Bara 9 månader kvar*

Jag vet egentligen inte riktigt vad som hände med augusti, den försvann bara på ett par dagar känns det som. Nu har vi dessutom jobbat lite längre än vad vi var lediga i sommar, så jag kan väl bara konstatera att veckorna flyger fram på ett otäckt sätt när man jobbar.

Men, vi har haft riktigt bra helger! Det har ju varit väldigt härligt väder även den här helgen, så förutom att lördagen inleddes med träning och handling som vanligt så har vi mestadels varit ute. Det blir lite bygg på lösdriften – den är absolut ingen panik med, men det är samtidigt väldigt kul att bygga, så det är svårt att låta bli – och lite annat gårdsfix. Det sistnämnda innehöll bland annat att trimma runt elstängslet i grisarnas andra hage så de fick flytta över till lite mer grönbete, att jaga en kalv som rymt upp på en åker (inte våra kor, men det var lätt att hjälpa till) och att ta tillvara på veckans grödor.

F är såklart med hela tiden, här sitter han vid sin lådbil och läser i en ”bygga i trä”-bok för att hitta sitt nästa projekt. Äpplet och trädet, ni vet 😉

Det finns så otroligt mycket saker jag vill göra. Jag har precis börjat sticka på årets tröja, den vill jag hinna sticka mer på. Jag läser en riktigt bra bok som jag vill hinna ligga och läsa mer i. Jag vill bygga mer på lösdriften för det är så kul…. Ja ni fattar. Svårt att hålla sig i skinnet helt enkelt.

Sen måste jag ju säga att helgens roligast var när äldsta sonen kom hemkörande i fredags med den glada nyheten att han just tagit körkort – vilket kom som en överraskning för oss där hemma, och en väldigt rolig sådan. Han fick köra mormors bil hem till oss (mormor följde också med och sa hej såklart). Stolt över honom!

Det underlättar ju också vardagen att ha en till i familjen som kan köra bil, om det tex är någon som ska hämtas eller lämnas för aktiviteter eller hos kompisar. Det blir ju också lättare för honom själv att söka jobb nu, även om han inte har någon egen bil ännu såklart.

Veckan som kommer är ganska fullbokad, jag ska ner på panelsamtal i Växjö på tisdag och till Eksjö på torsdag, så det blir flera tidigare morgnar. Är såklart skrapig i halsen och snuvig igen nu med? Men tänker ignorera det tills det gått över… Till helgen ska jag ev. våga hänga med makens ”Rucking”-gäng på vandring på söndag förmiddag. Det handlar ju mest om att vandra med en vikt i ryggsäcken, har inga problem med vikten i sig men har inte just vandrat på länge. Oron är nog mest att jag ska dra ner tempot för övriga eller så, inte min egen vandring, hatar när man känner att man förstör för någon annan.

Nästa helg ska vi på ett helt annat äventyr, då är vi ett litet gäng (tror vi är 8) tjejer som är 45+ från crossfiten som ska åka till Göteborg och köra Toughest Explore – dvs inte huvudtävlingen utan en ”tävling” på söndagen där det inte tas tid och sträckan är halverad, vilket passar mig, som inte gillar att tävla, perfekt. Ser fram emot många skratt under dagen, och inte minst kvällen innan när vi ska sova över på hotel och gå ut och käka ihop. Vad vårt lagnamn är? Jo men vi sätter väl ändå ribban där, med ”Walking Dead”, haha!

*Försökte hitta en positiv vinkel till att hösten går så sjukt fort, och räknar man lite generöst så är det ju ”bara” nio månader kvar till nästa semester….

Rotsaksbiffar med halloumi

Just nu har vi väldigt gott om morötter och rödbetor, och vill man då få ihop en ganska enkelt och väldigt god vegetarisk måltid är de här biffarna perfekta. De fick ett ”mmm vad goda” av 8-åringen med, som nog är mest kräsen i familjen. Jag är själv lite halvskeptisk till många vegetariska biffar, men tycker de här är toppen, och de funkar bra att värma och ha i matlåda med.

