt eget hår osv osv. Jag fattar ju rent logiskt att jag absolut är berättigad till lite onödig lyx i vardagen i den mån att det inte påverkar familjens ekonomi åtminstone, så varför samvetet gnager är ju egentligen en gåta.

Så, vad var det jag köpte då, var det en enorm lyx för en stor kostnad?

Nä, jag köpte mig ett litet rom-kit för 500 kr ungefär, på systembolaget. För att jag älskar rom, och för att även om en Diplomatico-rom står högt på önskelistan så bara kunde jag inte låta bli ett kit med 6 olika mindre flaskor med rom. Ni ser ju, ingen stor utgift och ingen STOR lyx. Dumma hjärna.

I vilket fall, sitter och testar en av dem nu, älskar ju rom med massor av arrak i och helst lite sötma med, så den inte blir för torr eller stickig. Hittills är jag inte missnöjd, mycket arrak och en del sötma, men kanske aningen skarp.

Så, när får du lust att förklara och försvara köp, fast du inte behöver?!?

Sommaren på burk

/ LindaG / 1 kommentar

Satt över middagen i går med maken och räknade ihop allt vi faktiskt tagit tillvara på i sommar, och det blev en rätt lång lista! Förutom sånt vi ätit direkt från landen som tex potatis, sallad, kål, äpplen och bär, så har vi ju även sparat massor till vintern – eller ja, så gott det går när man har begränsad plats (hur svårt ska det vara att hitta mark på landet så man kan bygga jordkällare 😉 )

En stor laddning jordgubbssorbet väntar i frysen.

Det vi har gjort är:

Så som ni förstår är både garage och kyl/frys fulla nu, och det är en himla tillfredsställande känsla! Det är en del pill med att tillvara på sakerna, mest tar det tid och är kladdigt, men vi har mest gjort en sak varje helg så det har känts roligt och inte som ett måste.

Plommonmarmelad
Några få av alla tomater vi skördat på friland!

Ett nytt liv

/ LindaG / 2 kommentarer

I går åkte jag för att hälsa henne till världen, min lilla brorsdotter Elsa! 3½ vecka gammal, pytteliten och vansinnigt söt, satte sin hand precis runt mitt hjärta, på samma sätt som mina barns händer har gjort det i den stund de fötts. Tur att det aldrig får slut på plats!

Du är så efterlängtad, lilla hjärtat!

Ekorrhjulet*

/ LindaG / Lämna en kommentar

Hej hej vardag har ännu en gång satt ord på något som i alla fall jag tycker träffar lite för prick på mitt liv för att det ska kännas riktigt bekvämt, när man tänker på det.

De gånger jag lyckas zooma ut ser jag ett vansinnigt marathon omkring mig, i mig. Folk rusar från möten, mejlar i språnget, hämtar lite för sent men ändå inte sist – phu! Rusar hem, lagar mat, mejlar och ringer två samtal samtidigt som pastan kokar. Håller trötta efter-föris-barn vakna med latjolajbansånger. Byts av med partner i dörren för att rusa till yogapasset. Går igenom to-do-listan mellan namaste och ”andas med magen”. Hinner hem lagom till läggningen. Smyg-smsar med kompis för att styra upp en middag medan barnet somnar. Ligger kvar i sängen och passar på att svara på några mejl. Släpar sig ut till soffan. Slöglor på något och tänker att ”vi borde gå och lägga oss, kanske till och med ligga, det bör man göra, annars kanske vi glider isär…”

Utdrag ur Hej Hej vardag’s Effektivisera mera

Först började jag läsa hennes inlägg och kände mig lite nöjd med att JAG minsann inte dragits med så mycket i hetsen, men ju längre jag läste desto mer kände jag att USCH vad deprimerande, det här gör ju JAG med!? Varför är det så svårt att sluta vara så jäkla effektiv? För att effektivitet är det som premieras högst av allt i vårt samhälle? För att det faktiskt ÄR en tillfredställande känsla när man ÄR effektiv? För att det är så svårt att ställa sig utanför något som är en så stark norm?

Jag vet inte, har inte ett enda svar, men känslan jag får i kroppen när jag läser det här att det gör ont i mig. Ont för att det är klart att effektiviteten tar ut sin rätt på andra områden, barn och hemmaliv främst. Och rakt upp och ner då så vill jag såklart effektivisera om så att jag blir mer effektiv och får mer tid med dem – MEN DET ÄR JU EN DEL AV PROBLEMET. Att det inte finns utrymme för luft, för inget, för dötid. Och ÄNDÅ tycker jag inte att jag är superdålig på att lägga måsten åt sidan, åtminstone i bland. Hur sjukt är inte det…

När man får såna här påminnelser om vilket konstigt samhälle det är vi lever i så får man ju bara en klump i magen och känslan av att ”ska det vara så här, ska vi bara jobba, skjutsa mellan aktiviteter och sen dö?” typ, om jag tillåts överdriva en aning.

Känner du igen dig? Är du nöjd? Vill du ändra nåt? HUR ändrar man nåt?

* borde det inte heta marsvins-hjul? Har aldrig sett en ekorre springa i ett hjul…