Det är ett ”man tager vad man haver”-recept när det kommer till rotsakerna, ursprungligen är det bara morötter i receptet men idag gjorde jag på hälften morötter och hälften rödbetor, vilket blev ännu godare (plus att det ser lite ut som kött, 8-åringen frågade just om vad det var för kött och jag sa att han fick gissa – varpå han glömde av det och bara åt).

Rotsaksbiffar med halloumi, ca 6 portioner

500-550 g finrivna rotsaker, tex morot och rödbeta
400 g (eller 2 paket) halloumi
4 ägg
4 msk potatismjöl
1 dl havregryn
vitpeppar

Riv halloumi, jag river lite grovt och lite fint. Blanda med rivna rotsaker och alla övriga ingredienser (salt behövs inte) och låt det gärna stå 10 minuter. Det går att göra biffarna i ugnen, men jag tycker det var godare i stekpanna – då tar jag bara en sked och skopar upp en ”boll” som jag sedan plattar till i en stekpanna med olja. Stek på ganska låg medelvärme i ca 5 minuter per sida. Klart! Servera med valfria tillbehör.

Mjukseg rabarberkaka med brynt smör

Den här kom mamma med en dag, och jisses så god den är! Hon serverade med havrevisp vilket var jättegott, men när jag skulle köpa själv kollade jag ingredienslistan och avstod ändå. Gott med tex vaniljvisp, grädde eller glass, men faktiskt lika god som den är. Svåraste med den här kakan är att den absolut ska stå och svalna 1 timme i kylen först…

Mjukseg rabarberkaka med brynt smör, ca 8-10 personer

150 g smör
3 dl vetemjöl
2,5 dl socker
1 msk vaniljsocker
0,5 tsk bakpulver
200 g mandelmassa lyx, riven (går med vanlig med men blir extra god med lyx)
3 ägg

Topping:
florsocker
mandelspån
2 stjälkar rabarber
valfritt: ett par droppar bittermandelolja eller en riven bittermandel

Bryn smöret i en rymlig kastrull (allt annat ska ner där i). Låt svalna lite, och riv under tiden mandelmassa, grovt eller fint kvittar. Lägg i alla ingredienser förutom ägg i kastrullen. Knäck sedan i ett ägg i taget och rör om så gott det går mellan varje ägg.

Lägg bakplåtspapper i en springform (eller smöra och bröa). Häll i smeten.

Skiva rabarbern relativt tunt – du behöver inte skala den om den inte är väldigt grov eller det är sent på säsongen. Tryck ner bitarna lite i kaksmeten, häll sedan över generöst med mandelspån.

Grädda i 200 grader i 45 minuter tills den fått fin färg och inte är alltför kletig i mitten längre (går också göra den kladdigare, men detta är en av de få kakor jag tycker blir godast om den inte är superkladdig). Ta ut och låt svalna, ställ sedan i kylen i en timme. Pudra med florsocker när den är helt kall.

Njut!

Snuvig sensommar

Det är första dagen i september, och jag har jobbat hemma då jag känner mig hängig. Det började nog med lilla F som kom hem med halsont i torsdags kväll och sen blev förkyld, och sen äldsta som även han kom hem i fredags och var hängig. Inte så konstigt alltså. F är tillbaka i skolan idag, snuvig men pigg. Mitt eget pendlar upp och ner, ena stunden känner jag mig helt pigg för att i nästa känna mig varm och matt. Ja ja, det var ett tag sen jag var sjuk, så det är inte hela världen.

Helgen var dock oväntat bra, speciellt med tanke på ovanstående sjuka. Min egen gick i ett väldigt lugnt tempo, men det var ju fantastiskt väder så jag var mestadels ute i trädgården. Lite vattning, lite rensning, sånt där smått som man kan orka även om man är sjuk – varvat med en stund läsning i solen. Väldigt härligt! I söndags började vi lite smått att börja bygga lösdriften (typ som ett större vindskydd för djur), jag höll mest vattenpass och kollade vinklar, så det funkade det med. Kul att vara igång med det, dels för att det är en förutsättning för vår önskan att nån gång skaffa ett par kor eller några får, men även för att det är ett roligt bygge. Det är ju en stor och rejäl byggnad på 40 kvm, men samtidigt är det ju ”bara” en lösdrift, vilket gör att det inte är petnoga med detaljer.

En liten bas! Direkt när ramarna börjar komma upp så blir det mycket större än när man bara går mellan plintarna och försöker föreställa sig

Vi kan inte själva påverka de nergrävda plintarna tex, de finns där sedan några år tillbaka gissningsvis, en bra stund innan vi flyttade hit. De sitter inte helt rakt, så det får bli vad det blir, även om vi såklart anstränger oss för att göra det så bra som möjligt.

Trädgården är lite… konstig nu, tycker jag. Mycket är torrt och ser ganska skräpigt ut, samtidigt som mycket också är sent och just börjat bli fint. Exempel på det senare är ju mina Dahlior, men även prydnadsgräs och höstsilverax t.ex. Gräset är på sina ställen helt gult och torrt, men på andra växer det högt och frodigt där det skuggas eller där det är mer vatten i marken. Vår stora alm har släppt hälften av sina blad, de har gulnat och torkat, men de som är kvar är nu är nu återigen gröna. Är förresten lite extra glad åt min ros jag köpte i våras, tror den heter Hot Chocolate? Har bara hunnit få två blommor på den i år ännu, men nu bjöd den lite överraskande på en fin blomma igen.

Denna dahlia oxå…

Även min nya vinranka är otrolig nu, den har fått så galet vackra höstfärger! Hade också missat att ta bort en liten, liten klase druvor, så vi kunde smaka lite på dem nu. De är rödtonade och kärnfria, och var väldigt goda. Har stora förhoppningar om dessa framöver!

Läget just nu

Den här veckan har jag varit riktigt trött. Dels efter lördagens 40-årsfest (väldigt trevlig för övrigt) där det blev sent hem, även om jag körde. Dels efter utvecklingsdagar med jobbet tisdag-onsdag, jag tror inte jag är ensam om att sova illa första natten man sover på nytt ställe? Dessutom verkar jag rent allmänt vara inne i en sova-dåligt-period, inte som när jag var stressad så att huvudet går igång, utan det känns bara som man inte kommer ner i ordentligt sömn liksom. Kul med förklimakterium… Går också och drar på en liten förkylning, absolut inget allvarligt men med sömnbristen hjälper den inte energinivåerna uppåt direkt.

Efter våra utvecklingsdagar har jag varit HELT mosig i huvudet. Det är jättetrevligt att vara iväg och umgås med trevliga kollegor (för det har jag verkligen!), men att koncentrera sig så länge, försöka höra vad alla säger i ett brus och dessutom vara lite extra skärpt under dagarna gör att det känns som nån vispat runt i hjärnan med en elvisp. I dag blev det dessutom lite splittrat fokus eftersom F har halsont och är hemma, men jag har försökt jobba eftersom det legat en hel del digitala möten under dagen som jag inte kunde boka om. Får se vart det tar vägen, blir han sämre får jag hoppa träningen i morgon bitti, även om den behövs när man haft en vecka stillasittande.

Herregud vilken skillnad det är i kroppen förresten, mådde SÅ bra i kroppen under semestern när dagarna mestadels bestod av rörelse för jag fixade med saker här på gården, men efter bara 2 timmar vid jobbdatorn så har jag lite ont i axlar, rygg och höft. Vi är verkligen inte gjorda för den här typen av liv, önskar det var mer omväxlande arbete med kortare pass vid datorn, men trivs också så bra att jag inte heller vill byta jobb av bara en sån anledning såklart. Men tänk att få jobba mer hemma på gården…

Små skördar jämfört med förra året, men ändå inte uruselt.

Planerna för helgen är tämligen modesta – jag hoppas kunna påbörja stickningen av en ny tröja. Har beställt ett gäng garner i varierande blå nyanser, som ska få bli en randig tröja är tanken. Till skillnad mot den gröna så kommer jag nog göra ränderna olika breda här, och heller inte ha lika ränder på båda ärmarna. Lite av veckans skörd ska tas om hand, jag ska skära och frysa in tomater, förvälla haricots vertes och kanske göra lite blåbärssylt. Kanske blir det också lite saltgurka, även om gurkplantorna kämpar lite i det relativt kyliga vädret, speciellt nätterna har ju varit kalla.

Kolla vilken godis-låda!

Motvillig längtan

Oavsett om jag vill eller ej, så blev det ju hastigt en tämligen höstig känsla ute i och med att det blev kallare – speciellt i kombination med att torkan gjort att många löv redan gulnat. Och hur mycket jag än vill att sommaren ska fortsätta så KOMMER den ju inte göra det. Ett sätt att liksom försöka intala sig själv att det ändå är mysigt med höst är ju att försöka hitta på aktiviteter som inte lämpar sig lika väl till sommaren, och likt i princip alla tidigare år så smyger sig nu en lust fram för att bland annat:

  • äta kräftor
  • vandra
  • plocka svamp (leta svamp, tekniskt sett)
  • sticka

Ja inte är man vare sig unik eller speciell direkt, haha…. Men nu är det som det är. Jag kommer sikta på att även denna hösten/vintern sticka en tröja, och nu är garnerna beställda. Det var roligare att sticka en randig tröja, som den jag gjorde sist, så det blir det även den här hösten. Förra årets var ju randig i grönt och beige, men denna kommer bli i olika blå nyanser har jag tänkt, i mjukt, gosigt och varmt garn av alpacka.

Förra årets tröja, tror jag kanske ska göra lite olika breda ränder på den nya tröjan, bara för skojs skull.

I morgon åker vi på utvecklingsdagar med jobbet, till Toftaholms herrgård närmare bestämt. Ser fram emot det, kul att komma iväg lite och sen har jag ju trevliga kollegor med 🙂 I helgen var vi förresten på 40-årsfest hos en träningskompis till maken, så det blir osedvanligt mycket socialt umgänge just nu. Roligt, som lite omväxling. Både maken och jag har ju hittat nya vänner genom vår respektive träning, det är ju annars inte så många forum man hittar vänner i, så här mitt i livet. Uppskattar verkligen dessa nya bekantskaper!

Generationsboende

Bloggaren Emma Sundh har precis skrivit ett långt och intressant inlägg om generationsboende. Likt henne och säkert väldigt många andra så kände jag ett stort behov av att göra mig självständig som ung vuxen, men ju äldre jag blir desto mer lockande blir den här typen av familj och boende. Dels kan jag förstå behovet av hjälp för en barnfamilj, i form av ett extra öra som kan lyssna på tankar, en extra famn att sitta i och lyssna på godnatt-saga och även att som vuxen ha en möjlighet att ha hjälp och stöd nära till hands när det krisar. Har man sedan då, som vi, en liten gård så vore ju hjälpen också guld värd – någon som hinner plocka in bär eller koka sylt, någon som kan se till djuren om man är borta och så.

För den äldre generationens del så tänker jag mig att det skulle vara skönt att hjälp finns nära även på det hållet, men kanske att det största vinsten skulle vara att man inte blir så ensam, om man är själv kvar i sin egen parrelation. Det är såklart lättare för mig att hjälpa till med, när det skulle bli aktuellt. Tror det nog är viktigt att prata och testa sig fram mycket, tanken är ju inte att det ska vara ”gratis arbetskraft” åt något håll, det ska ju vara till allas fördel och glädje.

Jag tror det hänger på att man gör en modern version av generationsboende, alltså inte att ens förälder flyttar in i ens hus, utan att det finns ett litet boende precis i närheten. Här på gården skulle vi kunna sätta upp ett Attefallshus någonstans, eller kanske hyra grannens lilla stuga som redan ny hyrs ut. Jag tror det är viktigt för alla att man inte går på varandra och att man kan få vara ifred, men närheten skulle ändå vara en trygghet.

Bild lånad från Svenska skalhus, som tex hade det här lilla söta ”torpet”

Jag tror att om man hittar en form som passar en och ens förälder, så är det nog en väldigt bra lösning på att känna mindre stress inför alla måsten och mindre ensamhet.

För egen del har jag ju en icke-relation med min pappa, men om mamma skulle bli ensam kvar så skulle jag gärna vilja att hon bodde i närheten eller någonstans på gården, det skulle kännas väldigt mycket bättre på alla sätt än att hon sitter ensam i ett hus eller lägenhet i stan. (Ja alltså, såvida inte hennes EGEN önskan är just det). Apropå tidigare inlägg om beredskap så är det ju en fördel även i detta fall, att kunna hjälpas åt och att kunna dela på sysslor och resurser.

Hur tänker DU i frågan? Är det något du kan/kunde tänka dig i rätt omständigheter?

Konspiratorisk eller naiv?

”Du är så konspiratorisk” kan jag och maken få höra ibland. Men jag vet inte, jag, vad motsatsordet är? Ignorant? Naiv? Här och på instagram, och när jag träffar kompisar, så är det ändå inte ofta jag pratar om allt galet som pågår, vilket kanske i och för sig gör mig till en hycklare med, men det är oroväckande få människor jag känner att jag verkligen kan PRATA om verkligheten med utan att de tycker det är jobbigt. Jag tycker det är jättesvårt att navigera i, när känslan lätt blir just att man blir stämplad som en ”prepper” när man gör saker som enligt mig är helt rimliga förberedelser för en föränderlig och orolig värld. Ska vi dra en liten summering av läget?

Kvalar det in som prepping att ta tillvara på det man odlar? Jo men absolut.

I USA realiseras på något sätt Handmaids Tale i rekordfart, där det senaste jag hörde var att JD Vance (jag tror det var han, men kan ha varit nån av Trumps andra politiker) uttryckte att kvinnor inte borde kunna rösta och inte ska kunna ha maktpositioner inom militären, förutom då att en kvinnas livlösa kropp kan nyttjas som kuvös för ett ofött barn oavsett risker för kvinnan. AI gör supermycket gott och jag använder det själv i jobbet dagligen, men samtidigt har AI uppfunnit ett eget språk sinsemellan som inte människor förstår, vilket insatta människor verkar se är ett enormt hot. Vi ska inte ens tala om att vi ger makten till AI i det tysta genom att världens ledare använder AI som rådgivare – samtidigt som det skulle kännas jättedumt att INTE använda AI.

Det är ”Zombiekaniner” i media och plattmask i växtkrukan du tar hem, i USA är det massdöd bland bin och hela världen brinner, bokstavligen. Den forskning som ligger i min nyhetsbevakning har gått från ”vi måste göra nåt, och helst i går”, till ”över 5 biljoner människor riskerar att dö om vi överstiger 4 grader, och just nu ligger prognosen på år 2050”. Skyfall och extremväder som vi borde baxna över är nu ett vanligt tillägg till väderleksrapporten, och ännu är inte siffran för antalet värmerelaterade dödsfall i europa uträknad för i år. Nya rapporter kommer varje vecka, vad det känns som, på hur mycket mikroplaster och PFAS som nu finns i moderkakor, hjärnor och andra delar av kroppen, samt i djurlivet och naturen.

Här är för övrigt ChatGPT’s tolkning av illustration till texten ovan.

Men utanför fönstret pågår ”livet som vanligt”. Läste att svenskarna har rekord-konsumerat mode och kläder i sommar, och såvitt jag vet så går väl både Shein och andra kinaimport-företag inte direkt nedåt i sin försäljning. Att USA håller på att accelerera sin egen undergång som stormakt känns bekräftat, och Kina (eller BRIC?) blir väl nästa, där vi kan hoppas att de vill bevara ”det pittoreska europa” ungefär som det är.

TROTS allt detta så är det inte total apokalyps vi förbereder oss för. Vi som i vår familj nu, samhället i stort verkar ju inte direkt förbereda sig för något förutom möjligen krig. Men vi i familjen, vi försöker på något sätt navigera i möjliga framtidsscenarier för att försöka göra smarta val i små och stora investeringar. I våras köpte vi tex en betesputs till fyrhjulingen (som en stor, grov ”gräsklippare”) för att både kunna handskas med våra beteshagar och ha möjlighet att slå eget hö på ett enklare sätt. Investeringar som handlar i att hålla huset och gården i gott skick prioriteras, och insatser som underlättar arbetet gör också att vi kan ha större beredskap. Tex gör självbevattningssystem av växthus mm att vi kan ha det, utan att lägga timmar vi inte har på att vattna.

En bild från 2023, som extremt väl visar hur torrt det lätt blir hos oss. Det är inte RIKTIGT lika illa i år – ännu, men vi är på väg dit.

Vi kommer inte kunna bli självförsörjande, och jag tror heller inte vi kommer behöva, eftersom jag inte tror att HELA samhället kommer kollapsa. Men vi kanske behöver klara oss till viss del, eller längre än ”en vecka”, förr eller senare i alla fall.

På ”villhöver” listan över sånt som skulle kunna vara framtida investeringar är bättre odlingsredskap (tex en Lucko), en liten mjölkvarn för att kunna mala eget från helsäd som har längre hållbarhet, nya fönster och en ytterdörr för bättre isolering av huset, träd och växtlighet som ger skugga och svalka och MAT, en lösdrift eller ligghall för att på ett ”enkelt” sätt kunna ha ett par kor eller några får och så något som är en ganska stor investering men även dröm – en naturpool. Den sistnämnda är lite av en önskedröm, men eftersom vattenbrist är ett reellt hot mot gården (egen, grävd brunn) så skulle en naturpool även kunna fungera som vattenreserv för växter och djur, förutom att det vore trevligt. En naturpool är som en blandning av damm och pool, där växter sköter rening och det enda ”artificiella” är en pump som pumpar runt vattnet (googla så ser ni helt fantastiska exempel).

Bild lånad från Hallandsposten

Vi, jag och min man alltså, är helt på samma plan här när det gäller framtidstro och förberedelser. Det är himla skönt det, för jag kan få lite mental huvudvärk ibland när ”min” framtidsbild verkar vara så otroligt annorlunda än för de flesta som jag möter. Det är lite som att vara en del av två parallella världar som inte alls ser likadana ut, och det blir lite jobbigt ibland. Jag vet att det är väldigt tudelat här bland er som läser med, några tror på ungefär samma framtid som vi tror på och några ser inte alls några större förändringar framöver. ALLA är välkomna hit för att läsa, var och en får göra sin bedömning, men jag skulle själv känna att jag bidrog till ett naivt och skevt samhälle om jag inte skrev om hur vi bedömer framtiden utan bara höll uppe ett sken av att ”allt är som vanligt”.

Så hur tänker just DU som läser? Tänker du att allt kommer vara ”business as usual” eller har du också en lista på investeringar? Jag är nyfiken!

Är det dags nu?

För att inte tappa semester- och sommarkänslan helt har jag bestämt mig för att ta två halvdagar ledigt, i dag och i morgon efter lunch. Jag går runt i en väldigt torr trädgård nu, vilket syns på gräsmatta och även all större växtlighet som träd och buskar – i det torra vädret har de redan börjat gulna och vissa även blivit röda i bladen, vilket ger en extremt tidig känsla av höst. Jag ÄLSKAR höstens färger, av alla årets säsonger så är höstens färger de vackraste, men jag vill inte ha höst på länge än! Har redan lite ångest över mörkret som snabbt kryper fram tidigare och tidigare.

Nyaste vindruvan har redan höstfärger…
Torrt och risigt är nog de ord som kännetecknar trädgården just nu…

Fast det är torrt så är det faktiskt relativt lite jag behöver vattna. Krukorna vid altanen, absolut, men annars gör jag i princip bara punktinsatser där något är nyplanterat eller ser väldigt lidande ut. Växthuset vattnas automatiskt, vilket är ett absolut måste i min värld. Vi samlar ju regnvatten i tre stora (fula) IBC-tankar på vardera 1000 liter, och dessa är min främsta källa till vatten när det kommer till rabatter och köksträdgård, för att snåla med vårt dyrbara brunnsvatten som ska räcka till hela familjens behov.

Det är ett lite knepigt odlings-år tycker jag allt. Tomaterna går dåligt, alla blommor blommade över jättetidigt och allt som kommit upp efter midsommar har blommat över väldigt snabbt. Nu har jag visserligen dåligt minne, men jag är ganska säker på att jag brukar ha mer blommor på gården den här tiden på året…

Solrosorna når över taket nu!!

Jag går runt och funderar på om kanske det är dags att börja justera mina arbetstider nästa år, så att de börjar formas efter min ambition att jobba mindre sommarhalvåret och jobba heltid på vintern. Om det är möjligt med jobbet skulle jag vilja gå 100% (nu går jag alltid 100%) från 1 oktober till sista mars, och 80% (eller tekniskt sett helst 50%, men det är inte ekonomiskt möjligt) från 1 april till sista september. Tror jag ska ta upp diskussionen med min chef när vi har utvecklingssamtal inom kort. Att faktiskt börja arbeta mot den här drömmen skulle kännas fantastiskt…

Jag vill ha mer TID. Tid att ta hand om allt här, och att bli en gnutta mer självförsörjande.

Resignation

Underbara Clara* skriver att den här sommaren är en konstig sort. Nu har hon ju precis gått ut med att hon och hennes man ska skilja sig, så det är väl inte så konstigt, men jag känner lite att jag håller med – och jag vet egentligen inte vad det ÄR med den här sommaren.

Skulle jag välja ett ord för att representera sommaren så skulle jag välja ”resignerad”. Jag menar det på både gott och ont, sånt som jag anser viktigt kämpar jag för, och jag kan i princip inte sluta. En sån sak är att jag så väldigt gärna vill göra saker med HELA familjen, men för att inte både gå sönder själv och ta sönder familjen pga konflikter, förväntningar och mentalt arbete så har jag ”släppt” taget om de båda stora barnen. De har alltid fått erbjudande att följa med på de små utflykter vi tagit, men eftersom de är tonårströtta (tonårslata) så vill de aldrig det, vilket resulterat i att de inte varit med på nånting i år. Inte när vi paddlat kanot, inte när vi badat, inte när vi åkt och fikat nånstans. DE är lika glada och obrydda för det, att hänga med föräldrar är då absolut inte på topplistan för någon av dem, det är kompisar som gäller.

Det känns lite bitterljuvt, JA det är skönt att slippa tjata på och hantera olika viljor, kompromissa med tider och aktiviteter och försöka ta hänsyn till allas känslor. Samtidigt är det en känsla av förlust som infinner sig – det blir inga familjebilder till fotoalbumet för sommaren det här året (symboliskt men ändå viktigt).

Det här har lite gjort att jag tappat motivationen för många saker som jag mentalt kämpat för, och lite rent generellt gjort att få saker känts riktigt roliga. Samtidigt har det då inte gått åt riktigt lika mycket mental energi åt att hantera allas känslor och förväntningar. Jag vet inte riktigt vad jag ska känna, jag är inte så mentalt trött men känner mig samtidigt lite tom och uppgiven, och framförallt känns det så FEL att inte ”kämpa för en gemenskap” – men när jag är den ENDA i familjen som vill ha den så finns det ju ingen poäng med den. Känner mig också lite dum, här går jag och kämpar för att vi ska ha en gemenskap så så är det inte nån som saknar eller efterfrågar den, alltså har jag ju gjort allt i onödan?!

Självklart är lilla F med på allt vi gör, men jag vet att står valet mellan oss och kompisar så vinner kompisar där med, så det är inte lång tid till jag kan få med honom heller – då vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt. Den dagen, den sorgen.

Än följer han med, som tur är.

Så känslan för hela sommaren är konstig, jag känner mig lite planlös och inte behövd, och den ledande känslan är att jag gett upp och därmed misslyckats. Svårt att få nån riktigt go känsla utifrån det…

*Underbara Claras har nu börjat ta ut en avgift för sina blogginlägg, man prenumerar för 49 kr per månad och får då tillgång till alla inlägg. Känner mig extremt kluven till detta, jag förstår behovet att få betalt för sin insats för det är MYCKET jobb med att blogga som hon gör – samtidigt känner jag privat att det är tveksamt om jag kan motivera prenumerationen någon längre stund. Vi får se, jag testar lite – men det är så många prenumerationer som läggs på hög och denna är den som kommer ryka först.